den 
17 oktober 
 
Interpellation 
 
2011/12:45 
Sveriges beredskap för en ny ekonomisk kris 
 
av Sara Karlsson 
(S) 
 
till finansminister Anders Borg (M) 
 
<a name="Temp"></a>Sedan den globala ekonomiska krisen som följde på 
Lehman Brothers fall i september 2008 har världsekonomin varit skakig. Det som 
började som en kris på finansmarknaderna spred sig sedan till många länders 
statsfinanser. 
 
Sverige klarade sig tack vare goda statsfinanser 
relativt lindrigt under krisåret 2009 men återigen finns en oro för vad som 
händer framöver. 
 
I tider av ekonomiska kriser är det viktigt att ha 
en god beredskap. Att ha kontroll över statsfinanserna är grundläggande. Men 
det behövs också verktyg för att dämpa konjunkturnedgångar och hålla uppe 
efterfråga, exempelvis genom att sjösätta planerade investeringar i 
infrastruktur men också att se till att det finns ett gott och fungerande skydd 
för dem som hamnar i arbetslöshet. 
 
Det vägval som regeringen gjort är att ekonomiska 
stimulanser till privat konsumtion har valts framför samhällsinvesteringar. 
Sänkningen av restaurangmomsen är ett osäkert verktyg för jobbskapande, något 
som regeringen själv erkänt. 
 
Sverige har i dagsläget också en av Europas sämsta 
arbetslöshetsförsäkringar. En stor del av Sveriges löntagare har valt att lämna 
a-kassan till följd av de försämringar och höjda avgifter som regeringen 
genomförde under förra mandatperioden. Dessutom får en stor del av de 
arbetslösa inte ens ut någon ersättning, en utveckling som beräknas fortsätta. 
 
Mot bakgrund av detta vill jag fråga finansminister 
Anders Borg hur han och regeringen bedömer Sveriges beredskap inför en ny 
ekonomisk kris och vilken plan han och regeringen har för att möta en eventuell 
sådan.<a name="PassTempLäge"></a>

Interpellation 2011/12:45 av Karlsson, Sara (S) Sveriges beredskap för en ny ekonomisk kris

Video


Fru talman! Sara Karlsson har frågat mig hur jag bedömer Sveriges beredskap inför en ny ekonomisk kris och hur vi avser att möta en sådan.
När tillväxten nu mattas av går många andra länder in i konjunkturnedgången med mycket svaga offentliga finanser. Detta minskar kraftigt möjligheterna för dessa länder att genomföra stimulansåtgärder. Sverige har med sina goda offentliga finanser ett betydligt mer gynnsamt utgångsläge. Därtill har regeringens strukturreformer för högre varaktig sysselsättning och lägre arbetslöshet rustat Sverige väl.
Det är viktigt att värna Sveriges starka utgångsläge genom att bibehålla goda säkerhetsmarginaler i händelse av en förstärkt eller långvarig avmattning. Regeringen bedömde i budgetpropositionen att det i nuläget inte finns skäl att vidta stimulansåtgärder av samma omfattning som under finanskrisen. Regeringen har dock föreslagit ett antal riktade åtgärder för att möta avmattningen på arbetsmarknaden, dels genom arbetsmarknadspolitiken, dels genom ökade satsningar på infrastruktur. 
Vid en kraftigare nedgång kommer ytterligare åtgärder att övervägas. Regeringens utgångspunkter är då 
att de offentliga finansernas hållbarhet alltid ska upprätthållas
att sammansättningen av de stabiliseringspolitiska åtgärderna anpassas beroende på nedgångens natur 
att de krisåtgärder som vidtas ska vara effektiva mätt i antal jobb per satsad krona 
att om permanenta åtgärder vidtas ska det vara åtgärder som också på sikt bidrar till en bättre fungerande samhällsekonomi 
att temporära åtgärder som vidtas ska fasas ut så fort ekonomin återhämtar sig.
Regeringen följer noga den ekonomiska utvecklingen.



