Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inom biståndet

Interpellationsdebatt 27 april 2007

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 15 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Hans Linde har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter - de så kallade SRHR-frågorna - prioriteras när biståndet nu ska fokuseras inom ramen för Parisagendan. Vidare har han frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att SRHR-frågorna inkluderas som en faktor i valet av vilka länder biståndet ska fokusera på samt vilka initiativ jag avser att vidta för att sexuella och reproduktiva rättigheter inkluderas i det rättighetsperspektiv som ska genomsyra utvecklingspolitiken. Jag vill börja med att tacka Hans Linde för hans engagemang i dessa frågor. I Sveriges politik för global utveckling, PGU, slås fast att alla människor oavsett kön, ålder, funktionshinder, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning ska kunna åtnjuta de mänskliga rättigheterna. Dessa inkluderar rätten till sexuell och reproduktiv hälsa. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är en av de viktigaste komponenterna i en hållbar fattigdomsbekämpning och är en fråga om såväl kvinnors möjlighet att åtnjuta de mänskliga rättigheterna och jämställdhet som utveckling. Brist på sexuell och reproduktiv hälsa har direkta kopplingar till utebliven utveckling. Utan satsningar på SRHR-området kommer inte millenniemål 5 att uppnås, det vill säga att förbättra mödrahälsan och minska mödradödligheten med tre fjärdedelar till år 2015, och inte heller de övriga millenniemålen. Herr talman! Parisdeklarationen om biståndseffektivitet bygger på fem kärnprinciper. Hans Linde har själv lyft fram givarsamordningen i sin interpellation. Deklarationens ansats handlar framför allt om hur utvecklingsländer ska kunna ta ett större ansvar för sin egen utveckling. Förutom frågan om ägarskap och principen om att biståndet ska ligga i linje med partnerländers fattigdomsstrategier och nationella utvecklingsplaner finns ju även principerna om höjd kvalitet och bättre resultat samt alla parters ansvar. Dessa tar regeringen fasta på i ett förnyat svenskt bistånd. Jag vill försäkra Hans Linde om att Sverige aktivt ska driva SRHR-frågorna. Främjandet av människors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter genom utvecklingssamarbetet tillhör de frågor som är högt prioriterade av regeringen, också inom det pågående arbetet att höja biståndets kvalitet och göra det mer effektivt. Detta avspeglas tydligt i såväl budgetpropositionen som Sidas regleringsbrev. Jämställdhet, kvinnor och barn utgör en av de grundläggande inriktningar och prioriteringar som ska genomsyra utvecklingspolitiken och biståndet under hela mandatperioden. Att det bilaterala biståndet fokuseras till färre samarbetsländer och färre sektorer innebär inte att vi försummar stödet till SRHR-frågorna. Respekten för de mänskliga rättigheterna inklusive sexuella och reproduktiva rättigheter samt kvinnors villkor, rättigheter och jämställdhetssituation utgör grundläggande element i urvalet av samarbetsländer och sektorer. Arbetet fortsätter också med genomförandet av Sveriges politik för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter från 2005. Regeringen avser att även i framtiden prioritera främjandet av jämställdhet och kvinnors och barns villkor, inklusive för SRHR inom ramen för såväl det bilaterala som det multilaterala utvecklingssamarbetet. Högre krav ska också ställas i framtida biståndsinsatser på integreringen av ett jämställdhetsperspektiv och på hänsyn till kvinnors och barns situation, villkor och rättigheter. Centrala områden för Sidas verksamhet omfattar mödrahälsovård, tillgång till preventivmedel, tillgång till säkra och lagliga aborter, sexualundervisning för unga kvinnor och män, hiv/aids samt bekämpning av könsrelaterat våld och rättighetskränkningar såsom kvinnlig könsstympning, människohandel och övergrepp på HBT-personer.

