den 17 november 
 
Interpellation 
 
 
2006/07:81 
Statens aktieinnehav i Nordea och Telia Sonera 
 
av Thomas 
Östros (s) 
 
till 
näringsminister Maud Olofsson (c) 
 
<a name="Temp"></a>Den 
statliga företagsgruppen är en tillgång för Sverige. De statliga företagen 
spelar en viktig roll för mångfalden i näringslivet och bidrar till 
sysselsättningen över hela landet. Det övergripande målet har varit att 
företagen ska skapa värde. Värdefulla företag har möjlighet att spela en aktiv 
roll i omställningen och utvecklingen av Sverige och erbjuder utvecklande 
arbetsplatser. Långsiktighet och en ansvarsfull förvaltning av det statliga 
ägandet är mycket viktigt. 
 
Förutom de helstatliga 
bolagen är staten också delägare av några börsnoterade bolag. Nordea är i dag 
en ledande finanskoncern i Norden. Bolaget har bildats genom flertalet 
samgåenden under åren 1997@2001 mellan svenska Nordbanken, finska Merita, 
danska Unibank och norska Christiania Bank og Kreditkasse. Under dessa för 
Nordea mycket viktiga steg i utvecklingen har svenska staten varit en aktiv och 
ansvarstagande ägare. Samtidigt har innehavets värde visat en mycket stark 
utveckling. Nordea är i dag ett av Sveriges viktigaste företag, med stor 
betydelse för Stockholms attraktionskraft som finanscentrum i norra Europa. 
 
Telia Sonera är Nordens 
och Baltikums största telekomoperatör med verksamhet inom fast och mobil 
kommunikation samt inom Internet- och datakommunikation. Telia Sonera bildades 
efter en sammanslagning mellan Telia och finska Sonera. Svenska statens aktiva 
och långsiktiga ägande har varit av mycket stor vikt för utvecklingen av 
bolaget under en period av sammanslagningar och internationell expansion. Telia 
Sonera spelar i dag en avgörande roll för Sveriges position som ledande land 
inom IT och telekom. Huvudkontoret i Stockholm och FoU-verksamheten i Sverige 
bidrar väsentligt till vårt lands attraktionskraft. 
 
Samtidigt planerar den 
borgerliga regeringen mycket stora utförsäljningar av statliga företag under 
mandatperioden. Principen bakom utförsäljningarna är att alla bolag som verkar 
på konkurrensutsatta marknader ska säljas ut. Regeringen har i BP 07 
beräknat försäljningsintäkter omfattande 50 miljarder kronor per år. Det 
summerar till 200 miljarder kronor under mandatperioden. 
 
Ett aktivt, kompetent och 
långsiktigt ägande är av stor betydelse för bolagens utveckling och deras 
förmåga att skapa värde och sysselsättning. För Nordea och Telia Sonera har det 
varit av stor betydelse att staten som långsiktiga ägare aktivt deltagit i den 
internationalisering som företagen gått igenom. Företagens betydelse för 
Sverige har ökat i takt med att de blivit alltmer internationella. 
 
Mina frågor till näringsministern 
lyder därför som följer: 
 
1.   Vilka åtgärder kommer statsrådet att vidta för att det 
långsiktiga ägandet av Telia Sonera och Nordea inte försvagas vid en 
utförsäljning av statens aktieinnehav? 
 
2.   Vilka bedömningar gör statsrådet av betydelsen av att 
Nordeas och Telia Soneras huvudkontor är förlagda till Sverige?<a name="PassTempLäge"></a>

Interpellation 2006/07:81 av Östros, Thomas (s) Statens aktieinnehav i Nordea och Telia Sonera

