Strandskydd

Fru talman! Bengt-Anders Johansson har ställt en rad frågor till mig med anledning av Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementets utredning Ett förnyat strandskydd , som presenterades den 11 juli 2005, och det reviderade förslaget angående formerna för ett differentierat strandskydd, som presenterades den 2 december 2005. Bengt-Anders Johansson frågar mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att vända på perspektiven att all strandnära mark ska betraktas som byggbar och att mark kan undantas genom införande av strandskydd. I utredningen har en översyn gjorts av de befintliga strandskyddsbestämmelserna som innebär såväl skärpningar som lättnader. Att jag nu ser över strandskyddspolitiken innebär dock inte att jag vill ändra på det som i grunden är bra. Utgångspunkten för strandskyddspolitiken bör vara ett generellt förbud mot nybyggnation inom 100 meter från strandlinjen. Det har gällt sedan 1975 och varit starkt bidragande till att hålla tillbaka exploateringen och värna våra stränder. Bostadsbyggandet längs stränderna var de 20 åren före införandet av det generella strandskyddet av dubbelt så stor omfattning som det har varit därefter. Jag anser alltså att det generella strandskyddet behövs även i fortsättningen. Tillgängliga stränder är trots allt en begränsad och krympande resurs, en insikt som låg till grund redan för de första strandskyddsbestämmelserna på 1950-talet. Inom vissa områden kan jag dock tänka mig ett differentierat strandskydd i syfte att gynna landsbygdsutveckling. Bengt-Anders Johansson har vidare frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att kommunerna ska kunna hantera strandskyddet inom den normala översiktsplaneringen. När det gäller den kommunala översiktsplaneringen innebär nu liggande förslag till förändrad lagstiftning att den kommunala översiktsplaneringen blir ett betydelsefullt instrument i den lokala tillämpningen. Kommuner får enligt förslaget möjlighet att peka ut områden som kan omfattas av ett differentierat strandskydd. Översiktsplanen är ett instrument som är väl lämpat för att göra de övergripande bedömningarna om var sådana områden kan komma i fråga. Förslaget innebär således ett stärkt kommunalt inflytande genom medverkan i utformningen av det differentierade strandskyddet. Samtidigt vill jag betona att jag inte har för avsikt att förändra strandskyddets karaktär av skyddslagstiftning. Ansvaret för juridiskt bindande beslut om de områden där differentierat strandskydd ska gälla ska därför fattas av länsstyrelsen. Frågan om att reglera strandskyddet i plan- och bygglagen i stället för miljöbalken har väckts av flera kommuner. Jag menar att strandskyddet bör vara en generell skyddslagstiftning, eftersom det syftar till att värna den allemansrättsliga tillgången till stränder och att bevara det rika växt- och djurlivet i strandområden. Allemansrätten är något som ligger de flesta medborgare varmt om hjärtat. Att kunna utöva den rätten längs stränderna är viktigt, inte minst för alla dem som inte har möjlighet att köpa sig tillgång till stränder. Det behövs enligt min mening ett i grunden starkt skydd för att hävda de intressena gentemot de starka exploateringsintressena. Att överföra frågan om strandskydd till planlagstiftningen är därför inte lämpligt. Bengt-Anders Johansson har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska vad han kallar trubbigheten vid tillämpning av glesbygdsbegreppet när det gäller bebyggelse i strandnära lägen. Jag välkomnar en diskussion om vilka begrepp som är lämpliga att använda i en reviderad strandskyddslagstiftning som syftar till att möjliggöra en rumsligt differentierad tillämpning. Frågan om huruvida termen glesbygdsutveckling är lämplig har rests också vid remissbehandlingen. Jag anser att det viktigaste inte är vilket begrepp som används utan att det blir tydligt vilka områden som ska eller kan komma ifråga för lättnader. Den diskussion som har förts visar att termen landsbygdsutveckling kan vara mer lämplig i det här sammanhanget . På Bengt-Anders Johanssons fråga vilka åtgärder jag avser att vidta för att ge rimlig tid för en kommunal remissbehandling av det reviderade förslaget vill jag börja med att konstatera att jag är medveten om att tiden för det reviderade förslaget om formerna för ett differentierat strandskydd har varit begränsad. Min bedömning är dock att formerna för remissbehandlingen ligger inom ramen för de krav som ställs. De synpunkter som har lämnats, bland annat från kommunerna, ger ett värdefullt bidrag till den fortsatta beredningen. Låt mig också understryka att det förslag som behandlades på remissmötet i december på väsentliga punkter tillmötesgår just kritik från kommunala remissinstanser. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att arbetet inom Regeringskansliet fortsätter med översynen av strandskyddet. Min förhoppning är att den framtida strandskyddspolitiken kommer att bidra till en balans mellan friluftslivet, den biologiska mångfalden och lokala utvecklingsbehov.

