Småviltsjakt i fjällvärlden

Herr talman! Krister Hammarbergh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att svenska medborgare ska ges möjlighet till småviltsjakt i fjällvärlden i enlighet med 1993 års riksdagsbeslut. På kronomark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen får enligt 32 § rennäringslagen (1971:437) bland annat rätt till jakt upplåtas om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln och om upplåtelsen är förenlig med god viltvård. En upplåtelse får inte heller medföra besvärande intrång i samebymedlems rätt till jakt. Det är länsstyrelsen som upplåter rätt till jakt på de aktuella områdena. Den 1 juli 1993 infördes särskilda regler för upplåtelse av rätt till småviltsjakt. Enligt 3 § rennäringsförordningen (1993:384) ska nämligen rätt till småviltsjakt upplåtas till den som är fast bosatt i Sverige om det inte uppkommer olägenhet av någon betydelse för rennäringen. Jakten får inte heller inverka menligt på miljön, turismen eller andra intressen. När det gäller annan jakt på den aktuella kronomarken och på renbetesfjällen får länsstyrelsen under vissa villkor upplåta sådan rätt men har ingen skyldighet att göra det. Det är således länsstyrelsen som under dessa förutsättningar beslutar om upplåtelse av småviltsjakt. Länsstyrelsen har således ett ganska stort handlingsutrymme när det gäller utformningen av upplåtelsesystemet i länet. Besluten tas av länsstyrelsens rennäringsdelegation, som består av företrädare för rennäringen och av lokalpolitiker. Så skedde även före 1993. När länsstyrelsen utformar upplåtelsebestämmelserna för länet har man att ta hänsyn till rennäringens behov av ostördhet, samebymedlemmarnas egen rätt till jakt samt hänsynen till miljön, turismen och andra intressen. Utformningen av de länsvisa bestämmelserna har skett med beaktande av dessa olika intressen liksom de lokala jakttraditioner och den efterfrågan på jakt som finns i länet. Att bestämmelserna fått olika utformning i olika län är mot den bakgrunden inte så konstigt. Samtliga länsstyrelser har av hänsyn till rennäringen infört begränsningar av de områden som upplåts för småviltsjakt. Av hänsyn till viltvården begränsas inom vissa områden det antal jaktkort som får säljas. Detta gäller främst områden som ligger nära stora vägar där jakttrycket är som störst. Det i särklass viktigaste viltet som jagas är ripa. Den allmänna jakten på ripa börjar den 25 augusti. I Jämtlands län upplåts rätt till småviltsjakt under den första ripjaktsveckan bara till den som är fast bosatt i Sverige. Den begränsningen finns däremot inte i de andra länen. Under den första ripjaktsveckan är det en mycket stor efterfrågan på ripjakt på kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Efterfrågan minskar markant redan den andra veckan, och därefter finns det möjlighet att upplåta småviltsjakt till alla som vill jaga. Genom 1993 års småviltsjaktsreform är det därför väl sörjt för jaktmöjligheter för dem som vill jaga på statens mark, även om alla inte alltid kan få jaga på just den tid och den plats de helst önskar. De villkor som länsstyrelserna beslutat för upplåtelse av småviltsjakt står enligt min uppfattning i överensstämmelse med 1993 års beslut. Sedan våren 2003 utreder Jakt- och fiskerättsutredningen grunderna för och omfattningen av rätten till jakt och fiske i de aktuella områdena. I uppdraget ingår att överväga hur samarbetet mellan de olika intressenterna kan förbättras och hur en samförvaltning av jakt- och fiskeresurserna kan underlättas. Utredningen kommer att överlämna sitt slutbetänkande i mitten av januari. Frågan om villkoren för upplåtelse av rätt till jakt och fiske kommer att tas upp i betänkandet. Det är därför naturligt att en översyn av bestämmelserna om upplåtelse av rätt till småviltsjakt tas upp i samband med beredningen av utredningens förslag.

