den 13 mars 
 
Interpellation 
 
2006/07:407 Romstadgan 
 
av Alice Åström 
(v) 
 
till 
justitieminister Beatrice Ask (m) 
 
<a name="Temp"></a>1998 
antogs Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Den trädde i kraft 
2002 efter att 60 stater, däribland Sverige, ratificerat den. En utredning fick 
sedan i uppdrag att ta fram svensk lagstiftning angående allvarliga 
internationella brott, eftersom det bedömdes finnas ”ett starkt svenskt 
intresse av att svensk lagstiftning medger lagföring för allvarliga 
internationella brott på motsvarande sätt och i samma utsträckning som skall 
gälla enligt den internationella ordning som Sverige har verkat för”. 
 
Utredningen, 
Internationella 
brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98), togs emot positivt av 
remissinstanserna. Sedan dess har Justitiedepartementet berett frågan. 
Resultatet av beredningen dröjer dock på grund av att andra frågor har 
prioriterats högre. 
 
Under 
hösten ställde Lena Olsson en fråga till justitieministern om hur regeringen 
ville prioritera frågan om beredning av utredningen och därmed implementering 
av Romstadgan i svensk rätt. Svaret var att ministern hoppades kunna lägga fram 
lagstiftning under 2007. I ett nyligen meddelat frågesvar framgår det dock att 
denna ambition inte längre gäller. 
 
Min 
fråga till justitieminister Beatrice Ask är: 
 
Vilka 
åtgärder avser ministern att vidta med anledning av förslagen från utredningen Internationella 
brott och svensk jurisdiktion?<a name="Ledamot"></a><a name="PassTempLäge"></a>

Interpellation 2006/07:407 av Åström, Alice (v) Romstadgan

Video


Fru talman! Alice Åström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av förslagen i betänkandet 
Internationella brott och svensk jurisdiktion
.
Betänkandet innehåller två separata delar. Jag har förstått Alice Åströms fråga som så att hon avser den del som gäller de internationella brotten.
Det är självklart mycket viktigt att svensk strafflagstiftning möjliggör lagföring av personer som har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Det råder dock ingen tvekan om att nuvarande bestämmelser ger sådana möjligheter. Vi har en särskild lagstiftning om straff för folkmord, och i brottsbalken finns bestämmelsen om folkrättsbrott som straffsanktionerar krigsförbrytelser. Även de gärningar som i Romstadgan betecknas som brott mot mänskligheten faller under svensk strafflag. För dessa kan brottsbalkens bestämmelser om bland annat mord, grov misshandel och våldtäkt tillämpas. Svensk domstol har också i de flesta av dessa fall behörighet att döma över brotten oavsett var och av vem de har begåtts.
Jag vill i sammanhanget också påpeka att bestämmelsen om folkrättsbrott nyligen tillämpats i praktiken. Det skedde vid en rättegång om krigsförbrytelser som genomfördes vid Stockholms tingsrätt under senhösten 2006. Åtalet ledde till fällande dom. Den svenska lagstiftningen medförde inga hinder för lagföring av det som enligt internationell humanitär rätt var att betrakta som krigsförbrytelser i den mån det var föremål för prövning i målet.
Sverige har ingen folkrättslig skyldighet att införa brotten i Romstadgan i svensk rätt. Romstadgan bygger i stället på den så kallade komplementaritetsprincipen enligt vilken det i första hand ankommer på de enskilda staterna att ansvara för lagföringen av brott mot stadgans straffbestämmelser. Svensk lagstiftning uppfyller som sagt på det hela taget de krav på möjligheter till lagföring som komplementaritetsprincipen ställer.
Trots det kan det finnas skäl att se över lagstiftningen i syfte att göra den tydligare och för att den bättre ska stå i överensstämmelse med utvecklingen på den internationella rättens område.
Jag har flera gånger sagt att det är min ambition att lägga fram förslag kring detta. Tyvärr har det inte kunnat ske så snabbt som jag hade avsett. Men ambitionen ligger fast.



