Sunt förnuft i rovdjurspolitiken

Fru talman! Tomas Tobé har frågat mig om jag 1. avser att verka för att en förvaltningsplan för rovdjur, där miniminivåer och toleransnivåer anges, kan ske på regional nivå, 2. avser att verka för att fler län ska ansvara för vargföryngringar och 3. avser att återkomma med en proposition utifrån Åke Petterssons betänkande Rovdjuren och deras förvaltning . Våren 2001 beslutade riksdagen om en sammanhållen rovdjurspolitik. Det övergripande målet är att Sverige ska ta ansvar för att björn, järv, lo, varg och kungsörn finns i ett så stort antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Arterna ska också enligt målet kunna sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. För att målen, som ligger fast, med säkerhet ska kunna nås tillsattes 2006 en utredning med uppdrag att utreda effekterna av rovdjursstammarnas utveckling och andra frågor knutna till att uppfylla målen i rovdjurspolitiken. Utredningen om de stora rovdjuren överlämnade i december 2007 betänkandet Rovdjuren och deras förvaltning . Betänkandet är omfattande, och resonemangen rör frågor som berör och engagerar många människor. Det är mycket viktigt att berörda myndigheter och organisationer får den tid som behövs för analys, dialog och förankring beträffande analysen av utredningens resonemang och förslag. Därför har vi satt en lång remisstid. Jag har nyligen i flera frågesvar informerat kammaren om att frågorna kommer att beredas i Regeringskansliet när remisstiden gått ut den 2 juni för att sedan föreläggas riksdagen. Jag vill vara tydlig när det gäller min inställning till ett ökat regionalt inflytande över förvaltningen. Jag är inte, som Tomas Tobé anför, skeptisk till en regionalisering av rovdjursförvaltningen. Jag vill dock förvissa mig om ändamålsenliga riktlinjer för förvaltningen och det oavsett hur förvaltningen sker. Jag är ytterst angelägen om att de förslag som vi kommer att presentera är väl avvägda och grundar sig på vetenskapligt underlag och synpunkter från olika intressen. Jag anser att bevarandet av rovdjuren är ett internationellt och nationellt intresse. Vi kan vara stolta här i Sverige som på bara ett par decennier har kommit en bit på vägen mot att återställa så att rovdjuren är en naturlig del i vår fauna. Nu måste vi hitta former för att skapa en bredare legitimitet för rovdjursförvaltningen. Vi har redan genomfört en del i det som vi lovade före valet 2006, nämligen kompletteringar av jaktförordningen när det gäller nödvärnsrätten. Men vi behöver utveckla arbetet ytterligare för att målen i rovdjurspolitiken ska nås. Då måste vi ta hänsyn till alla intressen som ska enas. Vi måste tänka på såväl tamdjursägare och jägare som bevarandet av de rovdjursstammar som förekommer i Sverige. Det är viktigt att de som lever på landsbygden och som driver verksamheter där ska kunna göra detta under goda förutsättningar. Vi måste försöka minimera konfliktfulla situationer mellan människor och rovdjur. Sådana situationer är inte bra för någon part - varken för människor eller för rovdjur! Jag anser att en ökad lokal delaktighet och ett ökat regionalt ansvar för förvaltningen av rovdjuren mycket väl kan vara ett led i att nå den acceptans och samexistens som vi eftersträvar. Men jag är, som jag sade här tidigare, säker på att det kan kombineras med bland annat nationella riktlinjer som anger förutsättningarna för förvaltningen så att den fungerar inom länen, mellan länen och också i förhållande till våra grannländer. Vi får heller inte glömma vårt åtagande som följer av vårt medlemskap i EU. Som medlem har de olika länderna ansvar för olika arter, och vi ansvarar för de arter som förekommer naturligt i vårt land så som våra stora rovdjur. Samma ansvar har Grekland för till exempel havssköldpaddorna och Spanien för den iberiska lon och lammgamen. Sverige deltar även aktivt i arbetet på global nivå för att de stora rovdjuren ska finnas kvar i faunan. Även om detta inte är direkt tvingande på samma sätt är det en förtroendefråga att Sverige visar att det är möjligt med samexistens mellan människor och de stora rovdjuren. Min preliminära bedömning är att förslagen i betänkandet behöver utvecklas ytterligare bland annat när det gäller förslaget som rör formerna för en regionalisering av förvaltningen av rovdjuren. Jag vill dock invänta och analysera remissinstansernas synpunkter. Men jag ställer mig inte främmande till att ge Naturvårdsverket ett kompletteringsuppdrag att i samråd med berörda aktörer utreda och föreslå en modell för hur en regional rovdjursförvaltning skulle kunna utformas och genomföras utan att de nationella målen för rovdjurspolitiken åsidosätts.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Vidare vill jag uttrycka min tillfredsställelse över att Sverige äntligen har fått en regering som tar de här frågorna på allvar. Jag vill särskilt lyfta fram initiativet att förändra tillägget i § 28 i jaktförordningen så att djurägare får ökade möjligheter att skydda sina tamdjur mot rovdjur. Men det finns givetvis mer att önska på det här området, och det är bakgrunden till att jag har valt att ställa den här interpellationen till statsrådet. Debatten gällande rovdjur har på senare år blivit onödigt polariserande. Det är inte ovanligt att det beskrivs i konfliktlinjer som för eller mot varg. Det är en beskrivning som jag inte tycker är särskilt tillfredsställande och som jag inte ställer upp på, även om jag tillhör dem som vill ställa krav på att vi ska förändra den modell som politiken i dag bygger på. Fru talman! Statsrådet nämnde tidigare att vi i Sverige ska vara stolta över att vi på några decennier har kommit en bit på vägen mot att återställa rovdjuren som en naturlig del i vår fauna. Det är korrekt, men det sätter också fokus på ett av de grundläggande problemen, nämligen att det har gått väldigt fort. Den förändring av rovdjursstammarnas storlek som skett är dramatisk. De som är berörda av rovdjuren, antingen på fritiden eller yrkesmässigt, känner sig faktiskt något överrumplade. Den så kallade varsamma ökningstakten, som angavs i riksdagsbeslutet 2001, är inte en bild som känns igen i de län som i dag är berörda av till exempel varg. Fru talman! Jag är riksdagsledamot från Gävleborgs län. Hos oss är det många som har gjort ett aktivt val att bo nära skog och mark för att till exempel kunna jaga, fiska, plocka bär eller bara för att ha en närhet till naturen. Men nu har det samlade rovdjurstrycket i vissa områden hos oss börjat nå orimliga nivåer. Konsekvensen har blivit att allt fler känner en påtaglig rädsla och att detta nu har blivit en naturlig del i vardagen. Det tycker jag inte är tillräckligt bra. Det gör att förväntningarna nu är rätt höga på att riksdagen senare ska återkomma med en ny rovdjurspolitik som är mer balanserad mellan olika intressen och som bygger på sunt förnuft. Med stort intresse noterade jag att statsrådet inledningsvis ställer sig positiv och inte är skeptisk till en regionaliserad rovdjursförvaltning. Jag hade tidigare fått en bild av att statsrådet inte till fullo håller med om inriktningen med en sådan ordning. Det känns därför mycket lovande. Jag anser att en ökad delaktighet och ett ökat regionalt ansvar för förvaltningen av rovdjuren vore ett klokt steg att ta. Jag tror också att det här kan kombineras med nationella riktlinjer enligt statsrådets önskemål, men framför allt med en förvaltningsplan som anger toleransnivåer på regional nivå så att vi kommer bort från dagens situation där endast minimi- och etappmål anges. Statsrådet får gärna utveckla detta utförligare och berätta huruvida han ställer sig positiv till principen om att en förvaltningsplan ska innehålla övre toleransnivåer. Fru talman! Vidare framkommer det i statsrådets svar att vi bör sträva efter att minimera konfliktfyllda situationer mellan människor och rovdjur, och det anser jag vara en bra utgångspunkt. Min åsikt är att om en samexistens ska bli framgångsrik krävs rimliga proportioner, och då är det ett minskat rovdjurstryck på ett antal områden vi ser framför oss. Rovdjursbestånden bör kunna spridas ut för att på så vis minimera risk att människor känner sig hotade, men det är bra också för rovdjurens situation. Avslutningsvis: Jag har önskat en utförligare beskrivning av statsrådet när det gäller toleransnivåer, men jag skulle även önska svar när det gäller till exempel ökat ansvar för vargföryngringar. Det vore intressant.