Fru talman! Tack miljöministern för det svar som jag har fått! När vi nu talar om strandnära byggnation tycker jag att det är viktigt att man poängterar i spåren av de översvämningar som har varit att vi inte talar om byggnation på vilken mark som helst, utan det måste naturligtvis vara för ändamålet lämplig mark för byggnation. Sverige har en ofantlig rikedom i den naturrikedom som vi har tillgång till. Det innebär att vi har otroligt mycket strand i det här landet, otroligt mycket strand jämfört med många andra länder. Jag påstår att mycket av människors välbefinnande är knutet till den miljö som man bor och verkar i eller där man vistas på sin fritid. Historiskt har det inte funnits några regler eller myndigheter, utan det har skapats en fantastisk mångfald efter människors eget gottfinnande. Det tror jag har varit bra för utvecklingen. Alla erfarenheter visar att där människor bor och verkar skapas det också en tillväxt i form av attraktivt boende. Boende skapar byggjobb, det skapar ökad efterfrågan inom tillverkningsindustrin, och det ger en ökad kapitalbildning. Inte minst storstadsområdena visar att så är fallet. Då är min fråga som jag absolut vill ha svar på under den här debatten: Delar miljöministern min bild av att det här är en tillväxtfråga? Fru talman! Den omvända ordning som vi moderater står för är att vi i princip skulle ha möjlighet att bygga överallt, men kommunerna skulle genom detaljplaner kunna undanta exempelvis strandnära bygge - vi talar inte om att bygga precis på stranden. Vi tror nämligen att det är en bättre tingens ordning. Då måste man från det allmännas sida tänka till var det är lämpligt att lägga ut skyddet och inte som miljöministern förordar lägga ut en bred matta av förbud över hela landet. Detta avvisas av miljöministern. Men ändå vill hon luckra upp det hela och säger att man vill skydda stränderna. Då kan man fråga sig varför det är just 100 meter som är så viktigt, eller 300 meter i det utökade skyddet. Varför är det just de gränserna som man har låst fast sig vid? Var kommer i så fall flexibiliteten in? Jag påstår att om vi historiskt sett hade haft den typ av generella strandskydd som miljöministern nu är förespråkare för hade inte någon av våra storstäder kunnat etableras som de har kunnat eller många andra städer för den skull. Jag påstår att Stockholm är en av Europas vackraste huvudstäder beroende på den närhet till vatten som den har, men för den skull har inte Stockholm förstört strandremsor långt in i Mälaren eller långt utmed kusten. Vi måste kunna släppa fram detta på betydligt mycket fler ställen. Miljöministerns förslag är utpräglat trubbigt. Miljöministern talar i andra sammanhang om vissa områden där bebyggelsetrycket inte finns. Det innebär egentligen att där ingen vill bo ska det vara möjligt att få bygga. Jag vill påstå att det här är en flexibilitet utan något som helst innehåll. Min fråga är: Är det Miljöpartiet eller Vänstern som ska få betalt den här gången?