Video


Herr talman! Thomas Östros har frågat näringsminister Maud Olofsson vilka åtgärder hon kommer att vidta för att det långsiktiga ägandet i Telia Sonera och Nordea inte försvagas vid en utförsäljning av statens aktieinnehav samt vilka bedömningar hon gör av betydelsen av att Nordeas och Telia Soneras huvudkontor är förlagda till Sverige. Ansvaret inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågorna.
Först vill jag hålla med Thomas Östros om att svenska staten i många fall har varit en god ägare som stått dessa bolag bi under resan genom kriser, fusioner, teknisk utveckling och internationell expansion. Att huvudkontoren har varit placerade här har varit betydelsefullt för Sverige, i synnerhet när det gäller teknisk utveckling. Men i dag är både Nordea och Telia Sonera börsnoterade och verkar på konkurrensutsatta marknader - marknader som är gränsöverskridande. På dessa marknader har det statliga ägandet spelat ut sin roll som välståndsskapare och pådrivare för teknisk utveckling. I en globaliserad värld måste vi lita till andra instrument.
Vår inställning är att staten bara ska äga företag där det finns tydliga motiv till att staten äger dem. När det gäller frågan om vilka bolag som bör förbli i statlig ägo och vilka som kan vara aktuella för försäljning kommer regeringen att göra en bedömning av varje enskilt bolag. Regeringen har redan tidigare informerat om att ett antal statliga bolag nu befinner sig i en försäljningsprocess, däribland statens innehav i Nordea och Telia Sonera. Vi har inte någon tidtabell vare sig för de planerade försäljningarna eller för genomgången av övriga bolag. Det väsentliga är att det arbete som ligger framför oss utförs på ett noggrant och ansvarsfullt sätt och med största omsorg om skattebetalarnas pengar. Vi får inte glömma att det handlar om stora värden som vi förvaltar. Det sammanlagda värdet på bolagen motsvarar runt hälften av den svenska statsskulden.
På senare år har ägarna blivit synligare, och 
Svensk kod för bolagsstyrning
 har medfört att ägarna fått träda fram och ta ett större ansvar. Det är viktigt med långsiktiga ägare, men jag vet att det finns fler ägare än den svenska staten som känner ansvar för sitt ägande och som har ett långsiktigt perspektiv. Den svenska staten har inte monopol på att vara långsiktig och ansvarstagande ägare.
Regeringen har för avsikt att sköta försäljningarna på ett ansvarsfullt sätt, så att bolagen även i fortsättningen kan utvecklas för att svara mot kundernas behov och anpassas till rådande marknadsförutsättningar. Jag är övertygad om att både Nordea och Telia Sonera kan fortsätta att utvecklas i en positiv riktning utan den svenska staten som ägare. Frågan om huvudkontorets placering är en fråga om vad som är bäst för bolaget. Här har regeringen, tillsammans med riksdagen, ett ansvar att skapa goda förutsättningar för företagande, forskning och utveckling i Sverige. För detta finns det många instrument som är överlägsna de möjligheter som erbjuds staten som delägare till börsnoterade bolag.



Herr talman! Låt mig börja med att ta upp en viktig principiell fråga. Jag ställde den här interpellationen den 17 november. Vi är nu snart tre veckor in på 2007, året därefter. Jag vet att regeringen har trätt och dragkampats om vem som ska ha ansvar för statliga bolag, men det är inte ett tillräckligt skäl för att inte svara på de interpellationer som riksdagen ställer till regeringen.
Den statliga företagsgruppen är en väldigt viktig tillgång för Sverige. Den spelar stor roll för mångfalden i näringslivet och bidrar till sysselsättning över hela landet. Förvaltningen av de statliga bolagen har under den förra regeringen haft målet att skapa värde. Det har varit den övergripande målsättningen för arbetet.
I dag ska vi diskutera två väldigt viktiga företag för Sverige. Nordea är en ledande finanskoncern i Norden. Den har genomgått flera fusioner och sammanslagningar och lyckats vara mycket framgångsrik genom denna process. Det handlar om svenska Nordbanken, finska Merita, danska Unibank, norska Christiania Bank og Kreditkasse. Under hela den här perioden har den svenska staten varit en aktiv och ansvarstagande ägare. Bolaget har varit börsnoterat. Det har styrts av marknaden och börsens avkastningskrav men haft en långsiktig, stabil ägare i bakgrunden. Nordea är i dag ett av Sveriges viktigaste företag och har stor betydelse för Stockholms attraktionskraft som finanscentrum i norra Europa.
Telia Sonera är Nordens och Baltikums största telekomoperatör med verksamhet inom rader av olika tjänster. Också det har uppstått genom sammanslagningar och fusioner, inte minst mellan Telia och det finska Sonera. Svenska staten har under den processen varit en aktiv och ansvarstagande ägare. Bolaget är börsnoterat och naturligtvis styrt av marknadens utveckling men med en långsiktig ägare i bakgrunden. I dag spelar Telia Sonera en mycket viktig roll för Sveriges attraktionskraft som telekomcentrum i världen. Stockholm och forskning, utveckling och ledning har mycket att hämta från Telia Sonera.
Staten har varit betydelsefull som ägare i den här utvecklingen, skött sitt ägande klokt och rationellt och bidragit till stabilitet i internationaliseringen och till framgång för de här företagen.
Nu ska de säljas ut. Vad är huvudskälen? När Mats Odell talar med vissa sägs ett vara att maximera intäkterna från en försäljning för att kunna betala av på statsskulden. Vi kunde läsa i Dagens Nyheter häromdagen att 150 miljarder i försäljning de kommande åren väntas bidra till att minska statens räntekostnader med 5,25 miljarder. Men de kanske sex bolag som det nu är aktuellt att sälja gav förra året utdelningar på 9,75 miljarder, så det lär inte vara någon lysande affär när det gäller statens budget.
Ibland låter det som om huvudskälet är att sälja för att staten inte ska vara ägare. Men vad är det som kommer att ske när dessa företag nu bjuds ut till försäljning? Med välkapitaliserade företag som Nordea och Telia Sonera är risken att kortsiktiga riskkapitalbolag kommer att vara de intressenter som nu närmar sig Regeringskansliet med bud om uppköp.
Här finns det varningar. Carl Bennet, vice ordförande i Telia Sonera, har i Sveriges Radio varnat för konsekvensen av att det långsiktiga ägandet i Telia Sonera, och därmed Sveriges roll som telekomcentrum, försvagas.
Det är likadant med Nordea, där ett välkapitaliserat, mycket framgångsrikt bolag med huvudkontor i Sverige riskerar att lämnas ut till mycket kortsiktiga ägarintressen.
Min fråga till Mats Odell är: Vad är det som nu gäller? Är det maximering av intäktsförsäljningarna för att få så stora intäkter som möjligt? Eller har regeringen ett ansvar för dessa två viktiga företags framtid i Sverige och därmed ett ansvar för hur man sköter de försäljningar som nu kommer?