Fru talman! Det kan kanske tyckas egendomligt att en ledamot från Skåne ska komma och lägga sig i rovdjursfrågor. I Skåne och Blekinge finns väl bara något enstaka lodjur, så vi är inte precis berörda av rovdjurens spår. Men det händer att vi sydlänningar far norröver och besöker Dalarna och Värmland. Då möter vi skogsägare, lantbrukare och jägare och förstår att rovdjurspolitik är mångfasetterad. Det hade varit enklare ifall rovdjuren hade varit utspridda över vårt avlånga land. 90 procent av vargarna, 50 procent av lodjuren och 30 procent av björnarna finns på en tredjedel av landets yta. Då kan man förstå att de märks mer och ställer till en hel del problem. Människor som lever i rovdjursområden är rädda för att det som inte får hända ändå ska hända. Björnen har redan visat sin aggressivitet. Det är några uppmärksammade fall som vi hört om i massmedier. Man kan undra: Är vargen verkligen så ofarlig som forskarna påstår? Finns det inte risker även för andra varelser än hundar och får? Om hela Sverige ska leva är det viktigt att människor som bor på landsbygden ska känna sig trygga och veta att deras djur inte dödas av rovdjur. Hur tar vi hänsyn till jägarna som rapporterar om hur rådjur och älg saknas i de områden där de tidigare fanns i stor omfattning? Men vargen tar inte hänsyn till jakträtt och jakttider. När jag läste ministerns svar till interpellanten tycker jag mig ana att vår nuvarande regering ändå har en ökad förståelse för hur rovdjur, människor, tamdjur och vilda djur ska kunna existera tillsammans. Men den förra regeringen, inspirerad av verklighetsfrämmande miljöpartister och vänsterpartister som kraftigt ville öka vargstammen, hade ingen stor förståelse för landsbygdens folk när de kom och framförde sina åsikter i rovdjursfrågorna. Det var självklart att det var några personer vid en Stockholmsmyndighet som skulle fatta beslut i rovdjursfrågor. Fru talman! För oss i Centerpartiet är det självklart att viktiga beslut ska fattas på rätt nivå och så nära berörda personer som möjligt. Det verkar som om miljöministern är inne på samma linje då man i svaret på interpellationen talar om en ökad lokal delaktighet och ett ökat regionalt ansvar för rovdjuren, men med nationella riktlinjer. I det sammanhanget vore det intressant att veta hur det är i de länder som gränsar till Sverige. Vilka riktlinjer finns där? Finns det något nordiskt samarbete när det gäller rovdjursfrågorna? Rovdjuren känner ju inte nationsgränserna, utan de rör sig ganska fritt. Det vore bra om det fanns några liknande riktlinjer i våra nordiska grannländer och någon liknande lagstiftning.

