stopplagens konsekvenser
Interpellationsdebatt 14 april 2005
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenYlva Johansson (S)
- Hoppa till i videospelarenMaria Larsson (Kd)
- Hoppa till i videospelarenYlva Johansson (S)
- Hoppa till i videospelarenMaria Larsson (Kd)
- Hoppa till i videospelarenYlva Johansson (S)
- Hoppa till i videospelarenMaria Larsson (Kd)
- Hoppa till i videospelarenYlva Johansson (S)
Protokoll från debatten
Anföranden: 7
Anf. 142 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Maria Larsson har frågat mig dels vilka samhällsekonomiska analyser jag har låtit göra med anledning av ett införande av stopplagen, dels om jag gjort någon analys av huruvida löftet om en nationell vårdgaranti kan komma att påverkas om utbudet av hälso- och sjukvård minskar till följd av stopplagstiftningen. Vidare har jag fått frågan om jag bedömt att stopplagen inte kommer att försvåra för de arbetsgivare som vill betala för en samordnad rehabilitering.
Sverige har ett avancerat och högkvalitativt sjukvårdssystem, solidariskt finansierat och tillgängligt för alla. Regeringen har ett nationellt ansvar för att hälso- och sjukvården även fortsättningsvis bärs upp av ett allmänt och samhälleligt intresse. För att kunna säkerställa den höga nivån på den svenska hälso- och sjukvården anser jag att det är nödvändigt att reglera entreprenörsdrift av offentligt finansierade sjukhus.
Jag ser gärna att privata entreprenörer deltar i den offentligt finansierade hälso- och sjukvården. När det gäller driften av offentligt finansierade sjukhus anser jag emellertid att två enkla regler kan uppställas. Dels ska offentligt finansierade sjukhus som drivs på entreprenad inte kunna ta emot patienter vars vård finansieras med privata medel. En risk finns annars för att gräddfiler inom vården uppstår. Dels ska de skattemedel som finansierar sjukhus utlagda på entreprenad inte kunna omvandlas till utdelningsbar vinst till ägarna. Upparbetad vinst måste stanna kvar i verksamheten för att utveckla denna.
Det är generellt mycket svårt att bedöma de samhällsekonomiska konsekvenserna av att överföra produktionen av välfärdstjänster, som sjukhusvård, till privata entreprenörer. Det går enligt min mening inte att hävda att ett överlämnande av ansvaret för driften av offentligt finansierad sjukvård med automatik leder till positiva ekonomiska effekter. Däremot anser jag att det är möjligt att ett uttalat vinstutdelningssyfte inom hälso- och sjukvården riskerar att konkurrera med de medicinska och sociala mål som är sjukvårdens huvuduppgift.
Jag anser inte att regeringens förslag till lagstiftning kommer att medföra att utbudet av hälso- och sjukvård minskar och därmed påverka möjligheterna att genomföra den nationella vårdgarantin. När ett landsting överlämnar driften av ett sjukhus innebär överlämnandet att en privat entreprenör utför tjänster åt landstinget på landstingets sjukhus. Personal som varit anställd av landstinget anställs av entreprenören. När avtalet löper ut återgår verksamheten och personalen till landstinget. Något bortfall av vårdkapacitet sker inte.
Skillnaden mellan att låta en entreprenör driva ett sjukhus och att landstinget driver verksamheten är att landstinget i det förra fallet betalar någon annan för att utföra tjänster som man annars själv hade utfört. Det är hela tiden frågan om ett offentligfinansierat sjukhus.
Naturligtvis är det oerhört viktigt att personer inte är sjukskrivna av den anledningen att de inte får tillgång till den hälso- och sjukvård de är i behov av. Införandet av en nationell vårdgaranti kommer exempelvis att medföra att sjukskrivna snabbare får behandling. Problem med tillgängligheten till den offentligfinansierade hälso- och sjukvården löser vi inte genom att uppmuntra att arbetsgivare eller enskilda tecknar privata sjukvårdsförsäkringar.
Huvuduppgiften för ett offentligfinansierat sjukhus, oavsett om det är landstinget eller en entreprenör som står för den dagliga driften, är att erbjuda landstingsinvånare en högkvalitativ hälso- och sjukvård.
