Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i svensk utvecklingspolitik

Interpellationsdebatt 15 februari 2011

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 37 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Hans Linde har frågat mig hur jag avser att öka satsningarna på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inom ramen för den svenska utvecklingspolitiken, samt vilka initiativ jag avser att ta för att Sida och UD ska utveckla bättre uppföljningssystem för bistånd till SRHR så att man i framtiden kan redovisa hur stor del av biståndsbudgeten som satsas på detta område. Jag vill börja med att tacka Hans Linde för sitt engagemang i denna viktiga fråga, ett engagemang som vi delar sedan länge. Bristande tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa fortsätter att vara en av de vanligaste orsakerna till sjukdom, invaliditet och död för fattiga människor, framför allt för kvinnor och flickor mellan 15 och 44 år i utvecklingsländerna. SRHR handlar om såväl alla människors rätt till god hälsa och ett värdigt liv, som utveckling, kvinnors villkor och jämställdhet. Som Hans Linde påpekar i sin interpellation är SRHR en högt prioriterad fråga för regeringen. Vår ambition är tydlig: SRHR är centralt i fattigdomsbekämpning. Utan satsningar på detta område kommer millenniemålen aldrig att kunna uppnås. Herr talman! Sveriges stöd till SRHR kanaliseras genom FN och andra multilaterala organisationer, genom samarbete med regeringar inklusive basbudgetstöd och sektorprogramstöd, samt till civilsamhällesorganisationer. Flertalet av dessa har egna system för uppföljning av medel och bevakning av resultat. Sverige stöder arbetet med att förstärka dessa system. Det är riktigt, som Hans Linde påpekar, att en del av svårigheten med att följa finansieringen till SRHR beror på svagheter i existerande internationella och nationella system för att spåra och mäta stödet, inklusive OECD:s och Dacs markeringssystem. Det är svårt att fånga in stöd som faller in under flera sektorer, som är fallet med stöd till exempel till bekämpningen av sexuellt våld och andra SRHR-områden. Regeringen och Sida intensifierar nu arbetet med att utveckla bättre mätmetoder, relevanta indikatorer och återrapporteringssystem för att förbättra redovisningen av biståndsmedlen. Satsningar görs framför allt för att förbättra uppföljningssystem för mätning och rapportering av resultat, inte bara allokeringar. De senaste siffrorna om svenskt stöd visar på att svenska flöden till SRHR har ökat på flera områden de senaste åren, exempelvis reproduktiv hälsa, som har ökat från ca 210 miljoner kronor 2008 till ca 247 miljoner kronor 2010, liksom till organisationer så som UNFPA, som ökat från 400 miljoner kronor 2008 till 445,5 miljoner kronor 2011. En utvärdering av Sidas handlingsplan för förstärkning av hbt-personers rättigheter 2006-2009 visade att myndighetens finansiering av hbt-insatser ökade från 3,9 miljoner kronor år 2006 till 23,9 miljoner kronor år 2009. Sida fortsätter också sitt direkta arbete med den särskilda satsningen för mödrahälsa och arbetet med att uppnå millenniemål 5. En effektiv användning av biståndsmedel handlar inte bara om antalet kronor. Det är inte enbart volymen på SRHR-stödet som främjar ett önskat resultat utan även - och i allra högsta grad - hur pengarna används. Förutom insatser i form av projekt och program, utgör påverkansarbete och policydialog viktiga instrument. Sverige är en stark global röst kring SRHR och regeringen bedriver ett aktivt och konsekvent internationellt påverkansarbete, inte minst inom ramen för samarbetet i EU och FN. Förra året genomförde UD särskilda utbildningsinsatser för utlandsmyndigheterna i syfte att stärka det viktiga arbetet med SRHR. Sida genomför regelbundet olika sådana utbildningar för ambassadpersonal och lokala samarbetspartner. I samarbete med RFSU har ett omfattande referensmaterial till stöd för policydialoger tagits fram och finns tillgängligt förutom på svenska även på engelska, franska och spanska.