Anf. 16 Hans Linde (V)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Vi ser i dag en global kraftmätning om kvinnors rätt till sin kropp, om allas vår rätt att få information om vår sexualitet och att få uttrycka vår sexualitet på våra egna villkor, oavsett kön och sexuell läggning. De sexualkonservativa krafterna mobiliserar, knyter internationella kontakter och flyttar fram sina positioner. Bakom dem står bland annat USA och den katolska kyrkan. Deras arbete har i flera fall krönts med framgång. I långt fler länder vädrar motståndare till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter morgonluft. Men vad som nästan är värre är det som sker i det tysta. Sakta förskjuts fokus i arbetet mot hiv/aids från preventivmedel och säker sex till avhållsamhet i flera afrikanska länder. Sexualupplysning och informationsspridning begränsas eller avskaffas i Östeuropa och Ryssland. Medan den här debatten pågår kommer tre kvinnor att dö på grund av en osäker abort, i många fall utan att någon reagerar. Samtidigt ser vi framsteg, segrar inom området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. I Portugal röstade befolkningen ja till en liberalisering av abortlagstiftningen. I tisdags infördes fri abort i Mexico City. Vårt engagemang för SRHR-frågor delas av många människor även i Afrika, Latinamerika och Asien. Herr talman! Jag välkomnar statsrådets svar. Jag är glad att det finns en förståelse för SRHR-frågornas betydelse för fattigdomsbekämpning, utveckling och uppfyllandet av millenniemålen. Jag välkomnar viljeinriktningen, även om jag saknar de konkreta initiativ som jag efterfrågade i interpellationen. I propositionen Sveriges politik för global utveckling sägs att utvecklingssamarbetet ska präglas av ett rättighetsperspektiv. Som exempel nämns rätten att bestämma över sin egen kropp, sin reproduktion och sexualitet. Statsrådet säger nu att SRHR-frågorna är en fråga om mänskliga rättigheter. Jag vill fråga statsrådet om det också innebär att statsrådet betraktar rätten till abort som en mänsklig rättighet. Jag tror att det skulle vara en viktig signal här i landet och framför allt till alla de länder som i dag tar emot svenskt bistånd. Tyvärr måste jag säga att min bild är att till exempel abort- eller HBT-frågor inte lyfts fram i dialogen med alla samarbetsländer. Jag var i Tanzania i februari, och där sa de lokala Sidarepresentanterna att man saknade arenor för att lyfta fram HBT-frågorna. I samma land har Sverige lämnat arbetet med SRHR-frågorna när man har fokuserat på det bilaterala utvecklingssamarbetet. Exemplet Tanzania, som ju är en av våra stora biståndsmottagare, oroar. Här behövs det tydliga riktlinjer och utbildningssatsningar för personalen vid utlandsmyndigheterna så att man faktiskt lyfter fram SRHR-frågorna, inklusive de kontroversiella frågorna om abort och homosexualitet. Vad kommer statsrådet att göra för att garantera att SRHR-frågorna, inklusive abort- och HBT-frågor, finns med i dialogen med samtliga de 70-tal länder som vi har utvecklingssamarbete med i dag? I dag ser det ju inte ut så. Även om Sverige i grunden har ett positivt arbete när det gäller SRHR-frågorna så gäller det inte alla givarländer. I min interpellation har jag lyft upp exemplet USA som aktivt motarbetar SRHR-frågorna genom sin global gag rule . När statsrådet nu säger att Sverige aktivt ska driva SRHR-frågorna innebär det att Sverige kommer att lyfta fram de här frågorna i dialogen med USA? Kommer statsrådet inom ramen för FN, EU och andra internationella forum att lyfta fram problemen med USA:s biståndsregler på SRHR-området?

