Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inom biståndet

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

den 13 april

Interpellation

2006/07:470 Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inom biståndet

av Hans Linde (v)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

Varje år dör ca 70 000 kvinnor till följd av osäkra aborter. Varje minut dör en kvinna på grund av komplikationer i samband med graviditet eller förlossning. Drygt 40 miljoner människor lever med hiv. Minst 120 miljoner kvinnor i världen saknar möjlighet att använda preventivmedel eller annan familjeplanering. Det faktum att kvinnor inte har möjlighet att bestämma över sina kroppar, sin sexualitet och om och när de vill föda barn utgör ett konkret hinder för kvinnors deltagande arbetslivet och deras möjlighet att vara politiskt aktiva. En grundläggande förutsättning för demokrati och utveckling är därför att kvinnor får makten över sina kroppar och över sin sexualitet.

Utifrån Parisdeklarationen om biståndseffektivitet från 2005 pågår i dag ett reformarbete av svenskt utvecklingssamarbete. Syftet är bland annat att skapa ett mer effektivt bistånd genom samordning och arbetsdelning bland givarländerna utifrån principen om komplementaritet. Givarländerna ska komplettera varandra, inte konkurrera. Sveriges bilaterala bistånd ska fokuseras till färre samarbetsländer och sektorer.

De sexualkonservativa krafterna, uppbackade av katolska kyrkan och USA, driver i dag ett allt intensivare arbete mot kvinnors rätt till sina kroppar och sin sexualitet. Detta arbete har krönts med framgång bland annat i Nicaragua som i höstas införde ett totalt abortförbud. Det är därför av avgörande betydelse att de krafter som står upp för sexuella och reproduktiva rättigheter får stöd när dessa rättigheter hotas. SRHR-frågorna borde därför vara en faktor som vägs in när Sverige väljer vilka länder man ska fokusera sitt utvecklingssamarbete till.

I Tanzania har redan en fokusering av det svenska biståndet påbörjats, från 14 sektorer till 3–4 år 2010. En av de sektorer som prioriterats bort är hälsosektorn, där SRHR-frågorna ingår. Detta trots att Tanzania är ett land där mödradödligheten ligger på 578 per 100 000 och där 20 procent av denna mödradödlighet beror på osäkra aborter.

Arbetet med att minska antalet samarbetsländer ska bland annat utgå från varje lands komparativa fördelar. Sverige har varit ett av de länder som tydligast har lyft fram SRHR-frågorna i sitt utvecklingssamarbete, till skillnad från bland annat USA som genom The Mexico City Policy (även kallad gobal gag rule) motarbetar kvinnors rätt till sina kroppar och begränsar tillgången till preventivmedel. Även i EU motverkas konstant skrivningar om SRHR av andra medlemsländer. Om Sverige lämnar SRHR-frågorna är risken därför överhängande att ingen annan driver dem.

Enligt Sveriges politik för global utveckling (PGU) ska allt utvecklingssamarbete genomsyras av ett rättighetsperspektiv. Att alla människor, oavsett kön och sexualitet, får möjlighet att få information om sin sexualitet och uttrycka sin sexualitet på sina egna villkor är en fråga om hälsa och utveckling men också om mänskliga rättigheter. SRHR-frågorna borde därför som en naturlig del finnas med i dialogen med alla mottagarländer.

Jag vill därför fråga statsrådet:

1. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter prioriteras när biståndet nu ska fokuseras inom ramen för Parisagendan?

2. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för att även SRHR-frågorna inkluderas som en faktor i valet av vilka länder biståndet ska fokuseras på?

3. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för att inkludera sexuella och reproduktiva rättigheter i det rättighetsperspektiv som ska genomsyra allt?