Anf. 143 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Jag tackar Ylva Johansson för svaret. Det har dröjt lite, men det kom så småningom.
Låt oss först stuva undan en del saker som vi inte behöver ta i debatten. Det finns ingen oenighet mellan oss i det här parlamentet, inte mellan några partier skulle jag vilja säga, om huvuduppgiften för offentligfinansierade sjukhus. Inte heller råder det någon oenighet om att vi ska ha en solidariskt finansierad vård som ges efter behov. Därom är vi fullständigt överens.
Frågan är vad vi ska göra när vi vet att många behövande inte får den vård de har rätt till. Här står två skilda uppfattningar mot varandra. Den ena företräds av Socialdemokraterna, eller vänsterkartellen, som jag tycker värnar systemet framför patienternas behov. Kristdemokraterna å sin sida ser gärna en ökad mångfald av vårdgivare som kan understödja förnyelsen, effektiviseringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården just för patienternas skull.
En stopplag har ännu inte anlänt till riksdagen, däremot till Lagrådet. Den är att vänta till riksdagen, och det kunde vara intressant att veta när den kommer. Remissinstanserna har överlag varit väldigt negativa. Konkurrensverket, Läkarförbundet, Vårdförbundet, ja, till och med LO sade nej.
I sitt svar anger Ylva Johansson två huvudargument för att införa stopplagen. Det ena är risken för gräddfiler. Då skulle jag vilja fråga Ylva Johansson om de 260 000 medborgare i det här landet som i dag har en privat sjukvårdsförsäkring. Är det den gräddfil som finns i Socialdemokraternas Sverige som ska krympas, eller räknas den inte som en gräddfil? Den har ju uppstått eftersom människor inte tror att de kan få vård i tid. Eller menar Ylva Johansson, när hon talar om gräddfiler, att de uppdragsgivare som driver S:t Görans sjukhus, Simrishamns sjukhus och Lundby sjukhus missköter sitt avtal så att de inte har koll på vad de ger av privat vård och vad de ger av offentligt driven vård?
Är det inte så, Ylva Johansson, att det går att skriva avtal vid upphandling som innebär att gräddfiler inom den offentligfinansierade vården inte uppkommer? Är det en omöjlighet? Kan inte regeringen hitta instrument för att i efterhand kontrollera om sådana har uppstått? Jag ställer en rad frågor.
I primärvården är det, säger Ylva Johansson, accepterat med privata vårdgivare. Finns inte risken för gräddfiler också där? För mig finns det mycket inkonsekvenser i det här resonemanget, och jag skulle gärna vilja få frågan belyst av Ylva Johansson.
Jag har också funderingar när det gäller den landstingsdrivna vården i till exempel Stockholm. Vi har Stockholm Care, som finns inom landstingets regi men ger vård åt privata patienter. De har det senaste året ökat sin verksamhet kraftigt och avser att öka den ytterligare med utländska patienter. Privata entreprenörer ska nu förbjudas blanda sin finansiering, och min fråga är: Får Stockholm Care och andra offentligt drivna sjukhus fortsätta med sina gräddfiler, enligt Ylva Johanssons terminologi, för utländska patienter? Ska vi alltså tillåta gräddfiler i vården för utländska medborgare i Sverige men förbjuda dem för svenskar i Sverige? Är det det som är tanken? Jag hoppas att Ylva Johansson kan ge mig svar på frågorna om gräddfiler.
Anf. 144 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Maria Larsson talar om inkonsekvenser, men det är snarast Maria Larsson själv som kommer med inkonsekvenser som jag inte riktigt förstår. Hon talar om en stopplag, men det handlar ju om en lag som säger att man får lägga ut sjukhus på entreprenad om man i avtalet uppfyller två kriterier. Det första är att man inte i den offentligt finansierade sjukhusvården släpper in patienter med privat finansiering. Det andra är att man använder skattemedlen till sjukvård och inte till någonting annat. Det är dessa två regler som gäller. Om man uppfyller dem i sina avtal är det fritt fram att använda sig av entreprenörer. Det är det vi säger i vårt lagförslag.
Så sent som för två dagar sedan beslutade landstingsfullmäktige i Stockholms läns landsting om ett nytt avtal med det största entreprenörsdrivna sjukhuset, S:t Görans sjukhus, just med innebörden att de inte skulle ha några gräddfiler, alltså några som betalade enskilt eller via försäkring. De ska enbart hålla sig till den offentligfinansierade sjukvården.
