den 
28 maj 
 
Interpellation 
 
2012/13:449 
Regeringssamverkan med Sverigedemokraterna 
 
av Peter Persson 
(S) 
 
till statsminister Fredrik Reinfeldt (M) 
 
<a name="Temp"></a>Alliansen+SD=sant? Det är en formel som kan vara 
närmare än någon tror i dag. Sverigedemokraterna stöder i voteringar oftare 
regeringspartierna än den riktiga oppositionen utifrån sina ideologiska 
grundvalar. 
 
I Norge är Hø<a name="PassTempLäge"></a>yre-ledaren Solberg öppen för regeringssamverkan 
med Fremskrittspartiets Siv Jensen och spelar ned betydelsen av 
Fremskrittspartiets islamofobi och allmänna invandrarfientlighet. 
Främlingsfientliga partier har i flera länder utgjort aktivt eller passivt stöd 
till borgerliga regeringar: Österrike, Nederländerna och Danmark. Moderaternas 
syskonparti Fidesz i Ungern gör föga för att hindra de verbala attackerna mot 
judar och terrorn mot romer som utförs av Jobbik och partiets gatukämpar i det 
så kallade ungerska gardet (Magyar Gárda). 
 
Jobbskatteavdraget har övertagits som central för 
den ekonomiska politiken av Sverigedemokraterna. De skriver på sin hemsida: 
"På grund av det ekonomiska läget menar en samlad expertis idag att 
svensk ekonomi behöver stimulanser för sysselsättning och den reform som anses 
ge störst effekt, både för sysselsättningen i stort och för vanliga löntagare, 
är just ett ytterligare jobbskatteavdrag. Därför kommer vi verka för att få in 
ett femte jobbskatteavdrag i statsbudgeten. Satsningen på ett femte 
jobbskatteavdrag betyder dock inte att partiet avser att sänka ambitionen om 
att förbättra situationen för landets pensionärer." 
 
Genom budgeten 2014 kan basen för en samverkan 
mellan Sverigedemokraterna och statsministerns nuvarande regeringskoalition 
läggas. Tobias Billströms dubbla signaler som helhjärtat omfattades av flera 
moderata kommunalpolitiker visar att basen finns. Det är ett intryck som minnet 
av intervjuerna i de moderata valstugorna i valrörelsen 2002 knappast 
förminskar. 
 
Vår tidigare partiledare Mona Sahlin lovade i 
Almedalen följande: "Aldrig någonsin gör vi oss beroende av ett parti som 
Sverigedemokraterna, i någon politisk församling, någonstans, någon gång, 
aldrig. Det är mitt besked till er." Det var ett tydligt besked från oss 
socialdemokrater oavsett partiledare! Frågan är om statsministern och hans 
parti vågar och orkar vara lika tydliga. 
 
Jag frågar därför nu: 
 
Är statsministern beredd att avge samma löfte som 
Mona Sahlin? 
 
Avser statsministern att genomföra ett femte 
jobbskatteavdrag med stöd av Sverigedemokraterna i ett nytt försök att lösa 
massarbetslösheten i Sverige?

Interpellation 2012/13:449 av Persson, Peter (S) Regeringssamverkan med Sverigedemokraterna

Video


Herr talman! Peter Persson har frågat statsministern dels om han är beredd att avge samma löfte som Mona Sahlin, dels om han avser att genomföra ett femte jobbskatteavdrag med stöd av Sverigedemokraterna i ett försök att lösa problemet med massarbetslösheten i Sverige.
Interpellationen har överlämnats till mig. 
Jobbskatteavdraget är ett verkningsfullt medel i regeringens arbete för att minska utanförskapet och att varaktigt öka sysselsättningen. Regeringen har därför som reformambition att föreslå riksdagen en ytterligare förstärkning av jobbskatteavdraget när de offentliga finanserna och ekonomin så tillåter. När en sådan förstärkning av jobbskatteavdraget kan vara aktuell är något som regeringen prövar inom ramen för budgetarbetet. Riksdagen får då ta ställning till budgetförslaget på sedvanligt sätt.



Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret. Som nämndes var interpellationen ställd till statsministern. Det var det tredje försöket.
Första gången handlade den om ifall statsministern hade förtroende för Billström, eftersom Billström uttryckte att han knappt hade förtroende för sig själv. Den överlämnades till Billström. Jag tyckte då att det var tveksamt att ta debatten.
Den andra handlade om den misslyckade jobbpolitiken. Den överlämnades till arbetsmarknadsminister Engström, och det har jag respekt för. Hon är ju en del i det stora misslyckandet.
Nu handlar det om regeringens förhållande till Sverigedemokraterna och om man är beredd att göra samma deklaration som Mona Sahlin gjorde, att aldrig göra sig beroende av Sverigedemokraterna - aldrig någonsin. Det handlar nu om det femte jobbskatteavdraget.
Jag tycker att finansministern i statsministerns frånvaro ger ett minst sagt svävande svar eller inget svar alls. Jag tolkar det faktiskt som att ni vill bedriva en ekonomisk politik i samverkan med Sverigedemokraterna. Niten att driva skattesänkningspolitik går utanpå allting annat, för ni vet att den strategin leder till två långsiktiga systemskiften. Den minskar inkomsterna till det gemensamma. Det sparas och sparas på förskolor, skolor och äldreboenden i vårt land i dag. Det är ett skifte från det gemensamma till det privata under trycket av 120 miljarder i skattesänkningar.
Er politik medverkar också till att löneandelen minskar i svensk ekonomi. Ni flyr när ni möter den debatten, men det är vederlagt att argumentet är: Ni får ju skattesänkningar. Reallönen säkras genom skattesänkningar. Det gör att relationen vinst-lön ändras i ekonomin. 
Här är det också en långsiktighet eftersom ni vill ha en annan arbetsmarknad. Ni vet att skattesänkningspolitik är en del i det momentet. Den andra är att kraftigt försvåra tillträde till arbetslöshetsförsäkringen. Försämringar i sjukförsäkringen är ytterligare ett instrument.
Det är alltså två systemskiften som Moderaterna förr öppet talade om men som nu döljs i ett moln av retorik som är närmast socialdemokratisk. Det faller på plats genom en annan argumentation, nämligen att sänkta skatter leder till fler jobb. Men det är ju precis tvärtom, Anders Borg.
Regeringens stora misslyckande är att antalet arbetslösa har ökat från 260 000 till 440 000. På köpet har vi fått ökade klyftor i det svenska samhället, en förändrad relation på arbetsmarknaden och nedskärningar i det som står oss närmast, nämligen verksamheter för barnen och de gamla. Erkänn att detta var er avsikt, Anders Borg!



Herr talman! Det är bredd i riksdagens debatter, från söktrycket till Malmö högskola via kärnvapnen i världen till ROT-avdragen, och nu handlar det om regeringssamverkan med olika partier.
Herr talman! Senast den här frågan var aktuell i skatteutskottet, där jag och en del andra ledamöter här huserar, var på våren 2011. Vid det tillfället stod det i vårpropositionen från regeringen att man övervägde att införa ett ytterligare jobbskatteavdrag. Svaret på detta blev reservationer, ordentliga som de ska vara, från Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Med ett mycket kraftfullt språk sade man att det fanns en majoritet mot ett nytt jobbskatteavdrag.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna var ensamma. Eftersom de har fler röster i riksdagen än de fyra regeringspartierna föll detta förslag definitivt. Det kom aldrig något förslag 2011, och det blev inte heller något nytt jobbskatteavdrag 2012.
Min fråga till herr Persson i Jönköping är: Är Socialdemokraterna beredda att tillsammans med Sverigedemokraterna återigen stoppa ett nytt jobbskatteavdrag? Det är en verkligt intressant fråga, för den kommer ur den frågeställning som herr Persson i Jönköping ställer. Är ni beredda att återigen gå samman med Sverigedemokraterna för att stoppa ett sådant här förslag? Det kräver faktiskt den här interpellationsdebatten ett svar på.
Då hade Socialdemokraterna visserligen en annan partiledare, herr Juholt, men herr Löfven, som numera är partiledare, har förklarat att de första, andra, tredje och fjärde jobbskatteavdragen kommer man inte att röra. De omfattar ungefär 80-90 miljarder kronor varje år.
Man kunde i Dagens Nyheter i dag läsa en stor konjunkturpolitisk artikel av det nuvarande socialdemokratiska språkröret i ekonomifrågor, Magdalena Andersson. Hon ifrågasätter absolut inte de fyra första jobbskatteavdragen och berör inte ens det femte - om det nu skulle komma något sådant; det vi ingenting om.
En intressant underliggande fråga är om det finns ekonomiskt utrymme för och behov av att ytterligare sänka skatten på arbete. Jag har aldrig förstått varför Socialdemokraterna alltid motsätter sig skattesänkningar på arbete. Det måste finnas en djup ideologisk grund till att man vill beskatta arbete så hårt som möjligt över huvud taget. Det är obegripligt att ett arbetarparti vill göra detta. Skatten på arbete behöver ju sänkas i det här landet.
Jag erinrar mig att två socialdemokratiska finansministrar, herr Sträng och herr Feldt, också insåg detta att det ibland kan gå på tok när skatterna på arbete blir för höga och att man då måste sänka dem.



