den 27 
oktober 
 
Interpellation 2005/06:71 av Tasso Stafilidis (v) till utrikesminister 
Laila Freivalds (s) 
 
Situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner i de nya medlemsländerna i EU 
 
<a name="Temp"></a>Polens nya president, den katolsk-konservative Lech 
Kaczyñski, verkar aktivt för en försämring av 
homosexuella, bisexuella och transpersoners (HBT) medborgerliga fri- och 
rättigheter. Lech Kaczyñski 
har tillsammans med andra företrädare för Lag- och rättvisepartiet gjort flera 
grova homofobiska uttalanden under höstens valrörelse i Polen. Jag är därför 
mycket oroad över vad detta kommer att få för konsekvenser för HBT-personers 
situation i Polen men även för den europeiska unionens arbete mot 
diskriminering och homofobi. 
 
Kaczynski 
försökte i juni, utifrån sin position som borgmästare, stoppa HBT-rörelsens 
jämlikhetsparad i Warszawa. Även i Lettland har myndigheterna försökt att 
stoppa arrangemang som anordnats av homosexuella, bisexuella och transpersoners 
organisationer. Lag- och rättvisepartiet har under höstens valrörelse i Polen 
haft motstånd mot HBT-personer som tema. Lag- och rättvisepartiet anser bland 
annat att homosexuella inte ska kunna bli lärare. Trots EG-rättsliga direktiv 
om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av bland annat sexuell 
läggning, som alla medlemsländer inklusive Polen måste följa, anser Lag- och 
rättvisepartiet att det inte utgör diskriminering att avskeda öppet 
homosexuella inom lärarkåren. 
 
Partiets 
premiärministerkandidat, Kazimierz Marcinkiewicz, har gjort uttalanden om att homosexualitet 
är "onaturligt" och att "familjen är det naturliga och staten måste försvara 
familjen". Marcinkiewicz menar även att "förespråkande av homosexualitet är en 
kränkning av andra medborgares frihet". 
 
Jag 
anser att den svenska regeringen måste aktivt verka för att Polen och övriga 
nya medlemsländer i EU lever upp till de EG-rättsliga kraven på att 
tillförsäkra alla medborgare samma rättigheter. Sverige och andra EU-länder kan 
inte längre tyst bevittna utvecklingen i Polen och Lettland. Regeringen måste 
kraftfullt markera sitt avstånd från Lag- och rättvisepartiets homofobiska och 
antidemokratiska politik. 
 
Mina 
frågor till utrikesministern är: 
 
Vad 
avser utrikesministern att göra för att Polen och de andra nya EU-länderna ska 
leva upp till de EG-rättsliga kraven på förbud för medlemsländerna att 
diskriminera personer på grund av sexuell läggning och könsidentitet? 
 
Vad 
avser utrikesministern att göra för att Sverige ska stödja HBT-organisationer i 
de nya EU-länderna? 
 
Vad 
avser utrikesministern att göra för att EU ska stödja HBT-organisationer i de 
nya medlemsländerna?

Interpellation 2005/06:71 av Stafilidis, Tasso (v) Situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner i de nya medlemsländerna i EU

