den 23 majInterpellation 2004/05:663 av Gabriel Romanus (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om starka forskningsmiljöer<a name="Temp"></a>Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) medverkade för cirka fem år sedan till inrättandet av fyra tvärvetenskapliga forskningsinstitutioner<ul><li>Centrum för socialvetenskaplig alkoholforskning (SoRAD) vid Stockholms universitet </li><li>Centrum för forskning om ojämlikhet i hälsa (CHESS) vid Stockholms universitet, gemensamt med Karolinska Institutet</li><li>Centrum för äldreforskning (ARC) vid Karolinska Institutet, gemensamt med Stockholms universitet</li><li>Tema äldre vid Linköpings universitet.</li></ul>Dessa institutioner är alla sådana starka forskningsmiljöer, som beskrivs i regeringens forskningsproposition (prop. 2004/05:80, s. 88ff). De inrättades av SFR inom ramen för rådets uppdrag och de fick sin basfinansiering genom de särskilda medel som rådet hade fått för ändamålet. De arbetar också alla inom forskningsområden som har prioriterats av statsmakterna.Enighet rådde bland alla parter om att de berörda lärosätena skulle ta över det fulla ansvaret för institutionerna efter en viss tid, under förutsättning att en oberoende utvärdering var positiv, och att motsvarande medel då skulle överföras från forskningsrådet till respektive lärosäte. Såvitt bekant har denna uppfattning sedermera bekräftats av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS), som har övertagit SFR:s uppgifter.Alla de fyra institutionerna har numera utvärderats med hjälp av internationell expertis, och resultatet är mycket positivt. Framgången bekräftas av att till exempel SoRAD har visat sig kunna attrahera kvalificerade internationella sökande till sina professurer. Det är alltså dags att överföra finansieringsansvaret till de berörda lärosätena. Det är angeläget att detta sker snabbt, så att institutionerna får den något större trygghet som det innebär att tillhöra ett universitets fasta organisation, jämfört med att år från år finansieras av ett forskningsråd. Detta är särskilt viktigt om man, som nu är fallet, vill dra till sig internationella forskare till sina fasta tjänster. Detta sagt även i medvetande om att det ligger i forskningsfinansieringens natur <a name="PassTempLäge"></a>att en stor del av verksamheten är beroende av projektbidrag och liknande från forskningsråd med flera. Det är ändå viktigt att ha en fast basfinansiering från det lärosäte som institutionen tillhör.Mot bakgrund av det anförda vill jag fråga statsrådet Leif Pagrotsky om han kommer att medverka till att de fyra nämnda institutionernas basfinansiering överförs från FAS till de berörda universiteten.