Herr talman! Till Gunnar Andrén vill jag bara säga att Sverigedemokraterna öppet har deklarerat att de vill göra upp med regeringen om ett femte jobbskatteavdrag. Däremot är vi socialdemokrater väldigt tveksamma till ett femte jobbskatteavdrag.
Jag kommer ihåg när det första jobbskatteavdraget kom. Det var väl värt över 40 miljarder kronor, om jag inte missminner mig, Anders Borg. Då sade Anders Borg att det leder till fler jobb. Sedan försökte man undersöka om det ledde till så många nya jobb. Ja, det var ju tveksamt. Men då lät man också Riksdagens revisorer se över om det ledde till fler jobb - jag satt själv i skatteutskottet då - och de sade: Om man kör Anders Borgs simuleringsmetod leder det till fler jobb, annars vet vi inte svaret.
Då är frågan på vilket sätt det här jobbskatteavdraget skulle kunna leda till fler jobb. Sverige har en jättehög arbetslöshet. Det vet Anders Borg, och det vet vi allihop. Ni har misslyckats när det gäller jobbpolitiken. Trots alla skattesänkaråtgärder är man beredd att tillsammans med Sverigedemokraterna fortsätta samma väg. Trots att vi ser hur kommunerna får allt sämre ekonomi och trots att vi ser att skolresultaten blir allt sämre hindrar det inte Anders Borg från skattesänkartankar. Där ligger framtiden. Det ska vara så låg skatt som möjligt. Helst skulle det också vara en platt skatt så att man tillsammans med Sverigedemokraterna verkligen kan genomföra en rejäl högerpolitik, när vi ser barn i skolan som inte får det som de har rätt till och när vi ser arbetslösa som inte har någon a-kassa utan är hänvisade till socialbidrag, vilket anstränger kommunernas ekonomi starkt. Det är Anders Borgs jobblinje. Denna jobblinje bygger också på ett antal jobbskatteavdrag, men det fungerar inte. Recepten har icke fungerat, och nu är man beredd att fortsätta och gå vidare.
Kan Anders Borg hänvisa till någon forskning? Det finns en forskning i USA på ensamstående föräldrar när det gäller jobbskatteavdrag. Där kunde man åtminstone se någonting eftersom det fanns en kontrollgrupp, men här kan man inte påstå att man gör det. Trots att statsminister Reinfeldt säger att det är det absolut effektivaste sättet att sätta folk i arbete misslyckas ni.
Det är en sak att vara nationalekonom, och jag är imponerad av att Anders Borg är det ut i fingerspetsarna. Det är en annan sak att koppla ihop de nationalekonomiska teorierna med verkligheten, och vi har sett det krocka på många håll och kanter där det inte fungerar.
Ändå umgås ni med samma tankar fortfarande. Ni fortsätter sänka skatten trots att inkomstskillnaderna har ökat och trots att många barn inte får det som de har rätt till i skolan - och ni gör det tillsammans med Sverigedemokraterna.



