Statens ansvar vid översvämningskatastrofer

Interpellationsdebatt 14 mars 2006

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 58 Leni Björklund (S)

Fru talman! Ulla Löfgren har frågat samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin om statsrådet är beredd att se över hur staten kan ta ett större ansvar för samordning av samhällsresurser för ett effektivare ingripande vid översvämningskatastrofer. Interpellationen har överlämnats till mig. Jag ser det som angeläget att ständigt arbeta med att förbättra och effektivisera samhällets krishanteringsförmåga. Regeringen avser att överlämna en proposition till riksdagen med åtgärder för att förbättra samhällets krisberedskap. Jag återkommer till detta senare. Låt mig vidare konstatera att alla kriser som inträffar i Sverige får konsekvenser i en kommun. Därför bör också planeringen för att möta kriser och förmågan att hantera dem i första hand vara en uppgift för kommunerna. När det gäller samhällets krishanteringsförmåga har det under de senaste åren på regeringens initiativ införts ett antal lagar som har stärkt samhällets förmåga att förebygga och hantera kriser. En sådan är lagen om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting. Lagen innebär bland annat att kommunerna en gång per mandatperiod ska fastställa en plan för hur extraordinära händelser ska hanteras. Enligt lagen får kommuner och landsting också på begäran bistå varandra i händelse av en extraordinär händelse. Ett annat exempel på detta är lagen om skydd mot olyckor som också gör det möjligt för kommunerna att använda andra kommuners resurser för räddningstjänst. Därutöver innebär lagen att myndigheter och kommuner är skyldiga att på anmodan av räddningsledaren delta med personal och egendom i en räddningsinsats. Om en räddningstjänstinsats i kommunal räddningstjänst medför betydande kostnader har kommunen rätt till ersättning av staten för den del av kostnaderna som överstiger kommunens självrisk. Det är med det här perspektivet som åtgärder under senare år vidtagits för att förbättra skyddet mot olyckor och krishanteringsförmågan på lokal nivå. Det svenska krishanteringssystemet bygger på ansvarsprincipen som innebär att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden ska ha motsvarande ansvar under kris- och krigssituationer. Det råder en stor samstämmighet om detta bland de politiska partierna. Erfarenheter från senare års översvämningar och skogsbränder visar också att de kommuner som drabbats hittills hanterat situationen bra. Statens stöd till kommunerna för att utveckla förmågan att hantera kriser, exempelvis vid översvämningar, är självfallet viktigt. Flera statliga myndigheter ger också ett sådant stöd. Räddningsverket har till exempel förråd med översvämningsmateriel i Revinge och Sandö och kan vid behov snabbt bistå med sandsäckar och annan materiel. Hemvärnet hjälper på många håll i landet den kommunala räddningstjänsten med hanteringen av dessa sandsäckar. Vidare har staten och Svenska Kommunförbundet mot bakgrund av lagen om extraordinära händelser kommit överens om kommunernas särskilt utpekade uppgifter och ersättning för dem i krishanteringssystemet. Överenskommelsen innebär att kommunernas uppgifter i krisberedskap anpassas till den breddade hotbilden. För de nya förberedande uppgifter som kommunen får tillför staten årligen ca 250 miljoner kronor till kommunerna. Regeringen avser i mars 2006 att lämna förslag till riksdagen om en lagreglering av dessa uppgifter för att sätta avtalet i kraft. Staten lämnar utöver dessa medel också stöd till kommunerna i form av räddningscentraler, utbildning med mera. Detta stöd uppgår till ca 200 miljoner kronor årligen. Regeringen har vidare beslutat om ett direktiv till en utredning om effekterna av klimatförändringen och hur samhällets sårbarhet för dessa kan minska (dir. 2005:80). Utredningen ska bland annat identifiera eventuella organisatoriska brister när det gäller ansvaret för beredskap vid extrema väderhändelser och för anpassning till ett förändrat klimat. Slutbetänkandet ska lämnas senast den 1 oktober 2007. Jag vill avslutningsvis återknyta till din fråga om samordning av samhällsresurser för ett effektivare ingripande vid olika katastrofer. Regeringen avser som jag tidigare har nämnt att överlämna en proposition till riksdagen senast den 22 mars 2006 med åtgärder för att förbättra samhällets krisberedskap. Frågor om samordning och om effektivare användning av samhällets resurser i kriser liksom övnings- och utbildningsinsatsernas betydelse utgör viktiga delar i propositionen.