Anf. 17 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Låt mig börja med det sista. Vad gör jag mer konkret för att påverka bland annat USA, som ju är en stor aktör inte minst inom hiv/aids-området? Jag reser senare i maj till Washington och New York för att föra samtal med bland annat Världsbanken som nu jobbar med en ny hälsostrategi för att frågorna kring SRHR ska vara strategiskt viktiga dels för att uppnå millenniemålen, dels för att visa att man menar allvar med kvinnors rättigheter. Jag kommer naturligtvis också att föra samtal med amerikanska motsvarigheter. Sedan valet har vi nordiska biståndsministrar skickat tydliga brev och signaler. Vi försöker på olika sätt att påverka för att vi inte bara i Sverige ska ha en bra politik på det här området utan för att vi ska få en ökad samordning för att lyfta fram kvinnors rättigheter. Jag tror att det är en utgångspunkt för att uppnå millenniemålen och för att åstadkomma utveckling. Om vi kränker kvinnors rättigheter, om vi inte tar vara på kvinnors skaparkraft kommer vi inte att kunna få den utveckling som vi vill se med fattigdomsbekämpning samt uthållig säkerhet och fred. Jag fick en fråga om mänskliga rättigheter. Jag väljer att uttrycka det som att kvinnors bristande tillgång till säkra och lagliga aborter utgör ett av de största hindren för deras möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna. Jag tycker att det är så tydligt att man i de länder där detta förvägras bryter mot de mänskliga rättigheterna. I stället för att lägga till rättigheter tror jag att det är viktigt att vi visar på att detta är en viktig fråga för att stärka kvinnors rätt och självkänsla och för att de ska åtnjuta respekt också i vardagen och det politiska samhället. Jag fick också frågan om en ökad fokusering i utvecklingssamarbetet och hur vi går till väga. Jag har försökt att i interpellationssvaret tala om hur vi ser på SRHR-frågorna. Jag kan lova Hans Linde att när vi tittar på de komparativa fördelar som Sverige har i olika länder ser vi att vi är duktiga på SRHR. När och om vi väljer att dra oss ur vissa länder ska vi veta att det finns andra som tar vid och håller fanan högt vad gäller SRHR-frågorna, annars ska vi inte dra oss ur. I Tanzania, som nu uppmärksammades, har vi gjort bedömningen - det gjorde den förra regeringen - när vi gick ned till färre sektorer inom utvecklingssamarbetet i landet med den tanzaniska regeringen att inte längre fokusera på hälsoområdet utan vi valde andra områden. Samtidigt påverkar vi genom det multilaterala samarbetet i Tanzania, och vi påverkar också tack vare enskilda organisationer och FN-organ som får stöd, till exempel IFFP och UNFPA. Det finns alltså fler aktörer än Sverige, och Sverige har ansvar i många av de multilaterala organen. Själv har jag valt att lyfta upp kvinnors och barns utsatthet och också rättigheter i den utvecklingspolitik som vi nu utformar. Jag är förtvivlad över att vi inte har fler indikatorer. Jag är förtvivlad över att det inte finns fler strategier. Därför är jag, herr talman, glad över att vi har den här interpellationsdebatten. Det finns nämligen mycket kvar att göra på det här området även i Sverige. Då är det skönt att vi har en bred politisk samstämmighet kring detta och att vi kommit långt, både i vårt eget land vad gäller respekt för människor alldeles oavsett kön eller sexuell läggning och i hur vi tillsammans utformar en utvecklingspolitik som åstadkommer de mål som vi har föresatt oss att nå.

Anf. 18 Hans Linde (V)

Herr talman! Anledningen till att jag frågade hur statsrådet ser på frågor om abort, om rätten till abort betraktas som en grundläggande mänsklig rättighet, är att jag ser en risk att dessa frågor, när vi diskuterar dem, förminskas till att bara bli kvinnofrågor, jämställdhetsfrågor. Här är det viktigt att ge en tydlig signal. Det är viktigt att Sverige är tydligt gentemot till exempel Nicaragua, som är en av Sveriges samarbetsländer, och talar om att Nicaraguas beslut i höstas att inskränka aborträtten också var en kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna i landet. Beträffande Tanzania lyfte jag upp något som jag tyckte var väldigt oroande när jag träffade Sidapersonal där, nämligen att det inte fanns något forum där de kunde lyfta upp HBT-frågorna. Jag frågade därför ministern vad man skulle göra för att garantera att dessa frågor finns med i dialogen med samtliga 70 länder. Det behövs utbildningssatsningar bland personalen för att de ska kunna ta upp dessa frågor i dialogen. Jag tror att vi skulle behöva börja här hemma. För inte så länge sedan besökte Tanzanias president Kikwete Sverige. Jag frågade utrikesministern om han i dialogen med Kikwete skulle ta upp HBT-frågorna eftersom Tanzania är ett av de länder där homosexualitet är förbjudet. Carl Bildts svar var att han hade pratat om mänskliga rättigheter. Jag har under min tid i riksdagen hunnit bli tillräckligt bevandrad i politisk retorik för att förstå att det innebar att han inte hade tagit upp HBT-frågorna specifikt. Det är lite oroväckande att inte ens våra egna ministrar tar upp dessa frågor i dialogen. Det kanske är så att inte bara vår Sidapersonal behöver handlingsplaner och utbildning utan även delar av regeringen. Jag tänkte återgå till några av de saker som statsrådet tog upp i sitt svar. En sak som gör mig bekymrad är när statsrådet säger att budgetpropositionen och Sidas regleringsbrev är exempel på hur regeringen prioriterar SRHR-frågorna. Jag satt i går och tittade i vårpropositionen. Där finns inga förslag om SRHR-frågorna. Jag hittade faktiskt inte några skrivningar om SRHR-frågor över huvud taget i vårpropositionen. Inte heller i den mer omfattande höstbudgeten finns några satsningar på SRHR-området, och referenserna till SRHR kan räknas på ena handens fingrar. I Sidas regleringsbrev avsätts i år 280 miljoner till SRHR av det totala ramanslaget på drygt 16 miljarder. Det motsvarar drygt 2 procent. UNFPA kommer i år att få ökade anslag med 1,25 procent. Det vittnar inte precis om hög prioritering när det väl handlar om att förmedla pengarna. Herr talman! Än mer orolig blir man om man betraktar den samlade svenska utrikespolitiken, vilket jag tycker är viktigt att göra. Enligt PGU ska rättighetsperspektivet genomsyra alla politikområden. Om man läser den utrikespolitiska deklarationen ser man att regeringen inte fick in SRHR-frågorna någonstans, trots att man hade 14 sidor till förfogande. Den gigantiska frågan om hiv/aids, en av vår tids stora ödesfrågor, fick en bisats. Nu ska man inte lasta Gunilla Carlsson för det, men vår utrikesministers engagemang i SRHR-frågorna imponerar inte precis. Om man går in på hans blogg - även om det kanske inte är en indikator på regeringens samlade politik - sägs .

