Studenters anställningsbarhet

Interpellationsdebatt 16 februari 2010

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Anf. 57 Tobias Krantz (Fp)

Herr talman! Mikael Damberg har frågat mig vad jag gör för att öka studenternas anställningsbarhet samt vilka åtgärder jag och regeringen är beredda att vidta för att öka studenternas möjlighet till praktik i arbetslivet. Jag vill inledningsvis betona att de frågor som Mikael Damberg tar upp är viktiga och att regeringen noggrant följer hur studenternas etablering på arbetsmarknaden utvecklas. Uppföljningar visar att man med en högskoleutbildning har en stark ställning på arbetsmarknaden. Arbetslösheten för personer med högskoleutbildning är, oberoende av konjunkturläge, generellt lägre än för personer utan högskoleutbildning. Den starkare ställningen på arbetsmarknaden för högskoleutbildade visar sig också genom en större rörlighet. Samtidigt som högskoleutbildade oftare avslutar en anställning får de också snabbare en ny anställning jämfört med personer utan högskoleutbildning. Regeringen har i flera olika sammanhang betonat att universitet och högskolor har ett ansvar för att arbeta med kopplingen mellan utbildning och arbetsmarknad och att varje lärosäte har att ta hänsyn till arbetsmarknadens behov vid planeringen av utbildningen. Riksrevisionens granskningsrapport Studenternas anställningsbarhet är en intressant och ambitiös genomgång av olika insatser för att främja studenternas anställningsbarhet. Riksrevisionen lämnar flera rekommendationer till universitet och högskolor, Högskoleverket och regeringen. Frågan övervägs för närvarande inom Regeringskansliet, bland annat i samband med arbetet med att ta fram åtgärder för att främja kvaliteten i den högre utbildningen. Jag räknar med att regeringen senare i vår kommer att redovisa förslag till riksdagen. Samtidigt vill jag peka på att utvecklingen går åt rätt håll. I sin uppföljning av universitets och högskolors arbete med samverkan med det omgivande samhället konstaterade Högskoleverket att just studenternas omvärldskontakter i utbildningen hade utvecklats under de senaste åren. Det handlar bland annat om inslag av praktik och examensjobb i utbildningen, men inkluderar också gästföreläsare från arbetslivet, studiebesök och arbetsmarknadsdagar. Högskoleverket konstaterade också att även om den här utvecklingen är tydligast inom de yrkesinriktade programmen sker detta även inom andra utbildningar i allt högre grad. Regeringen har tidigare pekat på att studie- och yrkesvägledningen bör stärkas, och allt fler lärosäten erbjuder i dag olika slags karriärvägledning. Det sker både genom tillgång till studie- och yrkesvägledning och genom kurser och seminarier med syfte att ge studenterna specifika kunskaper och färdigheter för att underlätta deras etablering på arbetsmarknaden. Sammanfattningsvis har regeringen varit tydlig i att en koppling mellan utbildning och arbetsmarknad är en både nödvändig och viktig del av högskoleutbildningen. Men jag vill samtidigt betona att det först och främst är en uppgift för universitet och högskolor att utforma utbildningarnas innehåll så att studenterna uppnår de examensmål som regeringen har satt för olika utbildningar. Det måste även fortsättningsvis vara upp till respektive lärosäte att besluta om och i vilken omfattning till exempel praktik bör ingå i en utbildning eller vilka omvärldskontakter som är nödvändiga för att erbjuda studenterna en utbildning av hög kvalitet.