Fru talman! Jag har tagit del av miljöministerns svar till Bengt-Anders Johansson och kan inte påstå att svaret på något sätt förändrar min tidigare uppfattning att kommunerna har körts över i strandskyddsfrågan. Som ansvarig för strandskyddsfrågorna har ministern i rask takt försökt att driva igenom en mycket dålig reformering av strandskyddet. De berörda kommunerna behöver ett flexiblare regelverk, precis som Bengt-Anders har varit inne på, för att kunna bygga mer längs kuster och vattendrag. De gavs inte ens en rimlig remisstid för att komma in med sina synpunkter. Jag kan inte se annat än att Socialdemokraterna i stället för att ge kommunerna ett större inflytande över bostadsplanering kringskär det kommunala självstyret och den demokratiska processen. I svaret säger ministern att formerna för remissbehandlingen ligger inom ramen för de krav som ställs. Hur förhåller det sig till de uttalanden som KU redan tidigare har framfört när det gäller just remisstider? Hur står sig beslutet att hålla ett så kallat remissmöte några dagar innan jul i förhållande till KU:s beslut att sådana möten bara ska hållas i undantagsfall? Vi såg också resultatet av det hastigt påkomna remissmötet. Det var ungefär tio kommuner som hade möjlighet att sluta upp. Det som i departementets föreställningsvärld tydligen uppfattas som fullt tillräcklig tid är inte nödvändigtvis det i andra sammanhang där den demokratiska processen värderas annorlunda. Det finns kommuner som låter både kommunstyrelsen och kommunfullmäktige fatta beslut i sådana remissärenden som det rör sig om i det aktuella fallet. Då är vi alla medvetna om att det krävs mer tid. Den snäva tidsmarginalen gav inte kommunerna det utrymmet. Intressen utanför kretsen av remissinstanser har också enligt uppgifter haft väldigt svårt att kunna ta del av informationen, eftersom det reviderade förslaget inte har funnits med på regeringens hemsida. Det skulle jag också vilja ha en kommentar om. Det är mycket anmärkningsvärt att ett förslag med så stor betydelse för framtiden för många kommuner i Sverige kan ha en sådan kort remisstid. Demokratin sätts helt enkelt ur spel då remisstiden knappast möjliggör en korrekt demokratisk behandling av frågan ens i de kommuner som är remissinstans. Bristen på tillgänglighet för andra intresserade än remissinstanserna gör förfarandet ännu mindre legitimt. Jag vill till slut i sakfrågan anföra det som jag tidigare har sagt när jag har debatterat frågan med miljöministern. Man brukar säga om Finland att det är de tusen sjöarnas land. Det har 56 000 sjöar större än en hektar. Men Sverige har faktiskt över 98 000 sjöar som är större än en hektar. Stränder är någonting vi har en väldigt stor tillgång till. Därför tycker jag att kommunerna borde få en större möjlighet att själva besluta om hur de vill planlägga attraktiva boenden som också är strandnära utan att regeringen ska vara klåfingrig och styra kommunerna i frågan.

Fru talman! En levande skärgård året runt kräver mer än fina och vackra ord. Det kräver att det finns en bofast befolkning i skärgården som har möjligheter att få jobb, utkomst och att bo där. Därför måste strandskyddet utformas så att en sådan utveckling kan fortsätta i skärgården. Nu tänker jag tala specifikt om Stockholms skärgård. Läser man förslaget som finns kommer det att skärpa strandskyddet rejält för kommunerna i Stockholms län. De ligger i en tätbefolkad region med ett högt befolkningstryck och bebyggelsetryck. Jag läser i svaret från miljöministern att hon kan tänka sig att differentiera strandskyddet i syfte att gynna landbygdsutvecklingen. Min fråga är då: Kan möjligtvis Stockholm skärgård anses som landsbygd och omfattas av detta? Det är min första konkreta fråga. Jag kommer att ta upp två aspekter, och jag kommer också att tala om varför jag tar upp dem. Jag är väldigt intresserad av svaret. De nya bestämmelserna kommer att göra att länsstyrelsen får en roll att överpröva vad kommunerna har sagt. Det är väldigt många som är väldigt kritiska till detta. De menar att kommunerna måste få ha kvar sin möjlighet att tillämpa strandskyddet och ge olika dispenser. Det är inte det förslag som vi moderater står för, men jag tar upp detta. Det är också väldigt många som är väldigt kritiska till att länsstyrelsen ska kunna återinföra strandskyddet i äldre detaljplaner. Det kommer att skapa väldigt stor osäkerhet och väldigt mycket konflikter. Dessa två aspekter har förts fram av 13 kommunalråd och kommunstyrelseordförande i Stockholms län, alla i skärgårdskommuner. De representerar fem partier. Det är moderater, socialdemokrater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater som har skrivit om detta i många debattartiklar. De reagerar väldigt starkt. Därför är jag intresserad av miljöministerns kommentarer om de två delar som jag tog upp. Jag poängterar att det inte helt stämmer överens med vad vi moderater säger i riksdagen. Men det är ändå delvis att man ska ha kvar det kommunala självstyret. Det finns en sådan bred enighet i skärgårdskommunerna i Stockholms län oavsett parti, och allihop sitter vi i majoritet. Det är de partier som finns i majoritet i skärgårdskommunerna. Det är Haninge, Värmdö, Norrtälje, Vaxholm, Österåker och Nynäshamn som är representerade. Jag är väldigt intresserad av att få höra svaret på de två frågorna.