Anf. 59 Ulla Löfgren (M)

Fru talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för svaret. Vad jag förstår av svaret händer det en hel del saker i Regeringskansliet. Jag tog upp frågan med anledning av att Mona Sahlin hade mottagit en rapport från SGI. Jag trodde att det var hon som också hade ansvaret för att om det händer någonting se till att man ska vara förberedd på hur det ska lösas. Det är intressant med den utredning som nu ska lägga fram sitt betänkande. Den tar egentligen upp den problematik, har jag förstått av svaret, som jag vill belysa lite grann. Jag vill poängtera att den samordning som jag föreslår inte innebär att staten ska ta över någonting från kommunerna eller ta på sig en större kostnad än i dag för eventuella översvämningskatastrofer utan enbart att staten ska medverka till att de samhällsekonomiska kostnaderna blir så små som möjligt. Staten står i dag för kostnader utöver den kommunala självrisken. Uppbyggnad av en personell och materiell beredskap skulle i själva verket spara pengar åt staten, som jag ser det. Det är viktigt att påpeka att det inte är fråga om att ta ifrån kommunerna något operativt ansvar utan att skapa en resurs som en drabbad kommun kan utnyttja i sitt arbete. Jag tror heller inte att det krävs så stora insatser för att åstadkomma den samordningen. Kanske utredningen kommer att komma med förslag också inom det området. Jag tror att det behövs vissa lag- och regeländringar givetvis, men jag tror inte att de behöver vara så omfattande. För att utnyttja hemvärnet som en nationell insatsstyrka, som jag nämnde i min interpellation, krävs egentligen bara att ministern skriver in i regleringsbrevet att det ska vara en av hemvärnets uppgifter, om jag har förstått saken rätt. Jag skulle vilja fråga försvarsministern om regeringen är beredd att pröva en modell där hemvärnet kan övas och bli en nationellt användbar resurs.

Anf. 60 Leni Björklund (S)

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Ulla Löfgren och jag är överens om att det är i en kommun som olyckor sker, och det är där man också ska kunna hantera en allvarlig händelse. Det finns situationer när händelseförloppet blir så dramatiskt att räddningsledaren i kommunen i dag med gällande lagstiftning har rätt att begära hjälp från andra kommuner eller från envar som han eller hon bedömer krävs för att man ska kunna hantera situationen. Det är redan så att om olyckan och händelseförloppet skulle bli alltför dramatiskt finns en möjlighet både för länsstyrelsen att ta över uppgifter och för regeringen att ytterst ta över uppgiften. Men oftast måste man sedan återföra det operativa ansvaret till räddningsledaren. Det är därför man inte kan ha några styrkor utöver den räddningstjänst som finns i kommunerna. Det är de som går in och hjälper till. Försvarsmakten kan vara en stödresurs och är det med en del av sin personal och sina transportmöjligheter. Det har räddningsledaren full rätt att begära redan i dag, och det vet räddningsledarna också om. Man behöver öva och utbilda sig för situationerna och få stöd när det gäller hur arbetet läggs upp. Då finns Statens räddningsverk som därtill lägger upp förråd av materiel så att man ska kunna ha både sandsäckar, barriärer och annat som kan krävas för uppgiften. Jag bedömer därför inte att vi behöver göra några ytterligare påpekanden. Med stödförordningen - som vi i riksdagen också har sagt inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten - har räddningsledaren möjlighet att peka och säga: Jag behöver den här hjälpen från Försvarsmakten. Om Försvarsmakten då inte är fullt upptagen med att använda resursen på annat håll eller för sin egen verksamhet är man skyldig att bistå. Så ser regelverket ut i dag. Det är en ganska ändamålsenlig ordning. Det har också visat sig att vi klarat av många svåra situationer med hjälp av den lokala kunskap om resurser och möjligheter som finns i kommunerna kombinerat med ett lagligt stöd för räddningsledarna att begära hjälp.

Anf. 61 Ulla Löfgren (M)