Herr talman! Det handlar om minskad ekonomisk demokrati för det stora flertalet medan makten över demokratin kommer att stärkas för ett redan fåtal rika personer genom de utförsäljningar som nu planeras av den borgerliga alliansen. För något år sedan var det faktiskt 1 % som ägde 29 % av hushållens aktiefonder i Sverige. Vi vet att de 10 % rikaste hushållen äger 71 % av allt i Sverige. De här kommer att få ökad makt. Det får de genom den här utförsäljningen. Det är en välbekant moderat linje och numera också en välbekant linje för klyftornas allians. Mycket ska ha mer, verkar vara ledorden i er politik. Det kan vi se i den budget ni har lagt fram med kraftiga skattesänkningar för de högavlönade, pigavdrag och sänkning av fastighetsskatten.
Men statliga bolag är faktiskt medborgarnas bolag, det vill säga bolag som vi alla äger tillsammans oavsett vad vi har i vår egen plånbok och oavsett vilka egna tillgångar och inkomster vi har. Det är framför allt de med låga inkomster och medelinkomster som tjänar på det gemensamma ägandet, både ur ett demokratiskt och ur ett ekonomiskt perspektiv. Genom det här ägandet kan vi gemensamt påverka besluten i de här bolagen genom ägardirektiv från riksdag och regering.
Visst finns det en del övrigt att önska i styrningen av de statliga bolagen, men om vi behåller dem kan vi utveckla en större regional, social, miljömässig och teknisk utveckling. Vi kan också se hur våra offentliga beställningar och de statliga bolagen har påverkat utvecklingen genom historien. Vi kan ta Ericsson, Asea, numera ABB, och Saab som exempel på bolag som haft betydelse. De här bolagen behövs för att vi ska kunna behålla en ledande position i Sverige.
Låt oss hålla oss till det strikt ekonomiska. Är det lönsamt att sälja ut de här bolagen, som alliansen vill göra gällande? Då måste man fråga sig: Lönsamt för vem? Det är definitivt inte lönsamt för dagens ägare men säkert för dem som kommer att köpa, för visst finns det ett starkt intresse.
Redan dagen efter att alliansen hade vunnit kunde man läsa i en av morgontidningarnas näringslivsbilagor att det stod utländska investerare på kö för att köpa våra gemensamma bolag. Vi kunde, precis som Thomas Östros sade tidigare, läsa i Dagens Nyheter för ett tag sedan att enbart Telias aktieutdelning faktiskt är dubbelt så stor som de beräknade minskningarna av ränteutgifterna efter utförsäljning kommer att vara.
Herr talman! Statsrådet skulle kanske kunna svara på om ideologin är överordnad en god ekonomisk hushållning för medborgarna. Det handlar alltså om vad som också kan vara bra för medborgarna ur ett demokratiskt och ekonomiskt perspektiv. Det här förslaget måste nästan ses som värdeförstörande.
Vi ska också komma ihåg att statens tillgångar är mycket större än vad statens skulder är i dag.
Vi kan läsa i statsrådets svar att staten bara ska äga företag där det finns tydliga motiv till att staten äger dem. Tydliga motiv kan ju vara att det är ekonomiskt mycket klokt och att det bidrar till ökad demokrati, ekonomisk jämlikhet, en bättre miljö och teknisk utveckling. Det finns många olika anledningar till varför de här bolagen är viktiga att ha kvar i medborgarnas ägo. Både Telia och Nordea, och senare också SBAB, uppfyller de kraven.
Herr talman! Vi kanske kan få ett svar på om det är så att ideologin är överordnad det ekonomiska ansvaret i den här utförsäljningen.