Fru talman! Jag ska kort säga något om proceduren. Vi har haft en vanlig remissomgång med gott om tid för alla att svara. Vi har därefter följt upp med ett remissmöte på en mindre del i syfte att pröva ett nytt förslag som tillmötesgår just kommunernas synpunkter. Vi kommer troligtvis att få tillfälle att återkomma till detta i KU, eftersom frågan kommer att tas upp där. Jag tänker därför nu fokusera på sakfrågan, som det kanske är viktigast att vi diskuterar. När det gäller beskrivningen av hur Sverige ser ut, våra sjöar, vår sjörikedom och vikten av detta har jag ingenting att invända mot Bengt-Anders Johanssons resonemang. Är strandskyddet en tillväxtfråga? Ja, det är en tillväxtfråga, men det är inte bara en tillväxtfråga. En lättnad i strandskyddet kan betyda mycket till exempel för inlandskommuner. Forskare har pekat på att det kanske framför allt kan betyda någonting för fritidsbebyggelsen. Att däremot tro att det skulle ha stor betydelse för utökad permanent bebyggelse och att områdena skulle få i gång en ekonomisk utveckling är kanske att tro för mycket. Där spelar jobb och annat en större roll. Det är dock också så att en tillväxtresurs i Sverige är turismen. En tillväxtresurs är också att vi har våra fina stränder som kan öppnas för alla. Därför är det inte så självklart hur sambandet mellan tillväxt och strandskydd ser ut. Det är också sådant som vi har försökt att beakta. Det finns förslag om att vi skulle ha en lösning att det regleras i plan- och bygglagen, vilket skulle ge kommunerna ett större inflytande. Men det skulle också innebära att vi upphävde det generella strandskydd vi har i dag. Jag vill betona att regeringens förslag innebär en kontinuitet. Strandskyddet har legat i den nationella lagstiftningen under mycket lång tid. Så har det varit ända sedan 50-talet då det infördes första gången. Att gå tillbaka till ett system som Bengt-Anders Johansson är inne på innebär att vi i stället skulle se ut vad vi vill spara. Det var vad vi hade innan det generella strandskyddet. Det visade sig inte vara tillräckligt. Det är på grund av vi införde ett generellt strandskydd som vi har lyckats minska bebyggelsen inom strandnära områden och värna stränderna. Det är viktigt att betona att vi har en kontinuitet. Det handlar inte om att begränsa och beskära kommunalt inflytande. Det handlar om att vi fortsätter att ha en nationell skyddslagstiftning där kommunerna fortsatt kommer att ha en stor roll. Även fortsättningsvis kommer ett dispensbeslut att kunna delegeras till kommuner. Kommunerna kommer att få en större möjlighet när det gäller att peka ut områden som kan få lättnader och där landsbygdsutveckling kan vara ett skäl för att upphäva strandskyddet. Man kan få möjlighet att upphäva strandskydd på grund av tätortsutveckling och infrastrukturutveckling. Vi ger alltså nya lagrum för kommunerna att arbeta inom. Länsstyrelserna kommer att se över 300-metersgränsen. Det innebär att en hel del kommuner kommer att få större områden som inte omfattas av strandskydd, som vi bedömer det, när man gör översynen. 100 meter har bedömts som ett lämpligt avstånd för att skydda strandlinjen. Man kan alltid diskutera avstånd, men vi har inte sett skäl att frångå detta. Kommunerna kommer fortsatt att ha en viktig roll. Vi förändrar egentligen inte grunderna här, utan tvärtom bygger det här på en kontinuitet - en reform av ett strandskydd som vi har. När man lyssnar till exempel på Ragnwi här så kan man få en känsla av att vi har smugit på en revolution när det gäller strandskyddet. Det är tvärtom. Vi bygger vidare på en lagstiftning som vi har, men vi gör den mer flexibel. Jag vill gärna återkomma till Marietta de Pourbaix-Lundins frågor i senare svar. När det gäller kustområdena så innebär vårt förslag en skärpning på det sättet att vi lägger dispenser på länsstyrelsen. Det innebär också att vi inte får samma lättnader för landsbygdsutvecklingen som i andra delar av landet. Däremot finns det andra lättnader som också gäller strandskyddet i kustområdena, och det återkommer jag gärna till.