Fru talman! Jag vill börja med att tacka finansministern för svaret, även om jag måste säga att det inte gör mig tryggare.
Till att börja med vill jag säga några ord om de ekonomiska kriser som många länder försöker hantera. Det påstås ibland att kriserna uppstår på grund av att dessa länder har ett för stort offentligt åtagande, att välfärdsstaten i sig innebär en risk eftersom statens utgifter blir för stora att klara. Det är ett felaktigt påstående. Empirin visar oss att det är snarare tvärtom, något som har påpekats av välrenommerade ekonomer som amerikanen Paul Krugman.
Problemet jag ville peka på i min interpellation är att den svenska välfärdsstaten krymper och att sårbarheten för ekonomiska kriser därför ökar. Transfereringssystemen, de automatiska stabilisatorerna, har urholkats kraftigt sedan den borgerliga regeringen vann valet 2006. Resurser har flyttats från offentlig till privat sektor, och välfärden har urholkats.
När regeringen tillträdde 2006 gjordes stora försämringar i a-kassan. Ersättningen sänktes, arbetsvillkoret förändrades, studerandevillkoret togs bort, avgifterna höjdes och differentierades så att de som jobbar i branscher med hög risk för arbetslöshet betalar mest och beräkningsgrunderna för ersättningen ändrades.
Sammantaget har detta lett till att många lämnat a-kassan och därför är oförsäkrade. Men det är också många som har stannat kvar i den försämrade a-kassan som inte får ut någon ersättning vid arbetslöshet. Vi har i dag en av Europas sämsta arbetslöshetsförsäkringar. Enligt Arbetsförmedlingens egen prognos kommer bara 25 procent av de arbetslösa att få ut ersättning från a-kassan nästa år.
Förutom att jag personligen tycker att det är ovärdigt är det ett väldigt dåligt utgångsläge i händelse av kris. A-kassan är nämligen helt central för att hålla uppe efterfrågan när ekonomin viker och människor förlorar arbetet, om villkoren och ersättningarna är rimliga alltså. Som nobelpristagaren i ekonomi förra året, Peter Diamond, har visat är a-kassan otroligt viktig för en bra matchning på arbetsmarknaden. Men Anders Borg nämner inte a-kassan med ett enda ord i sitt svar.
Fru talman! En annan dimension av det här är också hur det slår igenom i kommunerna. I takt med att försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen har fått genomslag har kostnaderna för försörjningsstöd i kommunerna ökat. I Eskilstuna, där jag bor, har försörjningsstödet ökat dramatiskt, och majoriteten av personerna är kodade som arbetslösa. Det är en direkt konsekvens av regeringens politik, såväl försämringarna i a-kassan som den misslyckade arbetsmarknadspolitiken.
Anders Borg skriver i svaret om regeringens utgångspunkter vid en eventuell ekonomisk nedgång, bland annat att insatser som görs ska vara effektiva mätt i antal jobb per satsad krona. Det är en självklar utgångspunkt. Men att det kommer nu känns lite märkligt. De satsningar som regeringen hittills har gjort har varit otroligt ineffektiva sett just till antal jobb per satsad krona. Nu senast är det sänkningen av krogmomsen, som regeringen och de borgerliga partierna tänker genomföra. RUT har beräknat att varje jobb kommer att kosta 1 ½ miljon kronor.
En annan av regeringens utgångspunkter är att permanenta åtgärder ska stärka ekonomin också på sikt. Sänkningen av krogmomsen kvalar inte in där heller. Det som sannolikt händer på sikt är att effekten äts upp av prishöjningar.
I stället borde man satsa på investeringar, som dels är effektiva i att skapa jobb, dels bidrar till att stärka ekonomin på sikt. Det är exempelvis satsningar på järnväg eller i förnybar energi.
Med regeringens politik riskerar vi att stå svaga om krisen slår till. Utan automatiska stabilisatorer blir behovet av stimulanser ännu större. Vad är det regeringen ser framför sig att de ska göra? Ser Anders Borg någon anledning att utifrån det här fundera över försämringarna i a-kassan?