Interpellation 2004/05:663 av Romanus, Gabriel (fp) starka forskningsmiljöer

Video


Fru talman! Gabriel Romanus har frågat mig om jag kommer att medverka till att basfinansiering förs över från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, Fas, till fyra centrumbildningar vid Stockholms och Linköpings universitet respektive Karolinska Institutet.
Bakgrunden till Romanus fråga är att det dåvarande Socialvetenskapliga forskningsrådet, SFR, år 2000 ingick avtal med de berörda lärosätena om finansiellt stöd till de fyra centrumbildningarna under perioden den 30 juni 2000 till och med den 31 december 2005. 
Avtalen som ingicks reglerar organisatoriska, rättsliga och ekonomiska villkor, bland annat att SFR eller dess efterföljare ska medverka till att forskningsrådets finansiella bidrag förs över till respektive lärosäte på permanent basis. Men det är regering och riksdag som fattar den typen av beslut, och en enskild myndighet kan därför inte göra sådana utfästelser.
År 2001 inrättades en ny organisation för Sveriges forskningsfinansiering. Syftet med omorganisationen var att ge möjlighet till kraftfulla satsningar inom viktiga vetenskapsområden samt att främja samarbete mellan forskningsområden och samarbetet mellan forskning och utveckling. Sju forskningsråd omvandlades till tre, och Verket för innovationssystem, Vinnova, inrättades.
Dessa finansiärer fattar beslut om medelstilldelning efter att ha prövat inkomna ansökningar utifrån vetenskaplig kvalitet, samhällsrelevans respektive betydelse för svensk innovation.
Genom omorganisationen fördes verksamheten vid SFR över till Fas, som i enlighet med det nämnda avtalet övertog finansieringsansvaret för de fyra centrumbildningarna. Den information som jag har i ärendet är att Fas kommer att ge full finansiering till de fyra till och med utgången av år 2006. Därefter fasar myndigheten ut sitt stöd genom att årligen minska beloppet med 25 % fram till år 2009.
En av de viktigaste satsningarna i regeringens nya forskningsproposition är på så kallade starka forskningsmiljöer. Starka forskningsmiljöer är sådana miljöer som har högklassig forskningsverksamhet med god internationell konkurrenskraft. Under perioden 2006-2008 föreslår regeringen att de tre forskningsråden och Vinnova tillförs 300 miljoner kronor för stöd till starka forskningsmiljöer.
För att satsningen ska bli framgångsrik krävs att olika aktörer inom forskningssystemet, såsom finansiärer, lärosäten och institut, kan prioritera sina resurser och samverka. För mig som forskningsminister är principen om myndighetens självständiga kvalitetsgranskning av forskning och dess oberoende beslutsfattande om medelstilldelning central.
Sverige har en kompetent organisation för forskningsfinansiering som självständigt fattar beslut om tilldelning av medel utifrån konkurrens och expertgranskning. Jag kommer därmed inte att verka för en överföring av medel från Fas till de berörda lärosätena. 
Regeringen vill tilldela Fas 10 miljoner kronor för satsningar på starka forskningsmiljöer. Denna satsning ger alla lika möjligheter att ansöka om forskningsmedel i konkurrens. De aktuella centrumbildningarna borde efter närmare tio års fast basfinansiering ha goda möjligheter att stå sig i denna konkurrens.



Fru talman! Den socialdemokratiska regeringen har under hela sin existens de senaste tio åren talat för ökad satsning på tvärvetenskap. Man har även förfäktat den, som jag tycker, rimliga principen att regering och riksdag kan peka ut områden för forskning som är viktiga för samhället och som har varit försummade.
I årets forskningsproposition talas, som ministern nämnde, om vikten av att skapa starka forskningsmiljöer. De fyra institutioner som jag har nämnt i interpellationen är goda exempel på sådana satsningar. Dessa har varit politiskt prioriterade, till exempel äldreforskningen. Margot Wallström lade som socialminister fram en äldreproposition där första året 10 miljoner, andra året 20 miljoner och tredje året och följande år 30 miljoner avsattes för äldreforskning. Medlen handlades av Socialvetenskapliga forskningsrådet som utlyste en konkurrens om bildandet av sådana här 
centres of excellence
, om man så vill kalla dem. Det var internationella sakkunniga, och man landade på de två forskningscentrum som jag har nämnt här.
Nu har det gjorts en utvärdering. Alla var överens om att detta skulle ske och att medlen för basfinansiering, om utvärderingen var positiv, skulle föras över till de aktuella lärosätena.
När jag säger att alla berörda var överens betyder inte det att jag tror att forskningsrådet hade fullmakt att fatta sådana beslut. Det som sades, och som jag också återger, var att man utfäste sig att medverka till, det vill säga att inte motsätta sig, att sådana medel överfördes. Jag tror att ministern vet att jag vet att det är regering och riksdag som fattar beslut om överförande av anslag från ett departement till ett annat eller från ett utgiftsområde till ett annat. Detta var ingen uppfinning av forskningsrådet, utan det skedde naturligtvis i fullt samförstånd med dåvarande regering - som ju även Leif Pagrotsky ingick i, även om han hade ett annat ansvarsområde på den tiden.
Utvärderingen är, som jag nämnde, mycket positiv. Då kan man fråga sig: Varför ska inte dessa institutioner få fast basfinansiering inom ramen för sina universitet precis som andra institutioner som inte har varit föremål för denna kvalificerade internationella utvärdering? Det ger ingen absolut trygghet, men det ger i alla fall större trygghet än att år från år få slåss om projektmedel och forskningsrådens pengar.
När ministern hänvisar till att Fas, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, får 10 miljoner för satsning på starka forskningsmiljöer är det lite utmanande. Det är inte 10 miljoner per år utan 2-3 miljoner per år. Fas ger ju nu 20 miljoner till de här fyra institutionerna, vilket ministern är medveten om eftersom det framgår av forskningspropositionen. Min fråga är alltså: Är det rimligt att dessa framstående forskningsmiljöer ska finansieras ur hand i mun år från år genom att söka pengar? Hur tror ministern att de då ska kunna dra till sig de internationellt framstående forskare som det talas om i samband med propositionens satsning på excellenta forskningsmiljöer?
Jag får naturligtvis tacka för svaret, men jag måste säga att jag är lite besviken. Menar regeringen allvar med att man ska satsa på starka forskningsmiljöer måste man ju också vårda sig om de miljöer som har skapats och inte hänvisa dem, som sagt, till att söka pengar från år till år.