Video


Herr talman! Tasso Stafilidis har frågat mig vad jag avser att göra för att Polen och de andra nya EU-länderna ska leva upp till de EG-rättsliga kraven på förbud för medlemsländerna att diskriminera personer på grund av sexuell läggning och könsidentitet. Vidare har Tasso Stafilidis frågat vad jag avser att göra för att Sverige respektive EU ska stödja HBT-organisationer i de nya EU-länderna.
Diskriminering av människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet står i strid med den grundläggande principen om alla människors lika värde och rättigheter. Därför är en lagstiftning eller praxis som innebär diskriminering av homosexuella självklart oacceptabel.
I Polen och Lettland finns det inte något lagstadgat förbud mot homosexualitet, men lagstiftningen ger inte heller något uttryckligt skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Fördomar mot HBT-personer förekommer tyvärr även i dessa länder. Nyligen gjorda uttalanden från vissa ledande politiker antyder också en brist på tolerans mot personer med homosexuell, bisexuell eller transsexuell läggning.
Då frågan om diskriminering till följd av sexuell läggning och könsidentitet är kopplad till grundläggande etiska, religiösa och moraliska frågeställningar som skiljer sig mellan olika länder, har det i internationella sammanhang varit svårt att lyfta fram frågan och nå samsyn. Den svenska regeringen har ändå konsekvent och konstant arbetat för att uppmärksamma frågan, inte minst inom FN och andra internationella forum. Inom kort kommer regeringen att presentera en policy för Sveriges internationella politik för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter där diskriminering på grund av sexuell läggning uppmärksammas särskilt. Policyn slår fast att Sverige ska öka sitt fokus på HBT-personer och fortsätta verka för att diskriminering av HBT-personer uppmärksammas som en kränkning mot mänskliga rättigheter. Inom EU arbetar Sverige aktivt med att utöka skyddet mot diskriminering. Den svenska regeringen anser att skyddet mot diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning bör omfatta så många samhällsområden som möjligt. Sverige driver också i Europarådet aktivt linjen att öka respekten för de mänskliga rättigheterna.
Förutsättningarna för en förbättring av läget i både Lettland och Polen har stärkts i och med medlemskapet i EU samt den anpassning till EU:s lagstiftning som har skett. Som EU medlemmar är länderna signatärer till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I direktiv 2000/87/EG fastställs allmänna ramar som ska garantera respekten för principen om likabehandling av alla människor i arbetslivet inom EU. I direktivet finns ett förbud mot diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning. EU:s medlemsstater är skyldiga att genomföra detta direktiv.
Genom våra ambassader stöder Sverige på olika sätt arbetet med att stärka toleransen för homosexuella, bisexuella och transexuella i EU:s nya medlemsländer. Vad gäller Polen kan jag nämna att det i maj 2004 hölls en festival i Krakow under namnet Festival till förmån för en toleransens kultur. Organisatörerna var en nybildad gruppering av homosexuella, och evenemanget var det första i sitt slag i Polen. Eftersom nästan samtliga utländska kulturinslag kom från Sverige bad organisatörerna ambassaden åta sig den i Polen så viktiga rollen som så kallad skyddspatron över festivalen. Sverige delade denna roll med Polens dåvarande jämställdhetsminister, och senare vice premiärminister, Izabela Jaruga-Nowacka. Sveriges agerande fick stor uppmärksamhet i medier och bland MR-organisationer.
Sverige har vidare tillsammans med en polsk oberoende stiftelse, Stiftelsen för utvidgad dialog, anordnat seminarier på temat Homofamiljen, ett i Warszawa och ett i Gdansk. Deltagare från svensk sida var författaren Jonas Gardell samt RFSL:s ordförande Sören Andersson. Seminarierna var en del i en serie under rubriken 
Sverige: Ja till mänskliga rättigheter
. I samtliga seminarier har svenska experter medverkat och evenemangen har fått uppmärksamhet i såväl etermedier som tryckta medier. I samband med seminarier har även olika texter översatts till polska och spritts. Ambassaden arbetar i dag för att följa upp dessa satsningar.
Sverige kommer att fortsätta att driva HBT-frågorna internationellt och kommer att fortsätta att verka mot diskriminering och för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning och könstillhörighet. Vad gäller situationen för HBT-personer i EU:s nya medlemsstater kommer vi att fortsätta att noga bevaka den.



Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Jag vill göra en tillbakablick till gårdagens debatt som berörde utrikesministerns område. Jag frågade näringsminister Thomas Östros om han hade tagit upp situationen för homosexuella i Iran med Irans vice utrikesminister som var här i tisdags.
Näringsministern pekade på den handel som Sverige bedriver med Iran och tyckte att den var mycket viktigare, men man ska naturligtvis även lyfta upp frågor om mänskliga rättigheter. Då kan man, utrikesministern, inte låta bli att fråga sig: Handel till vilket pris? Hur många fler homosexuella ska avrättas i Iran innan Sverige agerar och reagerar? Och det är precis samma sak som gäller i Polen, som vi diskuterar nu, och även i de baltiska länderna, i Lettland.
Herr talman! Jag vill redan nu ställa några frågor till utrikesministern eftersom jag inte tycker att jag har fått något svar på hur utrikesministern tänker agera i den här frågan. Den första frågan är: Är utrikesministern beredd att i kommissionen aktualisera frågan om någon form av åtgärder mot Polen och Lettland då deras agerande uppenbarligen strider mot EU:s konstitution och diskrimineringsskydd? Är hon i så fall beredd att se till att de avkrävs en förklaring?
Marek Jurek, som är en av de ledande politikerna i Polen efter valet, uttalade den 26 september att homosexuell läggning i sig är en sjukdom medan själva utövandet av denna läggning är en mental avvikelse.
Det finns exempel efter exempel, och jag är säker på att även utrikesministern har tagit del av alla de här otroligt kränkande och vidriga uttalandena från de polska politikerna. Men det räcker inte, utan även premiärministern och presidenten i Polen har uttalat sig precis på samma sätt.
Och just nu, utrikesministern, överväger man på andra sidan Östersjön ett förbud mot äktenskap mellan samkönade personer. Det finns inte bara tendenser, utan det finns klara konkreta bevis på att man både i de baltiska länderna och i Polen, i stället för att hävda de mänskliga rättigheterna i och med sitt medlemskap EU, går den motsatta vägen. Just därför tycker jag att Sverige måste vara först med att driva frågan och agera inom EU. Vi måste ställa krav i rådet, kommissionen måste ställa krav, och EU måste gemensamt gå ut och agera, både mot Polen och de baltiska länderna. Något annat tycker jag är helt omöjligt.
Utrikesministern går in på de aktiviteter som har genomförts, bland annat med stöd från Sveriges ambassad i Polen. De aktiviteterna är mycket bra. Men nu under hösten har demonstrationer och manifestationer gång på gång slagits ned. Polisen har inte varit beredd att skydda demonstranterna. Tvärtom har man hävdat att man inte kan skydda demonstrationerna och därför måste man i stället stoppa dem. Demonstrationerna utgör också en risk för landets moral, och det finns också en risk att moralen ifrågasätts genom de här jämlikhets- och frihetsdemonstrationerna.
Jag vill alltså höra: Är ministern beredd att agera konkret i rådet?



Herr talman! Först får jag kommentera det som Tasso Stafilidis tog upp om den iranske vice statsministern och besöket här i Sverige och samtalet med vår näringsminister. Det var naturligt att deras samtal handlade om de frågor som finns mellan Iran och Sverige när det gäller handel och tillhörande frågor. Men även jag hade ett möte med vice statsministern, visserligen ett kort möte, men jag tog naturligtvis upp vårt engagemang i mänskliga rättigheter och vår oro för situationen i Iran.
När det gäller de nya EU-länder som har fått gå en lång väg för att utveckla sin lagstiftning till att anpassas till de normer och de värderingar som råder i Europa har vägen, som sagt var, varit lång för dem att gå. Fortfarande är det så att det finns väldigt mycket fördomar och okunskap i de här länderna. Men det är också en lång väg, får vi väl erinra oss, som Sverige har fått gå i den här frågan, och inte har det gått särskilt fort i Sverige heller. Jag tror att det faktiskt går fortare i de här länderna när det gäller att anpassa sig och sitt samhälle men även attityder och tänkande kring de här frågorna.
Med tanke på att det har förekommit saker som vi har haft anledning att reagera mycket starkt emot måste jag ändå markera att till exempel de demonstrationer man velat genomföra och de festivaler man har velat genomföra som har mött motstånd, förbjudits ibland och hindrats i en del fall faktiskt har genomförts. Det har varje gång ändå blivit en uppmärksammad fråga. Det har lett till debatt, och det har lett till att myndigheterna har fått ändra sina beslut. Det är faktiskt viktigt att notera att det har hanterats på det viset. 
När det gäller det förbud mot äktenskap som det finns ett lagförslag om i Lettland vill jag understryka att detta förbud inte innebär ett förbud mot partnerskap. Men den frågan över huvud taget diskuteras intensivt, och vi har inte sett ännu hur behandlingen av lagstiftningen kommer att vara. Men jag kan försäkra att vi mycket noga följer hur de här frågorna hanteras i våra grannländer, och det är ett ständigt återkommande ämne i våra gemensamma överläggningar.



