sjukskrivningar och förtidspensioneringar

den 24 maj

Interpellation 2004/05:670

Regeringen har satt upp som mål att sjukskrivningarna ska halveras samtidigt som förtidspensioneringarna i genomsnitt ska vara lägre för 2003@2008 än 2002. Det senare har beskrivits mer detaljerat som i genomsnitt upp till 64 200 nya förtidspensioneringar per år fram till 2008. Eftersom det hittills varit betydligt mer skulle det krävas att det blir betydligt mindre än 64 200 de närmaste åren. Nuvarande takt är 73 000 nya om året (summan för maj 2004@april 2005). Det är dubbelt så mycket som genomsnittet för 1998@1999, när ökningen började på allvar.

I sin iver att uppfylla regeringens sjukskrivningsmål arbetar Försäkringskassan hårt med att flytta över sjukskrivna till förtidspension. Det är särskilt oroande att alltfler yngre förtidspensioneras. På tio år har den samlade sjukfrånvaro- och förtidspensionsfrekvensen i åldern 35@54 år stigit med nästan 50 %. Mer än 40 % av förtidspensionärerna är under 50 år.

En yngre förtidspensionär är förstås ett större bekymmer än en äldre, inte bara för statsbudgeten, utan framför allt för den förtidspensionerade. Samhällsekonomins förlust dämpas något av att förtidspensionerna inte följer med i löneutvecklingen, men detta lägger förstås sten på börda för förtidspensionären. Vid förtidspensionering får man 64 % av inkomsten. Efter 30 år kan ersättningen vara nere i 30 % av den lön man skulle ha haft med en rimlig löneutveckling. Följden blir att tusentals personer kommer att befinna sig i en fullständigt ohållbar ekonomisk situation om några decennier.

Ett annat sätt att beskriva de allt yngre förtidspensionärerna på samhällsnivå är de återstående ersättningsåren, alltså de sammanlagda åren till pension för alla förtidspensionärer. För 2002 var detta mått 5,2 miljoner år, 5,3 miljoner för 2003 och 5,7 miljoner för 2004. Delat på 550 000 förtidspensionärer innebär detta i genomsnitt över tio återstående år per person. Då ska man ändå ha med i beräkningen att förtidspensioneringarna bland de äldre i arbetskraften minskar.

I budgetpropositionen i höstas konstaterades att långtidssjukskrivningarna och den åldrande arbetskraften kommer föra med sig att nivån på förtidspensioneringar kommer ligga fortsatt högt de närmaste åren. I klartext: Regeringens mål kommer inte att nås, inte ens i närheten. I vårpropositionen väljer regeringen att inte utvärdera detta mål.

Däremot står det i vårpropositionen att "målet att halvera sjukskrivningarna till 2008 är inom räckhåll". I medierna sprids nu en bild av att Socialdemokraterna kommer att lyckas nå sitt sjukskrivningsmål, genom att de sjukskrivna flyttas över till förtidspension. Detta skulle förstås vara illa nog, men sanningen är värre. Regeringen är inte ens i närheten av att halvera sjukskrivningarna.

Regeringens mål är att summan av dagar med sjukfrånvaro, alltså inklusive sjuklönedagar och karensdagar, ska komma under 56,5 miljoner för året juli 2007@juni 2008. Enligt prognoserna i vårpropositionen kommer enbart sjukpenningdagarna att bli 66,8 miljoner under 2007. Till detta kommer 10@15 miljoner karens- och sjuklönedagar. Ett halvår innan målet ska vara nått räknar alltså regeringen med att det överskrids med ca 40 %. På vilket sätt är målet inom räckhåll?

Försäkringskassan har nyligen publicerat en ny prognos, som anger att sjukskrivningsmålet kan nås med nöd och näppe. Men vid närmare granskning är prognosen snarare en förhoppning. Den utveckling som Försäkringskassan hittills har sett pekar inte på att målet kommer att nås.

Sammanfattningsvis lyckas regeringen inte med att halvera sjukskrivningarna. Däremot lyckas man dubblera förtidspensionerna.

I rapporten Att förhindra och förkorta sjukfrånvaro från Riksförsäkringsverket (numera Försäkringskassan) konstateras att sjukförsäkringen behöver vara mer lik en vanlig försäkring för att kostnaderna ska hållas under kontroll. Man måste redan från början kontrollera om den försäkrade har rätt till ersättning. De länder som har låg sjukfrånvaro har tydliga riktlinjer för sjukskrivning, noggranna kontroller vid längre sjukskrivningar och avvikande läkarintyg, tidig läkarkontroll och tydligt fokus på rehabilitering och förebyggande insatser.