Herr talman! Regeringen har tydligt redovisat sin hållning i regeringsfrågan. Vi är den minoritetsregering på flera decennier som har fått det starkaste väljarstödet, med 49,6 eller 49,7 procent. Det ger en stark bas för att bilda en regering som vilar på stabil grund och som med den arbetsordning vi har i riksdagen får igenom sina förslag och budgetar på ett stabilt och tryggt sätt och som kan hantera de problem vi har i samhället.
Vi har sagt att vi gärna söker breda lösningar i Sveriges riksdag. Det sker nära nog dagligen i riksdagsutskotten att det samarbetas med Miljöpartiet, med Socialdemokraterna och kanske vid något tillfälle med Vänsterpartiet. Det är den grundläggande strategi för regeringsarbetet som statsministern har redovisat. Regeringen samarbetar gärna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och i någon utsträckning kanske även med Vänsterpartiet men inte med Sverigedemokraterna. Det är så arbetet i riksdagen är strukturerat, och det är så det fungerar i det dagliga arbetet.
När det gäller jobbskatteavdragen kan det vara viktigt att redovisa vad vi vet från forskningen. Finanspolitiska rådet har gjort en gedigen genomgång av vilka effekter man tror att denna typ av förslag har. Rådet drar slutsatsen att det handlar om betydande sysselsättningseffekter. OECD, IMF och Riksbanken har dragit samma slutsats.
I den senaste konjunkturrapporten, som Konjunkturinstitutet redovisade för några dagar sedan, kan man läsa att de åtgärder som regeringen har vidtagit, framför allt jobbskatteavdrag men också de viktiga, nödvändiga och svåra förändringarna som har gjorts i socialförsäkringssystemet, har bidragit till att arbetsmarknaden fungerar bättre och att vi har fler människor i arbetskraften i dag än tidigare.
Socialdemokraterna har en ambivalent hållning till jobbskatteavdraget. När vi började lansera idén med jobbskatteavdrag var Göran Persson partiledare, och han var väldigt emot detta i många debatter. Nu har han som pensionär, eller åtminstone som PR-konsult, redovisat att han inte kan förstå varför Socialdemokraterna skulle motsätta sig jobbskatteavdrag eftersom det i grund och botten är en logisk åtgärd.
Mona Sahlin motsatte sig jobbskatteavdrag under perioden 2006-2010 för att sedan avgå och hålla ett stort tal där hon redovisade att det här med jobbskatteavdrag på skatten för vanliga människor och att ha lite lägre beskattning på låg- och medelinkomsttagare verkade rätt rimligt.
Nu har utvecklingen i Socialdemokraterna gått så långt att Stefan Löfven meddelar att han är för de fyra genomförda jobbskatteavdragen och också för det jobbskatteavdrag som vi ännu inte genomfört. Det är givetvis en utveckling som jag bejakar, nämligen att man också som socialdemokratisk partiledare kan redovisa att man tycker att jobbskatteavdrag är logiskt.
Socialdemokraterna försöker dock i sedvanlig ordning hävda att svensk ekonomi befinner sig på fallrepet och att det är just i Sverige som arbetslösheten unikt har stigit. 
Så är det inte. Häromdagen fick vi tillväxtsiffror från Eurostat där man kan jämföra de olika länderna. Under första kvartalet steg tillväxten i Sverige med 1,7 procent. I Finland föll den med 2 procent och i Danmark med nära 1 procent. Dessa länder är mest jämförbara och påminner mest om Sverige, och här har man alltså i detta läge fallande tillväxt.
Tittar vi på arbetskraft, sysselsättning, förändring av arbetslöshet, arbetskraftsdeltagande och långtidsarbetslöshet, som är ett brett mått av indikatorer på arbetsmarknadens funktionssätt, står Sverige starkt. Vi har en av de bäst fungerande arbetsmarknaderna. Reallönerna i Sverige har stigit med 10 procent de senaste åren och disponibelinkomsterna med 17 procent sedan regeringen tillträdde.
Vi har en väl fungerande politik i en extremt svår ekonomisk miljö. Jag satt så sent som i natt och förhandlade med mina kolleger i Ekofin. Många av de länderna upplever fallande ekonomisk utveckling och är i den svåraste krisen sedan depressionen.
Jag vill gärna upplysa Socialdemokraterna om att det är så det förhåller sig eftersom man inom den socialdemokratiska världsbilden försöker göra gällande att det är just Sverige som har bekymmer. Men det är, med förlov sagt, inte den verklighet som existerar utanför denna kammare.



