den 
29 januari 
 
Interpellation 
 
2013/14:255 
Regeringens åtgärder för att minska konsumtionen av salt och socker i Sverige 
 
av Pyry Niemi (S) 
 
till landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) 
 
<a name="FrageText"></a><a name="Temp"></a>Boende i Sverige konsumerar i genomsnitt dubbelt så mycket salt som 
det rekommenderade intaget och vi konsumerar ca 50 kilo socker per person och 
år, vilket är tre gånger så mycket som rekommenderas av WHO. Livsmedelsverket 
kommer att stärka kraven på vad som får vara nyckelhållsmärkt, inte minst 
avseende salt och fettmängder. 
 
Salt och 
socker är smakbärare. De behövs i matlagning och i livsmedelsprodukter. 
Samtidigt måste vi vara ärliga och konstatera att vi som konsumenter har svårt 
att inse hur mycket extra salt eller socker som tillsätts för att skapa 
produkter som smakar lite extra, tack vare saltet och sockret. 
 
Det är inte 
bara en fråga om att vilseleda konsumenter. Det handlar också om att förebygga 
allvarliga hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, diabetes och så vidare. Nu när Livsmedelsverket 
skärper till kraven<a name="PassTempLäge"></a> har regeringen ett gyllene läge 
att göra förändringar för att minska salt- och sockerkonsumtionen. Så frågan 
till landsbygdsministern blir således: 
 
Vad gör 
regeringen på kort och lång sikt för att minska konsumtionen av salt och socker 
i Sverige?<a name="Underskrift"></a>

Interpellation 2013/14:255 av Niemi, Pyry (S) Regeringens åtgärder för att minska konsumtionen av salt och socker i Sverige

Video


Fru talman! Pyry Niemi har frågat mig vad regeringen gör på kort och lång sikt för att minska konsumtionen av salt och socker i Sverige.
Vi svenskar äter mer salt och socker än tidigare. 
Det är ju vi själva som konsumenter som bör avgöra vad vi äter och dricker, men för att kunna göra dessa val behöver vi kunskap och information. 
Därför har Livsmedelsverket i uppgift att informera konsumenter om kostråd, främja konsumenters, särskilt barns och ungdomars, förutsättningar för att göra medvetna val av hälsosam mat och att göra undersökningar om matvanor.
Inom ramen för regeringens satsning på Sverige - det nya matlandet har Livsmedelsverket fått i uppdrag att bilda ett kompetenscentrum för offentliga måltider. Det bildades i slutet av 2011 och har redan hunnit bli en välkänd och efterfrågad aktör när det gäller att utveckla måltiderna inom vård, omsorg och inte minst inom skolan. Frågan om näringsmässiga aspekter, däribland mängden salt och socker, är en del i det betydelsefulla arbetet med att förbättra de offentliga måltiderna.
Livsmedelsverket tar även fram råd för bra mat när det gäller till exempel gravida och ammande kvinnor, förskolan, vuxna och för bra mat på jobbet. Där, liksom i kriterierna för nyckelhålet, är salt och socker en av flera viktiga delar. Nyckelhålsmärkning är ett utmärkt hjälpmedel för alla konsumenter så att vi lätt kan välja det nyttigare alternativet. 
Av allt salt vi får i oss kommer ca 60-70 procent från färdiga livsmedel som charkprodukter, bröd, matfett, ost och färdigmat. Livsmedelsverket arbetar tillsammans med livsmedelstillverkarna i ett nationellt program för att sänka mängden salt i färdiga livsmedel. Det mål aktörerna satt är att befolkningens saltintag på sikt ska halveras. 
För mig är mat av god kvalitet och bra matvanor mycket viktigt.



