Svensk imamutbildning

Herr talman! Luciano Astudillo har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att en svensk högskoleutbildning för imamer kan inrättas. Jag vill inledningsvis betona vikten av att resonera kring och söka olika lösningar för att bryta utanförskap och isolering. I många fall kan imamer ha en viktig funktion när det gäller att motverka utanförskap. Universitet och högskolor är fria att inom gällande regelsystem anordna de utbildningar de vill utifrån studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov. Arbetsgivare och andra intressenter som identifierar ett behov av kvalificerad arbetskraft kan naturligtvis ta kontakt med ett lärosäte i syfte att utveckla en lämplig utbildning. Trossamfunden beslutar själva om vilken eller vilka utbildningar som är lämpliga för deras respektive religiösa ledare. Några trossamfund har ledare som utbildas inom folkbildningen medan andra, exempelvis Svenska kyrkan, antar studenter som avslutat en fyraårig teologisk utbildning på högskolenivå och kompletterar denna utbildning med en termins folkhögskolekurs och ett års studier på pastoralinstitut. Imamers bakgrund brukar skilja sig åt. Vissa imamer har utländska utbildningar som ibland är på högskolenivå medan andra inte har någon formell utbildning. I möten med olika muslimska grupper som den förra regeringen höll framkom att dessa ser främst ett behov av undervisning i svenska språket och svensk samhällskunskap för imamer. Som ett resultat av dessa möten pågår under året en dialog mellan berörda muslimska organisationer i syfte att formulera gemensamma behov för en utbildning av imamer i Sverige. Frågan är därför i nuläget inte en fråga för staten utan för de muslimska organisationerna själva. Jag avser att ta initiativ till att dialogen mellan staten och de muslimska organisationerna fortsätter när utbildningsbehoven har preciserats.

Herr talman! Först och främst förstår jag att Lars Leijonborg under den senaste veckan har haft det oerhört pressat. Och det är svårt för mig att ha en uppfattning i sak, och jag kanske inte ens ska ha det. Men en sak är säker, Lars Leijonborg, ni har tjänat ert parti väl och förtjänar respekt här från kammaren, inte minst i de frågor som rör integrationspolitiken. Spelet har till viss del varit ovärdigt, tycker jag från läktaren. Jag hoppas ändå att vi kan ha en diskussion om dessa viktiga framtidsfrågor om integrationspolitiken och islam. Jag vill börja med att citera en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i går skriven av en holländare vid namn Ian Buruma. Han avslutar artikeln på följande sätt: "Vi måste göra allt för att uppmuntra Europas muslimer att smälta in i europeiska samhällen. Det är vårt enda hopp." Ian Buruma vet vad han talar om. Han har skildrat utvecklingen i Holland, från ett öppet och tolerant land till ett slutet och väldigt inskränkt land, från ett liberalt land till ett land präglat av extremism, och där det är extremisterna som sätter dagordningen. Vi kan lära oss mycket av de misslyckanden som har gjorts i Holland. I dag bor det ungefär 400 000 muslimer i Sverige. Där finns allt från den väldigt sekulära muslimen som inte har några problem med rökning och vodka till dem som är bokstavstrogna. Det svar som jag har fått av Lars Leijonborg är i och för sig positivt, men jag tycker att det är lite passivt. Han blundar för en del av de problem som vi står inför. Han vill vänta på att de muslimska organisationerna återkommer med hur de vill ha en sådan utbildning. Men Sveriges Muslimska Råd och Islamiska rådet är som hund och katt. Och erfarenheterna i Holland visar just att om man bollar över detta till organisationerna själva så fungerar det inte riktigt. Jag tror att den viktiga fråga som samhället, riksdag och regering måste ställa är: Vad vill vi i Sverige med islam? Hur vill vi att den religionen utvecklas här? Vilka värderingar ska prägla den? Vi vet ju att islam som religion har många olika skepnader, från den saudiarabiska skolan med wahhabismen som är oerhört värdekonservativ och fundamentalistisk, till den som lärs ut i Egypten, till exempel vid universitetet al-Azhar och som har inspirerat bland annat fransmän och britter att försöka få i gång ett samtal om relationerna mellan kristendom och islam. I dag har, precis som Lars Leijonborg säger, landets imamer mycket skiftande bakgrunder. En del flygs in från andra länder. De kan inte språket, de kan inte landet och förstår inte hur det fungerar här i Sverige. Jag tror att det är en farlig utveckling om vi inte tar detta på allvar. Många unga människor som ibland känner rotlöshet söker någonstans att föra ett samtal om identitet och härkomst. Då är imamerna för många unga svenska muslimer jätteviktiga. Då tror jag att det är viktigt att vi har rätt sorts imamer här i Sverige som kan ge rätt sorts vägledning. Annars kan vi hamna riktigt fel också i Sverige.