Herr talman! Låt mig börja med Ulla Anderssons senaste fråga. Det är spännande att den kommer just från en representant för Vänsterpartiet om man tittar på dess ideologiska historia, statligt ägande och statligt ägande kopplat till medborgarnas ekonomiska utveckling.
Jag tycker inte att historien, Ulla Andersson, ger belägg för att ett stort statligt ägande skulle ha en positiv koppling till goda ekonomiska villkor för medborgarna. Men vi kanske kan utveckla det i nästa replik.
Thomas Östros tar onekligen upp en del intressanta frågeställningar. Jag tycker att det är bra att vi har en sådan här diskussion, därför att det är inga självklarheter hur man ska ställa sig till de här frågorna. Det finns dock några saker som man ändå kan utgå ifrån. Jag tror att både Thomas Östros och jag i våra hushållsekonomier tittar på hur mycket lån vi har. Vad kan vi unna oss? Vad känns tryggt? Just nu har vi en låg ränta - bra. Just nu är våra hus värderade väldigt högt. Kommer de att vara det framöver? 
Om vi tittar på de här företagen historiskt är det ju faktiskt så att vi inte alls alltid har haft så här låg ränta och så här hög avkastning. Jag tror att vi behöver sätta oss ned och räkna på hur det sett ut historiskt. Det räcker med att vi går tillbaka sex år i tiden till dess att Thomas Östros regering gjorde en första delprivatisering av Telia Sonera. De här sakerna är inte självklara, för nu blickar vi framåt, och ingen av oss vet hur framtiden ser ut.
Men låt oss då börja med den övergripande frågan. Thomas Östros tog upp Nordea. Jag vill bara säga att regeringen kommer att agera som en ansvarsfull ägare. Vi strävar efter en affär framöver som är bra både för de svenska skattebetalarna och inte minst för Nordea, detta oerhört viktiga företag, denna bank som har så stor betydelse för hela Norden och faktiskt också nu för Baltikum och som expanderar in i Polen. Det är en oerhört spännande och viktig utveckling.
Vår strävan är att framöver hitta köpare som kan erbjuda både ett bra pris och goda utvecklingsmöjligheter för Nordea och dess anställda. Det är vår övertygelse att den slutliga lösning som ska till också måste vara bra för Sverige som helhet. Detta är inte gjort i en handvändning - det vet både Thomas Östros och jag. Det krävs noggrann analys av detta innan man sätter pennan till papperet och undertecknar ett avtal, och jag är intresserad av att diskutera de här frågorna med Thomas Östros. Jag är glad för att vi kan ha en sådan diskussion runt de här viktiga frågorna.
Thomas Östros frågar: Är det högsta möjliga pris som gäller, eller ska vi ta ansvar? Vi kan titta på de företagsaffärer som ständigt görs över hela jordklotet. Det finns många som livnär sig på att förmedla sådant här. Ofta är det ju så - för att inte säga nästan alltid - att när man gör en affär så ska den vara bra för både köparen och säljaren. Vi kan titta på ett antal exempel på detta och se att om man hittar rätt industriell partner så kan det vara till stort gagn för alla dessa företag, och de kan utvecklas på ett bra och strukturellt riktigt sätt.
Budgetlagen kräver att vi ska söka bästa pris. Det är inte tal om annat. Vi måste annars begära av riksdagen att få frångå budgetlagen i den delen. 
Att amortera på statsskulden är viktigt för att ha goda marginaler för välfärden och för den demografiska utmaning som vi står inför. 