Anf. 38 Hans Linde (V)

Herr talman! Jag får även denna gång tacka biståndsministern för svaret. Detta är varken första eller sista gången vi i denna kammare debatterar sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i svensk utvecklingspolitik. Vi ska komma ihåg att det varje dag dör 1 000 kvinnor i samband med en graviditet. Det är 358 000 kvinnor som går förlorade varje år. Enligt Staffan Bergström, professor vid Karolinska Institutet, dör varje år fler människor, fler kvinnor och spädbarn, på grund av graviditetskomplikationer än det dör i aids, malaria och tuberkulos tillsammans. Och graviditet är ingen obotlig sjukdom. Den stora majoriteten av de kvinnor som dör, dör dessutom helt i onödan. I Sverige har vi lyckats pressa ned mödradödligheten till en på 17 400 födslar. Motsvarande siffra för Niger i Afrika är en på sju. För Afghanistan är det en på åtta. Vi vet i dag att 99 procent av alla kvinnor som dör i samband med graviditet dör i ett fattigt land. Bland flickor mellan 15 och 19 år är mödradödlighet i dag den vanligaste dödsorsaken. Samtidigt är mödradödligheten inte på något sätt svår att förklara. Vi vet vad som orsakar den, och vi vet vad som krävs för att åtgärda problemen och minska mödradödligheten på planeten. Det är självklart möjligt att pressa ned mödradödligheten i både Niger och Afghanistan till svenska nivåer och att rädda liv på tusentals kvinnor framöver. Men då krävs det resurser, och det krävs att kvinnor får makt över sina egna kroppar, sin egen sexualitet och sin egen reproduktion. Det krävs egentligen tre saker. Det krävs för det första utbyggd sjukvård, för vi vet i dag att endast hälften av de 123 miljoner kvinnor som föder barn varje år får tillgång till mödrahälsovård och vård för nyfödda. I de allra fattigaste delarna av Afrika beräknar man att bara var fjärde kvinna föder på sjukhus eller annan klinik. Det krävs för det andra ökad tillgång till preventivmedel. Vi vet i dag att 200 miljoner kvinnor på jordklotet saknar tillgång till preventivmedel. I Afrika finns det siffror på att endast 21 procent av kvinnorna i åldrarna 15-49 år har tillgång till preventivmedel. För det tredje krävs det lagliga och säkra aborter. Trots detta är abort förbjudet i 68 länder. Man beräknar att det varje år genomförs 22 miljoner osäkra och illegala aborter på jorden - osäkra aborter som leder till att 47 000 kvinnor dör varje år. Guttmacherinstitutet meddelar i sin senaste rapport om mödradödlighet att det skulle kosta drygt 11,8 miljarder kronor att ge alla världens kvinnor tillgång till både preventivmedel och mödravård - en fördubbling av dagens kostnader. Det kan tyckas vara en hög kostnad, men man ska påminna sig att det motsvarar 1 procent av de årliga militära utgifterna på jorden. Det är här någonstans som Sverige och vårt bistånd kommer in. Trots att ingen givare i dag kan säga att man är ovetande om mödradödligheten eller om vad som krävs för att minska den vet vi att många givare saknar både modet och viljan att investera i sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Jag träffade i förra veckan EU:s biståndskommissionär Andris Piebalgs och frågade honom hur han jobbade med just aborter och preventivmedel. Han svarade utförligt och länge utan att nämna orden "abort" eller "preventivmedel" - en bedrift, får jag väl säga. I Sverige har vi en annan situation. Här har vi ett mycket brett stöd för att jobba med just SRHR-frågor, och vi hör gång på gång biståndsministern säga rätt saker. Jag misstror inte Gunilla Carlssons vilja och mod när det gäller att driva dessa frågor, däremot ser jag inte att den vilja vi hör om gång på gång omsätts i ekonomiska medel. Biståndsministern har nu ett gyllene tillfälle. I år ökar det svenska biståndet med 3,7 miljarder kronor. Det är guldläge att göra de storsatsningar på SRHR-frågor, att bekämpa mödradödligheten, som vi har hört talas om så länge i talen och retoriken. Kommer nu biståndsministern när biståndsramen växer att se till att vi får till stånd ytterligare satsningar på SRHR?