Fru talman! Jag har tillbringat huvuddelen av veckan i det europeiska samarbetet, och det är svårt att diskutera den här krisen utan att ta sin utgångspunkt där.
Jag minns hur det var 2008 när regeringarna reste sig upp och krävde större och större satsningar, och "för lite och för sent" hördes här hemma i varje debatt. Med 45 procents ungdomsarbetslöshet är Spanien inte längre det föredöme som Socialdemokraterna numera framhåller - det var det exempel man ofta nämnde 2008.
Man tog i för mycket med konjunkturpolitiken, vred ratten kraftigt, och bilen fastnade direkt i diket. Man sitter kvar med en skuldsättning på 90 procent av bnp och en uppgång på 20 procent. I några länder kommer det att ta många decennier innan man har sanerat och betalat priset för den vanskötsel vi upplevt under decennier.
Vi talar om länder som har en konkurrenskraftssituation som är så dålig att den är långt värre än vad Sverige upplevde 1992. Man har regelbördor, konkurrensbegränsningar och hinder som gör att man har brister i konkurrensen, och det innebär att man helt enkelt inte förmår konkurrera på en fungerande världsmarknad.
Sverige har, när vi tittar på arbetsmarknaden, det högsta arbetskraftsdeltagandet av alla EU-länder. Här talar vi om länder som alla ligger på den lägsta nivån. Allra värst är läget naturligtvis i Italien, där endast 62 procent av befolkningen i arbetsför ålder är sysselsatt.
Det här är de grundläggande felen. Man har behållit gamla, ineffektiva regelstrukturer. Man har en inflexibel arbetsmarknad som inte präglas av omställningsförmåga. Man har tagit på sig en skuldsättning i offentliga utgifter som medborgarna helt enkelt inte är beredda att betala för. Det här kommer naturligtvis att kräva mycket lång tid att sanera.
Det enda vi kan vara glada för i Sverige är att vi inte har försatt oss i den sitsen. Vi gick in i krisen med en väldigt realistisk utgångspunkt. Vi gjorde breda satsningar, för vi hade bland de starkaste offentliga överskotten av alla länder. Vi hade byggt upp dem under 2006, 2007 och 2008 till nivåer som gjorde att vi kunde sänka skatter och göra satsningar utan att åka ned i diket. Det ska vi naturligtvis hålla fast vid.
Jag förstår att Socialdemokraterna är sugna på budskapet "för lite och för sent". Be my guest! Det gick inte så bra förra gången. Jag tror att diket är alltför avskräckande för att svenska väljare ska uppskatta den där överbudspolitiken.
Sverige står sig väldigt starkt nu därför att vi har gjort strukturreformer, stora förändringar av arbetsmarknaden. Jag kan bara minnas att när Socialdemokraterna en gång i tiden talade om utanförskap skulle man nå ned till 800 000 helårsekvivalenser utanför arbetsmarknaden. Där är vi nu. När vi tog över låg det väl över miljonen.
Det har alltså skett strukturella förändringar som gör att svensk arbetsmarknad fungerar bättre. Och resultaten är tydliga. Vi har den lägsta långtidsarbetslösheten som andel av arbetslösheten i Europa. Vi har den starkaste sysselsättningsökningen av alla de europeiska länderna. Det är alltså en väldigt stark effekt av att vi har tagit ansvar. Vi behöver inte sanera. Vi har fortsatt i de goda tiderna att göra strukturreformer, och vi kan se resultat av detta. Vi står bättre rustade än de flesta andra länder.
Självklart har vi det manöverutrymme, det handlingsutrymme, som krävs om vi får en mer besvärlig ekonomisk utgångspunkt. Då är det naturligtvis de principer som vi redovisade i budgetpropositionen och som jag har återgivit här som är utgångspunkten. Det är så man bedriver konjunkturpolitik. Det är det vi har gjort i Sverige, Tyskland, Finland och några andra länder.
Det var det man inte ville från Socialdemokraternas sida och det man inte har gjort i Spanien och de andra länderna som har dragit ned bilarna i diket. För lite och för sent är den farligaste politiska kommentar man kan ge i en kris. Jag förstår att Socialdemokraterna känner sig starkt frestade att ändå köra ned i det diket. Och, som sagt, ni är hjärtligt välkomna.