Anf. 58 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret på min interpellation! Jag ställde interpellationen till statsrådet av två orsaker. Den första var Riksrevisionens granskning och rapport. Den andra orsaken var att jag under den förra 90-talskrisen, när vi hade problem på arbetsmarknaden, mötte ganska många studenter som var i utbildning eller som just hade avslutat sina studier och kände en väldig oro. De kände att de hade gjort en investering, inte bara ekonomiskt utan också tidsmässigt, ofta i fyra och ibland fem år på universitets- och högskoleutbildningar, och de kände sig lite svikna när de mötte en arbetsmarknad som hade gått i baklås. Vi är lite inne i samma läge nu, där arbetsmarknaden inte alls är lika god som den var för några år sedan. Vi vet att högskoleutbildade har lättare att få jobb, befinner sig i arbetslöshet kortare tid, får högre lön, lever längre, är mindre sjuka och på något sätt får ett rikare liv och får möjlighet att påverka sitt liv mer än de som inte har gått en högre utbildning. Men det hjälper inte de högskoleutbildade som möter en arbetsmarknad där de själva inte får chansen. Jag möter också ganska många studenter i dag som tycker att inslagen av arbetslivskopplad verksamhet i utbildningen är för få inom vissa sektorer. Det gäller inte alla, för en del utbildningar har en tradition av att jobba mycket med det. Studenter som jag träffar efterfrågar mer case studies , mer av praktik men också mer av exjobb som är kopplade till den relevanta utbildningens verksamhetsområde. Det är bakgrunden. Det är också bakgrunden till att vi socialdemokrater i vårt budgetalternativ har lagt fram en satsning på detta de kommande åren. Vi tror att det är väldigt viktigt både för kvaliteten och inte minst för att se till att unga människor som har valt att studera inte riskerar att fastna i arbetslöshet eller inte får chansen på en arbetsmarknad som inte fungerar. Den andra frågan var rapporten från Riksrevisionen, som har kommit med sin granskning av regeringens och högskolornas insatser för att öka studenternas anställningsbarhet. De lämnar en del rekommendationer till regeringen, bland annat att regeringen bör förtydliga lärosätenas ansvar för yrkes- och karriärvägledning och att samverkansuppgiften bör följas upp bättre. Jag noterar också att Riksrevisionen skriver att tre av fyra lärosäten har en strategi för detta men att det inte följs upp. Man konstaterar också att för många utbildningsprogram har arbetslivsanknytning inte säkerställts. Det saknas rutiner för att på ett systematiskt sätt förbereda studenterna för det arbetsliv som väntar efter utbildningen. Det är lite anmärkningsvärt, med tanke på att Bolognaprocessen inte minst pekar ut att det här ska vara ett mål och någonting för högskolorna att arbeta med. Jag noterar ändå med viss tillförsikt att högskoleministern i sitt svar skriver att detta är någonting man nu tittar på och jobbar med. Jag tolkar det som positivt att regeringen kommer att återkomma. Det var ungefär på samma sätt när vi hade föreslagit en utbyggnad av högskolan med 10 000 platser och det sedan med en viss fördröjning kom en utbyggnad av högskolan. När vi i oppositionen nu pekar på att det behövs lite mer arbetslivsanknytning och studie- och karriärrådgivning på högskolorna kan man tänka sig att regeringen lyssnar på både Riksrevisionen och oppositionen och kommer med förslag med denna inriktning senare. Jag förstår inte riktigt varför man behöver skriva det som står i meningen som börjar "men jag vill samtidigt betona" i slutet av svaret. Jag blir lite fundersam: Avser regeringen att ta ansvar? I det sista stycket står det att det huvudsakligen är högskolornas ansvar att formulera hur det ska göras. Det är självklart, tycker jag. Frågan är: Är regeringen beredd att sätta upp mål, avsätta pengar och följa upp att verksamheten bedrivs på ett bättre sätt?