Fru talman! Utifrån min egen erfarenhet kan jag konstatera att rovdjurspolitiken i det här landet under en mycket lång tid har saknat legitimitet och förtroende hos de människor som lever i de bygder som hyser stora grupper av rovdjur. Jag tänker då i första hand på delar av Svealand, och Lars-Ivar Ericson har redogjort för andelen rovdjur i detta område. Jag var med vid 2001 år riksdagsbeslut. Från Centerpartiet föreslog vi att etappmålet när det gäller varg på 200 skulle gälla hela den skandinaviska halvön, eftersom det finns ett betydande samarbete med Norge just när det gäller vargförvaltningen, för att hänvisa till den tidigare frågan. Fru talman! Som jag ser det nu finns det goda möjligheter till förbättringar. Den särskilda utredningen Rovdjuren och deras förvaltning är en gedigen utredning med flera goda förslag. Den förändring som regeringen genomförde av § 28 i jaktförordningen är en annan viktig del, och den är som sagt redan genomförd. Jag kan konstatera att svaret på interpellationen är positivt i så måtto att miljöministern säger ja till att närmare titta på formerna för en tydlig regional förvaltning. Det är bra. Det är då också viktigt, som tidigare har påpekats, att frågan om toleransnivåer kommer in som ett underlag för de regionala måltalen som kan ge ett underlag för nationella tal. Det är viktigt med toleransnivåer. Det är viktigt för rennäringen och för fäbodbruket, men det är också viktigt för rovdjursbeståndet. Arbetet med att utforma de regionala planerna måste ske skyndsamt. Vi har mycket stora stammar av både björn och varg, som sagts här, och särskilt vargen förökar sig mycket snabbt. Utifrån denna utgångspunkt har jag två konkreta frågor. För det första: Kommer beredningen av dessa svåra frågor, alltså hela rovdjurspolitiken, att ske interdepartementalt tillsammans med Jordbruksdepartementet, som ansvarar för jaktförvaltningsfrågorna? För det andra: Är ministern beredd att medverka till att beredningen och hela processen med att ta fram en proposition ska kunna ske utan dröjsmål?

Fru talman! För sju år sedan antog riksdagen ett program om en sammanhållen rovdjurspolitik. Vi har haft många debatter här i kammaren sedan dess, och meningarna har varit mycket skilda och debatten har varit hård. Detta givet kan man diskutera antalet individer och föryngringar inom rovdjurspolitiken. Men jag tycker kanske inte att det har varit den viktigaste frågan, utan den viktigaste frågan är att man inte har varit villig att ta upp en diskussion i de områden där det är stora koncentrationer av ett rovdjur och övrigt vilt lider skada. Man har alltså inte velat ta denna diskussion. Jag kan ta ett exempel från mitt hemlän, Västmanland, där vi har en lodjursstam som är fyra gånger större än vad markerna tål. Här borde man ha kunnat föra en dialog på ett mer framträdande sätt med de boende i länet om att öka avskjutningen. Åke Petterssons utredning har mottagits positivt av landsbygdsboende, av jägare och av naturvårdare. Det är en företeelse som jag tycker är väl värd att ta till vara. Kopplingen till mer bestämmande för dem som bor i rovdjursland är bra. Det är därför också bra att ministern uttalar att han inte är skeptisk mot en regionalisering av rovdjursförvaltningen. Men när jag talar om regionalisering är det den folkvalda instansen på regional nivå som jag talar om. Det är alltså inte regeringens förlängda arm utan viltvårdsnämnderna. Jag begärde trots allt ordet utifrån att jag upplever att det är en glidande skrivning i ministerns svar om den regionala förankringen. Jag vill därför betona vikten av att den folkliga förankringen verkligen finns i rovdjurspolitiken. Jag blir oroad om det kravet inte uppfylls, därför att en lagstiftning måste ha en acceptans i de breda folklagren. Den måste vara förutsägbar för att få en hög legalitet. Lyckas vi inte med det blir det ett nederlag för alla. Det är alltså inte en fråga för nitiska tjänstemän i den statliga förvaltningen, utan det är en fråga som berör alla människor. Vi måste kunna föra en dialog med såväl tjänstemän som jägargrupper och naturvårdsmänniskor. Antalet debattörer, herr minister, i dagens debatt visar att det här är en fråga som måste hanteras med stor politisk fingerfärdighet. Jag har fullt förtroende för ministern i den frågan och kan konstatera, efter att ha deltagit i den här debatten under tidigare mandatperiod, att det nu är en helt annan anda i debatten, en positiv anda när det gäller att verkligen vilja lösa de problem som vi har på det här området.