Fru talman! Jag vill också rikta ett tack till miljöministern för att jag fick ett klart och entydigt svar om att vi är överens om att strandnära byggnation är en tillväxtfråga. Även om man inte bor där permanent så påstår jag att det ger ett underlag för fler arbetstillfällen oavsett var de finns. Det är intressant att höra när miljöministern lyfter fram kommunens viktiga roll. I nästa andetag säger hon: Ja, ja, men det är länsstyrelsen som ska avgöra. Det är ett steg fram och ett steg bak, och så står vi alltså still på samma ställe. Det illusionsnumret får man nog göra i mörkare lokaler än den här för att någon ska gå på. Det har inte hänt någonting, vill jag påstå. Dessutom torde det vara så att regeringen kommer att avgöra om Naturvårdsverket överklagar. Det innebär att vi är tillbaka till precis den situation som vi har nu; det är regeringen som till syvende och sist ska besluta. Jag förstår hur viktig den generella skyddslagstiftningen är för miljöministern. Hon använder allemansrätten och växt- och djurliv som argument för detta. Det är precis som att jag inte skulle vilja värna om vare sig allemansrätt eller ett mångfasetterat djur- och växtliv. Självfallet står vi moderater upp för detta. Men det behöver inte stå emot varandra. Det visar den erfarenhet som vi har. Vi har inte exploaterat speciellt mycket av våra strandnära möjligheter i det här landet. Jag vill bara poängtera att de svenska Kommun- och Landstingsförbunden har kommit med en skrivelse där man är överens om att man vill hantera det här enligt översiktsplaneringen. Jag vet att Småkom har uppvaktat ministern i flera omgångar om att man vill lägga det här på kommunerna. Jag vill påstå att alla kommuner är för detta. Ministern säger att vi har haft den här ordningen sedan 50-talet etcetera. Att jämföra kommuner från 50-talet med kommuner i dag är inte ens seriöst, påstår jag. Det finns ett helt annat underlag för att fatta komplicerade beslut i en kommun i dag än det gjorde för snart 60 år sedan. Min fråga till miljöministern är: Vad är det som gör miljöministern mer lämpad att avgöra den här typen av frågor än av folket direktvalda företrädare i lokaldemokratin? Är det väljarna som inte har förstått att välja rätt företrädare, eller vad är det? Fru talman! Jag går tillbaka till trubbigheten. Miljöministern säger i sitt svar att hon välkomnar ett resonemang om den rumsligt differentierade tillämpningen. Jag vill påstå att förändringen i ord från glesbygdsutveckling till landsbygdsutveckling inte för någonting med sig inom förenkling eller förändring - absolut inte. Sedan säger dessutom ministern att det här ska bli tydligt. Om det ska bli tydligt så kommer den bestämmelsen att bli fullständigt obegriplig om den ska kunna anpassas för hela landet. Det är just detta som är poängen. Det är omöjligt att med ett begrepp täcka in Sverige. Detta bygger alltså på en fullständigt felaktig utgångspunkt. Varför skulle miljöministern vara bättre skickad än lokalt direktvalda förtroendevalda? Det är den fråga som jag skulle vilja få svar på.