Det är inte så svårt. Det är lätt att göra den typen av avtal, och det gör man också. Det är vad vi kräver i det förslag till lagstiftning som inom kort kommer till riksdagen i form av en proposition. Vi har varit till Lagrådet. Lagrådet hade inga avgörande invändningar utan föreslog några mindre justeringar. Det betyder att det inte dröjer länge innan propositionen landar på riksdagens bord.
Det är viktigt att säga att den som har en privat sjukvårdsförsäkring självklart har rätt att ha det. Vi har också en privat sjukvårdsmarknad som är privat finansierad. Det finns privata sjukhus som tillhandahåller privat vård för den som betalar privat eller via privata sjukvårdsförsäkringar.
Den lagstiftning som snart kommer som en proposition till riksdagen handlar inte om regleringar av den sektorn. Det handlar om regleringar av vad som ska gälla för de sjukhus som är offentligfinansierade sjukhus. Även om man lägger ut på entreprenad hör de till de offentligfinansierade sjukhusen. Då är det också rimligt att de följer regler som motsvarar dem som gäller för dem är landstingsdrivna offentligfinansierade sjukhus.
För några år sedan beslutade riksdagen, som Maria Larsson vet, om en möjlighet för kommuner och landsting att i vissa speciella fall skapa bolag som har möjlighet att sälja vård till framför allt utom-EU-medborgare. Vi har inom EU en annan möjlighet att ta emot patienter från andra EU-länder.
Det här är någonting som har använts framför allt, jag tror nästan enbart, för universitetssjukhusen. Det har ofta gällt den allra mesta högspecialiserade vården. Där tar man emot patienter bland annat för att kunna upprätthålla ett tillräckligt stort patientunderlag för att kunna ha en tillräcklig kompetens. Det är inte den enda möjligheten. Det finns också andra möjligheter att sälja till utländska medborgare i vissa fall.
Det är en verksamhet som styrs på samma sätt som allting annat inom kommuner och landsting. Där gäller offentlighetsprincipen, och den demokratiska styrningen säkerställer insyn och möjligheter att förändra verksamheten. Det gör det när besluten fattas i de demokratiskt beslutande församlingarna. Det är annorlunda när det sker i ett privat bolag.
Anf. 145 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Om den nu fungerar så bra kan man undra varför över huvud taget lagstiftningen behöver införas. Jag tycker inte att Ylva Johansson gav något som helst tillfredsställande svar angående de avtal som i dag finns.
Man vill i lagen minska möjligheterna för de sjukhus som i dag har en blandfinansiering. Det måste finnas ett misstroende någonstans här och att man tror att de i dag inte sköter sitt uppdrag på ett tillfredställande sätt eftersom man över huvud taget vill skriva in det här.
När det gäller Stockholm Care är det inte precis enbart högspecialistvård de sysslar med. De erbjuder till exempel vård vid graviditet, förlossningar, grå starr, problem med höfter, knän och inkontinens, och kosmetisk tandvård. En del av det må vara högspecialistvård, men det gäller inte allting.
Vi ska låta landstingen bedriva privat vård. Men privata entreprenörer ska inte kunna ge vård för privata patienter. För mig är det en oerhörd inkonsekvens.
Ylva Johansson tar upp ett andra skäl för stopplagens införande. Vi kan leka med ord, men för mig är det begränsningar som byggs in. Det allmänna namnet är stopplag, och jag tycker att det är ganska relevant. Det skälet är att skattemedel inte ska kunna omvandlas till vinst.
Det är en doktrin som uppenbarligen ska gälla för produktion av sjukvård men inte för till exempel produktion av läkemedel. Det är ganska mycket skattemedel som vi i dag ger ut till vinst inom läkemedelsindustrin. Kan vi förvänta oss en ny stopplag också på läkemedelsområdet, eller hur ser Ylva Johansson på det?
Jag fick inte så mycket av samhällsekonomisk analys i svaret, men jag gissar att Ylva Johansson har den i bakfickan. Har det skett vinstutdelning för till exempel S:t Görans sjukhus på ett otillbörligt sätt som gör att lagen måste skärpas? Var någonstans sker det på ett otillbörligt sätt eftersom det ska stoppas?