Fru talman! Ärade ledamöter, medborgare i detta gamla land! När riksdagen 2001 antog propositionen En sammanhållen rovdjurspolitik var det svårt att förutse att de växande rovdjursstammarna skulle resultera i en så stor koncentration av rovdjur som det i dag finns inom en begränsad del av landet, i Mellansverige. Det fanns ingen genomarbetad konsekvensanalys av stammarnas förväntade tillväxt. Sju år senare är situationen ohållbar och oacceptabel. Inom ungefär en tredjedel av landet finns 30 procent av landets ca 2 500 björnar, 50 procent av landets 1 400-1 600 lodjur och 90 procent av landets 150-200 vargar. Detta är inga nyheter, fru talman. Den stora tätheten av rovdjur har stora negativa konsekvenser för lokalbefolkningens situation. Enkätundersökningar och många olika opinionsyttringar i området visar att många som har rovdjuren till grannar är mycket missnöjda med förhållandena. Många jordbrukare och jägare upplever försämrade förutsättningar för djurhållningen och jaktutövningen, och bland allmänheten är många rädda eller oroliga när de vistas i skogen. Det har man all anledning att vara när det gäller björn. Rovdjurssituationen upplevs mest konfliktfylld i de områden som omfattas av vargrevir inom vargens kärnområden. Förutsättningen att bedriva jakt med lösa hundar försvåras starkt i många områden. Antalet vargattacker på hundar ökar i en oroande takt. Sammanlagt har närmare 50 hundar attackerats av varg i Sverige under 2007. Möjligheten att ha tamdjur har också märkbart påverkats. Det är delvis en fråga om ekonomisk påverkan i form av högre kostnader för stängsling och tillsyn och veterinärkostnader för djur som springer ut och skadar sig. Men det finns även en emotionell del, att behöva vara orolig för sina djur och att också se rovdjursrivna djur påverkar på ett sätt som är svårt att mäta ekonomiskt. Vi har även en mycket stark djurskyddslag att ta hänsyn till för tamboskapen. Denna situation har minskat livskvaliteten för många människor på ett markant sätt. Jag ser detta i min vardag, fru talman. Jag ser detta mycket nära. Acceptansen för vargstammen som dåvarande riksdag beslutade om är ganska liten, för att inte säga ringa i vissa lägen, och det är tråkigt. Nuvarande situation gagnar inte riksdagens mål om vargstammens numerär eller förtroendet för den svenska rovdjurspolitiken. Fru talman! I Värmland har skadorna på tamdjur ökat kraftigt under 2007. Framför allt har skadorna på hundar haft en dramatisk utveckling. Värmland är det län som har flest vargar och som också har hyst varg längst tid. Stora delar av länet har hyst varg i över 25 år. Jag skulle vilja tacka ministern för svaret som han ger Tobé, men jag vill också säga att i Värmland finns ett samspel mellan djurägare, jägare och länsstyrelse som inte finns på många andra platser, påstår jag. Detta bör vi ta med oss i fortsatt beredning och arbete och se hur man har agerat i Värmland. Vi kan vara oroliga över en ohållbar situation, men vi är satta att fundera över detta. Fru talman! Lars-Ivar Ericson säger att han kanske inte ska lägga sig i debatten. Jag tycker precis tvärtom. Det är alldeles utomordentligt att sörlänningar också bryr sig om frågan, liksom vi som bor lite längre norrut kan bry oss om andra arter som kanske finns i södra Sverige. Rovdjurspolitiken är viktig. Utredningen som ligger ute på remiss nu är också viktig för ministern att ha med sig. Det är många som har förväntningar och vill mycket i denna fråga. Mycket klokt finns i utredningen. Inte minst har detta med skyddsjakt på björn visat på en positiv utveckling för björnstammen. Jag menar att detta även skulle vara möjligt att nå vad gäller vargstammen, att ha den jaktbar. Den har inte varit jagad på oerhört lång tid i Sverige. Det skulle den sannolikt må bra av, och det skulle på sikt kanske också ge förutsättningar för stammen i fråga. Fru talman! Jag tycker ändå att ministerns svar andas något positivt. Vi ser fram emot fortsatta debatter.

Fru talman! Jag tackar miljöministern för svaret på Tomas Tobés interpellation. Jag har full förståelse för att ministern inte kan gå in i mängder av detaljer i ett sådant här svar. Vi befinner oss äntligen i en process där vi kan se en möjlig förändring och förbättring av förvaltningssituationen. Jag ska försöka att inte upprepa alla kloka ord som mina allianskolleger har sagt, men det är några saker som jag skulle vilja förtydliga i debatten med hänvisning till svaret som ministern avgivit så att det åtminstone framgår i protokollet. När ministern säger att vi har kommit en bit på väg är det förvisso sant, men jag tycker möjligen att det är ett litet understatement. Jag vill påstå att vi har kommit väldigt långt på väg. Jag vill trycka på det eftersom vi för närvarande har världens tätaste björnstam i norra Jämtland. Det ska vi vara medvetna om. Vi har aldrig tidigare haft så mycket björn i Sverige som vi har nu. När det gäller lo har vi den tätaste lostammen i världen i Mellansverige. Båda dessa djurslag har alltså en gynnsam bevarandestatus - som det så vackert heter på politikerspråk. Kungsörnen har nått målet och har gynnsam bevarandestatus. Vargen har förmodligen uppnått målet på 200 individer i år med nuvarande valpningar. Vi ska ha klart för oss att just vargen är det däggdjur på jorden som har den största naturliga egna utbredningen efter människan. Det finns bortemot 250 000 individer. Jag säger detta för att det ska framgå för åhörarna att detta ingalunda är ett utrotningshotat djur. Även järven är nära målet. Med detta tillägg vill jag påstå att vi har kommit ganska långt och är mycket nära målet. Det känns tryggt och bra. Det har vi dessutom varit politiskt överens om, vilket ska poängteras. Nästa påpekande handlar om jämförelsen med Greklands havssköldpaddor och Spaniens iberiska lo. Vi ska ha klart för oss att samtliga havssköldpaddor är direkt utrotningshotade som art på jorden. Inget av de svenska rovdjuren är utrotningshotat som art betecknat. När det gäller den iberiska lon finns det någonstans mellan 50 och 250 djur kvar i världen. Jämförelsen blir därför lite haltande utifrån ett rättviseperspektiv av hur många djur det finns. Jag har en fråga till slut till miljöministern. Det står i svaret att ministern kan tänkas ge Naturvårdsverket ett kompletteringsuppdrag. Då blir jag lite nyfiken. Min minnesbild av Rovdjursutredningen är att den i allt väsentligt har tagit fasta på hur en regional förvaltning kan se ut. Vad är det miljöministern vill ha ytterligare utrett? Det står inte att det är möjligt att utreda utan det ska ges ett uppdrag till en ytterligare utredning. Det vore intressant att höra vad det skulle innehålla.

