Anf. 40 Maryam Yazdanfar (S)
Herr talman! Den här interpellationen handlar om de ungefär 2 000 barn som varje år på grund av beteendestörningar, allvarliga sociala problem och/eller livshotande beroende kommer till ungdomshem och LVM-hem. Medelåldern för de här barnen är 16,7 år, alltså dryga 16 år är medelåldern. Då kan man bara föreställa sig vad de här barnen har varit med om för att vid dryga 16 års ålder vara fast i ett livshotande missbruk.
Det handlar om föräldrar som har misslyckats, mödravårdscentral och barnavårdscentral som har misslyckats, förskola som har misslyckats, skola som har misslyckats, sjukvård och socialtjänst som alla har misslyckats. Alla har svikit de här barnen.
Det är därför det inte, när de kommer till ett ungdoms- eller LVM-hem, får ske några fler svek. Då måste samhället en gång för alla säga: Vi är på din sida. Du ska få omvårdnad, kärlek, trygghet, omsorg och utbildning för att få verktyg att skapa dina drömmar. Det är därför rapporterna, som faktiskt har varit kontinuerliga, om bristerna på dessa hem är så allvarliga. Det drabbar nämligen de sköraste och mest utsatta barnen. Jag tycker att dessa barn ställer en helt adekvat fråga när de undrar: Vem står på min sida?
Barnombudsmannen Fredrik Malmberg gjorde en översyn av förhållanden på Sis-hemmen, och han ger ganska svidande kritik. Han säger bland annat att barnets rätt till privat- och familjeliv åsidosätts då deras möjligheter att ringa vänner och familjemedlemmar rutinmässigt begränsas - utan stöd i lagen. En del ungdomar berättar om avskiljningar, eller isolering som vi kanske säger i vardagligt tal, som utförs på felaktiga grunder. En del ungdomar berättar att de inte blir trodda när de är sjuka och därför inte får träffa läkare i enlighet med barnets rätt till sjukvård. Barnets rätt till utbildning tillgodoses inte heller fullt ut. Det är svidande kritik.
Jag vet att generaldirektören för Sis har varit självkritisk och sett över verksamheten, och jag sätter min förhoppning till den nya tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen. Det jag däremot reagerar mot är att statsrådet Maria Larsson tänker fortsätta att följa utvecklingen och kanske i framtiden, möjligen, se över om det behövs några förändringar i lagstiftningen eller i det sätt som denna myndighet agerar.
Jag tycker att de historier som har uppkommit inte bara under den senaste tiden utan under en rad år visar att man behöver ta krafttag på detta område. Det behöver göras en översyn av lagen. Grova brottslingar - organiserade brottslingar - inom kriminalvården har nämligen ibland mer rätten på sin sida än vad dessa barn har. Då är det verkligen uppochnedvända världen. Jag hade alltså önskat att statsrådet hade gett ett helt annat svar och sagt: Detta ska ses över. Lagstiftningen ska ses över, men även praxis, och det finns en handlingsplan för hur man ska agera.