Det står också i svaret att vinstutdelning kan konkurrera med medicinska och sociala mål. För mig är det lite nonsens. Det är klart att privata vårdbolag vill göra bra ifrån sig. De vill få nöjda patienter och nöjd personal. Annars har de snart försuttit sina möjligheter att få ett förnyat avtal. De gör bara ofta det hela mer effektivt och till lägre kostnad. De har bra vård, nöjda patienter och nöjd personal. Det är detta som vi nu ska rensa bort möjligheten till.
Ingen får vänta längre när mer vård produceras i Sverige. Men fler får vänta kortare tid ju mer vård som produceras. Det är därför jag tycker att lagen är så olycklig. Signalsystemet ut till de privata företagen kommer att säga: Det här är inget framtidsland att satsa i. Vi vill strama åt den här delen av verksamheten som vi i dag har. Vi ämnar inte ge möjlighet att utvecklas i Sverige som man kan göra i många andra länder. Jag beklagar det.
Jag är övertygad om att den här lagen kommer att innebära mindre vård på totalen. Vi kommer inte att se effekterna omedelbart. Men vi kommer att se dem i en framtid, såvida vi inte byter regering år 2006, vilket jag naturligtvis är full av förhoppning om.
Anf. 146 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Maria Larsson frågar varför lagstiftningen behöver införas. Det handlar om att vi vill säkra tilltron till och förtroendet för den gemensamt finansierade sjukhusvården, men frågan är berättigad.
Man skulle kunna vända på det. Varför blir det ett sådant ramaskri hos den borgerliga oppositionen när vi inför två enkla regler som inte är särskilt svåra att uppfylla för de entreprenörer som i dag finns och som driver sjukhus?
Vi har i dag tre entreprenörer som driver offentligfinansierade sjukhus och som gör det på ett mycket bra sätt. De har hittills haft en mycket begränsad andel av privatfinansierade patienter. Såvitt jag vet har de ännu inte delat ut någon vinst till sina aktieägare.
Jag förstår inte vad det är för ramaskri och hur detta skulle göra att fler personer skulle få vänta på vård, att vi skulle få minskad vårdkapacitet och förstöra möjligheterna för utvecklingskrafter inom svensk sjukvård.
De effekter som vi kommer att få av lagstiftningen i förhållande till nuläget tror jag tvärtom är mycket marginella. För mig och för regeringen och de två partier som tillsammans med oss står bakom denna lagstiftning handlar det om att vi vill säkerställa också för framtiden.
Vi vill inte, som vi har sett i några länder, få en utveckling där sjukvården blir en marknad. Jag tror att det är långt till dess. Jag hoppas att vi aldrig får uppleva det i Sverige. Men det är viktigt att säkerställa och tala om att sjukvården inte är och inte kan behandlas som vilken annan tjänst som helst, och den ska inte styras med marknadskrafter.
Det är en fråga som är mycket aktuell just nu. Det gäller till exempel när vi diskuterar tjänstedirektivet inom EU. Det är många länder - jag skulle säga i princip alla EU:s medlemsstater - som hävdar detta med emfas. Sjukvården är inte en marknad och ska inte behandlas som en sådan.
När det gäller riskerna med att låta vinstkravet vara styrande för sjukvården vet vi inte om det leder till sämre vård. Det har vi inte belägg för att säga. Men vi är inte ensamma i världen. Det är tvärtom mycket vanligt för den offentligfinansierade sjukvården att man har olika typer av begränsningar: Vilka aktörer får finnas, och vilka krav ska man ställa på de aktörerna? Det är på inget vis någon märklig politik.
För den som till starta ett privat sjukhus eller investera i en helt ny verksamhet och inte vill att man ska styras av de lagar och regler som vi beslutar om här i riksdagen, till exempel när det gäller gräddfiler och vinstutdelning, är det fritt fram. Varsågod! Vi har inget näringsförbud när det gäller att starta sjukhus. Vi har också privata sjukhus som agerar på en marknad. Det är fritt fram för fler att göra det.
Men om man vill vara en del av den offentligfinansierade sjukhusvården är det också rimligt att skattebetalarna ställer krav på hur skattemedlen ska användas och vilka som ska komma i åtnjutande av dem.