Fru talman! Jag får tacka Tomas Tobé för frågan så att det finns möjlighet att ha lite synpunkter på svaret och rovdjursfrågan. Det är en fråga som vi borde ha mycket lite partipolitiskt skiljaktiga meningar om eftersom det inte leder någon vart. Som jag har upplevt det har vi varit rätt överens om att något måste göras. I Socialdemokraterna tog jag våren 2006 upp frågan om ett jakt- och viltvårdspolitiskt program för att vi skulle bli lite mer kompletta på detta område. Vi antog i partistyrelsen i juni ett program som ligger mycket nära den syn vi har i de olika partierna och också medborgarnas, jägarnas och rovdjursförespråkarnas syn på saken. Det finns en stor samsyn i detta. Jag kommer från Västerbotten. Där har vi inte problem med varg, men däremot börjar vi uppleva att vi ganska stora problem med björn. De inventeringar som har gjorts i Jämtland antyder att det finns tre gånger så mycket björn som man trodde. Jag tror att det är samma sak i Västerbotten. Folk är skrajsna för att gå ut i skogen. Jag har aldrig hört någon som är rädd för vargen, men däremot är man väldigt fundersam över om man törs gå i skogen efter den 14 april och fram till mitten av november. Jag är själv lite fundersam när jag är ute med hunden. Det känns lite otryggt. Jag skulle gärna gå med bössa på ryggen - en med hygglig kaliber dessutom - för att känna mig riktigt trygg. Det är bara att konstatera att jag tror att vi har nått mycket längre när det gäller numerären som vi tog beslut om 2001. Det måste man försöka fastställa på något riktigt sätt, som genom inventeringar och genom att använda ny teknik och så vidare. Jag har tittat på Åke Petterssons utredning. Den är väldigt bra och väl förankrad, tror jag, ute hos de så kallade intressenterna i samhället. Nu väntar vi på en proposition. Miljöministern måste sammanställa alla remissvar, men tiden är snart ute för synpunkter på detta. Ska jag vara orolig och misstänksam mot något i miljöministerns skrivning är det mot det som Bengt-Anders också tog upp mot slutet. Menar miljöministern verkligen att det över huvud taget skulle behöva ifrågasättas att man överlåter på regionalt beslutsfattande att bestämma om förvaltningsplaner och hur man ska förvalta de fyra stora rovdjuren? Jag är lite fundersam över detta. Jag skulle kunna ansluta mig till de två frågor som Åke Sandström hade. Jag tror att detta ska göras ganska snart och inte dras i långbänk. Vi måste få ett beslut i dessa frågor rätt så snabbt. Men jag vill att miljöministern ska vara mycket tydligare när det gäller förvaltningsfrågorna. Om man inte anförtror de lokala krafterna att förvalta dessa rovdjur kommer man aldrig att få acceptans för en svensk rovdjurspolitik.