Fru talman! Jo, jag minns också hur det var 2008. Det är klart att Anders Borg gärna pratar om det, men jag pratar hellre om framtiden, vad som händer framöver. Jag menar att vi står sämre rustade nu inför en ekonomisk kris, särskilt avseende a-kassan, eftersom den fungerar som stabilisator genom att både hålla uppe efterfrågan och underlätta matchningen på arbetsmarknaden.
Jag tillhör ju inte dem som är så imponerade av regeringens ekonomiska politik. Borg har visat att han klarar av att hålla budgeten. Det är han stolt över, och han menar att det innebär att ta ansvar. Men allvarligt talat: Att ta ansvar handlar inte bara om att få rätt med plus och minus i år utan också om att lägga grunden för en god utveckling framöver.
Det handlar också om att i det ekonomiska läge vår omvärld befinner sig i se till att det finns en beredskap för att möta en ekonomisk kris med så små effekter på sysselsättning och social välfärd som möjligt.
Det handlar också om sammanhållning. Det har regeringen av någon märklig anledning börjat prata om och säga att de bidrar till. Men hela politiken har ju gått ut på att öka klyftorna i Sverige. Och de har lyckats.
I en rapport som nyligen kom från OECD, 
Divided We Stand
, pekar de på hur klyftorna dramatiskt har ökat i många länder. Och Sverige är inget undantag - i Sverige har klyftorna ökat mest dramatiskt. Sverige är inte längre mest jämlikt. De lyfter fram orsaker som ett försämrat anställningsskydd men också lägre ersättningar i arbetslöshetsförsäkringar, försvagade fackföreningar och lägre skatter. De pekar på den generösa välfärdens viktiga roll och menar att rika måste bidra mer via skatten. Det är intressant. Jag antar att Borg också har tagit del av rapporten och slutsatserna där.
Det som är oroande, förutom att ojämlikhet är ett problem i sig, är att ojämlikheten verkar driva fram en högre skuldsättning. De som är förlorare när klyftorna ökar bibehåller sin standard via krediter. Där gräver regeringen ned oss djupare.
Vi socialdemokrater vill välja en annan väg för Sverige. Vi vill bygga ett samhälle som inte bara fokuserar på plus och minus i dag utan också bygger landet starkt och tar ansvar för morgondagen. Vi vill återupprätta a-kassan och sjukförsäkringen, och vi tar ett första steg mot det i vår budgetmotion.
Vi vill investera i infrastruktur, bostäder och klimatomställning för att skapa jobb och lägga grund för en god utveckling framöver. Vi behöver tåg som går i tid och en ökad kapacitet i järnvägsnätet. Vi behöver fler bostäder så att unga kan flytta hemifrån och människor kan flytta till jobb och studier. Vi behöver öka takten i miljöarbetet med sänkta utsläpp och ett bevarande av den biologiska mångfalden.
Det är att ta ansvar.
Vi säger nej till regeringens kortsiktiga och slösaktiga politik som innebär att man vid en konjunkturnedgång ska lägga 5,4 miljarder på att sänka krogmomsen, med mycket tveksam effekt på sysselsättningen, medan endast en av fyra kommer att få ut a-kassa vid arbetslöshet.
Det, fru talman, är oansvarigt.