Herr talman! Anders Borg älskar den statistik som tjänar honom, och han retuscherar också i den efter behag. Men den statistik som inte tjänar honom vill han inte ha. Förmögenhetsstatistiken klippte han genast bort när han blev finansminister 2006. När Riksbankens direktion ville återinföra den för att få en bild av hushållens lån och skuldsättning sade Moderaterna nej, för det skulle kränka den personliga integriteten. Men sjuka och arbetslösa kan man gå in och granska i detalj.
Det visar att Anders Borg inte vill ha den fulla debatten om effekterna av moderatpolitiken. Den har inte bara gett ökad arbetslöshet eftersom skattesänkningspolitiken har misslyckats. Den har inte bara gett mindre resurser till det gemensamma, till spåren, dagisen och skolorna. Den har också påverkat människor direkt - människor, inte ekvivalenter, Anders Borg.
Låt mig berätta om två av dem. Den ene har jobbat hela sitt liv på bruket och knappast varit sjuk en dag. Plötsligt försvinner jobbet. Arbetsmarknadspolitiken är i princip borttagen. Nu kallas denne man som har slitit på bruket sedan lärlingstiden för bidragsberoende. Bidrag, bidrag, bidrag - fult! Dessutom slår ni sönder den ekonomiska förutsättningen för honom.
Eller ta den kvinna som mitt i livet, mellan 40 och 50, drabbas av mörkret i och med beskedet att hon fått cancer. Förutom att kämpa mot sjukdomens hårda krafter ska hon kämpa för rätten att få behålla sin sjukförsäkring. Också henne har ni döpt om till bidragstagare. Bidrag, bidrag, bidrag!
Jag säger detta, finansministern, eftersom jag vet att du förr eller senare kommer att ta upp detta i debatten, omvänt. När vi socialdemokrater säger att vi vill stärka de sociala rättigheterna och den sociala rättvisan kommer ni att döpa alla dessa människor till bidragstagare.
Men den som står för den verkliga bidragspolitiken i svensk politik är ni själva. Till bidrag, lönesubventioner och enskilt anställda går 18 miljarder. 1 ½ miljard går till dem som anordnar fas 3. 16 miljarder går till sänkt arbetsgivaravgift för unga. 13,2 miljarder går till ROT och 2,2 miljarder i bidrag till RUT. 5,4 miljarder går i bidrag till sänkt restaurangmoms. Bidrag, bidrag, bidrag, Anders Borg! 
Det är lika ineffektivt som jobbskatteavdraget där du och Andrén nu vacklar när det gäller om det ska genomföras med Sverigedemokraterna, som verkar vara er bundsförvant i den ekonomiska politiken av argumentationen att döma.
Ett misslyckande till och ni kommer att kalla alla dem som drabbas av era sociala orättvisor för bidragstagare.



Herr talman! Jag kommer att tänka på en mycket duktig metallarbetare som heter Kjell Persson och jobbar på Cargotec i Hudiksvall. Det företaget läggs ned, och mer än hundra metallarbetare blir arbetslösa - för att inte tala om alla på Ericsson. Även det ska läggas ned. Det är de som kommer att omfattas av den vokabulär som Anders Borg använder. De blir bidragstagarna när de oförskyllt blir arbetslösa. De får inte del av jobbskatteavdraget; inte heller får pensionärer och sjuka det. Det är arbetslinjen, säger regeringen.
Vi kan titta på siffrorna och jämföra oss med vilka som helst, så ser vi att vi är bättre än andra, säger Anders Borg. Men jämför er i stället med er själva. Hur var det 2006 med arbetslösheten, och hur är det nu? Hur har ungdomsarbetslösheten utvecklats? Vad har hänt med långtidsarbetslösheten? Sedan kan vi jämföra oss med Portugal eller Grekland och säga att titta, vi är mycket bättre. Jag tycker att det är dags att finansministern börjar jämföra med sig själv och Sverige och se vad som har hänt sedan han tog över och började med sin skattesänkarpolitik, en politik som dessutom har lett till ökade inkomstklyftor.
Jag hade en debatt för ett antal år sedan med Anders Borg om en kille som heter Kent Öst. Vid 61 års ålder var han tvungen att flytta hem till mamma för att han blev utförsäkrad. I samma stund fick riksdagens talman en skattesänkning per år med 1 278 000 kronor. Det är konsekvensen av Anders Borgs ekonomiska politik. Ni delar upp landet, och det gör ni tillsammans med Sverigedemokraterna.