Herr talman! Jag är väldigt glad över att höra att även utrikesministern träffade vice utrikesministern - eller var det vice statsministern; jag blir lite osäker nu - och fick möjlighet att lyfta upp frågor kring mänskliga rättigheter. De avrättningar som har skett på löpande band i Iran av unga homosexuella genom hängning är ju direkt oacceptabla. Jag har faktiskt efterlyst fler tydliga ageranden från regeringen, och jag är jätteglad att utrikesministern har tagit upp det här.
Jag vill gå tillbaka till Polen och vår kontinent. Jag skulle faktiskt ha önskat att utrikesministern hade svarat att hon är beredd att lyfta upp den här frågan i rådet och att arbeta för att kommissionen aktualiserar frågan. Jag kan inte se någon annan lösning i dag.
Vad gäller fördomar kan jag bara se tillbaka på mina föräldrars före detta hemland, Grekland, som ligger kanske 40 år tillbaka i tiden jämfört med den utveckling vi har i Sverige. Det är ju ett land som har varit medlem i EU under mycket längre tid än de baltiska länderna och Polen. Så visst - det finns fördomar. Men vad gör europeiska unionen samlat för att agera starkt när det kommer upp sådana här fördomar? 
Vi har parlamentariker som har tagit upp frågan i Europaparlamentet, och där har man från den polska sidan agerat väldigt starkt och tyckt att man inte vill ha en diskussion i parlamentet. Man vill inte ha en debatt om de här frågorna, därför att man tycker att Polen uppfyller de krav som ställs i Europakonventionen. Men ändå påpekar man i sitt uttalande från de polska representanterna att det handlar om att försvara den offentliga moralen, och det är väl i alla fall inte en godtagbar grund enligt europeiska konventionen. 
Det är väl kanske där som man behöver ta en diskussion på högsta politiska nivå. Hade det varit enskilda ledamöter så hade det varit en sak - jag menar, vi har ju ledamöter även här i riksdagen som ställer sig i talarstolen och föraktar och har fördomar om homosexuella - men i Polen är det faktiskt presidenten, den högsta politiska ledningen i Polen, som agerar på det här sättet. Detsamma gäller Lettland. Det är därför, just bara därför, som det är viktigt att även EU och Sverige agerar från absolut högsta nivå. 
Vi från den tvärpolitiska HBT-gruppen kommer att begära ett möte med Polens ambassadör här i Sverige för att protestera och påtala de krav som vi ställer på Polen i och med att det numera är ett land i gänget bland EU-länderna. Därför vill vi också att man agerar på högsta politiska nivå från Sverige. 
Utrikesministern, jag ställer frågan en gång till. Svara ja eller nej. Kan du tänka dig att ta upp frågan med kommissionen så att den också kommer upp i rådet, så att de högsta politiska ledarna inser att det här är ett problem som de måste ta itu med?