Herr talman! Lite grann är det kanske en eftertanke som har kommit över Mats Odell. Man har sett hans utveckling under hösten från att nästan lite triumferande ha besökt olika riskkapitalbolag, glatt utropande att han har någonting att försälja, till att börja inse att det här med att sälja inte är någon lätt sak i och med att man av historiska skäl sitter med ett betydande ägande i två av Sveriges absolut viktigaste företag. 
Det här är två företag som inte bara är viktiga i sig utan som dessutom spelar mycket stor roll för svensk finansmarknad - då talar jag om Nordea. Vi har uppfattningen att Sverige ska vara ett land i norra Europa som uppfattas som ett centrum för finansiella bolag och finansiella transaktioner där både infrastruktur och huvudkontor i attraktiva bolag finns och verkar och där en arbetsmarknad växer fram mycket starkt. Där spelar Nordea en alldeles avgörande roll.
Telia Sonera har också en mycket stor roll att spela när det gäller att Sverige i dag är en av Europas allra starkaste nationer på telekomområdet. Där finns rader av olika företag, men ett så stort företag som Telia Sonera, med huvudkontor och forskning och utveckling i Sverige, spelar naturligtvis en väldigt viktig roll.
Man har nu bundit sig för i en valrörelse att det här ska säljas ut. Det är mycket riktigt som Mats Odell säger: Vi har en budgetlag och också Mats Odells egen uppfattning att det här ska säljas ut till högsta möjliga pris. Då blir det inte lätt att samtidigt ha på sig den ansvarstagande min som Mats Odell nu försöker sig på i talarstolen. 
Vi vet att finansmarknaden har förändrats på ett sådant sätt att det inte finns något överskott på långsiktiga ägare i dag. Vi har rader av olika ägartyper - på både gott och ont, ska jag villigt erkänna. Men det är klart att när man har den här typen av företag - väl kapitaliserat och med god likviditet, stora framgångar på marknaden och god intjäningsförmåga - då finns det också ett mycket stort intresse från internationella riskkapitalbolag att ge sig in som ägare för att kortsiktigt få ut så mycket som möjligt av detta. Det är just det som exempelvis Carl Bennet, vice ordförande i Telia Sonera, varnar för. Förutsättningen för att lyckas i den typen av internationalisering för företag som har sina rötter i gamla statliga monopol och som nu lever på avreglerade marknader är att det finns långsiktiga, tunga ägare som garanterar en viss stabilitet i den förändringen.
Hur ska då Mats Odell göra när spekulanterna anmäler sig? Ni har förbundit er inför riksdagen och inför svenska folket att sälja för 50 miljarder per år, minst 150 miljarder under mandatperioden. Det är klart att Mats Odell kommer att känna, veckovis, att här ska säljas för att uppnå målen! Ni är bundna vid att sälja till maximalt pris. Ja, det är klart att annars skulle många medborgare undra: Skänker regeringen bort delar av medborgarnas förmögenheter? Och ni kommer att upptäcka att det finns rader av köpare som är villiga att betala men som kanske inte alls uppfyller det som Mats Odell nu säger är viktigt: långsiktigt ägande med ansvar för att företagen utvecklas i Sverige och fortsätter att vara viktiga inte minst för Stockholmsregionen när det gäller finansmarknaden i Stockholm.
Varför inte ta av de ideologiska skygglapparna och se att det kan finnas en roll för ett statligt ägande också i ett börsföretag? Vi har från borgerligheten under tio års tid fått kraven på att sälja Nordea. Under tiden har aktiekursen stigit mycket kraftigt. Det har inte varit någon dålig placering av medborgarnas förmögenhet. Ta av skygglapparna! Se att det finns en roll som långsiktig ägare! Låt marknaden fungera på ett bra och effektivt sätt, men låt inte ideologisk blindhet leda er.