Fru talman! Först och främst vill jag klargöra och än en gång konstatera att jag sannerligen värdesätter det utredningsarbete som har gjorts. Utredningen innehåller mycket klokt. Den grundar sig dessutom, vilket är ytterst värdefullt, på en rätt ingående dialog som har förts under utredningsskedet. Det är också en modell för hur arbetet ska formas i de kommande stegen. Det är fyra huvudprinciper som jag då vill slå fast. Det första gäller att vi ska ha en ökad lokal delaktighet. Jag har gett ett klart besked om att jag vill se ett ökat regionalt ansvar för förvaltningen av rovdjuren. Jag vill att det ska kombineras med nationella riktlinjer, och jag delar uppfattningen att det också bör vara möjligt att kombinera det. Det andra gäller att jag tycker att det är viktigt att minimera de konfliktfyllda situationerna mellan människa och rovdjur eller tamdjur och rovdjur. Det är sannerligen så, som flera nu har betonat, att människa och tamdjur och rovdjur ska kunna samleva och samexistera. Det kommer att kräva just kunskap och en klok förvaltning. Det tredje gäller att våra stora rovdjur är en del av vår biologiska mångfald. Därför har vi en skyldighet att värna existensen av de stora rovdjuren i den svenska faunan. Det är både ett nationellt och ett internationellt ansvar. Då blir min fjärde viktiga punkt att detta kräver legitimitet för förvaltningen. Jag är övertygad om att det är olika intressen som sinsemellan i flera fall är skilda men som likväl är legitima. Därför gäller det att utveckla en förvaltningsform som gör att de olika legitima intressena kan samsas och samleva. Därför tycker jag att utredningen har fört ett framsynt och kvalificerat resonemang om den adaptiva förvaltningen, om vikten av delaktighet och också när det gäller hur viktigt det är att förena å ena sidan vetenskap med å andra sidan lokal erfarenhet. På alla de punkterna finns det från min sida ingen principiell tvekan. Låt mig också säga något till mina alliansbröder här - vad jag kan se är det framför allt bröder som har engagerat sig i debatten. Jag må då konstatera att interpellationssvaret representerar hela regeringen. Hela regeringen står naturligtvis bakom interpellationssvaret. Tomas Tobé ställer en fråga om toleransnivåer. Jag är självklart beredd att diskutera det. Jag tror att det kan vara ett intressant element i att också öka legitimiteten i framtida förvaltning. Men jag tänker naturligtvis avvakta remissynpunkter innan jag tar definitiv ställning. Tomas Tobé tog också upp frågan om att sprida rovdjursbeståndet. Jag tycker på den punkten att utredningen för ett kvalificerat och intressant resonemang som jag, när jag har sett remissvaren, är intresserad av att gå vidare med. När det gäller Lars-Ivar Ericsons fråga om det nordiska samarbetet kan jag bara konstatera att vi har ett samarbete inom EU. Det har ibland funnits en del olika synsätt mellan Sverige och Norge. Men jag tycker att utredningens inriktning på också en nordisk förvaltning är intressant, även om jag kan se att det finns problem. När det gäller Åke Sandströms fråga om förberedelsen ska ske interdepartementalt är svaret självklart ja. När det gäller frågan om jag är beredd att ta fram förslagen utan dröjsmål är svaret att det självklart är så, förutsatt att vi får in nödvändiga kompletteringar i ärendet. Låt mig till sist svara på den fråga som flera har varit inne på, vad jag menar när det gäller det utredningsuppdrag som jag ska ge till Naturvårdsverket. Jag har nu gjort klart att jag ansluter mig till tanken på ett ökat regionalt inflytande. Jag tycker helt enkelt att Naturvårdsverket ska göra nödvändiga preciseringar, som kommer att krävas utöver det som utredaren har föreslagit.

Fru talman! Jag får återigen tacka statsrådet för hans svar och förtydligande och meddela att även jag givetvis har förståelse för att ett statsråd i remisstider måste var något sparsam i alla fall med några besked. Men det fanns ett antal välkomna besked i detta. Jag skulle bara vilja ge statsrådet möjlighet att i ett ytterligare svar ändå komma in lite grann på detta med den utvecklade delen när det gäller den regionala förvaltningen. Personligen tycker jag att förslaget om regionalisering är väldigt bra. Det är bra att det bygger på regionala förvaltningsplaner med mål på både kort och lång sikt, att de regionala rovdjursgrupperna ska ha en mer framträdande roll vid framtagande av planerna och att förvaltningen ska vara mer adaptiv, det vill säga att den kontinuerligt ska göra nya bedömningar och justera förvaltningen utifrån gällande situation. Givetvis har jag en förståelse för att vi inte kan ha en förvaltning som blir alltför spretig. Men jag är ändå lite mer fundersam. Finns det en möjlighet för statsrådet att utveckla lite grann vad detta nya utredningsbetänkande kan handla om? Sedan kan jag väl säga, likt min partikollega Bengt-Anders Johansson, att jag inte tycker att jämförelsen med havssköldpaddorna för Grekland och Spaniens ansvar för den iberiska lon är helt lyckosam. Jag tycker att vi har en helt annan situation i Sverige när det gäller rovdjuren, särskilt när det gäller vargen, som jag upplever är en stor del av debatten. Det är viktigt att komplettera bilden med detta. Jag vill nog också höja ett något varnande finger. Det får inte dröja alltför lång tid innan en proposition presenteras för riksdagen. Givetvis är det viktigt att förslagen är grundade på vetenskapliga fakta och att det finns en väl avvägd balans i det hela. Men samtidigt är jag och, tror jag, många med mig något oroade över att den här frågan kommer att försvinna i en långbänk och i ett utredande. Det tror jag vore direkt olyckligt. Vi har nu en situation, tycker jag, där en rädsla för rovdjur till en viss del till och med börjar utvecklas till en avsky. Det är en utveckling som vi behöver sätta stopp för. Jag menar att en stor del av ansvaret faktiskt ligger på den här kammaren när det gäller den lagstiftning och det mål som vi har satt upp. Sedan skulle jag gärna - jag hann inte säga det i mitt förra inlägg - vilja få lite ytterligare besked när det gäller detta med vargföryngringar. Kan man tänka sig att fler län ska få ett ansvar för vargföryngringar? I dag är det ansvaret begränsat till några få. Det tycker jag inte är en bra utveckling. Till Karl Gustav Abramsson får jag säga: Jag tycker att det är positivt att du deltar i debatten. Du har kloka synpunkter. Men vi kan väl politiskt ändå konstatera att det med de fyra partier som i dag utgör regeringsunderlag finns förutsättningar för ett sunt förnuft i rovdjurspolitiken - det föreligger inte med det andra regeringsunderlaget. Detta är väldigt positivt. Det har vi redan sett.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Det måste vara inspirerande att få höra så mycket kloka ord i denna debatt här i kväll. Rovdjuren tillhör vår fauna. Även om det finns de som säger att de borde stängas in i några reservat är det naturligt att de ska finnas där de hör hemma, i rimlig omfattning. Men då måste vi ha en rovdjursstam som inte hotar tamdjur, skogens vilt och, i värsta fall, människors säkerhet. De konflikter som finns i rovdjurstäta områden måste lösas. Människor ska känna sig trygga när de är ute i skog och mark. Att skapa en rovdjurspolitik som är förankrad hos hela befolkningen är en stor utmaning som den förra regeringen inte lyckades med. Men jag tycker att miljöministerns insikter i landsbygdens förhållanden bör ger goda förutsättningar för att vi nu ska få en bättre rovdjurspolitik. Sunt förnuft i rovdjurspolitiken - det är rubriken på Tomas Tobés interpellation. Om vi tar vara på det sunda förnuftet hos dem som lever nära rovdjuren och lyssnar in deras erfarenheter och åsikter finns det goda förutsättningar för att det ska fattas bra beslut. Rovdjuren finns här, och de ska få vara kvar. Men deras existens får inte innebära att landsbygdsbornas levnadsförhållanden försämras.