Herr talman! I grunden handlar den här frågan om vad vi gör när vi sätter upp ett ramverk kring en lagstiftning där vi hade en uppfattning om vad lagstiftningen skulle leda till. Den leder till något annat på grund av det formella regelverket, och ingen gör någonting. Nu delar jag inte ministerns åsikt om beskrivningen av problemet, och det gör inte heller lokalbefolkningen. Det har tillsatts en utredning. Dem brukar man tillsätta på grund av att det finns ett problem. Samtidigt säger ministern i svaret till mig att det inte finns något problem, vilket får mig att fundera på varför utredningen över huvud taget är tillsatt. Låt mig också säga att jag inte ser någon konfliktyta i frågan. Den kan mycket väl målas upp kontra rennäring och lokalbefolkning. Här är det fråga om statens mark; det är betydande arealer, och det finns plats och rum för många. Jakten har en otrolig betydelse för Norrbottens befolkning, för Västerbottens befolkning och för Jämtlands befolkning. I mitt eget hemlän Norrbotten är var tionde person över 18 år jägare. Jag tror att Jägareförbundet har 11 000 medlemmar - i ett län som har något över 250 000 invånare. Det säger en hel del om jaktens betydelse för lokalbefolkningen. Det handlar om livskvalitet. Det handlar om ett motiv för att bo kvar i norra Sverige, och det handlar om ett motiv för att flytta till norra Sverige. Därför är detta viktigt för regionen. Det genomfördes en reform under den borgerliga regeringen som gav lokalbefolkningen möjlighet till småviltsjakt och ripjakt. Det var en stor debatt då. Det var många farhågor - farhågor för rennäringen och för hur hårt viltet skulle skattas. Alla dessa farhågor har kommit på skam. Men vad har då skett? I dag har vi ett problem, vill jag hävda. De facto har vi på grund av de bestämmelser som länsstyrelserna har infört, som ministern helt riktigt sade, ett mindre antal jaktdygn i dag än under reformen. Det beror på ett antal saker. Under den mest attraktiva veckan avlyses stora områden. Det gör man av två skäl. Delvis gör man det på grundval av renskötseln. Det har i och för sig många gånger visat sig att det inte har skett någon renskötsel just på de områden som har varit avlysta. Visst är det också så att den enda som kan överklaga besluten är medlemmarna i samebyn, och inte lokalbefolkningen. Men man avlyser också vägnära områden och andra delar därför att man vill minska jakttrycket. En annan del av det stora problemet är att lagstiftningen inte följs när det gäller de utländska jägarna. Det står i lagstiftningen att den prioriterade gruppen är länsborna och de som är bosatta i fjällkommunerna. Men det visar sig många gånger att de som har löst årskort inte får tillgång till jakten därför att nordiska jägare har samma rätt i stora delar, med ett undantag - en vecka i Jämtland. Därför finns det i dag en stor besvikelse hos befolkningen. Trots att man är den högst prioriterade gruppen känner man sig satt på undantag. Man tycker att det är märkligt att den här rätten ges till utländska jägare när man som svensk jägare definitivt inte har samma rätt om man far utomlands och jagar. På något sätt har det alltså gått snett, och på något sätt måste lagstiftningen följas upp. Mycket av det här beror på länsstyrelsens agerande. Det beror inte ofta på lokala traditioner, utan det beror på att besluten fattas lite grann olika under olika år. På något sätt tycker jag att ministern måste känna ett ansvar för det här. Jag vill fråga ministern om hon inte ser något problem alls i frågorna. Tycker hon att utländska jägares rätt till småviltsjakt är lika viktig som den för svenska jägare och lokalbefolkningen? Anser ministern att regeringen har något ansvar för att se till att rätta till situationen om intentionerna i lagstiftning inte hålls på grund av myndigheternas detaljbeslut?