Anf. 59 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Först vill jag tacka interpellanten men framför allt statsrådet Tobias Krantz för ett uttömmande svar. Jag kan inledningsvis konstatera att interpellanten och statsrådet verkar vara överens om vikten av den förändring som gjordes som ett tillägg i högskolelagen och trädde i kraft den 1 januari 1997, nämligen den tredje uppgiften, som sedermera kom att kallas samverkansuppgiften. Syftet var då att sprida information om forskning, samverka med det omgivande samhället för att utveckla högskolans utbildning och forskning och bättre tillse att högskolan därigenom kan vara till nytta för allmänheten. Det var nog så viktiga uppdrag, som regeringen har följt upp. Vi kan konstatera att det efter att lagen trädde i kraft 1997 har kommit en rapport från Högskoleverket 2004 som sedan följdes upp 2008, och nu kom Riksrevisionens granskning. Det är historiken. Det är intressant, herr talman. Det innebär att det under den socialdemokratiska regeringens tid, då man rimligen lade fram detta förslag 1996, fram till 2004 mig veterligt inte har skett någon strukturerad uppföljning av den typ som interpellanten nu önskar att regeringen ska göra. När jag däremot läser i Riksrevisionens rapport vill jag delvis modifiera det som sägs av interpellanten. Man konstaterar där på s. 69-76 i sin framlagda rapport: "Regeringen har ställt krav på samtliga lärosäten att ta fram forsknings- och utbildningsstrategier för perioden 2009-2010. Lärosätena ska bland annat redovisa sin samverkan med arbetslivet och hur hänsyn tas till arbetsmarknadens efterfrågan på olika utbildningar". Kan det sägas tydligare? Man kan ställa sig frågan: Vad är det interpellanten inte är nöjd med? Detta givet det faktum som jag tidigare konstaterade att den tidigare socialdemokratiska regeringen inte rimligen hade den här typen av aktiv uppföljning som nu alliansregeringen visar upp. Det finns en något större fråga knuten till interpellationen. Jag vill framför allt rikta frågan till interpellanten, men statsrådet får också gärna gå in i debatten. Det gäller hur vi ser på framtiden för lärosäten visavi dess elevers möjligheter att komma samhället till nytta och ha glädje av en arbetsmarknad. Det är för oss som arbetar med utbildningspolitik väl känt att det föreligger en utredning som kallas för Autonomiutredningen presenterad för regeringen förra året. Där föreslår man ett rätt så radikalt men samtidigt rätt typiskt borgerligt inslag att öka lärosätenas självstyre i förhållande till staten. Herr talman! Ambitionen i denna typ av utredning, som förhoppningsvis alliansregeringen kommer att framlägga en proposition på grundval av, är att få en större självständighet i hur de olika lärosätena de facto utformar sin utbildningsstrategi. Staten ska sedan förstås kontrollera att innehållet är kvalitetsmässigt och att examen fyller de kvalitetskrav man kan ställa. Jag förutsätter att man på traditionellt sätt vädjar till en marknad som fungerar. En sådan förändring av högskolelagen borde innebära att en utbildning som inte ger studenterna en bra chans att få förankring i arbetslivet lär kunna få särskilt många sökande. Med den här stora möjliga reformen - som sannolikt bara alliansen och en borgerlig regering kan genomföra, eftersom den i grunden strider mot Socialdemokraternas önskemål om att detaljstyra så mycket som möjligt av samhällets verksamhet - bör man kunna få en egen reglering av de utbildningar som blir till värde för studenterna och där arbetsmarknaden och samhället drar störst nytta av utbildningen.

Anf. 60 Tobias Krantz (Fp)