Fru talman! Jag vill tacka för svaren och bara konstatera att jag med tillförsikt ser fram emot det fortsatta arbetet. Jag vill återigen betona detta med skyndsamheten. Efter de upplevelser jag har haft i Värmland, Dalarna och även Västmanland och Örebro vet jag att tiden hastar. Och det är väldigt viktigt för tilltron till rovdjurspolitiken att detta kan ske utan dröjsmål. Jag vill också passa på att betona att det är av stort värde att vi kan få en bred överenskommelse bakom rovdjurspolitiken. Det är av största värde. Jag sätter också stort värde på att K G Abramsson har deltagit här. Jag tror att det finns goda förutsättningar för att få en bred samsyn.

Fru talman! Jag upplever att vi är tämligen överens i debatten. Jag vill ändå avsluta med att göra en beskrivning av situationen i mitt hemlän med en enig viltvårdsnämnd tillsammans med rovdjursgruppen. Som ministern förmodligen vet består viltvårdsnämnden av LRF, viltvårds- och naturmänniskor, jägare och så vidare. Alla var helt eniga om att man markant måste öka avskjutningen av lo för att värna övriga arter i naturen. Länsstyrelsen och Naturvårdsverket biföll en minimal avskjutning. Det är knappast så man bygger förtroende mellan den folkvalda delen och statens tjänstemän i sammanhanget. Jag ser ändå framför mig en mycket ljus framtid efter ministerns redovisning här. Jag vill med det tacka för debatten.

Fru talman! Jag vill också tacka ministern för en bra debatt. Här finns ett underlag för att gå vidare. En sak är tydlig. Alla som bor i de områden där det finns till exempel hög koncentration av varg är inte varghatare. Vi är inte det. Vi måste hitta en väg för hur vi ska kunna hantera vargstammen. Det finns italienska vallhundar som präglas med en flock får från ungefär två månaders ålder. De kan leva med fåren och skyddar fåren mot rovdjur. Det fungerar alldeles utmärkt ända tills den dagen turister leker med hundarna och tar bort prägeln från hunden. Detta är också ett dilemma som dyker upp. I det moderna och urbana samhället möts flera näringar. Det är turismen och jordbruket. Jag vill uppriktigt inte någon gång mer vara med om att jag träffar lantbrukare vilkas djur när lantbrukaren kommer ut på morgonen har avslitna juver. Man ska inte behöva se och uppleva detta inom stängslade områden. Så hårt är trycket på vissa platser, men inte på alla. Vi måste hitta former för hur vi kan jaga även vargen så att den inte naturligt kommer allt närmare människan. Det finns enkla medel för detta. Jag har förhoppningar om att det kommer att falla väl ut. Nu upplever jag att det är ett fåtal partier representerade här i debatten. Representanter för de två partier som jag tycker tar minst ansvar i frågan finns inte här. De tar inte alls ansvar och bryr sig inte om de följder som deras politik får. Jag anser att jag inte kan angripa dem när de inte finns i kammaren. Men det är märkligt att de inte finns här eftersom de står för en helt annan politik. De hade haft chansen att berätta om den här. Djurskyddslagen är en av världens strängaste lagar, och den ska våra djurägare leva upp till. Hur rimmar det med att rovdjuren angriper djur och att lidande kan uppstå i många timmar? Jag har stor tilltro till att det kommer att bli en bra proposition. Det finns många som gärna är med och hjälper till i arbetet framåt.