Fru talman! Jag ska börja med att tacka justitieministern för svaret. Om jag ska säga något positivt är det att justitieministern tydligt signalerar att det finns skäl att se över lagstiftningen för att göra den tydligare och för att den bättre ska stå i överensstämmelse med utvecklingen på den internationella rättens område. Jag är glad att justitieministern säger att justitieministern har en ambition att lägga fram ett förslag om det här, att det inte kan gå så snabbt som man har avsett men att ambitionen ligger kvar. För det finns ju all anledning att vara kritisk mot den svenska lagstiftningen och att vi inte har införlivat Romstadgan på det sätt som faktiskt krävs. 
Det är två saker som är särskilt viktiga. Det ena är, och det säger justitieministern, att det inte finns något formellt krav på att man ska införliva stadgans straffrättsliga principer. Men i praktiken innebär stadgan att det finns ett sådant krav. Det är ju komplementaritetsprincipen som gäller, och den innebär att ICC bara ska träda in som ett komplement när nationell rättskipning inte fungerar. Därför är det ganska tydligt och självklart att vi måste införliva Romstadgan. Det vore en tragedi om Sverige skulle hamna i läget att ICC skulle behöva träda in för att Sverige i sin straffrättsliga reglering inte har gått så långt som stadgan gör.
De flesta länder har gjort en översyn av behovet av lagändringar, och vi behöver göra det här så snabbt som möjligt. Vi skulle riskera att hamna i samma klass som mer eller mindre skurkstater som inte är beredda att följa Romstadgan på det här området.
Visst ser vi att det finns områden i stadgan, bland annat när det gäller förmäns ansvar, där stadgan faktiskt går mycket längre än svensk lagstiftning. Vi har frågan om preskription, där stadgan också går mycket längre än svensk lagstiftning. Internationella brott ska ju undantas från preskription. Där ligger vi långt ifrån det som stadgan har.
Visst, Sverige har kunnat fälla Arklöv för folkrättsbrott. Motsatsen hade varit katastrofal, om vi i Sverige inte hade kunnat göra det. Att den katastrofen kunde undvikas, vilket var positivt, är inte tillräckligt för att vi inte ska vidta de åtgärder som behöver göras.
Justitieministern signalerade att man skulle ta tag i det och att man kommer att återkomma men inte så snabbt som justitieministern skulle vilja. Min fråga till justitieministern blir väldigt konkret. När kommer justitieministern att komma med ett förslag till Sveriges riksdag där vi lever upp till internationell rätt på det här området?



Fru talman! I dag är en stor dag. Jemen har som andra arabland i Mellanöstern beslutat att ratificera Romstadgan. Om Jemen kan ratificera Romstadgan torde väl ändå Sverige, demokratin, kunna implementera den. Det är för övrigt sjätte gången som jag diskuterar med en justitieminister oavsett färg i denna fråga. Det har varit väldigt många löften om att Sverige ska implementera Romstadgan men få konkreta politiska resultat.
Man kan för det första fråga sig varför det behövs en ny svensk lag. Som har nämnts bygger ICC på den så kallade principen om komplementaritet, det vill säga ICC ska endast agera om de enskilda staterna varken kan eller vill göra det. Det primära ansvaret för att lagföra personer som är misstänkta för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser vilar alltså på staterna.
Mot bakgrund av denna komplementaritetsprincip är det viktigt att det finns en nationell lagstiftning som gör det möjligt att också i nationella domstolar döma personer som har gjort sig skyldiga till dessa grova brott. Det räcker därför inte att Sverige har ratificerat Romstadgan. Vi måste också implementera den i den nationella lagstiftningen.
För det andra är nuvarande lag som straffbelagt folkrättsbrott inte tillräckligt klar och förutsägbar, vilket gör att domstolar frikänner vid grova förbrytelser. Nuvarande lag är ett så kallat blankettförbud, vilket innebär att den hänvisar till internationella traktat och sedvana. Det finns inga andra sådana exempel i det svenska rättssystemet. Det här kan anses bryta mot legalitetsprincipen, som är en av grunderna för svensk straffrättskipning.
Beatrice Ask hävdar i sitt svar att Jackie Arklöv har blivit dömd för folkrättsbrott och att den nuvarande lagen är av tillräckligt hög kvalitet. Vad man då kan säga är att domen mot Jackie Arklöv faktiskt endast har prövats i underrätt, i svensk tingsrätt. Det är inte säkert att den skulle stå sig i högre instanser.
Den sista och i mitt tycke allvarligaste aspekten av att Sverige inte har implementerat Romstadgan handlar om att denna förhalning från regeringar, oavsett färg, faktiskt skadar svensk utrikespolitik. Sverige har under flera år uppmuntrat andra länder att ansluta sig till olika internationella stadgar och till den internationella brottmålsdomstolen och att anpassa sin lagstiftning därefter. Med vilken tyngd kan Sverige i fortsättningen hävda att andra länder ska lagföra misstänkta förbrytare om vi inte själva anpassar vår lagstiftning?
Jag tycker att Alice Åströms fråga är på sin plats. Det är otroligt viktigt att dessa löften faktiskt också blir verklighet. Nota bene: Jag har ställt skriftliga frågor till Thomas Bodström från 2002 och framåt. Hela tiden har det kommit löften om att stadgan ska implementeras, men mycket lite sker. Det är otroligt viktigt att betona att om Sverige ska vara ett gott föredöme internationellt måste vi också leva upp till detta.



