Rehabilitering inom Kriminalvården

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 24 juni 2013

Interpellation: Rehabilitering inom Kriminalvården

Interpellation 2012/13:491 av Ericson, Gunvor G (MP)

den 11 juni

Interpellation

2012/13:491 Rehabilitering inom kriminalvården

av Gunvor G Ericson (MP)

till justitieminister Beatrice Ask (M)

Det är nu mer än ett år sedan Per Åke Nylander, forskare i socialt arbete vid Örebro universitet, tydliggjorde den splittring som finns inom kriminalvården. Det finns två tydliga inriktningar inom verksamheten, säkerhet kontra rehabilitering. Man har dock inte lyckats förena dessa två inriktningar under åren utan snarare upplever de få arbetsterapeuter som har arbetat inom kriminalvården att verksamheten blivit än mer polariserad.

Skillnader i uppfattning om kriminalvårdens uppdrag kan ses både på avdelningsnivå och på anstaltsnivå. Det i sin tur påverkar verksamheten och de anställda då de kan ha vitt skilda uppfattningar om vilket uppdrag de har i sitt dagliga arbete tillsammans med de intagna.

Man kan förenklat säga att motsättningarna är ofrånkomliga, kriminalvården har ett dubbelt uppdrag, men att inte erkänna och värdesätta rehabiliteringsuppdraget över huvud taget är att undanhålla de intagnas rätt till stöd och hjälp inför framtiden. Flera arbetsterapeuter berättar om att det i dag är helt acceptabelt att anse att rehabiliteringsinsatser är helt bortkastade insatser och att det är betydligt bättre att använda de begränsade resurser man har till att uppnå en god säkerhet vid anstalten i stället. Detta synsätt återfinns såväl på ledningsnivå som hos enskilda medarbetare inom kriminalvården.

Rehabilitering inom kriminalvården syftar till att ge den intagne möjlighet att återvända till ett liv i frihet, fritt från droger och brott. Det handlar om att utveckla ett vardagsliv som stöder ett normalt vuxenliv med ett så normalt livsmanus som möjligt.

Rehabilitering delas ofta in i tre delar: medicinsk rehabilitering, social rehabilitering och arbetslivsinriktad rehabilitering. Inom kriminalvården behövs alla dessa tre delar, för att möta mot det behov som de intagna har. De åtgärder som ingår i rehabiliteringen kan vara arbetslivsinriktade, medicinska, pedagogiska, psykologiska och sociala. Under senare år har kunskapen om kognitiva funktionsnedsättningar hos de intagna uppmärksammats och behovet av kognitiva hjälpmedel har också blivit mycket angelägna vid de anstalter där man väljer att ha en aktiv rehabilitering.

Ska kriminalvården kunna erbjuda den rehabilitering som de intagna är i behov av måste olika yrkesgrupper finnas anställda, yrkesgrupper som har kompetens och kunskap i rehabiliteringsfrågor.

Arbetsterapeuter är en yrkesgrupp, som genom sin kartläggning av den intagnes förmågor, färdigheter och förutsättningar att klara sina vardagliga aktiviteter som personlig vård, boende och arbete borde vara en helt naturlig medarbetare inom kriminalvården. Det är först efter en grundläggande kartläggning som rehabiliteringsmål kan identifieras och vilka olika färdigheter som behöver tränas.

I dag saknas mycket ofta en kartläggning av den intagnes förmågor och färdigheter. Oftast bestämmer man vilka aktiviteter som han eller hon ska delta i oavsett behov. På så sätt blir aktiviteten inget verktyg i rehabiliteringen och något som på sikt kan stödja ett liv utanför fängelset utan bara en sysselsättning under fängelsetiden.

Man håller de intagna sysselsatta men det har ingen relation till eller förberedelse för ett liv utanför anstalten. Begreppet rehabilitering innebär att man utreder en persons behov av vård och därefter erbjuder insatser som har god vetenskaplig eller beprövad grund. Valet av insatser är inte slumpmässiga när termen rehabilitering används på rätt sätt.

När personalen i dag inom anstalten eller avdelningen arbetar med rehabilitering är valda metoder ofta mycket inriktade på samtal, exempelvis mental träning, preventionsstrategier och så vidare. De arbetsterapeutiska insatserna skiljer sig markant från dessa, de har sin grund i personens egen möjlighet till aktivitet. I den arbetsterapeutiska behandlingen krävs engagemang från den intagne, man måste själv var aktiv och oftast kan man använda helt naturliga uppgifter och aktiveter i träningen, till exempel planera och laga enklare måltider, sköta sina räkningar, läsa en instruktion och klara sin tvätt. Detta är aktiviteter som många av dagens intagna har mycket svårt att hantera.

Vidare borde den arbetslivsinriktade rehabiliteringen inom kriminalvården vara betydligt mer uppmärksammad. Om regeringen menar allvar med den så kallade arbetslinjen borde den även gälla denna grupp efter avtjänad tid i kriminalvården.

Ett exempel på yrkeskompetens som skulle kunna bidra i rehabiliteringsarbetet är arbetsterapeuter. Inom arbetsterapin i Sverige har det alltid funnits naturligt fokus på frågor som rör bedömning av personers arbetsförmåga. Sedan slutet av 1990-talet har detta arbete i praxis även resulterat i en mer vetenskaplig utveckling som lett fram till flera publikationer och ett flertal avhandlingar inom området.

Att inte låta de intagna inom kriminalvården få ta del av denna kunskap utan bara erbjudas "något att göra" är ineffektivt och slöseri med resurser. För 20 år sedan fanns ca 25-30 arbetsterapeuter anställda inom kriminalvården, medan de i dag totalt är på sin höjd fem stycken.

Några konkreta exempel på vad arbetsterapeuters kompetens kan bidra med

·       kartlägga personens möjligheter och hinder att delta i de naturliga aktiviteter som finns vid anstalten

·       stödja personen i att delta i olika sociala sammanhang

·       göra en bedömning av personens arbetsförmåga

·       rekommendera kompensatoriska hjälpmedel som kognitiva hjälpmedel och strategier samt individuell anpassning av dessa till den enskilde personen

·       samverka med andra verksamheter, exempelvis Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, socialtjänsten för att stödja utvecklandet av ett vuxenliv utan brott efter fängelsevistelsen.

Med bakgrund av ovanstående vill jag fråga justitieministern:

Avser justitieministern att verka för att sammanföra de två tydliga inriktningarna inom verksamheten, säkerhet kontra rehabilitering?

Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta utifrån det ovan anförda?