Anf. 20 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Jag ber om ursäkt. Jag välkomnar i alla fall biståndsministerns engagemang på området, men det är viktigt att biståndsministern också driver på så att det samlade arbetet på det här området stärks i regeringen.

Anf. 22 Hans Linde (V)

Herr talman! Låt mig börja med handlingsplanen om HBT-frågor för Sidas personal. Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning. När jag läser handlingsplanen ser jag dock, tyvärr, att målsättningarna är för lågt ställda. I dag finns vid Sida, liksom på UD, stort behov av kompetenshöjning i HBT-frågor för att kunna bedöma situationen i de länder där man agerar, kunna ställa de rätta frågorna och se problemen. Jag hoppas att man intensifierar arbetet med Sidas handlingsplan gällande HBT-frågorna. Behoven är gigantiska. Visst är dessa frågor kontroversiella, och det är mycket möjligt att vi, när vi lyfter upp SRHR-frågorna, kommer att få en och annan ovän, men därför är de också helt avgörande. Jag, och många med mig, ser nämligen att om Sverige backar, om Sverige tystnar, finns det inte så många andra som i stället kan ta över. Jag tror också att Sverige genom sitt långa engagemang för biståndsfrågor och utvecklingsarbete har stor trovärdighet. Vi har en god relation till exempel till Tanzania och Nicaragua. Den relationen ska vi använda till att trycka på på ett sätt som många andra länder inte skulle ha möjlighet till, även om de skulle vilja. Jag ser fram emot att regeringen i höst mer detaljerat presenterar hur arbetet med Parisagendan ska fortskrida. Utifrån den här interpellationsdebatten förutsätter jag att SRHR-frågorna kommer att tillhöra de prioriterade sektorerna och att de vägs in när statsrådet beslutar om landfokusering. Jag tror att vi kommer att ha all anledning att återkomma till dessa frågor under mandatperioden, dels för att det är stora och viktiga frågor, dels på grund av det engagemang som jag och Vänsterpartiet har för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och som statsrådet tackade för inledningsvis. Detta varken började eller avslutades i dag. Jag kan garantera statsrådet att vi återkommer.

Anf. 23 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Jag vill igen tacka Hans Linde för att han tagit upp frågan i denna interpellation och också tidigare i frågor från riksdagen. Jag tror att han delar min uppfattning att det är bättre nu när vi har gemensamma synpunkter på den HBT-plan som finns. Den är en bra början. Den kan göras ännu skarpare. Vi ska inte hasta igenom den i Regeringskansliet, utan inte minst inom ramen för utrikesutskottets arbete föra en bra diskussion om hur vi ytterligare kan skärpa verktygen, så att vi kan vara en föregångare. Vad gäller SRHR-frågorna hoppas jag på fortsatt stöd från Vänsterpartiet, en blåslampa. Jag hoppas också att vi kan diskutera detta i dess helhet och tillsammans hjälpas åt att sprida uppfattningar om demokrati, att vi är banerförare för att få undan totalitära stater, att vi kan hjälpas åt att skapa förutsättningar för utveckling genom att det blir säkerhet i länder. Jag har konstaterat att det är i de totalitära regimerna som HBT-personers och kvinnors rättigheter kränks som mest. Därför är det viktigt att hela vår utrikespolitik, i synnerhet utvecklingspolitiken, som jag ser som den viktigaste delen, kan väva in alla dessa aspekter och därmed tillåta oss att ha som en måttstock hur männen och kvinnorna mår i länderna och hur deras grundläggande rättigheter respekteras. Därmed kan vi också titta på inte minst SRHR-indikatorer som det yttersta måttet. Det är viktigt att vi kan stå upp för frihet och demokrati. Det tror jag är det absolut bästa sättet att verka för att alla människor ska kunna utnyttja de mänskliga rättigheterna fullt ut.