Fru talman! På Statens räddningsverk är man inte så nöjd med den situation som nu råder. Det är den uppfattning jag har fått. Efter att ha fått en föredragning om den förstudie som gjorts i Storuman om en test-, utvecklings-, övnings- och forskningsanläggning för konsekvenser och effekter vid översvämningar tycker jag att den modellen verkar tilltalande. Det skulle innebära att det fanns en anläggning där räddningstjänst och andra aktörer kunde öva sig i att hantera den materiel som finns och de problem som uppstår i samband med översvämningar. Av förstudien framgår även att om en sådan anläggning förlades till Storuman skulle en förrådshållning av materiel för översvämningsbegränsning också kunna göras i anslutning till en övningsplats. I dag finns det materiel. Dock är det bara ungefär hälften som kan användas, har jag fått uppgift om, och det är ju lite tragiskt. En sådan central förrådshållning, exempelvis intill Gunnarns flygplats, skulle möjliggöra att man snabbt fick ut materielen, inte bara till Sverige utan också till andra delar av världen där det händer stora katastrofer. SGI påtalar i sin rapport, den som överlämnades till Mona Sahlin, att det behövs forskning bland annat om hur olika jordarter reagerar vid översvämningar. Sådan forskning skulle också med fördel kunna bedrivas i det projekt som studerats i Storuman. Anledningen är att man har ett perfekt vattendrag med både in- och utlopp i anslutning till Umeälven. Vattenregleringsföretaget anser inte heller att det skulle vara någon större kostnad att anlägga ett sådant övnings- och prövningsvatten. Där skulle man kunna simulera översvämningar för både övnings- och forskningsändamål. Slutligen vill jag i det stycket betona att investeringar i en sådan övnings- och forskningsplats säkert inte skulle behöva belasta staten heller då försäkringsbolagen faktiskt är väldigt intresserade av att medverka till skadeförebyggande och skadebegränsande åtgärder. Kommunerna har ansvaret för det akuta läget vid en översvämning. Dock är det inte så att varje räddningschef har utbildning. Vi skulle behöva ha en central utbildningsplats för räddningscheferna och säga att man måste ha en sådan utbildning för att få vara räddningsledare i en kommun vid en översvämning. Likadant med hemvärnsmän: Om man utbildade hemvärnsmän över hela Sverige i att hantera denna materiel i samband med översvämningar hade man ju där en resurs som man skulle kunna sätta in. Det enda jag egentligen är ute efter är alltså att man skulle se till att kommunerna fick möjlighet att förbättra sina kunskaper i detta. Det tror jag skulle göra att vi kunde spara pengar i slutändan om det händer en katastrof. Jag skulle gärna vilja höra vad ministern har för syn på en central och gemensam anläggning för övning, test och forskning.

Anf. 62 Leni Björklund (S)

Fru talman! Först vill jag säga att jag inte har en lika negativ bild av vilken kunskap man har i räddningstjänsten när det gäller att kunna hantera översvämningssituationer. Tvärtom har de sammanställningar som gjorts visat att vi har en god förmåga. Till viss del tror vi att denna goda förmåga beror på att vi bygger på den lokala verksamheten i kommunerna, där man har bra kunskap om förhållandena. Naturligtvis behövs det dock ytterligare stöd och hjälpmedel. En sak är att man har så kallade älvgrupper där olika intressenter, både privata och offentliga, inte tar över det operativa ansvaret men ändå informerar varandra om risker och sådant som kan bli problematiskt. Sedan har kommunerna, om de får denna typ av kunskap om att det är fara å färde, en skyldighet att ta med det i sin riskhantering. När det gäller den utbildning man har övar räddningstjänsten kontinuerligt sin förmåga att hantera översvämningar. Just utbildningen på översvämningsbarriärer sker vid Räddningsverkets skolor i Sandö och Revinge, där man har den materielen. Det är dit man har förlagt sin kompetensutveckling när det gäller hur vi ska förstärka våra insatser vid översvämningar. Det har också ställts en fråga till Räddningsverket - och man har alltså avböjt - om att delta i utvecklingen av en sådan här försöks- och övningsanläggning i Storuman. Man anser att man har sina skolor och dessa ställen att bedriva sitt eget arbete på. Om det så småningom kommer i ett annat ljus när vi får mer material från Klimatutredningen återstår att se, men det är i alla fall den bedömning verket har gjort tidigare. Sedan tycker jag att vi ska vara klara över att vi har en räddningstjänst av hög kvalitet i vårt land. Den kan mobilisera lokala förstärkningsresurser eftersom den finns nära och arbetar nära, men den har också rätt att begära hjälp och förstärkningsresurser från ett vidare område. Ibland blir nämligen påfrestningen alltför stor för en enskild kommun att klara av. Detta övas också och har hittills visat sig fungera ganska bra. Det hindrar inte att man ändå måste vidareutveckla den kompetensen, men det menar Räddningsverket sker vid de räddningsskolor man har.

Anf. 63 Ulla Löfgren (M)

Fru talman! Jag är ledsen, men att det fungerar bra på Räddningsverkets skolor med övningen kring materielen är inte den uppfattning jag har fått. Det finns ju många leverantörer av materiel, och Räddningsverket har inte möjlighet att köpa in alla sorter. För leverantörerna finns det dessutom ingenstans att testa denna materiel, vilket vore bra. Jag har stor respekt för kommunernas kunskap och också räddningschefernas kunskap. Jag tror dock att vi kommer att få se översvämningar i mycket större omfattning och på fler håll, och det är faktiskt inte alla kommuner som har möjlighet att hålla i de stora katastrofer som kan komma. Min uppfattning är ändå att det vore bra om man hade en nationell samling kring detta. Vad jag hört är man från Räddningsverket inte heller riktigt nöjd med dagens ordning. Med tanke på den proposition som uppenbarligen är på väg och den utredning som ska lämna sitt slutbetänkande i oktober 2007 förstår jag att ministern inte vill uttala så mycket mer tankar kring någon övnings-, test- eller forskningsanläggning - inte minst forskningen är väldigt intressant i sammanhanget, tycker jag. Jag hoppas att ministern har det i minnet. Jag lovar att återkomma i en motion om jag inte tycker att regeringen riktigt har uppmärksammat frågan.