Fru talman! Det är rätt som Gabriel Romanus säger att den här regeringen länge har pratat om gränsöverskridande forskning och att riva gamla murar mellan discipliner. Kunskapen är ett kontinuum och är inte uppdelad i revir. Den tjänar på detta. Det är bra, och det ska vi understödja. Forskningspropositionen tar också viktiga steg i frågan. Den verksamhet som Gabriel Romanus beskriver och månar om är ett uttryck för en aktiv politisk strävan att jobba i den riktningen.
Läget i dag är att tack vare politiska initiativ har verksamheten fått växa sig stabil, utvecklas i lugn och ro, utan att behöva hålla på med årliga anslagsframställningar - det som Gabriel Romanus kallar "ur hand i mun". Jag tycker inte att det är rimligt att verksamheten ska vara sådan i evig tid. Jag tycker att efter en lång startperiod, etablering och ordentlig forskningsverksamhet kommer vi i ett normaliseringsläge där samma villkor gäller som för annan framstående och god forskning, nämligen att ha en återkommande konkurrensprövning av anslag för olika sorters forskning. För sådan forskning finns medel avsatta. Jag kan gärna se att de kunde vara mer generösa. De påslag vi gör är 10 miljoner på årsbasis, inte 10 miljoner ackumulerat under en längre period. Det är en gradvis nivåhöjning upp till 10 miljoner per år som gäller därefter. Det var en liten missuppfattning. 10 miljoner är för mig mycket pengar, men jag inser att vi har projekt nog för att effektivt använda mer pengar. Det finns också andra områden att ägna forskning åt.
Till sist vill jag göra en liten utvikning. Jag får som forskningsminister ofta stå här i kammaren och försvara mig mot angrepp över att vi politiserar inflytande över forskningen och att detta inflytande som politiker har över forskning, forskningsområden och forskningsprojekt ska tas bort. Jag är medveten om att Gabriel Romanus parti föreslår ett antal konkreta åtgärder för att minska mina möjligheter att göra den typen av saker som Gabriel Romanus nu kräver att jag ska göra. Han vill att vi ska ta steg i motsatt riktning, nämligen att forskarsamhället ensamt och självt i större grad ska bestämma vilka forskningsområden som ska satsas på, vilka projekt som ska satsas på och mindre pengar fördelade via till exempel Fas än i dag. I stället ska pengar gå direkt till lärosätena. De ska själva, utan inblandning av till exempel utomstående i styrelserna, göra precis vad de behagar med pengarna.
Jag har sympati för Gabriel Romanus strävan att vi ska uttrycka som en politisk uppfattning att till exempel äldreforskning och alkoholforskning är viktig och med fördel ska bedrivas vid dessa centrum. Jag vill påminna om att i den här frågan har Folkpartiet intagit en rakt motsatt uppfattning.