Anf. 39 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Svaret på frågan är ja. Riksdagen har redan hanterat budgeten. Vi har gjort en särskild satsning på 500 miljoner kronor på kvinnor och barn i utvecklingssamarbetet. Det handlar om att göra både spjutspetssatsningar och tagga upp stödet till exempel inom ramen för hälsosystemen. Jag är glad för att vi har ett så starkt och engagerat stöd för SRHR-frågor i riksdagen. Det ser inte ut så i hela världen och i alla andra givarparlament. De erfarenheter vi själva har i Sverige kan vara till stor nytta, men vi ska väga ihop detta med behovet av värderingsförändringar i många av utvecklingsländerna. Vi ska också koppla detta till en av orsakerna till fattigdom. I hela Afrika lever ungefär 92 procent av kvinnorna i länder med restriktiv abortlagstiftning, och tillgången till säkra, legala, aborter är därmed otroligt begränsad. Det säger mycket om synen på kvinnan och möjligheter för kvinnor att inte bara få rätten till sin egen kropp utan också att vara del i produktionen. Produktionsbortfallet till följd av dödsfall och skador i samband med graviditeter och förlossningar är en av de största förklaringarna till bristande tillväxtökningar i Afrika. Det är därför som vi måste komma runt att, precis som Hans Linde säger, vara beredda att fortsatt investera mycket generellt i hälsosystemen, att ta strid och finansiera spjutspetssatsningar i värderingsfrågor. Vi ska driva kampen både politiskt och finansiellt. Jag vill hävda att vi ser till att de pengar som behövs finns. Men det kan hända att mer kan göras. Jag vet dock att Sida - där även Hans Linde har ställt sig till förfogande och bidragit konstruktivt - har gjort en särskild satsning på millenniemål 5. Jag hoppas att eftersom det nu ska ske en utvärdering att man kommer tillbaka till departementet och säger att man kan göra detta också. Det är innovativt och nödvändigt, här finns stora behov. Här finns olika initiativ som kan tas. Vi har verkligen försökt att kraftsamla på både myndigheten och departementet. Tack vare påverkansarbetet som jag har försökt att beskriva och samarbetet med RFSU har vi blivit bättre kravställare multilateralt. Jag är glad för att den nye chefen för Unicef, Anthony Lake, en något äldre man från USA, otroligt engagerat har börjat prata om dessa frågor. Han är beredd att ställa Unicefs kapacitet till förfogande för att inte bara rädda the small newborn babies utan över huvud taget se till hela kedjan av mödrahälsovård, tillgång till säkra och legala preventivmedel och aborter samt barnets första överlevnadsveckor. Han ser ett tydligt samband mellan att det inte går att rädda barnen om vi inte räddar mammorna. Det pågår en hel del diskussioner om detta. Men det är som Hans Linde känner till, nämligen att motståndet mot att tala om dessa frågor är större. Det är ännu värre när man i konkret handling vill omsätta dessa frågor med hjälp av aktiv politik. Jag är glad för stödet, och jag är glad för interpellationen. Den har gett mig möjlighet att ge några förklaringar till vad vi för närvarande investerar i. Jag kan även här, herr talman, säga att det finns mer vi skulle kunna göra, men jag tycker att vi håller jämna steg med förväntningarna och vår egen förmåga med vad Sverige kan bidra med.

Anf. 40 Hans Linde (V)