Som jag bedömer den verksamhet som i dag bedrivs av de tre sjukhus som är utlagda på entreprenad är det här inget större problem, för det är i princip så man redan agerar. Jag uppfattar alltså inte att vi går in och ändrar en väl fungerande verksamhet utan i stället lägger fast principer som jag tror är viktiga för framtiden och för tilltron till den svenska sjukvården.
Anf. 147 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Ylva Johansson står här och försöker minimera sin nya lagstiftning genom att säga att det handlar om så ytterst små förändringar, att man sköter sig så bra och att man inte har delat ut någon vinst. Men vad är vi då rädda för? Varför behövs lagen över huvud taget?
Jag kan tala om att de som jag har träffat och pratat med tycker att lagen kommer att införa begränsningar i deras möjligheter. Tala med vårdföretagen, Ylva Johansson! Med tanke på hur remissvaren såg ut är det inte bara jag som är kritisk. Konkurrensverket är kritiskt ur konkurrenssynvinkel. Läkarförbundet, professionen, är kritiskt. Vårdförbundet - mer profession - är kritiskt. LO är som sagt var också kritiskt.
Detta är ett sätt att försöka strypa och minimera vården och dess möjligheter att utvecklas, att effektiviseras och att erbjuda en mångfald av vårdgivare. Jag beklagar den utvecklingen. Den går i diametralt motsatt riktning mot hur länderna runtomkring oss ser på det här.
Capio välkomnas i Storbritannien av Tony Blair. Men man funderar på att dra tillbaka sina investeringar från Sverige. Det är ett signalsystem och en signal som sänds ut, och det kommer att få konsekvenser som kanske inte går att avläsa på kort sikt, men som kommer att vara förödande för svensk sjukvård på lång sikt. Därför ska stopplagen självfallet stoppas.
Fru talman! Min talartid går snart ut, och jag gissar att Ylva Johansson och jag får återkomma till varandra i debatter på detta tema. Det finns bara en sak till som jag skulle vilja kommentera i Ylva Johanssons svar. Hon säger att hälso- och sjukvården även fortsatt ska bäras upp av ett allmänt och samhälleligt intresse för att säkerställa den höga nivån på den svenska hälso- och sjukvården och så vidare. Jag skulle vilja säga så här: Jag är inte ute efter att bara säkerställa den. Jag vill höja nivån. Det är möjligtvis skillnaden mellan Ylva Johansson och mig och utgångspunkterna för våra olika resonemang.
Anf. 148 Ylva Johansson (S)
Fru talman! När vi jämför svensk sjukvård internationellt visar det sig att vi ligger bland topplaceringarna när det gäller kvalitet, men att vi är en medelmåtta när det gäller kostnaderna. Det betyder att vi får en effektiv sjukvård och att vi får mycket för våra skattepengar. Det är jag stolt över, och detta bör vi fortsätta att bevara.
När vi jämför oss med andra länder visar det sig att andra länder som också presterar mycket bra och som inte har skyhöga kostnader för sina sjukvårdssystem har sjukvårdssystem som på många sätt liknar vårt när det gäller styrning och finansiering. Därför är det viktigt att bevara vårt system, men vi har mycket att göra när det gäller att utveckla kvaliteten.
Jag blir lite upprörd när Maria Larsson säger att vi vill strypa vårdens utvecklingsmöjligheter. Det handlar inte om det. Men jag förstår att Maria Larsson hellre vill diskutera sådana frågor och göra svepande anklagelser än att gå in i de konkreta förslagen.
Vi föreslår tre saker: Vi ska inte sälja ut eller lägga ut våra universitetssjukhus på entreprenad. Vi ska inte ha gräddfil i den offentligt finansierade sjukhusvården. Vi ska använda skattemedlen till sjukhusvård och inte till någonting annat.
Jag skulle välkomna om vi kunde debattera just de sakerna och inte göra svepande anklagelser om att vi stryper utvecklingskraften. Det saknar grund.