Fru talman! Det behöver Leif Pagrotsky inte påminna mig om. Det är jag mycket väl medveten om.
Som jag nämnde inledningsvis har jag uppfattningen att riksdag och regering, som företräder skattebetalarna, ska utforma en politik grundad på forskning. Vi måste kunna peka ut vilka områden som är underförsörjda med forskning och som därför behöver mer resurser. Det betyder inte att regering och riksdag ska välja ut vilka projekt eller forskare det ska vara eller vilka paradigm som ska forskas efter. Där kan man vara kritisk till en hel del av det som har gjorts, till exempel inom den i och för sig viktiga genusforskningen.
Jag ser inget bekymmer i att regering och riksdag enigt beslöt att det ska satsas på äldreforskning. Jag talar i det här fallet för mig själv, naturligtvis i medvetande om att jag deltog i utformningen av instituten.
Nu säger Leif Pagrotsky att man ska komma in i en normaliserad fas. Det är precis det jag är ute efter. Trots att instituten är tvärfackliga, tvärdisciplinära, i vissa fall till och med gemensamma för två universitet, ska de få en basfinansiering som alla andra institutioner som inte har varit utsatta för någon internationell utvärdering.
I regeringens proposition om hur de starka forskningsmiljöerna ska komma till går det att läsa på s. 96-97 att av överenskommelserna måste också framgå hur den framtida finansieringen av de aktuella miljöerna ska lösas när de forskningsfinansierande myndigheterna på sikt avvecklar sitt stöd. Det var precis det vi försökte göra i forskningsrådet. Eftersom rådet fick särskilda pengar för detta borde de pengarna föras över till universiteten när försöksperioden hade gått ut så att det blev en basfinansiering. Det här är inte all finansiering som instituten har. De är framgångsrika när det gäller att söka externa forskningsmedel, både projektmedel och programstöd och annat. Men den basfinansiering som andra institutioner har borde de få ha. Det fanns avsatt särskilda pengar för detta. Det är de pengarna som borde föras över till universiteten. Sedan kan universiteten naturligtvis i ett senare skede göra andra prioriteringar med sina resurser. Men det här var ett sätt att försöka göra precis det som regeringen skriver om i sin forskningsproposition, nämligen att försöka peka ut en långsiktig lösning. Det måste till om man ska kunna dra till sig internationella forskare, vilket institutionerna lyckas med. 
Men hur ska man dra till sig internationellt ledande forskare om man talar om projektmedel? I USA har man femåriga så kallade 
grants
, men här är det inte fråga om någon sådan långsiktig forskning. När åren har gått ut står man där om man inte kan medverka till en större trygghet för verksamheten. Jag menar inte att det ska vara någon absolut trygghet, men samma trygghet för dessa institutioner som för andra universitetsinstitutioner vore rimligt.
Jag upprepar än en gång att det är viktiga områden som vi behöver kunskap om för att kunna fatta bra beslut i riksdagen. Då är jag inte ett smack rädd för att man ska peka ut vilka områden som är viktiga och som behöver forskning. Hela propositionen går ut på detta. Där har vi inte några olika meningar.



Fru talman! Jag är glad att Gabriel Romanus och jag är överens om att vi som politiker har ett ansvar för att peka ut ämnesområden som kan vara viktiga att forska om, även om jag tycker att vi inte ska vara alltför preciserade och inte heller bestämma exakt vilka lärosäten, orter, forskare, paradigm som stöden ska gå till. Här kan vi gemensamt driva opinion. Det finns de som tycker att vi politiker ska hålla oss borta från den typen av "politisering".
Sedan är det frågan om basfinansieringen av forskningsverksamheterna. Jag påpekade att ett avtal mellan de parter som gäller om vad riksdagen ska göra inte är bindande. Det kan vi se som en rekommendation eller en sorts anslagsframställning. Jag tycker att det ligger en hel del i det de har skrivit, men det avgörs här i riksdagen. På riksdagens bord ligger att göra den typen av avvägningar.
I forskningspropositionen tillfördes lärosätena 521 miljoner kronor. Inga pengar togs bort från Fas. I stället fick de ett tillskott på 10 miljoner. Det finns alltså inte något behov av att föra över pengar från Fas till lärosätena i någon sorts särskild transaktion. Det kan ses som att i propositionen tillfördes lärosätena så mycket pengar att om de vill ge verksamheten samma bastrygghet som andra institutioner har de ekonomiska resurser att göra det, men det måste vara deras prioritering. Gabriel Romanus sade också, om jag uppfattade det rätt, att det är för lärosätena själva att besluta om. Med de omdömen Gabriel Romanus ger om forskningskvalitet låter det som om att det råder ett starkt självförtroende hos instituten att de med vetenskapliga meriter kan hävda sig väl i konkurrensen om vart pengarna ska ta vägen.
När jag säger normalisering menar jag just att det ska ge samma framtidsmöjligheter och samma förutsägbarhet eller brist på förutsägbarhet i vissa fall, som för andra forskningsområden.
Stamcellsforskning, som är ett område som i hög grad finansieras per projekt, har en fantastisk dragningskraft på internationella forskare därför att forskningsmiljön är så kreativ och dynamisk, utvecklande och stimulerande att den drar till sig de bästa som finns i världen.
Varför inte samma mekanismer och principer skulle leda till samma resultat på det här området bara för att den underkastas samma konkurrensprövning om forskningsmedlen förstår jag inte riktigt. Jag tycker att det tyder på sämre självförtroende hos de här forskningsprojekten och forskarna vad gäller konkurrensförmågan. Det verkar det inte som om det finns någon grund för.