Herr talman! Det är helt sant som biståndsministern säger att internationellt är motståndet starkt. Att EU:s biståndskommissionär inte på en rak fråga kan ta orden abort eller preventivmedel i sin mun är ett talande exempel. Man kan inte ens nämna eller tala om frågorna. Det här visar också behovet av att Sverige agerar. Om vi inte agerar och lyfter upp frågor om mödradödlighet kommer inte speciellt många andra, om ens någon, att lyfta upp frågorna. Det här är kontroversiella frågor. Biståndspolitik, precis som politik på andra områden, handlar om att välja och göra prioriteringar. Vi ser att alltför många länder väljer att prioritera frågor som må vara viktiga men som är mindre kontroversiella. Just därför ser vi att det är när det gäller just millenniemål nr 5, som handlar om att minska mödradödligheten, som man släpar efter. Jag håller med om vad biståndsministern säger om vad som behöver göras för att åtgärda problemen med mödradödlighet. Det är också därför jag blir så förvånad när jag trots allt ser siffrorna i budgeten och de satsningar som görs. I somras presenterade RFSU en granskning av Gunilla Carlssons två första år som biståndsminister och satsningar på mödrahälsovård, preventivmedelsrådgivning och säkra aborter. Granskningen visar att mellan 2006 och 2008 minskade satsningar i svenskt bistånd just till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter med sammantaget 130 miljoner kronor. Det är rakt i motsats till den retorik vi har hört gång på gång från talarstolen: Det här är en prioriterad fråga i Sverige. Det här ska vi jobba vidare med. Trots allt kan vi konstatera att under Gunilla Carlssons två första år som biståndsminister minskade anslagen till just det området. Nu får vi höra att det görs satsningar. När det gäller reproduktiv hälsa har man ökat med hela 37 miljoner de två senaste åren. Då ska man komma ihåg att ökningen kom efter en inledande minskning. För förra mandatperioden är den totala ökningen när det gäller svenska satsningar på reproduktiv hälsa bara 31 miljoner kronor. Det är på ett område som av biståndsministern har lyfts fram som ett av de mest prioriterade i svensk biståndspolitik. Även med dessa ökningar har Sida gått från att avsätta 1,4 procent av sin biståndsverksamhet till reproduktiv hälsa till 1,7 procent. Det är inte jättemycket att hänga i julgranen - om jag ska vara helt ärlig. Lägg därtill de satsningar som nu görs på UNFPA, FN:s familjeplaneringsfond, som biståndsministern lyfte fram. De ökningar som görs nu följer på minskningar som har gjorts tidigare år. Det är mer eller mindre en återställare till tidigare års nivåer. Det är här det börjar bli svårt att se. Jag hör en biståndsminister gång på gång säga rätt saker, men jag ser inte var pengarna är någonstans. Jag ser inte satsningarna. Det här är dels ett problem med pengarna, de har jag lyft fram i min interpellation, dels ett problem att vi inte kan följa hur pengarna används. För de system som man har valt i dag för svenskt bistånd är det uppenbarligen svårt att se hur mycket pengar som används för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Jag förstår att det kan vara svårt med de verktyg som finns i dag på Sida och på UD, men att man över huvud taget inte kan få några konkreta svar på hur mycket Sverige i dag satsar på områdena är djupt problematiskt. Jag minns en debatt i början av förra mandatperioden när biståndsministern sade att de ger mer än 10 procent av biståndsbudgeten till SRHR-frågor. Men när RFSU granskar samma års budget hittar man inte mer än 2-3 procent på området. Det är en differens på flera miljarder kronor som inte går att spåra. Det här måste vara ett problem för en biståndsminister som säger att vi ska kunna följa pengarna och mäta resultaten, när det inte ens en gång går att visa att retoriken från talarstolen omsätts till verkliga satsningar.