Fru talman! Romstadgan är en milstolpe i den internationella rättens utveckling, och Sverige deltog väldigt aktivt i arbetet med att förhandla fram den. Eftersom stadgan bygger på komplementaritetsprincipen är det naturligtvis angeläget att staterna har straffbelagt folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Sverige 
har
 straffbestämmelser för detta. Våra domstolar har också mycket långtgående domsrätt.
Sverige har, inte minst tillsammans med övriga medlemsstater i EU, en viktig roll att spela för att Romstadgan ska få genomslag i så många stater som möjligt. Det pågår också andra lagstiftningsprojekt som i realiteten anpassar svensk lagstiftning till Romstadgan i viktiga delar. Ett exempel är förslaget om slopande av preskriptionstiden för vissa brott, bland annat mord, folkmord och grova folkrättsbrott, som nu är ute på remiss. Helt nedlagt är alltså inte projektet.
Trots detta kan det precis som interpellanten och även Birgitta Ohlsson säger finnas skäl att se över lagstiftningen för att göra den tydligare och bringa den i bättre överensstämmelse med den internationella rättens utveckling. Jag konstaterar dock att de framlagda förslagen är omfattande och juridiskt komplicerade och kräver ganska noggrant principiellt arbete. Då fungerar det så på ett departement att man måste avsätta tid, och det handlar alltid om prioriteringar.
Jag kan konstatera, vilket gör mig bekymrad, att vi inte har fått fram detta riktigt så fort som jag hade hoppats. Samtidigt kan jag konstatera att den förra regeringen hade fyra år på sig att lägga fram ett förslag utan att förmå sig att komma till skott.
Jag har förhört mig lite grann om var arbetet ligger. Det har ändå gjorts ett beredningsarbete som ligger på en viss nivå. Jag vet ungefär hur lång tid och hur omfattande arbete som krävs för att få fram detta och ska göra vad jag kan när det gäller att titta på prioriteringarna. Det viktiga är ändå att vi är trygga i att den svenska lagstiftningen fungerar som den just nu ser ut. Någon tragedi är detta naturligtvis inte. Jag tror inte att vi kommer att hamna i en situation där vi får rycka ut och tala om att Sverige inte klarar av det här.
Detta räcker inte. Vi ska också vara ett föredöme. Det arbetet är dock som sagt delvis inlett. Jag får återkomma med exakt besked om när ett förslag kan vara klart, för det har jag inte lyckats få fram. Detta är också en enhet som är väldigt hårt ansträngd av arbete. Det är många viktiga saker vi behöver uträtta.
Min ambition kvarstår dock. Jag anser att vi ska ha en översyn av detta och att vi ska införliva Romstadgan i svensk rätt, men jag vågar inte säga exakt när. Det är också en skillnad i förhållande till den förra regeringen, om jag ska tro Birgitta Ohlsson: Jag ger inga stora löften utan försöker redovisa min principiella inställning och skälen till den.