Fru talman! Sara Karlsson och Socialdemokraterna talar nedlåtande om att ansvar inte kan handla om att hålla budgetar, att det inte är viktigt att siffrorna går ihop. Det är den nya attityden från Socialdemokraterna.
Åk till Irland! Ta flyget till Lettland! Passa på att åka ned till Spanien eller Italien! Sätt dig och tala med någon av människorna som lever där! Gå in på en skola i Lettland! Prata med några av dem som jobbar i sjukvården på Irland! Ja, helst ska du kanske prata med några av dem som har blivit av med jobbet i sjukvården på Irland.
Säg till dem: Det kan inte vara så viktigt att man har ordning på siffrorna!
Eller ta en tur till Aten, ta fram megafonen, ställ dig på torget och säg: Rösta på oss! Vi ska se till att Sverige inte har någon ordning på siffrorna. Grekland är ett föredöme.
Att hålla ordning på siffrorna är nyckeln till ekonomiskt ansvarstagande. Det 
är
 ekonomiskt ansvarstagande. Har man inte ordning på siffrorna har man inget ansvarstagande i ekonomisk politik.
Det är naturligtvis besvärligt för mig att Socialdemokraterna, Sveriges största parti i riksdagen, intar den attityden. Man har en partiledare som i praktiskt taget varje radiointervju spenderar 25-30 miljarder utanför den socialdemokratiska budgeten. Ena dagen är det telekomsatsningar. Andra dagen ska det byggas snabbjärnvägar. Tredje dagen är det tunnelbanelinjer över hela Sverige.
Man undrar: Är det inte viktigt med ordning och reda i offentliga finanser? Ska vi inte ta någon lärdom av de länder som totalt har kört i diket?
Jag blir bekymrad när jag hör Sara Karlsson i nedlåtande ton säga att ansvarstagande inte handlar om att hålla ordning på siffrorna. Finns det något vi har lärt oss av det som nu sker i Europa är det att detta är kärnan i ansvarstagandet. Det faktum att Socialdemokraterna har tappat bort det gör mig bekymrad.
Sara Karlsson säger att hon vill tala om framtiden, och så nämner hon den socialdemokratiska politiken. Den allra viktigaste framtidssatsningen är att återskapa bidragssamhället, a-kassan, sjukförsäkringen och förtidspensionen - att människor åter under långa perioder ska leva utan arbete. Det är vad Socialdemokraterna och Sara Karlsson beskriver som en framtidssatsning. Till det ska sedan naturligtvis läggas det som inte nämns: de mycket kraftiga skattehöjningarna för alla ungdomar, 20-25 miljarder i höjda arbetsgivaravgifter, höjd restaurangmoms och andra skattehöjningar. Det handlar om bidragssamhället och skattehöjningarna som driver ut jobben.
Det är väl alldeles uppenbart att vi med den politiken inte har någon framtid att erbjuda unga människor i Sverige. Då är vi tillbaka i det bidragssamhälle som försatte Sverige i problem och som har försatt många andra länder i problem.
Jag är förvånad över att Sara Karlsson nämner OECD-rapporten. Det är klart att sammanhållning är viktigt. När man jämför Sverige med andra länder är det alldeles entydigt att vi har mindre förmögenhetsskillnader och mindre inkomstskillnader än praktiskt taget alla andra länder. Och vi vill omfördela inte genom transfereringar utan genom tillgång till bra välfärdsverksamhet.
När man, som OECD-rapporten också redovisar, väger in skillnader i tillgång till välfärd ser man att Sverige har de absolut minsta ekonomiska skillnaderna, tillsammans med de andra nordiska länderna. Vi har en välfärdsmodell som förmår att kombinera arbetslinjen, entreprenörskap och dynamik, öppenhet och sammanhållning.
Vi har en pall som står på tre ben. Socialdemokraterna försöker balansera på ett ben. Det fungerar inte. Det blir inte stabilt. Det kommer att trilla omkull, precis som det har gjort i de andra länder där man har prövat den politiken.