Herr talman! Också jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Låt oss till att börja med slå fast att det naturligtvis är en av de absolut viktigaste sakerna och en av de absolut mest glädjande sakerna som har hänt på vår kontinent på årtionden att vi nu sedan drygt ett år tillbaka kan betrakta tio nya medlemsländer som fullvärdiga medlemmar i Europeiska unionen, däribland ett antal länder som under årtionden har levt under brutalt kommunistiskt förtryck. Som riksdagsledamot och även medlem i Svensk-polska parlamentarikerförbundet är jag mycket glad över att Polen nu är fullvärdig medlem i Europeiska unionen och över den demokratiska utveckling som har skett sedan 1989. 
Men just därför är det desto viktigare att vi från svensk sida är tydliga med vilka frågor som ligger på det politiska eller möjligtvis det värderingsmässiga planet där länder kan ha olika förhållningssätt, och vilka principer som måste försvaras entydigt av de länder som är medlemmar i demokratiernas krets och som är medlemmar i Europeiska unionen. 
Därför är frågan om synen på homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter så fundamental, och därför är den utveckling som pågår i bland annat Polen så oroande med inte bara de politiska signaler som kommer från presidenten eller från andra ledande politiker, utan också när det gäller hur hela statsmakten förhåller sig till sådana saker som demonstrationsfrihet och yttrandefrihet när det gäller att uttala ståndpunkter som att försvara HBT-personers mänskliga rättigheter.
Utrikesministern konstaterar att de demonstrationer som man vid olika tillfällen försökt stoppa sedan trots allt kunnat genomföras. Men själva det faktum att det politiska systemet reagerar genom att försöka stoppa demonstrationerna är i sig ett djupt oroväckande tecken.
Det finns vissa saker som Sverige gör som är väldigt viktiga, bland annat det som nämns om den svenska ambassadens aktiviteter. Det finns dock några saker som jag tycker att vi fortfarande inte fått tillräckligt tydliga svar på. Till att börja med uppfyller inte alla EU:s medlemsstater det åliggande som de har, att införa ett tydligt förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Det gäller bland att flera av de länder som berörts i den här debatten. Det handlar helt enkelt om att de inte uppfyllt sina mest grundläggande åligganden som medlemsland. Jag vill därför veta vad Sverige och utrikesministern är beredd att göra för att verka för att dessa länder ska känna en tydlig politisk press att fullgöra sina åligganden på den punkten.
Det handlar också om hur utrikesministern bedömer kommissionens nuvarande agerande när det gäller utvecklingen för HBT-personer i bland annat Polen. Efter de polska valen tidigare i höst kom det signaler om att kommissionen skulle följa utvecklingen. Hur bedömer utrikesministern kommissionens agerande hittills, och vad tänker utrikesministern göra?



Herr talman! Låt mig först säga att Tasso Stafilidis naturligtvis har rätt. Det var Irans vice utrikesminister som nyligen var på besök i Sverige. Jag ber om ursäkt för att jag gav fel titel.
Jag börjar med frågan hur vi kan agera mot länder där vi tycker att utvecklingen går, får man väl ändå säga, långsamt framåt. Jag kan inte hålla med Martin Andreasson om att det är en oroande utveckling, som om det håller på att bli sämre. Jag tror att det sker en utveckling i de nya EU-medlemsstaterna, på samma sätt som det sker i de gamla EU-medlemsstaterna. Vi har problem med fördomar, ageranden och uttalanden om människor i olika sammanhang, och för oss som inte accepterar dessa fördomar är de uttalandena kränkande. Det förekommer faktiskt även i Sverige. Vi har fortfarande en kamp att bedriva hos oss själva, i de gamla medlemsländerna och i de nya.
Jag tror att vi måste inse att det här inte är en fråga där vissa länder kan slå sig för bröstet och säga att de inte har några problem med detta, att de inte har några fördomar, att de agerar på ett sätt som innebär att alla människor behandlas lika. Sådan är inte situationen. Det är emellertid mycket relevant att fråga om man kan ta upp detta med kommissionen och vad kommissionen, alltså EU samlat, kan göra.
Vi kan naturligtvis noga bevaka att det direktiv som finns om likabehandling i arbetslivet tillämpas fullt ut och att man inte inom ramen för det bryter mot den grundläggande principen om alla människors lika rätt att bli behandlade på likartat sätt inom arbetslivet och att det inte sker en diskriminering av HBT-personer. Det är en viktig fråga. Den kan hanteras. Den ger en juridisk grund för att kunna kräva ett gemensamt agerande från kommissionen. Vi kan också bevaka att det som sker inte innebär ett direkt brott mot Europakonventionen, för även då finns det möjlighet att agera.
När man säger att högsta politiska ledningen uttalar saker som vi tycker är förkastliga vill jag understryka att presidenten, när det gäller Polen, ju inte var president då. Han var bara borgmästare. Likadant var det med uttalandet från premiärministern. Det uttalandet gjordes innan han var premiärminister. Det är nog viktigt att komma ihåg att det var på det viset, men det ger oss naturligtvis anledning att noga följa utvecklingen i de länderna. Det gör Sverige.



