statsbesöket i sultanatet Brunei

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 9 mars 2004

Interpellation: statsbesöket i sultanatet Brunei

Interpellation 2003/04:296 av Ohlsson, Birgitta (fp)

den 13 februari

Interpellation 2003/04:296

av Birgitta Ohlsson (fp) till utrikesminister Laila Freivalds om statsbesöket i sultanatet Brunei

Under kungaparets statsbesök i Vietnam, mellan den 2:a och den 7:e februari, följde utrikesministern och två statssekreterare med. När kungaparet senare fortsatte till det lilla sultanatet Brunei, den 7:e till och med den 9:e, medföljde endast en statssekreterare, och inte ens från berört departement.

I samband med en officiell middag har kungen hållit ett av UD godkänt tal där vikten av demokrati och mänskliga rättigheter enligt uppgift betonades. Men senare under statsbesöket uttalade kung Carl XVI Gustaf sig i mycket positiva ordalag bland annat om sultanens "närhet" i förhållande till folket. Detta i ett land som Sverige riktat allvarlig kritik mot för åsidosättande av de mänskliga rättigheterna.

Sultanen av Brunei är själv såväl statschef och regeringschef som finans- och försvarsminister. Parlamentet har inte samlats sedan 1962 och undantagstillstånd är infört som ger sultanen utökade maktbefogenheter. Utrikesdepartementet skriver i den senaste rapporten om läget för de mänskliga rättigheterna i landet: "Medborgerliga och politiska rättigheter är starkt inskränkta. Kvinnor utsätts för diskriminering. Religionsfriheten är begränsad." Säkerhetslagar införda efter självständigheten 1984 medger frihetsberövande i upp till två år utan rättegång och utan kontakt med en advokat med hänvisning till "landets säkerhet".

Det är allvarligt om vår statschef framträder så att det uppfattas som om han för en privat utrikespolitisk linje i förhållande till främmande makt. Hur utrikespolitiken ska skötas är särskilt noggrant reglerat i Sveriges grundlag. Detta beteende kan skapa en förtroendekris för den svenska utrikespolitiken i allmänhet och vårt arbete för mänskliga rättigheter i synnerhet.

Särskilt grannlaga är detta då den medföljande statssekreteraren inte kom från Utrikesdepartementet utan från Miljödepartementet.

Jag vill därför fråga utrikesministern vilka åtgärder hon är beredd att vidta för att återställa förtroendet för den svenska utrikespolitiken samt om utrikesministern är beredd att medverka till striktare regler för medföljande representation från regeringen vid statsbesök.