Herr talman! Jag håller med Krister Hammarbergh om att jakten är en stor folkrörelse och att det är någonting som bidrar till att man känner att det är attraktivt att bo i de delar av landet där vi har den här jakten. Jag har siffror som säger att det såldes jaktkort för motsvarande drygt 63 000 jaktdygn under förra året, fördelat på de tre berörda länen - Norrbotten, som har de flesta, Västerbotten och Jämtland, som kommer på tredje plats. Det är alltså uppenbarligen ett stort antal jägare som utnyttjar möjligheten att jaga på statens mark. Det här är en stor tillgång. Två tredjedelar av jägarna är svenska och en knapp tredjedel är norrmän. Den knappa resursen är att två tredjedelar av jaktkorten säljs under de tio första dagarna. Det är alltså premiären som man framför allt är intresserad av. Om vi tittar över hela jaktsäsongen ser vi att det finns möjlighet för alla att få jaga. Vi vet att det har funnits en del missbruk när det gäller hur mycket man har tagit ut. Man har skjutit betydligt fler ripor än vad som är tillåtet. Åtta stycken är tillåtna per gång, och en del har ertappats med över 100. Det är inte acceptabelt. Man måste ändå ha respekt för att olika intressen ska kunna samsas. Länsstyrelsen har inget lätt uppdrag, men den måste göra avvägningar mot rennäringen och även mot älgjakten. Det är ju inte bara rennäringen som påverkar utan också älgjakten. Jag förstår dilemmat. Det är en knapp resurs i början av jakten. Men jag menar att detta är en fråga som man får hantera i de berörda länsstyrelserna, som har de allra bästa förutsättningarna att bedöma de regionala och de lokala förhållandena. Jag sade i mitt svar att jag väntar på en jakt- och fiskeutredning som kommer den 17 januari. I samband med beredningen av den utredningen kan det finnas skäl att ta upp frågorna.

Herr talman! Jag är glad över att ministern har insett nu - men kanske inte i svaret - att det här är ett problem. Det finns en trång sektor den första veckan, och de som oftast kommer på skam är just lokalbefolkningen. Jag anser fortfarande att detta är ett stort problem. Ministern hävdar att man hanterar detta rätt från länsstyrelserna. Men frågan är hur vi som nation ska förhålla oss till utländska jägare. Svenska jägare har inte samma rättigheter utomlands som utländska jägare har i Sverige. Det missbruk och de händelser som inträffade under sommaren gällde just utländska jägare som inte hade jaktguide utan som tog sig rättigheter och missbrukade dem. Det orsakade naturligtvis stor upprördhet hos lokalbefolkningen. När norska och andra utländska jägare får samma rätt som de svenska, och många gånger tränger sig före lokalbefolkningen i kön, så uppstår just den här konflikten. Om vi inte följer upp lagstiftningen så gör vi konflikten ännu värre. Det fördes en interpellationsdebatt om rätten till marker alldeles nyss. Detta är en del av problemet. I likhet med vad som gjordes i den föregående debatten skulle jag vilja uppmana ministern att ta kontakt med lokalbefolkningen för att se på problemet. Detta skulle kunna lösas. Nu har det blivit lite konstigt i och med att man i Jämtland har anammat den rätt som man i undantagsfall kan ge utländska jägare just under premiärveckan. Det innebar att man sköt över problemet till nästa län - Västerbotten. Där blev det ännu större. Det saknas alltså något slags sammanhållen politik gentemot utländska jägare i Sverige. Frågan är om det är särskilt hållbart. Jag tror också att man ska fatta besluten lokalt så långt som det är möjligt. Men när intentionerna i lagstiftningen kommer på skam så anser jag att regeringen har ett ansvar. Det skjuter nu ministern ifrån sig. Jag tycker att det är beklagansvärt. Älgjakten nämndes. I ett län, Västerbotten, har man dessutom börjat avlysa områden på grund av älgjakten. Det kan knappast ha varit meningen när man införde lagstiftningen. Det var rennäringens och turismens intressen som det gällde. Det var knappast meningen att man skulle skydda andra jaktintressen - älgjaktens behov - just under premiärveckan för ripjakten under småviltsjakten. Jag tycker att detta i sig är ett mycket märkligt beslut. Jag anser att vi på något sätt framför allt måste hantera de utländska jägarnas rätt. Jag anser att vi måste ha någon form av nationell politik här. Jag tycker att det är viktigt att vi fattar de besluten, och jag tycker att det är viktigt att vi får upp debatten. Detta leder som sagt bara till en konflikt. Det är kontraproduktivt, och vi får en debatt som har med renskötseln att göra men där renskötseln egentligen inte är problemet. Jag hoppas att ministern kan ta ett större ansvar än det hon har försökt peka på nu.