Herr talman! Jag rekommenderar Peter Persson och Raimo Pärssinen att läsa EU-kommissionens breda genomgång av arbetsmarknaden i Europa. Resultatet publicerades för några veckor sedan. Där går man igenom praktiskt taget alla de arbetsmarknadsindikatorer som finns - hur det är med långtidsarbetslösheten, vilka länder som ligger högt, vad vi har för grupper som har sämre ställning på arbetsmarknaden, hur det fungerar med jämställdheten, hur många som finns på arbetsmarknaden, hur långa arbetstider vi har.
Allting gicks igenom. Det finns egentligen bara en tydlig slutsats, och det är att svensk arbetsmarknad fungerar mycket bättre än de flesta andra länders. Vi har mycket högre arbetskraftsdeltagande, vi har en sysselsättning som har utvecklats bättre, vi har haft en väsentligt bättre reallöneutveckling och vi har en starkare utveckling när det gäller till exempel kvinnors deltagande på arbetsmarknaden än vad vi hade tidigare. Det har alltså skett förbättringar på svensk arbetsmarknad och det i en mycket besvärlig miljö. Vi har 200 000 fler i sysselsättning. Det betyder 200 000 färre i utanförskap.
Sverige är inte ett land i sammanbrott. När OECD rankat levnadsstandarden och levnadsförhållandena i bred välfärdsmening, något som socialdemokrater ofta säger att vi ska titta på snarare än på bnp, är det Sverige som hamnar i topp bland de europeiska länderna. Vi har alltså skapat ett bra samhälle som ger trygghet för människor. När Social Progressive Institute i USA rangordnar världens länder utifrån sociala förhållanden och levnadsförhållanden rankar de Sverige högst i sin undersökning.
Det här är således inte ett misärens och ofärdens land. Det är ett land som i relativ mening har att hantera en svår ekonomisk utveckling, den värsta sedan depressionen, och som har klarat av det på ett bra sätt. Där spelar förstås jobbskatteavdragen en viktig roll.
När det är lågkonjunktur sjunker ofta människors inkomster. Sysselsättningen minskar och därmed konsumtionen, vilket medför att arbetslösheten förstärks. Ett sätt att motverka det är att sänka skatten så att vanliga människor har mer pengar i plånboken. Vi har under den här krisen haft en unik utveckling genom att disponibelinkomsterna ökat.
Går vi tillbaka till 90-talskrisen, 80-talskriserna, 70-talskriserna och för den delen 30-talets stora depression ser vi att inkomsterna sjönk. Normalt sjunker inkomsterna när vi har en ekonomisk nedgång. Den här gången har vi fyllt på för hushållen så att de har lite mer pengar i fickan. Det betyder att de har möjlighet att öka sin konsumtion. Vi kan se att reallönerna i Sverige därmed ökar medan de faller i andra länder. På så sätt har hushållens konsumtion stått sig bättre.
När lite fler konsumerar och har lite större självförtroende och lite mer framtidstro får man lite bättre utveckling på arbetsmarknaden, för man behöver inte säga upp lika många människor. Det är därför Sverige har klarat sig bättre. Mer komplicerat än så är det inte.
Det Socialdemokraterna står för och som de inte gärna vill redovisa är de egna skattehöjningarna. Låt oss ta metallarbetaren i Hudiksvall som exempel. Det han har att vänta och det den typen av företag som han jobbar i har att vänta av Socialdemokraterna är till att börja med en kraftig höjning av bolagsskatten. Det kommer naturligtvis att slå ut jobb dels på kort sikt eftersom det försämrar lönsamheten, och då blir det uppsägningar, dels på lång sikt eftersom bolagsskatten är en straffbeskattning på kapital. Just metallarbetare är starkt beroende av att Sverige har en stor kapitalstock. Att då lägga en straffbeskattning på industrin i termer av bolagsskatt är häpnadsväckande.
Om vi till det lägger de stora bensin- och fordonsskattehöjningar som Miljöpartiet och Socialdemokraterna förordar vore det förödande för glesbygden. Likaså skulle den stora lastbilsskatt på 1:50 per kilometer som Socialdemokraterna förordar ha förödande effekter i termer av sysselsättningsmöjligheter i glesbygden.
Om metallarbetarna ska lyssna på Socialdemokraterna och inser att de tänker skatta sönder svensk industri med sina fordonsskatter och bolagsskatter - ja, då vet de att jobben försvinner.