Fru talman! Det är bra att justitieministern signalerar den principiella inställningen att vi ska införliva Romstadgan och att det är med denna målsättning som arbetet bedrivs. Ändå kan jag vara kritisk, precis på samma sätt som jag var kritisk mot den förra regeringen, därför att det inte händer någonting. Utredningen om detta kom ju 2002!
Med tanke på att Sverige ska vara ett föredöme i världen - vi kräver ju detta av andra länder, och att flera länder ansluter sig till Romstadgan är en väldigt viktig process där Sverige ska vara pådrivare - är det beklagansvärt att vi fortfarande inte har kommit längre. Redan 2002 när den här utredningen arbetade hade Estland, Polen och Ungern nyligen antagit eller var precis på gång att anta nya generella straffregler som man utformat så att de var samstämmiga med Romstadgan. I Norge pågick det också ett omfattande arbete med att anta en ny strafflagstiftning år 2002. Många andra länder som då var på gång att anta särskilda strafflagar avseende internationella brott - Storbritannien, Nya Zeeland, Kanada - har valt att inte utforma några egna brottsbeskrivningar utan hänvisar i sin nya lagstiftning helt till Romstadgans brottsdefinitioner.
Vi ser alltså att väldigt många länder redan har inlett detta arbete. Många länder har kommit mycket längre än Sverige.
Just när det gäller den internationella rätten, brottmålsdomstolen och Romstadgan är det otroligt viktigt att länder som Sverige är föregångsländer. Det får inte finnas en enda möjlighet - jag hoppas att justitieministern delar den uppfattningen - för länder som kränker och begår brott mot mänskliga rättigheter att säga: Ja, att vi inte har införlivat detta är inget konstigt. Sverige har ju inte heller införlivat Romstadgan. Det är i detta perspektiv det är viktigt att vi ligger i framkant när vi driver de här frågorna.
Jag får tacka justitieministern för det principiella svaret. Även om enheten på Justitiedepartementet är ansträngd när det gäller de här frågorna hoppas jag att detta ges en hög prioritet. I det internationella arbetet har Sverige denna viktiga roll att spela. Jag vill inte att Sverige ska vara ett land som kan användas när länder ska ursäkta sig för att man inte tar itu med de brott mot mänskliga rättigheter som begås.



Fru talman! Jag vill instämma i Alice Åströms förhoppning att justitieminister Beatrice Ask kommer att lyfta upp frågan till en högre nivå och driva på så att Sverige faktiskt också implementerar Romstadgan.
Folkmord hör som sagt till de grymmaste barbarier vi sett i världshistorien, alltifrån andra världskrigets judeutrotningar till folkmordet i Rwanda som skördade uppemot en miljon offer på ungefär hundra dagar. Men det pågår också grymma folkmord i dag, exempelvis i Darfur där uppemot 300 000 människor har blivit dödade - något som förmodligen kommer att komma upp som ett stort fall i den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Här har vi ett starkt moraliskt ansvar från svensk sida.
Det var i juni 2001 som Sverige ratificerade Romstadgan. Det har gått sex år sedan dess, och det är dags att höja tempot. Beatrice Ask kan inte ställas till svars för att Thomas Bodström var ovanligt slapp i denna fråga, men det är viktigt att den nya borgerliga regeringen lägger sig i framkant och väljer att lyfta upp frågan.
Andra frågor som rör folkmord och som också bör diskuteras och reflekteras över en dag som denna är exempelvis att vi borde ha en folkmordsenhet vid Rikskrim, något som har lyfts fram tidigare, och att det kanske kan finnas tusentals krigsförbrytare på svensk mark just nu - ett oerhört allvarligt problem.
Sverige har alltid haft en hög svansföring när det gäller internationella traktat och internationell rätt. Därför är det viktigt att man faktiskt lyfter upp den internationella straffrättsutredningen som vi inte har diskuterat i dag. Den kan inte ligga i en frysbox utan måste upp, debatteras och läggas fram.
Sist men inte minst: Om ett land som Jemen, som är mycket mindre utvecklat demokratiskt sett än vad Sverige är, kan ratificera Romstadgan borde Sverige kunna implementera den.