Fru talman! Ministern undviker gärna processfrågan, och det kan jag förstå. Men även om vi skulle fokusera på sakfrågan så har jag lite svårt att förstå det här. Jag kan inte se att svaret på interpellationen ger några starka skäl till att staten ska ha den exklusiva rätten att bestämma över vårt lands stränder och våra kommuners stränder. Ministern säger att jag låter som att jag uppfattar att regeringen håller på att smyga på kommunerna en revolution. Det är inte i första hand jag som uppfattar det så, utan kommunerna upplever det som att detta förfarande inte är godtagbart. Man känner sig blåst och man känner sig lurad. Det tror jag att ministern är fullt medveten om och har fått många indikationer på. Miljöministern säger i sitt första svar att kommunernas bidrag behandlas som värdefulla inslag. Vad är det för någonting? Jag tycker att kommunernas åsikter och synpunkter måste vara oerhört vägledande dels utifrån det kommunala självstyret, dels därför att detta är människor med stor kompetens när det gäller hur det ser ut ute i deras kommuner. De vet vilka strandnära möjligheter man har att bebygga för att skapa den tillväxt som interpellanten har talat om. Sanningen är den att staten inte vill släppa ifrån sig rätten att bestämma. Det beklagar jag. Jag skulle önska att den fortsatta processen i strandskyddsfrågan kunde handla mycket mer om att ge kommunerna fria händer att själva bedöma. Jag tror att människor som sitter i de kommunala styrande organen har en vilja att bevara vår vackra natur men också att skapa möjligheter för människor att leva och bo på attraktiva boplatser som skapar en vilja för människor att också flytta från våra storstadsområden till glesbygd.

Fru talman! Det var synd att miljöministern inte hann svara på mina tre frågor. Eftersom jag inte har några fler debattinlägg så blir det lite tokigt. Men mina tre frågor kvarstår. Den första gäller ifall det differentierade strandskyddet också gäller Stockholms skärgård. Och ska länsstyrelsen kunna pröva dispenserna? De kan de inte i dag, utan det gör kommunerna. Det är vad kommunpolitikerna skriver i skärgårdskommunerna i Stockholms län. Nu ska också länsstyrelsen plötsligt kunna återinföra strandskydd i äldre detaljplaner, vilket är mycket märkligt. Vi får se om jag får svar på detta även om jag inte kan gå upp och bemöta det sedan. I debatten hittills känner jag att den stora skiljelinjen går mellan om man har en tilltro till kommunpolitikerna eller inte. Vilken kommunpolitiker vill inte att ens kommun ska vara attraktiv ur friluftssynpunkt? Man vill att det ska finnas fina naturupplevelser. Man ska kunna ha en bofast befolkning och man ska kunna få en utveckling och en tillväxt. Detta vill ju alla kommunpolitiker. Jag lovar att de står och gör en väldigt noggrann avvägning innan de säger att man får bygga vid stranden. De känner dessutom till de lokala förhållandena längs alla de mil av stränder som vi har i Sverige, vilket man inte gör på ett högre plan i regering eller riksdag. Vi gör inte det! Därför har jag väldigt svårt att förstå att man inte har större tilltro till kommunpolitiker än vad miljöministern uttrycker här. Det handlar inte om någonting annat än misstro gentemot kommunpolitiker. Bara för att man sitter i riksdag eller regering så tror man att man vet så mycket bättre. Så är det inte.