Herr talman! Jag tror att vi alla som deltar i debatten delar den strävan som finns runt om i samhället att studenter ska få en utbildning som gör att de blir anställningsbara. Det är en central del av utbildningen. Det är särskilt viktigt att nu fundera över den typen av frågor när vi förhoppningsvis är på väg upp ur en djup ekonomisk kris och på väg in i ett bättre ekonomiskt skede. Det är extra centralt just i sådana lägen. Jag tror att vi helt delar problembilden och vart vi vill nå. Låt mig få säga några saker om detta. För det första har Högskoleverket i dag mycket tydliga uppdrag att jobba med och se till att anställningsbarheten är viktig i universitets och högskolors arbete. Högskoleverket ska till exempel tillsammans med lärosätena följa upp hur examinerades etablering på arbetsmarknaden ser ut. Högskoleverket har också i uppdrag att hjälpa universitet och högskolor att planera sitt utbud i förhållande till den efterfrågan som finns från arbetsmarknaden. Det finns uppdrag som regeringen har gett Högskoleverket som Högskoleverket ska göra. Det finns ett regelverk på plats som tydligt understryker detta. Frågan om anställningsbarheten är dessutom en viktig komponent i många av de examensmål som finns på universitet och högskolor. Det finns redan i dag ett regelverk som tydligt talar om detta. Vi ska för det andra också komma ihåg, och jag tror också att Mikael Damberg åtminstone delvis var inne på det, att det ser lite olika ut för olika utbildningar och också mellan olika lärosäten. Jag vill gärna framhålla att det finns lärosäten som är mycket duktiga på detta. Det gäller till exempel högskolorna i Borås och Kristianstad och Högskolan Väst som har flera spännande och intressanta program. Det finns också andra högskolor som är mindre duktiga och som behöver lära sig och utvecklas på olika sätt. Det är viktigt att den kunskapen sprids i högskolevärlden. Det tredje handlar om Riksrevisionens rapport och hur vi tar hand om den i regeringen. Jag tycker att rapporten är mycket bra. Det är bra att Riksrevisionen gör en genomgång och följer upp detta. Flera av de frågorna återkommer vi till i samband med att vi lägger fram kvalitetspropositionen i vår. Det är en viktig del av vårt kvalitetsarbete att universitet och högskolor jobbar hårt med att studenter ska vara anställningsbara. Det är en central kvalitetsaspekt. Det fjärde är att jag vill varna för en övertro på att ytterligare mycket små påslag som Socialdemokraterna föreslår i sin budget skulle kunna lösa problemen. Jag tror att universitet och högskolor nästan aldrig haft så mycket pengar som de har i dag både genom ökade forskningsanslag och genom att vi har byggt ut högskolan. Det finns mycket pengar inne i systemet. Min uppfattning är att alldeles oavsett hur mycket pengar som universitet och högskolor har ska de jobba med studenters anställningsbarhet. Det måste vara en central komponent. Det får inte vara så att det villkoras med att staten skjuter till ett visst antal miljoner eller miljarder till systemet. Det ska alltid vara en central del av högskoleutbildningen oavsett om vi har förmåga att tillskjuta extra pengar eller inte. Det får inte vara beroende av att man gör extra tillskott. Det finns i dag ett regelverk, och det ska följas. Universitet och högskolor måste bli bättre på det i dag utan att det tillskjuts extra pengar. Däremot är det inte sagt att vi inte kan överväga förändringar också när det gäller ekonomin. Men grundinställningen måste vara att universitet och högskolor måste sköta detta med arbetslivsanknytning, praktik och studenters anställningsbarhet alldeles oavsett hur mycket pengar som finns. Det måste vara en central del av utbildningen. Det sista som jag vill säga gäller det som Finn Bengtsson tar upp om autonomipropositionen. Det berör delvis ämnet. Vår ambition från regeringens sida är att vi ska stärka universitets och högskolors självständighet. Självständigheten kan också vara en viktig motor i att öka studenters anställningsbarhet. Vi behöver skapa utrymme för mer flexibla lösningar lokalt och regionalt. Det kan inte vara så att man sitter i Stockholm och talar om exakt hur man ska styra anställningsbarheten för landets universitet och högskolor.