Fru talman! Jag vill tacka landsbygdsministern för svaret.
Regeringarna i Storbritannien, Finland, Danmark och Norge har arbetat aktivt med livsmedelsmyndigheterna för att minska det genomsnittliga saltintaget hos befolkningen. I Storbritannien påbörjades, på initiativ av den dåvarande Blairregeringen, ett arbete 2003 för att minska saltkonsumtionen i samverkan med livsmedelsmyndigheten, ledande branschaktörer och konsumentorganisationer. 
Så här drygt tio år senare, efter ett antal utvärderingar, ser man att det har skett mycket positiva förändringar. 90 olika ledande branschaktörer medverkar aktivt för att minska saltkonsumtionen i Storbritannien. Regeringen satte upp tydliga mål, och många av tillverkarna har nått målen med råge.
I Finland fastställde myndigheterna och regeringen redan före EU-inträdet 1995 obligatorisk märkning av saltinnehåll i relevanta produktgrupper, vilket lett till generellt minskad användning av salt i produktgrupper och även till mindre risk för stroke. Saltintaget i Finland har sedan bestämmelserna infördes gått ned från 14 till 8 gram per dag. Under samma tid har dödligheten i hjärtattacker och stroke minskat med uppemot 80 procent i åldrarna under 64 år. Forskarna anser att det minskade saltintaget står för hälften av den betydande nedgången av hjärtinfarkter och 75-80 procent av nedgången av stroke. Uppmuntrad av framgången har man nyligen sänkt gränserna för salt i industriproducerade livsmedel med ytterligare några procentenheter.
Fru talman! I Danmark räknar man med 1 000 färre dödsfall och besparingar på mellan 300 miljoner och 1 miljard danska kronor om året på att sänka saltintaget bland befolkningen med tre gram per dag. Det visar beräkningarna från danska myndigheter. Storbritannien förväntar sig 14 000 färre dödsfall om året och WHO två och en halv miljon färre dödsfall globalt om saltintaget minskar till 5-6 gram per person och dag.
Flera undersökningar tyder på att saltintaget bland vuxna i Sverige ligger på mellan åtta och tolv gram per dag. Enligt Livsmedelsverkets senaste undersökning av svenskarnas matvanor äter vi i genomsnitt sju gram salt per kvinna och nio gram per man. Även barnen får i sig för mycket salt.
Amerikansk forskning problematiserar tydligt hur vår positiva känsla för salt grundläggs i barndomen och hur svårt det är för livsmedelsindustrin att producera smakrika livsmedel när saltet ska ersättas. Barn söker sig till saltrika produkter, och den känslan blir liksom inte mindre med åren. Det finns forskare som hävdar att Sverige skulle spara 2-3 miljarder årligen inom hälso- och sjukvården ifall saltintaget hos befolkningen skulle minska.
Målsättningen med Livsmedelsverkets arbete är, som landsbygdsministern sade, att på sikt halvera saltintaget från nuvarande 10-12 gram per dag till 5-6 gram per dag. Det är ett långsiktigt arbete som måste göras i flera steg.
Det är bra, och då kvarstår frågan: Vad gör regeringen för att minska saltintaget på kort och på lång sikt? När ska saltintaget vara halverat? Frågan är ytterst relevant eftersom forskare slår fast att Sverige skulle spara 2-3 miljarder årligen på att reducera saltintaget hos befolkningen. På tio år är det 20-30 miljarder kronor.
Regeringarna i Storbritannien och i Finland gick i bräschen och genomförde tydliga och omfångsrika samtal med berörda aktörer. Vilka samtal har landsbygdsministern och till exempel folkhälsoministern för närvarande med sådana här aktörer, eller vill eller önskar regeringen överlåta dessa samtal och ett långsiktigt arbete, kanske byråkratiska utredningar och annat, till Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten?