Herr talman! Jag börjar med några kommentarer om utländska jägare. För samtliga län gäller att utomnordiska jägare måste ha med sig en svensk jaktarrangör eller en guide. När man tittar på vad som gäller i Norden framhålls det ibland att man i de andra nordiska länderna, exempelvis Norge, kräver jaktguide för att svenska jägare ska få jaga där. Men så är det inte. Inte i något nordiskt land krävs att svenska jägare ska ha med sig jaktguide för att få jaga på motsvarande mark i det landet. Det finns inte en ojämlikhet på det sättet. Men jag förstår att det inte löser Krister Hammarberghs problem. Det är klart att jag har ett stort ansvar för de här frågorna. Vi kommer att titta noga på detta i samband att vi hanterar Jakt- och fiskeutredningen. Jag vill också framhålla att den utredningen har haft mycket omfattande kontakter med lokalbefolkningen i samband med att man har jobbat med det betänkande som kommer den 17 januari. Har man olika intressen som står mot varandra, Krister Hammarbergh, måste man ta ansvaret att göra avvägningarna. I den statliga myndighetsvärlden är det länsstyrelsen som har det uppdraget. Jag tycker att länsstyrelserna hanterar detta på ett rimligt sätt. Det finns ett utrymme för lokala politiker att där ha ett inflytande.

Herr talman! Ministern må ursäkta, men nu tycker jag att ministern är lite dubbel. Hon är nöjd med situationen som den är i dag, men vi ska ändå beakta problemet. Jag har lite svårt att se om ministern tycker att det är ett problem eller inte ett problem, eftersom hanteringen uppenbarligen tycks vara bra. Jag vet inte om ministern är både nöjd och stolt över situationen. Jag ska ändå tacka för att just situationen med icke-svenska jägare ändå ska beaktas i utredningen. Jag har svårt att känna igen mig i bilden att utredningen skulle ha haft omfattande kontakter med lokalbefolkningen. Är det någonting som kritiken går ut på i dag när det gäller referensgrupper och annat är det att det är oerhört svårt att över huvud taget ha en kontakt med utredningen. Det upplevde jag väldigt tydligt inte minst förra lördagen när jag träffade representanter för de olika jaktvårdskretsarna i hela länet. Ingen vet någonting. De kontakterna har uppenbarligen inte funnits alls. Trots debatten känner jag mig lite besviken. Jag tycker, och jag tror att lokalbefolkningen också kommer att känna den besvikelsen, att det finns ett bristande engagemang i frågorna. Det finns ett ointresse. Man blir gärna fixerad vid vissa symbolfrågor och lokalbefolkningen känner sig bortglömd. Jag känner en ovilja att uttala sig politiskt att vi skulle gå åt något specifikt håll. Det hänvisas till utredningar och länsstyrelsen, men regeringen har ingen egentlig uppfattning. Signalen till lokalbefolkningen i Norrbotten, Västerbotten och Jämtlands län är ganska klar: Regeringen bryr sig inte. Det leder till mycket frustration och stor besvikelse hos lokalbefolkningen. Man känner sig orättvist behandlad. Man var glad åt den lagstiftning som skapades och de beslut som den borgerliga regeringen tidigare fattade. Men nu känner man sig överkörd.

Herr talman! Jag tycker att det är beklagligt att Krister Hammarbergh försöker att bortse från att man måste göra avvägningar mellan olika intressen. Det är ett ansvar för det allmänna att göra de avvägningarna. Det är vad jag har försökt att peka på. Det är länsstyrelsens uppdrag, och länsstyrelsen är väl skickad att göra detta. Jag menar att länsstyrelsen har tagit ett ansvar. Att jag här och nu skulle säga att jag inte kommer att bry mig om den utredning som kommer att överlämnas till mig den 17 januari och de remissvar som kommer med anledning av den utredningen vore väldigt konstigt. Jag tänker lyssna på den utredningen och remissinstanserna. Är det så att det är några förhållanden som vi behöver förbättra är jag beredd att göra det.