Fru talman! Jag tycker att det blir väldigt tydligt. Det blir tydligt att Anders Borg och regeringen underskattar a-kassans roll vid ekonomisk kris men också i goda tider, när den behövs som omställningsförsäkring.
När det gäller att hålla budgeten tycker jag också att det blir tydligt att Anders Borg medvetet lyssnar dåligt. Jag sade inte att det inte är viktigt att hålla budgeten. Tittar man historiskt har vi socialdemokrater lyckats. Vi har inte lagt fram ofinansierade budgetar. Vi har inte skapat stora underskott i den svenska ekonomin. Vi har under många år tagit ansvar för svensk ekonomi, och det kommer vi att fortsätta göra när vi kommer tillbaka till regeringsmakten.
Jag menar i stället att det är regeringens politik som äventyrar den svenska ekonomin, när man inte förstår vad det är som håller uppe efterfrågan vid ekonomisk nedgång och inte förmår lägga fram stimulanspolitik som fungerar utan i stället lägger fram förslag med mycket tveksam effekt på sysselsättningen, som krogmomsen. Det är slöseri med skattepengar. Det är oansvarigt.
Krisen kan vi inte förhindra. Sannolikt har vi några tuffa år framför oss, sett till det som händer i omvärlden. Men vi kan lindra effekterna om vi för en klok och välavvägd politik. Det har vi lagt fram förslag på.
Borgs besked här pekar inte i den riktningen. Han pekar i stället på att fortsätta med slösaktiga reformer som krogmomsen, och det är inte att ta ansvar.
Trots det vill jag tacka för debatten och önska finansministern en god jul.



Fru talman! Jag kan inte komma ifrån att socialdemokraterna har tappat när det gäller ekonomiskt ansvarstagande. Jag har varit finansminister sedan 2006. Jag måste naturligtvis få utvärdera Socialdemokraterna under den tiden i opposition, likaväl som vad de har gjort i regeringsställning.
Vi samlade alla dessa "för lite och för sent". Det fanns inte något tillfälle när Socialdemokraterna hade en annan kommentar från 2008 och framåt. Allting var för lite och för sent. För lite och för sent var infrastrukturen, för lite och för sent var arbetsmarknadspolitiken, för lite och för sent var kommunpengarna, för lite och för sent var satsningarna på utbildningsåtgärder.
Allt var för lite och för sent. Du får ursäkta, men det var exakt de inläggen som jag hörde från Zapatero och Sócrates. Det var exakt samma jargong som gick när de blåste upp sina politiska förslag, som sedan förde ned länderna i det ekonomiska moras där de nu står fast och där saneringsåtgärderna sliter sönder sammanhållningen.
Det är när man tillämpar det resonemanget som bilen går ned i diket. Det är då den sitter fast i underskottsträsket.
Det går inte att komma till någon annan slutsats, när man nu hör Socialdemokraterna tala om ekonomisk politik. Man har en budgetmotion, och redan när budgetmotionen presenteras bränns det av hundratals miljarder - inte hundratals miljoner utan hundratals miljarder.
Man kan tycka vad man vill om höghastighetståg, men ska man föreslå det får man väl ändå finansiera det! Man kan tycka vad man vill om tunnelbanesatsningar, men vill man föreslå 40 miljarder i utbyggd tunnelbana, skriv då in det i budgeten och finansiera det! Vill man ha mobilnätstäckning över hela Sverige för 20-30 miljarder är det helt okej, men skriv då in det i budgeten och finansiera det!
Ha inte 
en
 budget som ni pratar om när ni lämnar in den som riksdagsmotion och 
en 
budget som ni håller tal om, där diskrepansen mellan dessa två budgetar är 200 miljarder!
Det bygger inte ansvarstagande, och där brister det påtagligt i dag!
God jul!