Anf. 61 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag börjar med att kommentera det Finn Bengtsson sade. Det blev lite rallarsving mitt upp i alltihop. Det har väl aldrig förekommit en forskningsproposition som så detaljstyrt forskningens medel och budgetår som den här regeringen har lyckats med. Det har vi talat om tidigare, och det kan vi tala om igen. Vi har inget intresse av att detaljstyra akademierna men däremot av att se till att de gör vad de ska. Det är inte riksrevisionsrapporten som föranledde oss att redan i tidigare budgetar presentera förslag för att både öka studie- och karriärrådgivning och framför allt fokusera på praktik- och traineefrågorna. Vi lärde under den förra krisen på arbetsmarknaden att inte glömma bort de högskolestuderande på arbetsmarknaden och inte rikta alla insatser bara till Arbetsförmedlingen och komvux. Det är viktiga grupper det rör sig om där, eftersom de har lägst utbildning och behöver komma ut på arbetsmarknaden. Men i ett läge där arbetsmarknaden inte går fullt ut är det smart att rikta insatser också till de högskolestuderande så att de lättare tar steget in på arbetsmarknaden. Jag tycker att vi borde ha kunnat lära oss av det. Därför har vi också i vår budget föreslagit ett antal insatser för att kunna göra det möjligt. Jag delar annars uppfattningen att detta är frågor som vi borde kunna vara överens om att jobba med. Allt detta är inte nya budgetpengar. Jag vill säga det. När det gäller det som har med utbildningen att göra är det helt glasklart hur Bolognaprocessen ser ut, vad som ska gälla där och vilka krav som finns från samhällets sida för utbildningar som bedrivs på universitet och högskolor. Vi tror att en bättre arbetslivsanknytning ger en verklighetsförankring i utbildningen. Det innebär också att fler studenter får kunskap om vad de utbildar sig till. Arbetslivsanknytning ger också förståelse, sammanhang och studiemotivation. Det är goda argument för varför utbildningen ska detta. Vi har i vår budget föreslagit 100 miljoner kronor per år under 2010-2012 för karriärplanering. Är det en kärnuppgift för svenska universitet och högskolor? Jag tycker att det är smart av universitet och högskolor att göra det. Med samma logik man kan börja fundera på: Börjar vi inte närma oss en arbetsuppgift som kanske inte helt säkert ingår fullt ut i de grundutbildningsanslag som vi ger till universitet och högskolor? För att pusha fram en utveckling och garantera alla studenter en möjlig karriärrådgivning på universitet och högskolor kan det vara smart att staten går in och stimulerar. Man pekar och visar: Det här är viktigt och någonting som man ska syssla med och inte frivillig verksamhet. Det är samma sak med de budgetmedel vi avsätter för jobb- och praktiksatsningar i det här konjunkturläget. Det gäller också de traineeplatser på statliga myndigheter och annat som vi tittar på för att underlätta generationsväxlingen. Det handlar också om riktade insatser för att göra vägen över till arbetslivet bättre. Här tror vi att regeringen kan göra mer. Den borde ha gjort mer redan tidigare. Jag välkomnar om regeringen kanske senare i vår kommer med nya förslag och lyssnar på oss och andra som har idéer på detta område. I sammanhanget kan jag säga att jag var lite överraskad över att arbetslivskopplingen inte kom in tydligare när man fördelade de 10 000 nya platserna. Vi hade förslag om att man skulle titta på detta när man gjorde en utökning av antalet platser på universitet och högskolor, något vi krävt länge. Regeringen kommer med detta lite sent nu, men det kan vi bråka om vid något annat tillfälle. Frågan är dock varför man inte har tittat på vilka utbildningar det råder brist på i förhållande till arbetsmarknaden och var det finns ett söktryck. Kan regeringen i lite modernare form gå in och styra till dessa utbildningar och beställa sådana utbildningar i detta konjunkturläge? Regeringen borde ha prövat lite nya modeller för att göra en tydligare koppling till arbetslivsanknytning i stället för att bara smeta ut det. Det går att göra mer. Jag ser fram emot att regeringen tar fasta på Riksrevisionens rapport och kommer tillbaka till riksdagen med förslag för att öka studenternas anställningsbarhet och göra situationen bättre.