Nyligen, i förra veckan, var jag i Storbritannien. Där har man alltför liten kapacitet när det gäller den öppna vården, och man inför nu en lång rad nya
treatment centers,
som framför allt kommer att syssla med planerad dagkirurgi. Man har inbjudit om inte hälften så en ganska stor andel privata entreprenörer att vara med och bygga upp dessa center. Man får då långsiktiga entreprenadavtal. Detta är fullt möjligt att göra i Sverige, och om det vore så att vi behövde utökad kapacitet skulle vi också se det. Den lagstiftning vi presenterar medför inga begränsningar när det gäller att införa nya kliniker för planerad dagkirurgi.
den 28 februari
Interpellation 2004/05:429
av Maria Larsson (kd) till statsrådet Ylva Johansson om stopplagens konsekvenserEnligt regeringens senaste besked kan en proposition om stopplagen, som stoppar privata entreprenörer med vinstintresse från att driva sjukhus, föreläggas riksdagen i slutet av mars. Det är fortfarande inte helt klart vad den kommande lagen i detalj kommer att innehålla för krav, trots att regeringens beredning pågått under flera år.
Såvitt känt kommer dock propositionen innehålla dels ett krav på att vinst från sjukhusvård ska återinvesteras i den egna verksamheten. Dels att så kallad blandfinansiering förbjuds, vilket innebär att privat finansierad vård inte tillåts vid sjukhus som ger offentlig vård. Om den kommande lagstiftningen innehåller dessa krav riskerar det att få allvarliga konsekvenser för svensk hälso- och sjukvård.
De regelverk som vården styrs av måste vara öppna nog att släppa fram förnyelse och effektivitet. En vård och omsorg som inte tvekar att utnyttja flera olika utförare har bäst förutsättningar att välkomna och underlätta positiv förändring. Den politiska uppgiften borde handla om att tillhandahålla alternativ och låta patienterna välja.
Fack och profession har gett uttryck för mycket stark kritik mot regeringens planer på en ny stopplag. Den andra stopplagen kommer att ytterligare strypa tillgången på vård. Det blir svårare för vårdbehövande att nå fram till vården. Detta leder till en otrygghet och de patienter som inte får vård tvingas därför söka sig till privata alternativ och finansiera sin vård på egen hand. På så sätt införs ett system med individuella försäkringslösningar bakvägen.
Frågan är om regeringen har klart för sig vilka risker som en stopplag medför. Tre aspekter på den kommande stopplagstiftningen kan ses som särskilt allvarliga:
1. Var finns den samhällsekonomiska analysen bakom planerna på att införa en stopplag? Om vård på entreprenad förbjuds kommer det sannolikt innebära att erfarenheter och vunnen effektivitet går förlorade. I en tid när jakten på effektivitet och högre produktivitet är större än någonsin inom hälso- och sjukvården kan detta vara förödande.
2. Kan en fungerande nationell vårdgaranti genomföras om en stopplag finns på plats? En stopplag kan komma att minska utbudet av sjukvård i landet. Vad kommer hända med S:t Görans sjukhus, Lundby sjukhus, sjukhusen i Säffle och Kristinehamn, Simrishamns sjukhus och Spenshults sjukhus? Har regeringen försäkrat sig om att verksamheterna som finns på dessa sjukhus fortsätter att finnas till i landstingens regi och i nuvarande omfattning även efter att en stopplagstiftning är på plats?
3. De nya sjuklönereglerna från årsskiftet innebär att alla arbetsgivare måste betala 15 % av den anställdes sjukpenning från den 15:e sjukdagen. Det uttalade syftet är att skapa incitament för arbetsgivarna att vidta åtgärder för att minska de långa sjukskrivningarna. Redan innan de nya sjuklönereglerna infördes hade företagen begränsade möjligheter att ta ansvar för de anställdas behov av sjukvård. Vad får en stopplag för konsekvenser för företagens möjligheter att betala för snabbare vård och därigenom få ett snabbare resultat? Risken är att den samordnade rehabiliteringen riskerar att fördröjas än mer.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet:
Vilka samhällsekonomiska analyser har statsrådet låtit göra med anledning av ett införande av stopplagen?
Har statsrådet gjort någon analys av huruvida löftet om en nationell vårdgaranti kan komma att påverkas om utbudet av hälso- och sjukvård minskar till följd av stopplagstiftningen?
Har statsrådet bedömt att stopplagen inte kommer försvåra för de arbetsgivare som vill betala för en samordnad rehabilitering?