Herr talman! Innan jag gick hit råkade jag städa mitt skrivbord, och det var ju rätt intressant i sig. Man hittar alltid en del godbitar, och jag hittade faktiskt en artikel som berörde just banker och deras verksamhet från 1989. Man hade gjort en stor Sifoundersökning om trovärdigheten hos bankerna och det missnöje man kände från svenska folket med bankernas service och avgifter. Tidningen Affärsvärlden uttalade tydligt att bankerna styrde kunderna mycket tydligt med avgifter och belönade de lönsamma kunderna. 
Man kan säga att bankmarknaden i dag, år 2007, inte heller är väl fungerande precis, eftersom den är ett oligopol - det är alltså ett fåtal stora aktörer som helt dominerar den här marknaden.
För vem är det då bra att sälja ut en bank som vi gemensamt äger? Det är inte bra för kunderna, såvitt jag kan se, och det är inte bra för oss som i dag äger banken. Om staten är en stark ägare så ger det banken goda förutsättningar i och med att man får bättre rating, alltså en bättre kreditvärdighet, som i sin tur ger kunderna lägre ränta och så vidare. 
Då säger statsrådet att vi ska sälja för att vi ska betala av på lånen. Men faktum är, statsrådet, att vi har en nettoförmögenhet i dag i staten på ungefär 500 miljarder. 
Våra tillgångar är mycket större än våra skulder. Då kan det mest lönsamma inte vara att sälja ut tillgångar som ger mycket för vår gemensamma välfärd i form av infrastruktur och utveckling, pengar som vi skulle kunna använda för medborgarnas bästa.
Jag tycker alltså att ni har väldigt lite på fötterna när det gäller er argumentation. Ni har skrikit länge på någonting som ni egentligen borde inse inte är bra för medborgarna eller för det ansvar ni tagit på er för att leda det här landet. Jag tycker att ni faktiskt borde tänka efter. De siffror som nu visas, till exempel att Telia Sonera ger staten 12,7 miljarder i aktieutdelning för 2006, borde kunna tilltala personer också i den borgerliga regeringen. Det borde vara sådant som man vill ha även framöver - för medborgarnas gemensamma bästa.



Herr talman! Jag tycker att detta är en intressant och givande debatt. Thomas Östros tycker att jag skruvat ned tonen från mitt besök på de finansiella marknaderna; jag tror det var den 8 november. Jag var då ute och lyssnade på hur det hela fungerar, hur mycket värde som skapas för den svenska välfärdssektorn genom detta, och kunde konstatera att det är en oerhört expansiv del av svensk ekonomi. De producerar mycket mervärde, också till hela den offentliga sektorn, genom det mycket höga förädlingsvärdet. Där finns en viktig del av vår välfärdsproduktion och det skulle - där håller jag med Thomas Östros - kunna bli ännu mer av detta. Men Sverige måste vara attraktivt för alla företag, oavsett vem som äger dem. Därför handlar det för oss framför allt om att skapa goda förutsättningar. Det är det regeringen vill göra, gärna tillsammans med våra vänner inom socialdemokratin där så är möjligt.
Thomas Östros säger att vi ska sälja för 50 miljarder och att det blir problem om vi ska ha bästa möjliga pris. Det behöver inte vara så. Vad är bästa möjliga pris? Jag tror att det är för tidigt både för mig och för alla andra här att i dag säga det. Det finns mängder av lösningar på dessa frågor, och därför finns det all anledning för oss att tänka oss för mycket noga innan det görs. Om vi inte gör det är jag övertygad om att Thomas Östros och jag kommer att få stå här med betydligt mindre på fötterna än Ulla Andersson nu tycker att jag har. Självklart kommer vi att vara oerhört noggranna i den här processen, och vi lyssnar gärna på goda råd också från Thomas Östros, som ju arbetat med de här frågorna tidigare.
En viktig sak att tänka på i det här sammanhanget är det som Ulla Andersson tog upp, nämligen konkurrensen inom banksektorn. Om vi tittar på de fyra storbanker som vi har i Sverige ser vi att de är ganska olika till sin karaktär. De är starka inom olika segment och inom olika produktområden. Därför tycker jag att det är omöjligt att på förhand döma ut en affär mellan några av dessa banker. Det är omöjligt helt enkelt för att en sådan affär till och med skulle kunna förbättra konsumenternas möjligheter att få tillgång till både bra och billiga banktjänster. Därför kommer regeringen att agera på ett ansvarsfullt sätt och självklart i enlighet med gällande konkurrenslagstiftning.
En eventuell affär mellan Nordea och någon annan bank måste givetvis granskas mycket noga innan den genomförs eller avfärdas. Det är alltså ingenting som man lättvindigt vare sig dömer ut eller har en uppfattning om innan man verkligen gått i clinch med frågeställningen.
Det var ju så att Thomas Östros regering hade avsatt, om jag minns rätt, 15 miljarder varje år där man tänkt sälja av statlig egendom. Det skulle vara intressant att höra Thomas Östros något beröra hur han hade tänkt sig detta, vilka tillgångar det var fråga om och hur resurserna skulle användas när de väl kom in.