Herr talman! Jag tackar Luciano Astudillo för de vänliga orden i början. Jag kan medge att jag under den senaste veckan har haft en del annat att tänka på än imamutbildning. Men i övrigt är det en fråga som intresserar mig i högsta grad. Jag tycker att den är synnerligen intressant. Den rymmer svåra principiella vägval. Men den har i praktisk vardag i Sverige väldigt stor betydelse. Då måste ändå utgångspunkten vara att det svenska samhället i allt högre utsträckning har blivit sekulärt. Med det menar jag att staten som sådan icke tar ställning i trosfrågor. Och det avgörande steget var förstås när relationen mellan staten och kyrkan ändrades för några år sedan. Jag menar att det är en bra förutsättning för en bra samexistens mellan olika religioner och mellan människor med olika religioner. Jag tror att frågeställaren och jag har rätt likartade förhoppningar om vilka muslimska riktningar som ska växa sig starka i Sverige. Samtidigt måste man ställa frågan: Vilken rätt har vi i vår egenskap av lagstiftare att ha åsikter om andra människors tro? Luciano Astudillo frågar vad vi i Sverige vill med islam. Men det är väl en fråga som frågeställaren och jag, som båda har rötterna i kristna kulturer, kanske måste vara rätt försiktiga med att formulera. Muslimer har trots allt samma rätt som vi att själva bestämma vad de vill tro på. Däremot är vi naturligtvis fullständigt överens om att om denna tro tar sig uttryck i handlingar gentemot andra människor - könsstympning, hedersmord och sådana saker - är det något som naturligtvis är fullständigt oacceptabelt. Problemet är om det uppfattas så som exempelvis den tyske inrikesministern för ett par månader sedan förde fram, nämligen att vi nu måste få ordning på islam i Europa och att staterna därför måste utbilda imamer. I muslimska kretsar uppfattas det som väldigt provocerande, som att så att säga majoritetssamhället ska tvinga på muslimerna om inte sin egen religion så i varje fall en muslimsk tro som är anpassad till Europa, vilket de anser oacceptabelt. Det handlar alltså om imamernas legitimitet. Därför är jag angelägen om att detta måste ske i en dialog med muslimerna själva. Men då är det ett problem om de, som Astudillo påpekar, tycker helt olika. Vad ska vi då göra? Min förhoppning än så länge är att vi får sådana signaler till staten att staten på ett rimligt sätt kan tillmötesgå de önskemål som då uttrycks.