Fru talman! Jag tror att vi måste tala klarspråk när det gäller kommunerna. Om vi gör om strandskyddslagstiftningen så att den ligger i plan- och bygglagstiftningen går vi från en lagstiftning där det inte är tillåtet att bygga inom 100-metersgränsen annat än med dispens till en lagstiftning där det är tillåtet. Det är självklart att om vi har en lagstiftning där det är tillåtet och där man gör enskilda bedömningar - oavsett om det är kommuner eller andra som gör dem - så har vi lättat eller egentligen avskaffat det generella strandskyddet. Då får vi mer bebyggelse vid stränderna. Vi kan ha olika uppfattningar om hur vi vill ha det, men min bedömning är att vi då kommer att få en stor byggnation vid stränderna av det slag som vi hade innan vi införde den strandskyddslagstiftning som vi har i dag. Det är också min kommentar till Bengt-Anders Johansson som säger att ni moderater verkligen vill värna stränderna och att erfarenheten visar att vi inte har exploaterat våra stränder under alla dessa år. Nej, för vi har ju också haft en strandskyddslagstiftning som har varit väldigt stark. Är jag som miljöminister bättre skickad att fatta de här besluten? Nej, jag är inte bättre skickad. Men det vi gör här i riksdagen genom strandskyddslagstiftningen är att komma överens om vilka regler som ska gälla i hela landet, och det har även tidigare riksdagar gjort. Det görs i demokratisk ordning. Det innebär att vi sätter vissa gränser för kommunernas möjligheter att därefter planera. Normalgränsen är att 100 meter från stranden börjar byggnationen. Det är en begränsning och en restriktion för den kommunala planeringen som vi tillsammans i riksdagen beslutar om. Det är väldigt sällan som strandskyddsärenden kommer till regeringen. Låt mig gå in på Marietta de Pourbaix-Lundins frågor. Förslaget att länsstyrelser ska få rätt att överpröva enskilda beslut i kommuner är ett förslag som just syftar till att få en större närhet när det gäller att följa tillämpningen av strandskyddslagstiftningen. Hittills har det bara varit Naturvårdsverket som har kunnat överklaga. Det har inneburit att vi har haft väldigt många dispenser och oerhört få överklaganden. Vi har inte fått den praxis och den signal tillbaka till kommunerna som man har behövt. Många kommuner har också uttryckt väldigt starkt att man mycket hellre ser ett nära samarbete med länsstyrelserna, som ju är närmare och har en större kännedom om den enskilda regionen. Sedan gällde det Stockholms skärgård och över huvud taget hela kustområdet. Som förslaget nu ser ut är det vår bedömning att det behövs skärpningar i kustområdena därför att där har vi haft väldigt mycket byggnation. Där finns också den största kritiken mot exploateringen. Det är inte bara kommunerna som är remissinstanser för den här utredningen. Vi har också andra remissinstanser som Svenska Turistföreningen, Svenska Naturskyddsföreningen och andra intressenter som snarare skulle vilja se en skärpning av strandskyddet såsom det ser ut i dag. Bakgrunden till detta är naturligtvis den omfattande exploatering som finns längs våra kuststränder. Det är också väldigt många enskilda som hör av sig och är förtvivlade över byggnationen vid stränderna. Det måste vi också ha med oss när vi diskuterar detta. Kustområdena ingår inte i de områden där landsbygdsutveckling är möjlig. Däremot preciserar vi väldigt tydligt med kriterier, Bengt-Anders Johansson, vilka områden som kan komma i fråga. Vi säger att man inte kan medge detta i områden som ligger i storstadsregionerna, i närheten av större tätorter, i kust- och skärgårdsområden eller andra områden med stora värden för strandskyddets syften. Det här är en precisering. Den syftar också till att det ska finnas en viss flexibilitet. Länsstyrelserna fastställer, och kommunerna föreslår. Så kommer det att se ut. Till Marietta de Pourbaix-Lundin vill jag också säga att andra lättnader gäller även i kustområdena, som tätortsutvecklingen som jag nämnde och att se över 300-metersgränsen samt till exempel förenkling för kommunerna att ge dispens inom redan färdig tomt.