Anf. 41 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Tack, Hans Linde, för att du vill hjälpa mig i kampen för att få fram vad det är vi gör, hur det ser ut och vad det leder till för resultat! Vi har i dag enorma problem i biståndet. Det handlar om, som jag nämnde i mitt interpellationssvar, att markörerna är knöliga. De är svåra att mäta och följa. Det rapporteras på olika sätt i olika sammanhang. Det är svårt för en riksdagsledamot att granska regeringen och för mig som biståndsminister att berätta om vad vi gör. Jag säger det helt öppet: Vi har problem i dag med resultatåterkoppling, med statistikrapporteringen och möjligheterna att se. Det beror på hur man räknar och mäter. RFSU mäter på ett sätt. Vi hade en diskussion med RFSU och visade hur vi hade mätt. Sedan var vi överens om att man kan mäta på olika sätt. Jag håller med om att det inte får vara så. Jag försöker framhålla att jag just nu från interpellanten inte har hört några idéer om att någon viss sak ska finansieras ytterligare. Nu när vi har skapat 500 nya miljoner inom biståndsramen i år för spjutspetssatsningar eller investeringar där vi redan står starka och behöver göra mer försöker jag på alla sätt föra den politiska dialogen i multilaterala sammanhang. Ibland är det lite lätt att säga att man ska öka med x procent eller x miljoner. Det skulle också vara intressant att få höra vad som kan göras mer i dag som inte görs i dag. Här ser jag fram emot en återkoppling från Sida. De tittar på uppfyllandet av millenniemålen. Framför allt Sverige har bestämt sig för att millenniemål 5, som handlar om mödradödlighet, är absolut viktigast fram till 2015. Jag tycker att vi har fått stöd i det internationella samarbetet. Jag är glad över att generalsekreterare Ban Ki Moon lyfter fram millenniemål 4 och 5 som särskilt viktiga. Det finns nu en diskussion som går i en riktning att inte bortse från detta tragiska och fruktansvärda faktum, bland annat de siffror som Hans Linde har lyft fram. Samtidigt är det den verklighet som utrikesutskottet märkte när man var i Bryssel i förra veckan. EU består av ett antal medlemsstater som själva inte tillgodoser de rättigheter som jag tycker att kvinnor i hela världen skulle ha. Det finns motstånd från vissa EU-länder mot att vi ska ägna oss åt det här utvecklingssamarbetet. Det gör det inte lätt för EU-kommissionär Piebalgs. Desto större blir ansvaret för oss som har det här starka stödet i kammaren, som så att säga har egna historiska erfarenheter av god mödrahälsovård och barnhälsovård som har lett till höga överlevnadstal och som också har bidragit, inte bara till god produktion i Sverige utan också stärkt kvinnors roll över lag. Detta blir då ömsesidigt stärkande. Jag är tacksam för det här stödet. Jag ser gärna fram emot ytterligare debatter och idéer om vad vi skulle kunna göra mer. Jag ska fortsätta mitt gedigna arbete med att påvisa resultat. Vi återkommer till riksdagen med en resultatskrivelse där vi just tittar närmare på kvinnor i utvecklingsländer. Men jag kan säga en sak redan i dag. Det här tar längre tid och är svårare än vad jag trodde. Jag tycker att det är oerhört viktigt att riksdagen ställer den här typen av frågor så att biståndsförvaltningen i sin helhet - det handlar alltså inte bara om myndigheter utan om samtliga engagemang vi har - förstår vikten av att kunna återrapportera, så att det inte bara är ministern och de folkvalda som får information utan att också människor i Sverige ska kunna följa och se vad vi gör och, hoppas jag, Hans Linde, speciellt på det här området kunna vara stolta över både politiken och pengarna.

Anf. 42 Hans Linde (V)