Anf. 64 Leni Björklund (S)

Fru talman! Det är alldeles riktigt att klimatförändringar kan komma att leda till att vi får större och mycket allvarligare översvämningar. Det är bland annat därför regeringen har tillsatt Klimatutredningen, för att vi ska få bättre kunskap på det området. En annan sak är att vi har all anledning att se hur vi kan lära av hur man gör i andra länder, hur våra erfarenheter är ur vår egen olyckshantering. Jag vill gärna framhålla att det är viktigt att ha en ödmjuk hållning i de här frågorna. Det är ett område där kunskapen växer. Den bedömning man har gjort från Räddningsverkets sida är att de skolor vi har räcker för utbildningen. Det har man deklarerat. Sedan är det alldeles riktigt att det kanske behövs en mer samlad testverksamhet av olika typer av materiel. Där vet vi att det finns ett par kommuner som arbetar med den typen av test- och provningsverksamhet. Där tror jag säkert att vi kommer att få se fler förslag när det gäller uthållighet. Låt mig ändå säga att ingen räddningsledare i dag står ensam i en svår situation utan har all möjlighet att begära hjälp. Det finns också ett ansvar så att länsstyrelsen kan ta över en situation. Det har hänt. Länsstyrelsen driver dock inte det operativa räddningsarbetet utan får lämna över det till en räddningsledare som kan leda arbetet. Vi har en lagstiftning som går ut på att vi hjälper varandra när något riktigt allvarligt händer. Det har visat sig fungera bra hittills.

den 9 februari

Interpellation 2005/06:245 av Ulla Löfgren (m) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin (s)

Statens ansvar vid översvämningskatastrofer

De senaste åren har vi kunnat se hur översvämningar blivit allt vanligare. Såväl i Sverige som i utlandet har floder stigit över sina bräddar. Människor har fått sina hus förstörda och på gator där man tidigare kört bil har gummibåt blivit ett mer passande fordon. Översvämningarna är farliga och förstör egendom för enorma värden.

Samhällsbyggnadsministern mottog den 1 februari en rapport, upprättad av SGI (Statens geotekniska institut) med en handlingsplan för att förutse och förebygga naturolyckor. Det är givetvis så att det förebyggande arbetet är viktigast, men det måste också finnas en beredskap för att minska skadorna när en översvämningskatastrof redan har inträffat.

I dag vilar ansvaret för räddningsarbetet på kommunerna och den lokala räddningstjänsten. Men när en så stor naturkatastrof som en omfattande översvämning kommer blir det en ojämn kamp mellan naturens krafter och kommunernas små resurser. Det är inte heller självklart vilka resurser som olika myndigheter kan sätta in.

Även om vi vet att det kommer fler översvämningar kan vi inte kräva av Sveriges 290 kommuner att ha en egen översvämningsberedskap. Det är orimligt dyrt att på kommunal nivå hålla en så omfattade mängd materiel och en stå stor organisation som skulle krävas.

I stället bör det finnas en god central beredskap @ ett snabbfotat resurscenter som har den utrustning och personal som krävs för att kunna ta sig till den del av landet som har problem. Polisen har i dag en särskild insatsstyrka som sätts in vid extrema situationer. På samma sätt skulle en insatsstyrka kunna sättas in vid naturkatastrofer, som översvämningar, runtom i landet. Det skulle exempelvis kunna ingå i hemvärnets uppgifter. Det finns modern mobil skyddsutrustning som kan vara på plats i ett katastrofområde inom några få timmar, oavsett var i landet det är. Tyvärr finns den i dag i alltför liten mängd och är inte tillräckligt lättillgänglig.

Den krisberedskapsmyndighet som inrättats saknar de resurser eller befogenheter som krävs för att kunna göra de insatser som krävs vid en stor översvämning.

Därför skulle det finnas en nationell plan för hur utbildning och mobilisering av en insatsstyrka för översvämningar skulle kunna organiseras och hur hjälpmaterialet ska förvaras för att det med kort varsel ska kunna distribueras till katastrofplatserna.

Det finns en förstudie gjord på hur en central övnings‑, utbildnings- och forskningsanläggning skulle kunna se ut. Enligt förstudien är den placerad i Storuman och skulle kunna vara basen för en central insatsstyrka mot översvämningar.

Är statsrådet beredd att se över hur staten kan ta ett större ansvar för samordning av samhällets resurser för ett effektivare ingripande vid översvämningskatastrofer?