Herr talman! Jag kan förstå om det uppifrån, från staten, pådyvlas försök till att beskriva en religion. Jag är själv väldigt engagerad i de här frågorna och har mycket samtal med Islamic Center i Malmö om hur man skulle kunna lösa frågan. Därifrån finns det signaler om att det här är positivt. Jag tycker inte att vi bara kan förlita oss på förhoppningar. Trots att vi är ett sekulärt samhälle, vilket jag förstår och tycker är bra, ska vi ha en åsikt, en inriktning. Man kan stötta på olika sätt. Jag tycker inte att vi ska brännmärka vissa typer av islamisk inriktning så länge man lever upp till lagen. Däremot tror jag att staten, samhället, kan börja diskutera hur vi ser på islam och på relationen till vår värdegrund och den demokrati vi lever i och stötta den inriktningen. Låt mig förklara ungefär hur jag menar att det skulle kunna se ut. Utgångspunkten är att islam är en väldigt heterogen tro och att vi är i akut behov av att hitta någon form av svensk islam. Jag tror att det skulle kunna göras till exempel genom att ge en högskola i uppdrag att i en dialog med de samfund som finns se hur en sådan här imamutbildning skulle kunna se ut. Man skulle kunna ta stöd från Egypten och al-Azhar där de är väldigt duktiga på teologi. Britterna har gjort det, och fransmännen har gjort det i den väldigt kontroversiella frågan om sjalen till exempel. Fransmännen åkte till Egypten och förde ett resonemang med högste muftin där. Det gäller att inte utelämna folket. Man måste alltså ha det här samrådet och samtidigt se till att det blir någon form av imamutbildning eller ett tecken på att vi vill se en viss inriktning på den islam vi har i Sverige. Jag tror inte att det är så kontroversiellt. Våra danska vänner har en imamutbildning i Århus till exempel. Man kunde åka dit för att titta på hur de har lagt upp utbildningen och lära av det. Jag tror alltså att detta är en angelägen fråga. Om vi bara låter det gå, låter det vara, finns risken, som jag sagt, att unga människor - villrådiga och rotlösa som har svårt att få jobb - dras till de lite mer militanta strömningarna i islam. Det är precis det som Ian Buruma tar upp i sin artikel. Han skriver också att låtgåpolitiken här - detta med att låta muslimerna själva ta ett initiativ - inte fungerar i Holland. I stället är det viktigt att samhället också tar ett ansvar för detta, förvisso i en dialog med de olika samfunden, så att man hittar fram till en bra nivå på utbildningen. Dessutom skulle de kunna utgöra ett bra råd för samhället i övrigt, för islam kommer i all evighet att vara en del av Sverige. 400 000 människor bor här. De kommer inte att flytta härifrån. Många av dem är svenskar precis som du och jag och vill leva och verka i det här samhället och bidra till samhället precis som du och jag. Därför måste vi ta tag i de här svåra frågorna - inte bara låta det gå och ha förhoppningar. Det tror jag är viktigt som en utgångspunkt i det här arbetet.

Herr talman! Jag håller helt med Luciano Astudillo om verklighetsskildringen, att detta är en mycket angelägen fråga. Jag håller också med om att det är bra att göra klart för sig att islam för all framtid kommer att vara en religion i Sverige. Man kanske rent av kan uttrycka att islam i dag är svensk religion. Ändå får man väl vara lite försiktig med orden. Astudillo säger att vi har ett stort behov av att forma en svensk islam. Vad är "vi"? Är det rimligt att kristna utformar en annan religion? Det måste väl ändå bekännarna till den religionen göra. I 500 år har den svenska staten utbildat präster. Ja, man kan säga att det kanske var ett misstag. Nu har vi bestämt oss för att riktigt så ska vi inte längre ha det. Men staten betalar ju för högskoleutbildning för präster och pastorer i de fria samfunden. Det finns också ett antal fria samfund som har folkhögskolor med statligt stöd. Jag tycker därför inte att det så att säga är något stort principiellt streck man behöver gå över för att konstatera att det visst är fullt möjligt för den svenska staten att med skattemedel stödja en sådan här yrkeskategoris utbildning. Det ter sig desto mer angeläget eftersom vi säkert båda gör bedömningen att sådana imamer - om vi nu talar om dem - skulle kunna bidra till att militanta, fundamentalistiska krafter inom islam hölls tillbaka. Det är klart att man kan tycka att vi som politiker måste vara försiktiga med orden. Men tänk om jag - för att dra en parallell till den kristna sfären - skulle stå här och säga att jag tycker att det är angeläget att Missionskyrkan och Svenska kyrkan får ekonomiska möjligheter så att Livets Ord i Uppsala kan trängas tillbaka! Jag tycker inte att politiker på det sättet ska lägga sig i själarnas kamp inom religionerna. Vi har båda gjort distinktionen lagligt respektive olagligt. Hederskulturen är delvis olaglig. Terrorism är olagligt. Om det handlar om att så att säga hålla tillbaka krafter som är redo att överträda lagen och förstöra det som det öppna jämställda demokratiska samhället byggt upp är vi överens om att det är ett samhällsintresse att hålla tillbaka sådana strömningar. Då är min slutsats att det är fullt rimligt att staten ställer upp med ekonomiska resurser för att hjälpa till. Men den parallell jag drog till Tyskland visar att det kan gå väldigt fel om många muslimer upplever att detta är ett slags kulturimperialism eller religionsimperialism. Jag tror inte att de imamer som skulle utbildas då kommer att kunna fungera i det muslimska samhället. Min slutsats så här långt av detta samtal är: Låt oss hoppas på att vi får signaler från muslimerna själva i Sverige. Jag ska verka för att de signalerna bemöts mycket generöst. Är det så att de inte kommer på grund av splittringen i den muslimska gruppen ska jag verkligen försöka driva på den processen, för jag tror att det är jätteviktigt att vi kommer framåt.