Herr talman! Jag kan garantera talmannen att det här är mitt sista inlägg i kammaren i dag. Jag återkommer i morgon bitti kl. 9.00 i utrikespolitisk debatt. Låt oss då säga att om vi på allvar ska ta steg för att minska mödradödligheten, rädda livet på några av de tusen kvinnor som varje dag dör i samband med graviditet, krävs det så klart att vi bryter tystnaden i de här frågorna, att vi vågar konfrontera de konservativa krafterna, både i FN-systemet och även i EU-systemet. Det har jag allt förtroende för att Gunilla Carlsson vid många tillfällen gör. Jag skulle säkert kunna önska att man gjorde ännu mer och ännu oftare, men jag ser ändå att det är ett område där man gör saker. Retorik och tal i alla ära, men det i sig räcker ju inte för att rädda livet på de här kvinnorna. Det krävs faktiskt också pengar. Det krävs procent och det krävs procentuella ökningar. Vi ska komma ihåg att i Afghanistan, ett av de länder där mödradödligheten är som allra allvarligast och 20 000 kvinnor dör varje år, räknar man med att en säker förlossning kostar 35 kronor. Det är med ganska små medel som vi skulle kunna göra väldigt stor skillnad. Visst är det så att det i FN-systemet och när vi jobbar tillsammans i EU finns väldigt många bromsklossar. Men när det gäller svensk biståndspolitik är det fortfarande i högsta grad en nationell fråga. Vi har makten här i Sverige, eller rättare sagt Gunilla Carlsson och den borgerliga regeringen har makten över sin egen biståndsbudget. Man kan välja att genomföra satsningar om man bara gör det. Därför blir jag också så förvånad när jag efter fyra år ser att man inte kan peka på några riktigt stora ekonomiska satsningar. Jag hör retoriken, men jag ser inte pengarna. Det tycker jag är beklagansvärt. Biståndsministern efterfrågar vad vi skulle kunna göra mer. Det finns en lång rad åtgärder. Det är en interpellationsdebatt i sig. Låt mig säga att jag skulle önska att Sverige tydligare riktade satsningar till just kvinnoorganisationer och kvinnorörelser i de länder där situationen är som allra tuffast. Jag tycker att det var olyckligt att man fasade ut i Nicaragua där de nu har infört ett totalt abortförbud. Jag hade önskat att Sverige hade funnits kvar där och både stöttat den nicaraguanska kvinnorörelsen och varit mer offensiv när det gäller att stötta kvinnorörelser över hela jorden.

Anf. 43 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Tack för en väldigt bra interpellationsdebatt! Vad gäller till exempel Nicaragua har vi ju sagt att vi ska se till att vi har tematiska satsningar kvar på det här området. Vi ska också ställa krav på multilaterala organisationer för att inte överge kvinnorna i Nicaragua. Jag har inte rätt att ställa frågor till interpellanten, men jag tror ju inte att interpellanten tror att om vi såg till att varenda krona och öre vi hade i biståndsbudgeten bara gick till SRHR hade vi därmed löst problemet. En av de stora svårigheterna som jag ser nu är just att frågan om hälsa och kvinnors ställning är så inkapslad i hemmen. Det är alltså lättare i dessa dagar att jobba med demokratistöd och att infiltrera, där vi kan använda sociala medier och andra sätt. Förra gången jag kom till exempel till Sudan trodde jag att jag var där för att inviga en mödraklinik och att det hade börjat hända saker och ting. Efter tre år kunde jag se att det ser precis likadant ut. Det har inte blivit något mer. Södra Sudan är nu ett av de absolut värst drabbade länderna, där mödradödligheten ökar. Det finns en norm som gör att det är helt okej att ta 12-13-åringar till fruar. Det gör att allt fler barn nu dör i barnsäng. Det är fullkomligt oacceptabelt. Då sitter vi där med våra biståndsinsatser. Jag sade så här: Men vi invigde kliniken och den skulle vara i full gång. Nej, prioriteringarna och ägarskapet från sudaneserna har gjort att vi inte har gjort det för vi har gjort andra saker i stället. Det är alltså oerhört svårt när vi inte har ägarskapet och tillgången till dessa kvinnor. Även om det bara kostar 35 kronor, var hittar du kvinnan som skulle behöva få tillgång till en säker abort? Hur når du ut till henne? Vi har pratat om hälsosystemen i dag, som jag tror är viktiga. Men det är inte hela frågan. Det är därför värderingsarbetet blir så viktigt, för att kunna visa att det inte är okej att förvägra kvinnorna dessa rättigheter. Det finns en ekonomisk rationalitet för många av världens mäktiga män och de måste börja se kvinnor ur alla dessa aspekter och också tillerkänna dem dessa rättigheter. Det är därför som jag vill hävda att om vi bara lade alla pengar så hade vi ändå inte haft verktygen att nå dessa behövande kvinnor. Det är därför vi också måste fortsätta påverkansarbetet. Det gör vi. Vi jobbar lokalt och globalt med detta för att se till att fler förstår att vi inte kan fortsätta så här, för då kommer vi inte att komma åt fattigdomen i världen.

den 2 februari

Interpellation

2010/11:180 Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i svensk utvecklingspolitik

av Hans Linde (V)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Över stora delar av jorden möter män och kvinnor inskränkningar i sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. 37 procent av världens kvinnor lever i länder där de förvägras rätten att bestämma över sin egen kropp och 200 miljoner kvinnor saknar tillgång till preventivmedel. I alltför många länder saknas resurser och/eller politiska vilja för att alla män och kvinnor ska ha rätten att bestämma över sin egen kropp, reproduktion och sexualitet.