Anf. 62 Finn Bengtsson (M)

Herr talman! Låt oss först slå fast att vi som deltar i debatten är överens med interpellanten om målet för ansträngningarna. Däremot är vi inte riktigt överens när det gäller medlen för att nå dit. Jag är enig med statsrådet om att det finns mycket pengar i systemet tack vare de satsningar som har gjorts av alliansregeringen och att det knappast är en på-marginalen-satsning på en riktad karriärsutveckling som skulle lösa problemet. Jag är också glad över att vi kan slå fast att vi är överens om att inte vilja detaljstyra lärosätena. Jag återkommer till det som jag lyfte fram i mitt förra inlägg, nämligen alliansregeringens önskemål om att kanske se till att lärosätena har en friare ställning för att på så sätt styra från botten och inte från toppen vad som kan vara anpassningsbart till arbetsmarknaden. För mig, herr talman, är det orimligt att ett lärosäte med fullt ansvar för att överleva satsar på utbildningar som inte ger avsättning på åtminstone rimligt lång sikt på en arbetsmarknad. Det kommer inte att bli ett söktryck till sådana utbildningar. Det kommer kanske att finnas en och annan som vill studera för studerandets skull, men det är knappast troligt att det blir en framgångsfaktor. Statsrådet har redan svarat på frågan om det finns en ambition att i kvalitetsarbetet på departementet få fram synpunkter på hur lärosätenas självständighet kan öka för att minska detaljstyrningen uppifrån - inte minst inriktat på huvudtemat för den här interpellationen, nämligen anställningsbarhet och samarbete med samhället i övrigt. Hur ställer sig interpellanten till tanken att man i stället för att toppstyra från regeringshåll och analysera vilka utbildningar som ska finnas överlåter till lärosätena att ansvara för att detta kommer till stånd? Det är ambitionen i den sista delen av statsrådets svar. Det borde inte utsättas för kritik om inte interpellanten kan svara på om man vill detaljstyra mindre på lärosätesnivå eller mer.

Anf. 63 Tobias Krantz (Fp)

Herr talman! Jag uppskattar att Mikael Damberg visar omsorg om de högskoleutbildades chanser på svensk arbetsmarknad. Det är en välkommen positionsförflyttning hos Socialdemokraterna. Tidigare har det varit för mycket fokus på att enbart ha karriärhjälp och stöd till andra grupper på arbetsmarknaden. Det är bra att vi är överens om att högskolestuderande också måste ha tydliga möjligheter att ta sig ut på arbetsmarknaden och att det är en viktig uppgift. Det finns ett tydligt regelverk och ett antal uppdrag från regeringen. Vi följer upp detta noggrant. Ett av uppdragen handlar om att kolla hur de utexaminerade etablerar sig på arbetsmarknaden. Där har Högskoleverket inte gjort tillräckligt. Det har kommit en del kritik från olika lärosäten när det gäller detta. De uppdrag som har getts ska naturligtvis genomföras och följas upp. Det kan bli aktuellt med ytterligare skärpningar i regelverket om så skulle behövas. Det finns ett regelverk, examensmål, examensbeskrivningar och annat. Anställningsbarheten är en viktig faktor och ska så vara. Jag utgår från att det regelverk vi har följs. På många håll har man, som jag sade tidigare, mycket bra arbetslivskoppling och jobbar mycket med anställningsbarhet och praktik. Det finns goda exempel att titta på. Det finns också lärosäten som behöver bli bättre. Mikael Damberg tog upp frågan om antalet platser i den svenska högskolan. Det är riktigt att vi ökar antalet platser. Det måste vi göra med tanke på arbetsmarknadssituationen men också för att vi har stora årskullar som kommer ut i högskoleaktiv ålder 2010 och 2011. Skälet till att vi har landat på 10 000 platser är lärosätenas egna bedömningar av vad man klarar att ta in med bibehållen kvalitet. Jag noterar att Socialdemokraterna föreslår fler platser än vad lärosätena själva bedömer att de klarar att ta in med bibehållen kvalitet. Högskolan får inte reduceras till enbart en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Den måste ytterst fokusera på kunskap och bedriva utbildningar med kvalitet. Jag tror att det går en skiljelinje mellan alliansregeringen och Socialdemokraterna här. Mikael Damberg får gärna korrigera mig. Det finns mycket vi kan göra från riksdag och regering när det gäller att understryka vikten av anställningsbarhet och arbetslivsanknytning. Jag talar gärna om detta på olika sätt. Det är möjligt att det krävs ytterligare skärpningar av regelverket framöver, men det stora ansvaret måste ligga ute i verkligheten hos lärosätena som har den naturliga kopplingen till den lokala och regionala arbetsmarknaden där många av studenterna så småningom hamnar. Det går inte att från centralt håll detaljstyra exakt hur det ska gå till överallt. Lärosätena måste ta ansvar. Det finns mycket pengar ute på universitet och högskolor. Det har aldrig funnits så mycket som nu, så det finns resurser att klara av detta. Anställningsbarhet och arbetslivsanknytning är för viktigt för att enbart reduceras till en fråga om att få mer pengar från staten för att göra något man redan ska ha gjort enligt gällande regelverk. Med all respekt för de satsningar som Socialdemokraterna gör i sina skuggbudgetar - och vi vet inte om de ligger fast när det ska kompromissas inom den rödgröna gruppen och prioriteras inom andra viktiga områden - så ska detta göras alldeles oavsett hur mycket pengar som finns ute på universitet och högskolor.