Herr talman! Jag tar med mig det här svaret. Jag tycker att det finns rätt mycket positivt i det. Det är sant att man ska vara försiktig med orden. Det tror jag är viktigt i de här svåra frågorna och avvägningarna. Men jag känner mig trygg i det jag säger. Det går att se i protokollen från gamla debatter att jag har slagits mycket för muslimska minoriteter i Sverige. Jag tror också att det är viktigt att markera att man måste stödja de muslimer och den variant av islam som vi ser växa fram, den som vi tycker är positiv. När det var brand i Islamic Center tog jag en debatt med förra regeringen. Jag tror att detta är en oerhört viktig framtidsfråga. Svaret är positivt men något passivt. Jag tror att man nog måste ta initiativ från regering och också från myndighetshåll och inte bara hoppas på att komma överens. Hollands exempel förskräcker. Sedan tror jag det inte är något problem. Precis som Leijonborg säger har vi redan i dag universitet, som Uppsala universitet, som utbildar präster till den svenska kyrkan. Det är inget konstigt med det. Man skulle kunna ge högskolan i uppdrag att i dialog med samfunden föra ett resonemang kring det och ta hjälp från andra länder för att se hur en sådan utbildning skulle kunna se ut. Det viktiga är att det ska finnas imamer som förstår det här samhället, kan språket, kan ge rätt råd till unga människor som kanske hamnar i rotlöshet eller i en känsla av utanförskap. Det är det jag brinner för, inte vill jag på något sätt sätta mig över islam. Tvärtom vill jag stötta den variant av svensk islam som vi ändå ser växa fram.

Herr talman! Apropå Islamic Center i Malmö reagerade jag också mycket kraftigt. Det var en våg av bränder. Problemet var att församlingen inte fick några försäkringar därför att det brann så ofta att inget svenskt försäkringsbolag ville teckna försäkring. Jag fann det helt oacceptabelt i ett rättssamhälle att en grupp som vill ha en samlingspunkt inte har möjlighet till det därför att det finns våldsverkare som sätter sig över lagen. Jag tog också en del initiativ för att försöka få en lösning på det problemet. Våra utgångspunkter är relativt likartade. Jag tycker att det var intressant att Astudillo talade om våra danska vänner när det gäller integrationspolitiken. Det är väl inte alltid som Danmark är föregångsland när det gäller integrationspolitik, men ibland är även de det. Jag ska gärna studera hur de har gripit sig an denna fråga. Min starka förhoppning är att över huvud taget relationerna mellan det offentliga Sverige och den muslimska minoriteten ska bli bättre och intensivare och att vi som ett inslag i en sådan fördjupad relation ska hitta bra former för att hjälpa till att utbilda imamer. Vi är i en situation där alternativet är wahhabister med oljepengar bakom ryggen som tar över moderata muslimska grupperingar runt om i Sverige. Det är en extremt olycklig utveckling. För att förhindra den tycker jag att vi ska göra stora ansträngningar, och jag lovar att hjälpa till.