Herr talman! Det är riktigt att vi hade en sådan schablonintäkt. Det handlade bland annat om att vi var med i återköpsprogram i börsbolag som återköpte egna aktier men där vi behöll ägarandelen. Vi har alltid haft en pragmatisk syn på det statliga ägandet.
Det som oroar mig djupt är att den väg som Odell nu beträder - trots att han drabbats av rynkan i pannan, som jag tycker att han förtjänar - är en mycket komplicerad väg, och när den styrs av den ideologiska föresatsen att staten icke ska äga, att ägandet ska minskas och man ska ha ett program som omfattar hela 150 miljarder, då räcker det inte med bara en utan tre fyra rynkor redan i det här stadiet.
Det du utsätter dig för, Mats Odell, är att du bundit dig vid att sälja. Du har rader av intressanta aktörer som nu kommer och vill köpa. Du börjar redan backa när det gäller priset, att det viktiga inte bara är priset utan också vem som köper. Du kommer att hamna i ett moras av ställningstaganden.
Ni har redan börjat. Den stora utrensning som görs i Telia Soneras styrelse uppfattas av alla som en signal om ökad kortsiktighet för Telia Soneras framtid. Vice ordföranden Carl Bennet ställs fullständigt åt sidan, och i Dagens Nyheter anmäler facket vid Telia Sonera i dag stor oro för vad som är på väg att hända. Det rimmar illa med försöken att nu moderera sig och verka lite förståndigare än vid höstens aktioner.
När det gäller försäljningen undrar jag: Är regeringen beredd att ta ansvar för Nordeas och Telia Soneras framtid genom att sälja till långsiktiga ägare? Kommer det att vara överordnat, eller är det priset som kommer att vara överordnat? Kan regeringen tänka sig att backa från den ideologiska föresatsen att staten aldrig får äga? Vi har i dessa företag mycket goda och framgångsrika exempel på hur staten som delägare bidragit till långsiktig stabilitet och internationalisering av företagen.



Herr talman! Det är intressanta frågor som kommer upp. Thomas Östros säger att regeringen styrs av ideologin att staten inte ska äga. Det stämmer inte. Jag har i mitt skriftliga svar deklarerat att vi kommer att noga granska varje företag för att se om det finns någon anledning att staten ska vara ägare. Vår principiella uppfattning är, och det tror jag även är Socialdemokraternas principiella uppfattning, att staten i huvudsak inte ska äga näringslivet utan det är gynnsamt för näringslivets utveckling, och därmed för välfärdsutvecklingen, att det finns medborgare av kött och blod som vill satsa egna pengar i olika projekt som sedan blir företag som växer.
Om vi tittar på Nordea och historiken bakom det statliga ägandet inom banksektorn är det en mycket speciell historia. Låt oss därför inte fastna i just detta. Vi kommer att granska varje företag.
Är regeringen beredd att ta ansvar genom att hitta långsiktiga ägare undrar Thomas Östros. Ja, regeringen avfärdar ingen köpare på förhand. En ansvarsfull ägare måste vara redo att granska varje seriöst bud som kommer in under försäljningsprocessen. Det finns många riskkapitalbolag som är duktiga på att förbättra och effektivisera de bolag som de går in i och på så sätt skapa ökat värde för bolagen, deras ägare och kunder. Detta är alltså en komplicerad process. Det tror jag att vi är helt överens om. Men är vi beredda att backa? Nej, vår grundbult, som ju framgår av alla dokument, är att vi ska granska varje företag för sig.
Det finns, Thomas Östros, en mängd företag som staten, höll jag på att säga, ännu icke äger. Låt oss ägna också dem en tanke och se till att vi gemensamt kan skapa goda förutsättningar. Om dessa företag, alltså de som inte har statliga ägare, lyckas och utvecklas är avgörande för om vi ska kunna se ålderdomen an med någorlunda tillförsikt.