Kvinnor betalar med sina liv och sin hälsa för inskränkningar av rätten till sin kropp, reproduktion och sexualitet. 360 000 kvinnor dog i samband med en graviditet 2008 och 47 000 kvinnor beräknas dö årligen i samband med osäkra och illegala aborter enligt WHO. Detta är ett av de största hindren för ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning. Utan stora satsningar på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) kommer svårligen framsteg inom någon del av utvecklingspolitiken att kunna göras.

Vi ser i dag att alltför många biståndsgivare saknar viljan eller modet att engagera sig i kontroversiella frågor som SRHR. Inte minst märks detta inom EU där konservativa medlemsstater aktivt blockerar viktiga satsningar.

Sverige har en lång tradition av arbete med SRHR och av att stå upp för kvinnors rättigheter i internationella sammanhang. Sveriges regeringar har prioriterat SRHR sedan 2004. Detta engagemang har gett Sverige en trovärdighet inom dessa områden, men det har också skapat förväntningar.

Det vilar ett tungt ansvar på Sverige att vara en tydligt allierad part till alla modiga kvinnor och män som runt om i världen slåss för rätten att bestämma över sin egen kropp och uttrycka sin egen sexualitet. Om Sveriges röst tystnar på dessa områden är risken överhängande att inget annat land kommer att lyfta dem i stället.

Arbetet för SRHR kräver ett brett engagemang. Riktade biståndsinsatser är avgörande och Vänsterpartiet har i flera olika sammanhang föreslagit att minst 10 procent av biståndsbudgeten ska öronmärkas till SRHR. Men biståndsinsatser måste också kombineras med ett brett arbete i organisationer som EU och FN samt i en aktiv dialog med Sveriges samarbetsländer.

Gunilla Carlsson har sedan sitt tillträde som biståndsminister visat ett stort engagemang för SRHR, som Vänsterpartiet vid flera tillfällen haft anledning av välkomna. Däremot har vi haft betydligt svårare att se hur detta engagemang omsatts till faktiska satsningar.

RFSU visade i en rapport i juli 2010 att det svenska biståndet till SRHR har minskat mellan åren 2006 och 2008 med så mycket som 130 miljoner. Enbart stödet till mödrahälsovård, preventivmedelsrådgivning och säkra aborter minskade med nästan 18 miljoner kronor under dessa år. Även med den extrasatsning på millenniemål 5 som Gunilla Carlsson lanserade i oktober 2009 så kvarstår stora frågetecken kring hur mycket pengar Sverige egentligen satsar på SRHR i dag.

RFSU:s sammanställning är den första som görs av både UD:s och Sidas bistånd till SRHR. Bortsett från de nedslående resultaten när det kommer till ekonomiska medel visar RFSU på hur svårt det är att få fram statistik och härleda finansiering av det svenska SRHR-biståndet.

Sverige har sedan 2006 haft en borgerlig regering som talat om kvalitet och resultat i biståndet. Trots det kan man i dag inte tydligt visa på hur stor andel av biståndsbudgeten som går till SRHR, ett område som regeringen själv lyfter fram som prioriterat. Det är uppenbart att Sida och UD måste ta fram bättre verktyg för att kunna följa hur stort SRHR-biståndet är och till vad det används. I dag saknas uppföljningssystem som kan hantera sektorstöd eller frågor som finns med i flera olika sektorer.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet:

Hur avser statsrådet att öka satsningarna på SRHR inom ramen för den svenska utvecklingspolitiken?

Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att Sida och UD ska utveckla bättre uppföljningssystem för bistånd till SRHR så att man i framtiden kan redovisa hur stor del av biståndsbudgeten som satsas på detta område?