Fru talman! Först vill jag gärna säga att Norge fortfarande inte är klara med sitt arbete även om de inledde det tidigt. När man jämför med andra länder och hur långt länderna har kommit när det gäller implementering ska man också vara klar över att det ibland handlar om hur mycket hemläxa de olika länderna har att göra. Det viktiga för Sveriges vidkommande är att vår lagstiftning ändå är någorlunda tillfyllest för att vi ska kunna döma människor som har begått den här typen av hemska brott, även om det så att säga finns andra skäl - tydlighetsskäl men också förebildsskäl om man kan säga så - för att Sverige ska göra implementeringen någorlunda snabbt.
I januari hade vi 24 förundersökningar om krigsförbrytelser eller något annat internationellt, allvarligt brott i gång i Sverige. Endast i ett av dessa fall har en misstänkt person underrättats om misstanken. Den stora svårigheten i dag när det gäller att lagföra krigsförbrytelser och den här typen av brott är inte den svenska lagen utan svårigheterna att genomföra en korrekt polisutredning.
När vi engagerar oss för en bättre tingens ordning när det gäller internationella brott är det otroligt viktigt att också arbeta med polisutredningarna och hur man kan få fram underlag rent praktiskt. Det är också något som är viktigt för regeringen: att praktiskt se till att polis, åklagare och andra har de resurser och den kompetens som krävs för att kunna arbeta med dessa viktiga ärenden. Det handlar alltså inte bara om implementeringen av en stadga, utan man måste också få något gjort med regelverken. Vi måste försöka göra både-och.
Vi har som sagt haft sex månader på oss, och man kan väl tycka att det är lite senfärdigt. Problemet är naturligtvis att alliansregeringen gav en rad löften i valrörelsen som berör just straffrättsenheten och en del av dessa områden. Dessa områden är också viktiga att ta fram. Vi har inte hur många experter som helst för den här typen av komplicerat lagstiftningsarbete, men jag tycker ändå att jag på ett tydligt sätt har markerat min ambition och att jag ser de här frågorna som oerhört viktiga.
Jag är däremot klar över att vi har en någorlunda bra lagstiftning på plats som gör att vi ändå kan döma personer om vi har tillräckligt bra utredningar för den här typen av grova brott i Sverige. Det är viktigt att vi gör detta.



Fru talman! Självklart är det viktigt att man gör både-och. Vi behöver duktiga poliser som kan utreda. Vi behöver domare. Vi behöver hela kedjan för att kunna utreda dessa brott på ett bra sätt. Men även om man inte omedelbart kan göra både-och är det ändå viktigt att ta alla steg man kan, så fort man bara kan.
Fru talman! Jag hoppas att frågan om Romstadgan är en sådan fråga där alla partier egentligen är överens, där det inte finns några skilda åsikter om det här ska vara straffbart på det ena eller på det andra sättet utan där vi i stället för att vara kritiska och diskutera om den förra regeringen tog väldigt lång tid på sig eller att den nuvarande regeringen har haft den korta tiden på sig kan vara överens.
Jag tycker inte att det här är en sådan fråga där vi ska behöva träta om vilken regering som gör vad snabbast. Vi kan snarare vara överens om att vi har ett internationellt ansvar och att vi behöver förstärka vår lagstiftning och implementera Romstadgan.
Jag hoppas att det här arbetet kan få hög prioritet i Justitiedepartementet även om inte allmänheten, medborgarna i Sverige, direkt frågar efter det. Jag tycker att vi kan lyfta oss och se det större, internationella sambandet. Precis som Birgitta Ohlsson sade: Folkmord och övergrepp sker varje dag, och vi vet aldrig när vi kommer att behöva använda den här lagstiftningen.