Fru talman! Jag ska börja med att be om ursäkt för att jag hade läst fel. Jag uppfattade det som att det var 10 miljoner utspridda på tre år. Om det är 10 miljoner i ett fortfarighetstillstånd är det bra. Men det täcker ju inte mer än hälften av vad de här institutionerna får av Fas i dag. I det här sammanhanget utmanar det ändå löjet, om man får säga så, att peka på det.
Det finns ingen anledning för de här institutionerna att ha dåligt självförtroende. De drar ju till sig mycket pengar utöver basfinansieringen. För de flesta universitetsinstitutioner gäller ju att om de är framgångsrika drar de också till sig projektmedel. De har ett behov av en viss basfinansiering.
Frågan är varför dessa fyra institutioner, när de till och med med internationell utvärdering har bevisat sin kvalitet, inte ska kunna få samma basfinansiering som andra. Leif Pagrotsky kan naturligtvis säga att då får universiteten fixa fram de pengarna. 
Med regeringens goda minne pekade vi på att här finns särskilda pengar avsatta och att vi ska verka för att de förs över till universiteten om utvärderingen är positiv. Det är det jag håller på med just nu, som Leif Pagrotsky förstår. 
Jag tycker att det är lite synd att inte regeringen kan leva upp till detta och ge dem den tryggheten. Sedan kommer de säkert, eftersom det är mycket framstående institutioner, att generera mångdubbelt större resurser, även om de inte är lika glamorösa som en del näringslivsforskning, bioteknik och biomedicin. Det här handlar om sjuka och gamla och människor som har dålig hälsa på grund av sin sociala bakgrund. Det är inte riktigt lika 
fancy
, men det är ganska viktigt, tycker jag. Jag inbillar mig att regeringen har tyckt det eftersom man särskilt har pekat ut de här områdena.
Jag hoppas att ministern inte på grund av något slags principrytteri lämnar de här institutionerna i sticket.



Fru talman! Jag förstår inte Gabriel Romanus kritik och invändning. Vi ska föra över pengar som täcker basfinansieringen för de här institutionerna till de miljöer där de hamnar, säger han. Det handlar om 20 miljoner.
Vi ger ju de mottagande institutionerna 520 miljoner i forskningspropositionen. Vi öronmärker dem inte. Vi skriver inte ut att det och det lärosätet ska använda dem till den och den forskningsinstitutionen. Vi utgår ifrån att lärosätena själva fördelar det internt.
Vad hade man vunnit på om man rent bokföringsmässigt hade tagit bort 20 miljoner av de här 521 miljonerna och sagt att vi tar dem från Fas och flyttar över dem hit, och så övergår huvudansvaret, och så gör vi en särskild ordning? Då hade jag med fog kunnat bli kritiserad för att ha politicerat och på ett sätt som inte hade varit rimligt lagt mig i hur Stockholms universitet och Linköpings universitet ska fördela sina interna medel.
Nu ger vi dem möjligheter till detta. Jag kan inte bedöma det, men detta är tydligen väldigt starka och framgångsrika forskningsmiljöer som har förmåga att dra till sig extern forskningsfinansiering. Då är väl saken klar. Då finns ju pengar för att ta emot dem. Ge dem en stabil bas för sin verksamhet, precis som andra jämförbara institutioner, så att den här speciella fasen som nu är ganska lång - tio år, om jag minns rätt - kan övergå i ett normaltillstånd och inte för evigt leva som en skyddad introduktionsverksamhet som behöver stöttas därför att den är ny och okonventionell. På tio år måste den väl ha fått en sådan stabilitet och stadga att den kan föras över i den ordinarie forskningsvärlden. Det tror jag att den kommer att klara. Det tror jag kommer att fungera väl. Jag är optimistisk.