Anf. 64 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Till Finn Bengtsson vill jag säga när det gäller Autonomiutredningen att universitet och högskolor själva planerar sina utbildningsutbud i dag. Jag vet inte om du vill ha en förändring i den ordningen; jag förstod inte det. Det finns ett takbelopp, och jag har inte förstått att Moderaterna eller Folkpartiet vill avskaffa det. Vad beträffar Autonomiutredningen har vi sagt att vi är beredda att diskutera med regeringen. Förre högskoleministern lovade att bjuda in mig till samtal för att vi skulle ha ett brett samförstånd i en sådan viktig fråga för högskolesektorn. Jag väntar fortfarande på ett sådant samtal. Jag tror att sådana frågor vore bra att lösa i samförstånd över politikens blockgränser. Jag vore tacksam om ett sådant samtal kom till stånd. Kan Finn Bengtsson medverka till att sådana överläggningar sker vore det positivt för svensk politik. Vad gäller ministerns svar om omsvängning finns det väl ingen större omsvängning än regeringens 10 000 nya platser. Krisen på arbetsmarknaden kom inte den här månaden utan har funnits i mer än ett år. I 20 års tid har vi vetat att det kommer stora ungdomskullar nu. Det är inte hokus pokus. Vi visste att det var många gymnasieelever som skulle söka till högskolan nu. För långt över ett år sedan sade vi: Preparera högskolan för den ungdomskull som kommer! Men ni sade: Nej, vi ska inte bygga ut; vi ska vänta. Det betyder att nu när vi har en svår situation på arbetsmarknaden säger ni: Nästa år kommer platserna. Hade det inte varit bättre om platserna kommit nu? Jag tycker att det är felprioriterat. Vi väljer att bygga ut med 12 000 platser i stället för 10 000. Vi satsar också 400 miljoner kronor i nya kvalitetspengar. Det här är er andra eller tredje budget i rad utan kvalitetspengar till högskolesektorn. Vi tar ansvar och väljer att investera i utbildning för människor. Vi tror nämligen att det bästa sättet att ta Sverige ur krisen är att satsa på den ungdomsgeneration som växer upp. Ni väljer skattesänkningar med lånade pengar. Det är fel tänkt.