Fru talman! Något mer tydligt klarspråk än vi fick här nu för en liten stund sedan är väl svårt att uppbringa. Det framstår tydligt att miljöministern är näst intill paniskt förskräckt för kommunala beslut. Det var mycket tydligt. Dessutom fyllde hon på med att det är vi i riksdagen som skapar reglerna. I demokratisk ordning, lade hon sedan till. Då sätter hon upp skölden framför sig och menar att hon är väldigt obetydlig i detta. Det är miljöministern som är föredragande i regeringen när det gäller den här typen av lagstiftningsfrågor. När det kommer överklaganden inom samma område är det också miljöministern som är föredragande. Jag har inte varit med på något regeringssammanträde, men det torde vara så att det miljöministern säger också går igenom i regeringen. Därmed sagt är det miljöministern som är bättre skickad, enligt sitt eget sätt att betrakta det, än de av Sveriges väljare valda kommunala företrädarna. Då har vi fått ett svar på det. Fru talman! Jag har velat peka på betydelsen av att få en omvänd ordning för att skapa ett mervärde ute i kommunerna och för att skapa en mångfald i stället för en enfald. Jag har pekat på trubbigheten i den centralbyråkratiska anda som miljöministern företräder och som kommer att bli näst intill omöjlig att hantera. Jag påstår det. Det kommer att bli mängder av överklaganden. Ingen vet vad som kommer att gälla. Jag har också pekat på kommunernas makt över strandskyddet och hur viktigt det är att vi släpper efter och ger dem den möjlighet som de så hett eftertraktar. Sedan måste man ge kommunerna en rimlig chans att arbeta. Det är flagrant, miljöministern, på vilket sätt man hanterade detta precis före jul. Fru talman! Avslutningsvis kan jag bara konstatera att miljöministern inte är beredd att ändra sig och inte lyssnar. Och varför skulle hon göra det? Hon vet ju bäst från början.

Fru talman! Låt mig först avsluta mitt svar till Marietta de Pourbaix-Lundin som också undrade om planer. Det ligger i förslaget, precis som Marietta de Pourbaix-Lundin säger, att om vi har haft en plan där strandskyddet har varit upphävt tidigare, till exempel för att det har varit en hamn eller något annat, föreslår vi att om det ska göras nya planer och helt nya verksamheter bör vi ha en ny prövning av om strandskyddet fortfarande ska vara upphävt eller om det finns skäl att ha normala strandskyddsbestämmelser. Det här är ett förslag som vi lägger fram bland annat för att se till att få en större balans i landet. Som strandskyddslagstiftningen ser ut i dag finns det väldigt omfattande bebyggelse längs stränder i många av våra tätortsområden just därför att vi redan har så många områden där strandskyddet är upphävt. Det här upplevs som väldigt obalanserat och orättvist i många andra delar av landet. Vi tror att det är viktigt att se på detta. Jag tycker att det är ett bra förslag som kan hjälpa oss att balansera i de tätbebyggda områdena. Det kommer absolut inte att hindra att vi återigen kan ha ett upphävt strandskydd om man anser att det är lämpligt. Den kommunala självstyrelsen är högt värderad av alla partier. Jag tycker att det är ynkligt att försöka använda det som sköld för att försöka driva igenom argumenten i en sakfråga som handlar om strandskyddslagstiftningen. Vi tycker att det är viktigt att ha ett kommunalt självstyre. Strandskyddslagstiftningen har alltid legat på nationell nivå. Frågan är om vi självklart ska föra över hela den lagstiftningen till kommunerna. Jag menar att det inte är självklart. Vi har samma medborgare i stat och kommuner, och jag tycker att vi har ett utomordentligt samarbete mellan kommuner, länsstyrelser och i viss mån även stat, som Bengt-Anders Johansson var inne på, till exempel genom att länsstyrelser och ibland Naturvårdsverket är inblandade. När det gäller min egen roll är det så att väldigt många beslut överklagas helt enkelt i domstol. Vissa beslut kan komma på regeringens bord. Så är det här, precis som i andra miljöbalksärenden, och så kommer det att förbli. Med den ordning som vi nu föreslår är jag övertygad om att vi snarast får färre överklaganden, större tydlighet och ett betydligt bättre fungerande strandskydd både i våra glesbygder och vid våra kuster.