Enligt en nyutkommen rapport från Försäkringskassan uppger nästan 60 % av de sjukskrivna att de skulle kunna arbeta, åtminstone en del av sin normala arbetstid, om de i större utsträckning kunde påverka sin arbetssituation. Dessa människor har, enligt svensk lag, inte rätt att vara sjukskrivna på heltid. Det har man bara vid tillfällig sjukdom eller om man är för sjuk för att kunna utföra något vanligt förekommande arbete. Detta visar hur oerhört stort felutnyttjandet av den svenska sjukförsäkringen är.

I rapporten Alla behövs av Jan Edling @ rapporten som LO inte ville ge ut @ beskrivs ett mycket trist samband mellan arbetslöshet och förtidspensionering när man jämför landets kommuner. Sambandet är i det närmaste ett till ett, varje extra arbetslös ger också en extra förtidspensionär, även om det ser lite olika ut i olika delar av landet. I kommuner med låg arbetslöshet finns det ytterst få förtidspensionärer. Då är ändå den effekt som kan bero på ålder bortkompenserad. Man skulle kunna tro att effekten beror på att arbetena är tyngre i vissa kommuner, men det är tvärtom färre förtidspensionärer per arbetslös i skogskommunerna än i resten av landet.

Slutsatsen är självfallet inte att alla förtidspensionärer fuskar @ de allra flesta har nedsatt arbetsförmåga. Men det är ändå tydligt att arbetsmarknaden är en viktig faktor vid Försäkringskassans beslut om förtidspensionering. Det här handlar i stor utsträckning om människor med många år kvar till pensionering. De skulle kunna få ett nytt jobb om de flyttade, omskolade sig eller liknande, men i stället får de ersättning från Försäkringskassan. Även detta är ett exempel på ett stort överutnyttjande av sjukförsäkringen.

Folkpartiet har föreslagit nationella riktlinjer för sjukskrivning. I dag finns stora skillnader i sjukskrivningslängd över landet för samma sjukdomar. Socialstyrelsen har rapporterat att kvaliteten på läkarnas sjukintyg är mycket låg. Många läkare i primärvården anser att de själva har små möjligheter att påverka sjukskrivningarna. En vanlig uppfattning är att patienten själv avgör hur stor arbetsförmåga han eller hon har. Knappt 20 % av vårdcentralerna har någon form av dokumenterade rutiner för långtidssjukskrivning.

För att ytterligare höja kvaliteten på sjukintygen har vi föreslagit att sjukskrivningar granskas av en annan läkare än den som först sjukskrev, inom en månad efter att sjukskrivningen påbörjades.

Den läkare som utför granskningen ska vara knuten till Försäkringskassan och pröva både arbetsförmågan och behovet av rehabilitering. Den sjukskrivne ska vara garanterad att de rehabiliteringsinsatser som beslutas ska inledas inom en månad.

Vi har föreslagit att läkarintyg ska krävas från den fjärde sjukdagen. Så är det till exempel i Tyskland, ett land som lyckas kombinera höga ersättningsnivåer med låg sjukfrånvaro. Det kan verka motsägelsefullt att fokusera på insatser under de första dagarna eller veckorna för att motverka långtidssjukskrivningar. En anledning till att det är viktigt är att långtidssjukskrivningar ofta föregås av upprepade korttidssjukskrivningar. Med krav på läkarintyg redan fjärde sjukdagen skulle man kunna fånga upp dessa individer. En annan anledning är att sjukskrivningen i sig är en nedbrytande process. Många blir isolerade och inaktiva vid sjukskrivning, vilket leder till nedstämdhet, ytterligare försämrad hälsa och därmed ännu svårare att komma tillbaks i arbete. Den sjukskrivne hamnar snabbt i en ond cirkel.

Nederländerna är ett tydligt exempel på att ett ökat arbetsgivaransvar inte är någon given väg till sänkt sjukfrånvaro. Nederländerna har internationellt sett mycket hög frånvaro trots att arbetsgivaren betalar hela ersättningen för upp till ett års sjukskrivning. Enligt RFV:s rapport är den här typen av ekonomiska drivkrafter verkningsfulla först i kombination med en sjukförsäkring som tillämpas försäkringsmässigt. Det medfinansieringsansvar som har införts i Sverige kan alltså förväntas få samma negativa effekt som i Nederländerna: sjukskrivningarna fortsätter, och arbetsgivarna väljer bort anställda med högre risk för sjukfrånvaro.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet:

Vad avser statsrådet att göra för att de som har arbetsförmåga inte ska fastna i passiviserande sjukskrivning?

Vad avser statsrådet att göra åt att beslut om förtidspensionering i så stor utsträckning beror på den lokala arbetsmarknaden?

Vad avser statsrådet att göra för att bedömningen av arbetsförmåga vid sjukskrivning ska ske tidigare och hålla högre kvalitet?

Vad avser statsrådet att göra för att sjukskrivna ska få sitt rehabiliteringsbehov prövat tidigare?

Vad avser statsrådet att göra för att hindra att arbetstagare med hög risk för sjukfrånvaro väljs bort av arbetsgivare?