Fru talman! Tack för beskeden, miljöministern. Nu gick K G Abramsson från kammaren. Men jag tycker ändå att det finns skäl att rikta ett tack till Socialdemokraterna åtminstone i den här frågan. Här spelar vi ungefär på samma planhalva. Jag skulle vilja skicka med några ord till ministern i den fortsatta handläggningen. Det gäller att inte förlänga ett genomförande mer än absolut nödvändigt så att vi inte tappar fart. Alla allianspartier har byggt upp en oerhörd förväntan i samhället att det ska kunna bli en bättre tingens ordning. I den mån det behövs någon form av kompletterande utredning är mitt råd att starta den så att den går i gång parallellt långt innan en proposition skrivs. Så går det faktiskt att göra så att det inte först blir en proposition och sedan en utredning. Då tappar människor förtroendet. Det är också viktigt att ta fasta på att det förslag som finns i utredningen visar hela det svenska samhället och EU att vi kan förvalta exempelvis vargstammen på 200 djur under de närmaste tre åren. Då skapar vi också ett ökat förtroende. Dessutom är det okej med regional förvaltning. EG-domstolens utslag när det gäller Finland visar tydligt att det är fullt möjligt. Jag välkomnar ministerns besked att den öppningen finns. Ska man förvalta biologisk mångfald - vilket vi ska, och det är ingen tvekan om det - gäller det att se till orden som finns i svaret. Det är en förtroendefråga att Sverige visar att det är möjligt med samexistens mellan människor och de stora rovdjuren. Men då fordras det också att vi tar fasta på toleransnivå, regional förvaltning och de delar som ministern har talat om. Med tanke på att det nu finns fem partier bakom är det otroligt lätt för ministern att lägga fram förslag, för här kör vi igenom det.

Fru talman! Jag vill börja med att betona att det jag talat om som ett uppdrag till Naturvårdsverket inte innebär att det ska genomföras en ny utredning. Det är ett kompletterande uppdrag på de punkter där ytterligare preciseringar kan behövas. Det är en preliminär bedömning tills vi har sett remissvaren. Motivet bakom är delvis de nationella mål som vi har satt upp som ska nås. Det är nationella riktlinjer som jag har sagt kommer att behövas. Sverige har också som nation ett ansvar och förpliktelser i EU även om det inte alls omöjliggör också en regional förvaltning, utan det kan kombineras. Jag vill här utan att på något sätt minska innebörden av det jag sagt tidigare betona att det är olika intressen som ska samsas. Just därför är det regionala och lokala inflytandet viktigt. Då kan olika intressen bättre samsas än om man bara ska göra det på nationell, central riksnivå. Jag tycker att erfarenheterna från den komplettering vi har gjort av jaktförordningen när det gäller nödvärnsrätten också visar att förändringar kan göras i rovdjurspolitiken utan att för den skull hota den viktiga och nödvändiga biologiska mångfalden. Jag ska inte föregripa den utvärdering som ska göras. Men mitt intryck så här långt är att den nya möjlighet som vi ha skapat i jaktförordningen har använts mycket ansvarsfullt och sparsamt. Det talar också för att det är en väg att öka legitimiteten för rovdjursförvaltningen utan att för den skull undergräva biologisk mångfald och det nödvändiga vaktslåendet om de stora rovdjuren samtidigt som vi legitimerar förvaltningen bättre. Till sist vill jag bara konstatera att jag sannerligen inte har något behov av en långbänk eller onödiga dröjsmål. Dels är det inte min stil, dels tycker jag att alliansbesked ska hållas. Det är jag inriktad på. Jag värdesätter också mycket Karl Gustav Abramssons inlägg. Kan vi skapa förändringar med brett politiskt stöd är jag positiv till det. Sist och slutligen vill jag konstatera när det gäller läget för de stora rovdjuren att vi har kommit långt i Sverige. Men precis som utredningen gör konstaterar jag att vi har en sårbarhet när det gäller den genetiska variationsrikedomen för vargen och arvsanlagen. Vi har globalt sett fortfarande en mycket sårbar situation för vargen enligt den redovisning utredningen gör. Det är också en del av bilden. Det ändrar inte mina besked. Det är också de som kommer att ligga till grund för arbetet. Där värdesätter jag ett fortsatt samarbete, helst med en bred majoritet i riksdagen. Tack ska ni ha.

Fru talman! Jag får tacka statsrådet för mycket bra svar under interpellationsdebatten. Den eventuella skepsis som jag beklädde statsrådet med är vid det här laget bortblåst. Det är mycket bra. Jag vill göra tre korta medskick till det fortsatta arbetet. Om man ska arbeta med att utveckla den regionala förvaltningen borde man också se över om det finns en möjlighet att utveckla en dialog med medborgargrupper i förslaget. När det gäller de nationella målen bör man gärna se till att de präglas av summan av de regionala målen och inte tvärtom. Det sista jag skulle vilja skicka med gäller specifikt framför allt för Gävleborg och Dalarna. Det gäller frågan om varg. Jag tror att vi så småningom i förebyggande syfte kommer att behöva licensjakt och inte bara skyddsjakt.

Fru talman! Jag kan bara säga att jag naturligtvis tackar för värdefulla råd. Vi kommer att ta till oss en rad olika synpunkter i det kommande arbetet. Jag tycker att det här har varit en konstruktiv debatt där vi ska ta vara också på de synpunkter som har lagts fram i debatten. Vi ser fram emot att så snart det är möjligt lägga fram en rovdjursproposition som jag hoppas ska kunna samla brett stöd både här i riksdagen och hos folk - både hos engagerade naturskyddsvänner och hos dem som jagar och som är en del av den befolkning på landsbygden som ska känna sig trygg i samlevnaden med våra stora rovdjur.