Anf. 65 Tobias Krantz (Fp)

Herr talman! Antalet platser i högskolan måste självklart kunna variera beroende på efterfrågan och arbetsmarknadens behov. Det är därför som fler platser i högskolan tillförs nu när det behövs fler platser i högskolan. Däremot finns det ingen poäng i att som Socialdemokraterna alltid tillföra fler platser oavsett hur studenternas efterfrågan eller arbetsmarknadens behov ser ut. Den politiken för inte vi. Vi har tidigare sett resultatet av den politiken då man har byggt ut högskolan så kraftigt att man inte har klarat kvaliteten. I den svenska högskolan ser vi nu att studenter inom till exempel humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen bara får fyra timmars undervisningstid i veckan. Det är resultatet av den socialdemokratiska politiken. Vi måste anpassa antalet platser i den svenska högskolan efter arbetsmarknadens behov och studenternas efterfrågan. Det är just det vi gör. Vi sätter in åtgärder när de behövs, varken tidigare eller senare. Svenska universitet och högskolor har mer pengar än någonsin tidigare. Vi har genomfört en stor forskningssatsning med 5 miljarder kronor som i högsta grad stärker kvaliteten i den svenska högskolan. En viktig faktor när det gäller hög kvalitet i den svenska högskolan är att man har kvalificerade lärare. Forskare är också lärare. Att vi får bättre forskning och forskare i Sverige påverkar naturligtvis också högskoleutbildningen positivt för de studenter som deltar i den. Vi har tillfört ett antal hundra miljoner i grundutbildningsanslaget för att se till att det blir fler lärarledda timmar i den svenska högskolan. Vi tänker lägga en kvalitetsproposition under våren där vi ytterligare försöker stärka drivkraften att höja kvaliteten i den svenska högskolan. Alliansregeringen satsar mycket på kvalitet. Däremot uppfattar jag att det är skillnad mellan regeringen och oppositionen när det gäller synen på kvalitet och kvantitet. Socialdemokraterna står för kvalitetslinjen högskolan som utbildningsfabrik. Det gör inte vi.

den 8 februari

Interpellation

2009/10:231 Studenters anställningsbarhet

av Mikael Damberg (s)

till statsrådet Tobias Krantz (fp)

Konjunkturen vänder men arbetslösheten fortsätter att vara mycket hög. Den bedömningen delas av de allra flesta aktörer från politik, näringsliv och samhälle. De studenter som examineras från landets högskolor och universitet till sommaren kommer att gå rakt in i ett läge med hög arbetslöshet.

Tidningarna svämmar över av reportage och tips om vilka yrken man ska välja att utbilda sig till och hur man ska göra för att få ett jobb i lågkonjunkturen. Naturligtvis har individen ett stort ansvar, men högskolor och universitet har ett tydligt uppdrag att förbereda studenter för ett kommande arbetsliv och utforma utbildningarna så att deras möjligheter att få ett arbete efter examen är goda. Detta är även ett av de övergripande målen i Bolognaprocessen.

Den 14 december kom Riksrevisionen med sin granskning av regeringens och högskolans insatser för att öka studenternas anställningsbarhet. Riksrevisionen lämnar flera rekommendationer till regeringen, bland annat att regeringen bör förtydliga lärosätenas ansvar för yrkes- och karriärvägledning och att samverkansuppgiften bör följas upp bättre.

Riksrevisionen noterar också vid flera tillfällen att regeringen tagit bort det mål om att den högre utbildningen ska svara mot studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov som tidigare fanns i Högskoleverkets regleringsbrev. Man noterar vidare att något motsvarande mål inte angivits.

Fler studenter borde få möjlighet till praktik i arbetslivet, god information om arbetsmarknaden och en naturlig anknytning till arbetslivet i sin utbildning.

Jag vill med anledning av detta ställa följande frågor till statsrådet:

-      Vad gör statsrådet för att studenternas anställningsbarhet ska öka?

-      Vilka åtgärder är statsrådet och regeringen beredda att vidta för att öka studenternas möjlighet till praktik i arbetslivet?