Herr talman! Vi har i debatten fått veta att det viktigaste för den vikarierande statsministern i dag är att driva fram nya skattesänkningar, och det med stöd av Sverigedemokraterna. Det är skattesänkningar för vanligt folk, som man säger. Alltså är arbetslösa inte vanligt folk. Tyvärr börjar det bli en alltmer vanlig företeelse. Alltså är pensionärer inte vanligt folk. Sjuka är inte vanligt folk. Vi har en finansminister i en regering som håller på att dela upp människor i det här landet. Jag tycker att det är förfärande.
Det som framför allt har hänt är att er politik, Anders Borg, med de fyra jobbskatteavdragen och andra skattesänkningar på sammanlagt 120 miljarder har inneburit att om vi räknar utanförskap på ett riktigt sätt - arbetslösa, arbetssökande studerande, sysselsatta i konjunkturprogram, andra utanför såsom latenta arbetssökande, förtidspensionärer, långtidssjuka - har andelen ökat från 1 040 000 år 2007 till 1 077 000 år 2012. Andelen i utanförskap har ökat, Anders Borg. Dessutom har den grupp ni benämner varande i utanförskap fått hårdare levnadsvillkor och sämre ekonomiska förutsättningar. Sverige har dansat ned från en tätplats till plats 14 i OECD:s jämförelse av klyftorna och av jämlikheten. Det sker samtidigt som du har tagit bort statistiken gällande förmögenhet.
Jag vill säga till dig, Anders Borg: Ta på dig verklighetsglasögonen. Jag ger dig härmed en present från Majblomman, som berättar hur fattiga barn har det i Sverige. Jag lägger den i din talarstol och hälsar dig välkommen till Majblommans seminarium.



Herr talman! Låt oss titta på hur Socialdemokraterna definierar vanligt folk. Vi vet vilka det inte är. Det är inte de som sätter sig i bilen på morgonen och åker till jobbet. Dem företräder Socialdemokraterna inte längre. Alla de skulle nämligen förlora på Socialdemokraternas politik. Alla de har gynnats av de 17-procentiga genomsnittliga disponibelinkomster som vi har haft sedan 2006. Inkomsterna i Sverige har ökat med 10 procent medan de fallit i Tyskland.
Det är en skiljelinje i svensk politik. Vi tror att lägre skatter är bra för Sverige. Det är en politik som gör att vanliga människor får det bättre. Det är därför vi lagt fram den politiken och genomdrivit viktiga förändringar - några gånger tillsammans med Socialdemokraterna, några gånger tillsammans med Miljöpartiet - eftersom riksdagsordningen ger en regering med ett så starkt mandat som det som den nuvarande har möjlighet att genomdriva sin politik. Vi har ordning och reda i budgetpolitiken.
Mot vår politik för sänkta skatter står Socialdemokraternas. Jag redovisade vad det innebär för industrin, framför allt den i glesbygd, nämligen att man slår ut jobb med hjälp av bolagsskatt, lastbilsskatt och andra energiskatter.
Ännu värre är det för de unga människor som lever utanför storstadsområdena. De ska också bära arbetsgivaravgifter och försämringar för restaurangjobben. Ovanpå det ska alla dessa transportskatter läggas.
Det är detta som är det förödande: att unga människor som vill ha arbete ska dömas till utanförskap och tryckas ut från arbetsmarknaden av en socialdemokratisk politik som vore förödande för jobben. Det är det som är bekymret för Sverige, inte att vi satsar på jobb, utveckling och tillväxt och inte att Sverige alltjämt är det kanske tryggaste och mest rättvisa samhälle vi har i världssamfundet.