Fru talman! Tack för även den här interpellationen! Det är en angelägen fråga för oss alla att diskutera. Det gäller både vår egen och andras hälsa och välbefinnande.
Jag tycker att det är viktigt när det gäller bra matvanor att vi satsar på barn och ungdomar. För många barn och ungdomar är tyvärr skollunchen kanske är den enda lagade måltid de får under dagen. Skolan spelar därför enligt min uppfattning en central roll när det gäller de här frågorna. Det är viktigt att man i skolan lär sig inte bara att äta mat med glädje utan också att äta hälsosamt.
Regeringen gav därför Livsmedelsverket hösten 2011 i uppdrag att inrätta ett kompetenscentrum i samverkan med Skolverket. Varför gjorde vi detta? Jo, det var för att stödja arbetet med näringsriktighet när det gäller skolmaten och skolmåltidens utformning. Regeringen har också gett Livsmedelsverket i uppdrag att konkret och praktiskt stödja personalen inom hälso- och sjukvården i arbetet med råd om bra matvanor. Livsmedelsverket ska genomföra det uppdraget i samverkan med Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. De här arbetena kommer att bli klara under slutet av det här året. 
Det är viktigt, fru talman, att konstatera att livsmedelsbranschen i allmänhet tar sitt ansvar. Jag nämnde i mitt svar att Livsmedelsverket har ett pågående arbete med näringslivet vad gäller just salt. Därtill ska konstateras att verket även samarbetar med branschen i andra kostfrågor genom till exempel nyckelhålet, där saltet ingår som en del.
För egen del har jag aktivt deltagit i det här arbetet. Jag gjorde så redan under förra mandatperioden apropå att vi med lätthet kan konstatera att konsumtionen av så kallad färdigmat ökar i vårt land. Den statistik som var tillgänglig visade att saltinnehållet var större i den typen av mat än i den mat som vi lagar själva. Därför tyckte jag att det var angeläget att samla branschen och delta i de samtal som skedde för ett antal år sedan.
Jag vill påstå att de samtalen har givit resultat. Jag har personligen träffat ett antal företrädare för livsmedelsbranschen, och de har talat om för mig att de har bättrat sig på det här området. De vill också bidra till att vi alla ska få ett gott liv under hela livet.



Fru talman! Jag tackar landsbygdsministern för resonemanget. Jag kanske kan tolka det som att det finns möjligheter att sätta upp liknande mål i Sverige som man har gjort i Finland och även i Storbritannien. Jag tror att mål är viktiga att följa upp. Det är inte bara att föra samtal, utan man ska också utvärdera mål och på sikt kunna få de effekter som jag nämnde i mitt förra inlägg.
Låt oss prata om socker i stället, fru talman. Socker är i likhet med salt en smakbärare. Svensken får i sig i genomsnitt 40 kilo socker per år och person. Livsmedelverket klassar sockerintaget som ett folkhälsoproblem. Sverige är ett av tre länder i Europa som saknar en nationell handlingsplan för sockerkonsumtion. Kostnaderna för hälso- och sjukvård relaterad till övervikt och fetma beräknas till 3-4 miljarder kronor per år.
Jag är den förste att säga att jag gillar söta produkter. Jag vet inte om landsbygdsministern gör det, men jag gör det i alla fall. Det är gott, godis är gott - det måste jag tillstå. Men samtidigt inser jag fullt ut hur mycket som står på spel när sockerkonsumtionen i kombination med en ökad saltkonsumtion och en allmänt sittande livsstil kan skapa sämre livskvalitet för dem som drabbas.
Vi behöver inga pekpinnar. Det som krävs är bra och relevant upplysning och information i alla led, från regering och myndigheter till konsumenter.
Riskerna är betydande och många. En studie utförd på 10 000 personer i USA visar att sju av tio amerikaner får i sig 10 procent av all energi via tillsatt socker. Det är en nivå då sockerkonsumtionen börjar ge en märkbar risk. Också i Sverige föreligger liknande risker, även om det inte är lika påtagligt som i USA. De som dricker en burkläsk om dagen ökar sin risk för hjärtdödlighet med en tredjedel, oavsett kaloriintag.
Jag är säker på att landsbygdsministern också ser barn - som han nämnde - men främst många ungdomar som gärna dricker en eller kanske två burkar läsk på dagtid för att få tillfälliga kickar under skoltid och för att orka med undervisningen. Jag tillstår att jag håller med ministern om att skolmåltiden är väldigt viktig. Intaget under skoldagen är väsentligt för ungdomars och barns förmåga att ta till sig kunskap.
Något annat som kanske inte drabbar barn och ungdomar på samma sätt är diabetes 2. Det är en utbredd folksjukdom i Sverige och globalt. Det är en välfärdssjukdom som i allt väsentligt går att förebygga genom ett måttligt liv där sockerintaget och även tobaks- och alkoholintaget är lagom och motionen en viktig del av vardagen.
En ökad sockerkonsumtion ger inte bara risker för övervikt och hjärt- och kärlsjukdomar. Det är skadligt för tänderna också. När man har ett ständigt intag av sockerprodukter kommer också tänderna att påverkas negativt av den syra som finns i munnen hela dagen.
Slutligen, fru talman, vet vi att mat tenderar att bli en klassfråga. Vi lever i ett land där klyftorna ökar. Vi ser att matpriserna inte har ökat så dramatiskt, men i konsumtionsmönstren kan vi ändå tydligt se att de som köper de mer sockerrika och saltrika måltiderna också oftast har lägre disponibel inkomst.
Detta är ett tufft läge som måste hanteras brett. Jag kan inte klistra denna frågeställning enbart på Landsbygdsdepartementet, utan det handlar om att ta ett fullständigt regeringsansvar. Det ska inte bara ske via livsmedelsmyndigheter och Socialstyrelsen utan via en längre folkbildning.
Många forskare påstår att det handlar dels om utbildning, information och disponibel inkomst, dels om möjligheter att undervisa och utbilda sina egna barn och ungdomar när det gäller rätt måltider. Det är helt uppenbart att ökad salt- och sockerkonsumtion är en klassfråga.