Herr talman! Jag är glad över att vi i Sverige kan säga att vi har en utrikesminister som är HBT-kompetent. Det kan nog ingen ifrågasätta, och det är vi väldigt stolta över. Tänk om även Irans utrikesminister och vice sådan hade haft samma inblick och kompetens!
Jag är också glad över att utrikesministern säger att det finns grunder att faktiskt lyfta upp dessa frågor i kommissionen, att kommissionen kan agera just utifrån de regler som EU gemensamt fastställt och med de hänvisningar som Martin Andreasson tidigare lyfte upp om att många av länderna faktiskt inte uppfyller de grundläggande kraven för sitt medlemskap.
Sveriges agerande i den här frågan måste ses som mycket viktigt. Det kanske inte är så många andra länder som lika starkt som Sverige lyfter upp dessa frågor både i europeiska och i andra internationella sammanhang. Då blir det också väldigt tydligt ifall Sverige helt plötsligt inte hörs. Eftersom Sverige hörs och agerar i alla andra sammanhang märks det att det finns brister om vi inte agerar och inte hörs i just de här frågorna.
Nu kommer vi från riksdagens sida, och från den tvärpolitiska HBT-gruppens sida i riksdagen, att följa utrikesministern i det arbete som kommer att bedrivas och se vad man kan göra inom ramen för kommissionen och rådet. Jag vill understryka att utrikesministern har allt vårt stöd, och om det behövs underlag och mer kunskap ställer vi upp med det.



Herr talman! Här har Sverige naturligtvis en viktig roll då det gäller att följa utvecklingen. Jag tror inte att någon är oenig med utrikesministern om att det givetvis är viktigt att även fullfölja den utveckling som finns i Sverige.
Den fråga som interpellationen berörde gällde dock situationen i de nya medlemsländerna, bland annat i Polen. Jag lyssnade mycket noga på utrikesministerns senaste svar och tyckte att det fanns en positiv öppning för ett fortsatt agerande. Däremot tyckte jag inte att svaret var riktigt tydligt när det gällde min fråga om hur Sverige bedömer kommissionens hittillsvarande agerande.
Utrikesministern sade, vilket är helt riktigt, att om länder inte uppfyllt sina ålägganden om att genomföra det som på EU-språk kallas 
acquis communautaire
, alltså genomföra eller tillämpa de rättsakter som alla länder ska ha genomfört eller tillämpat, innebär det att man skulle kunna agera. Vad är då utrikesministerns slutsats? Bör kommissionen agera? Hur bedömer utrikesministern kommissionens agerande hittills? Är utrikesministern beredd att göra mer inom ramen för Sveriges deltagande i EU:s arbete? Det vore välkommet ifall utrikesministern använde sitt återstående inlägg till att ge klarhet på den punkten.
Vi är många som kommer att följa detta med stort intresse, och liksom Tasso Stafilidis önskar jag verkligen utrikesministern all framgång i detta viktiga arbete.



Herr talman! Jag vill tacka för stödet i den här frågan och också tacka för erbjudandet om underlag; det är viktigt om vi ska ha en möjlighet att, som Martin Andreasson vill, utöva påtryckningar på EU:s organisationer och se till att de ambitiöst fullgör det uppdrag de har. För att kunna bevaka att direktiv och andra rättsakter implementeras i länderna, och därmed kunna utöva påtryckningar, behöver vi ha konkreta underlag.
Jag kan naturligtvis, och det gör jag väldigt gärna, rent allmänt i alla sammanhang understryka betydelsen av att EU:s institutioner fullgör sin uppgift ordentligt och också understryka att detta är en prioriterad fråga och bevakningen måste vara noggrann. Men för att kunna hävda att till exempel kommissionen inte gör tillräckligt i det här avseendet måste det finnas konkreta påståenden om överträdelser eller icke-genomförda åtgärder som man borde reagera på.
Det vi hittills har är uttalanden från personer som dessutom inte hade de höga ställningar som ni sade i era inlägg. Det är viktigt att hålla reda på vad det är för personer som agerar i vilket sammanhang.
Om det vore så att vi kunde se att direktivet inte är genomfört i något av länderna - det är därför jag tackar för möjligheten att få ett underlag - är jag beredd att då agera med full kraft och utnyttja de möjligheter Sverige har som en medlem i EU att säkerställa att EU utvecklas i dessa frågor på ett positivt och konkret sätt.
Det är en viktig del av vårt arbete för att säkerställa jämlikhet och möjligheter för alla människor att leva ett gott liv i våra samhällen.