den 13 april

Interpellation

2006/07:470 Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inom biståndet

av Hans Linde (v)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

Varje år dör ca 70 000 kvinnor till följd av osäkra aborter. Varje minut dör en kvinna på grund av komplikationer i samband med graviditet eller förlossning. Drygt 40 miljoner människor lever med hiv. Minst 120 miljoner kvinnor i världen saknar möjlighet att använda preventivmedel eller annan familjeplanering. Det faktum att kvinnor inte har möjlighet att bestämma över sina kroppar, sin sexualitet och om och när de vill föda barn utgör ett konkret hinder för kvinnors deltagande arbetslivet och deras möjlighet att vara politiskt aktiva. En grundläggande förutsättning för demokrati och utveckling är därför att kvinnor får makten över sina kroppar och över sin sexualitet.

Utifrån Parisdeklarationen om biståndseffektivitet från 2005 pågår i dag ett reformarbete av svenskt utvecklingssamarbete. Syftet är bland annat att skapa ett mer effektivt bistånd genom samordning och arbetsdelning bland givarländerna utifrån principen om komplementaritet. Givarländerna ska komplettera varandra, inte konkurrera. Sveriges bilaterala bistånd ska fokuseras till färre samarbetsländer och sektorer.

De sexualkonservativa krafterna, uppbackade av katolska kyrkan och USA, driver i dag ett allt intensivare arbete mot kvinnors rätt till sina kroppar och sin sexualitet. Detta arbete har krönts med framgång bland annat i Nicaragua som i höstas införde ett totalt abortförbud. Det är därför av avgörande betydelse att de krafter som står upp för sexuella och reproduktiva rättigheter får stöd när dessa rättigheter hotas. SRHR-frågorna borde därför vara en faktor som vägs in när Sverige väljer vilka länder man ska fokusera sitt utvecklingssamarbete till.

I Tanzania har redan en fokusering av det svenska biståndet påbörjats, från 14 sektorer till 3–4 år 2010. En av de sektorer som prioriterats bort är hälsosektorn, där SRHR-frågorna ingår. Detta trots att Tanzania är ett land där mödradödligheten ligger på 578 per 100 000 och där 20 procent av denna mödradödlighet beror på osäkra aborter.

Arbetet med att minska antalet samarbetsländer ska bland annat utgå från varje lands komparativa fördelar. Sverige har varit ett av de länder som tydligast har lyft fram SRHR-frågorna i sitt utvecklingssamarbete, till skillnad från bland annat USA som genom The Mexico City Policy (även kallad ”gobal gag rule”) motarbetar kvinnors rätt till sina kroppar och begränsar tillgången till preventivmedel. Även i EU motverkas konstant skrivningar om SRHR av andra medlemsländer. Om Sverige lämnar SRHR-frågorna är risken därför överhängande att ingen annan driver dem.

Enligt Sveriges politik för global utveckling (PGU) ska allt utvecklingssamarbete genomsyras av ett rättighetsperspektiv. Att alla människor, oavsett kön och sexualitet, får möjlighet att få information om sin sexualitet och uttrycka sin sexualitet på sina egna villkor är en fråga om hälsa och utveckling men också om mänskliga rättigheter. SRHR-frågorna borde därför som en naturlig del finnas med i dialogen med alla mottagarländer.

Jag vill därför fråga statsrådet:

1. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter prioriteras när biståndet nu ska fokuseras inom ramen för Parisagendan?

2. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för att även SRHR-frågorna inkluderas som en faktor i valet av vilka länder biståndet ska fokuseras på?

3. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för att inkludera sexuella och reproduktiva rättigheter i det rättighetsperspektiv som ska genomsyra allt?