Fru talman! Jag kan glädja Pyry Niemi med att man i Livsmedelsverkets handledning för personal inom barnhälsovården tar upp problemet med så kallat dolt socker, det vill säga socker som ibland finns i stora mängder i vissa livsmedel. Man säger att det är viktigt att uppmärksamma föräldrar på de dolda sockerkällorna.
Många av de vanliga så kallade mellanmålsalternativen och livsmedlen i vårt land innehåller också mycket socker. Även den problematiken har Livsmedelsverket uppmärksammat i sin handledning för personal inom barnhälsovården. Det är personal som möter alla i vårt land, apropå att vi har en fin och väl utbyggd barn- och mödrahälsovård.
Fru talman! Jag måste upprepa att vi har gett Livsmedelsverket i uppdrag att inrätta vårt nationella kompetenscentrum för måltider inom den offentliga sektorn. Där har vi störst och bäst möjligheter att påverka. Syftet är att stödja och stimulera kommuner och landsting i deras arbete med att ta fram handlingsprogram för de offentliga måltider som serveras inom vård, skola och omsorg.
Jag tror att detta är mycket viktigt apropå att vi alla möter dessa miljöer. En del av oss möter dem mer än ofta, och då är det lätt att ta med sig de goda exemplen till hemmiljön. Här finns kunskap att hämta inom allmän nutrition men även inom områden som sensorik och måltidskunskap. Hållbara matvanor, hygien och säkerhet diskuteras också i de här sammanhangen.
Centret har dessutom arbetat aktivt med att skapa ett nätverk över hela landet för att få fler lokala och regionala aktörer på detta område. De kan hålla kurser, och då och då har personal från centret ställt upp som föreläsare och föredragshållare. Jag vill säga det igen: Jag tycker att den offentliga sektorn är särskilt viktig när det gäller våra matvanor.
Till detta ska läggas att vi sedan en tid tillbaka har nya EU-regler vad beträffar märkning av livsmedel. Där ställs krav på det mesta. Det är allt från stilstorlek på saker som ska vara märkta - stilen ska vara läsbar och på vissa språk - till frågor rörande gener. Vi har också det som interpellanten och jag har debatterat någon gång, nämligen ursprungsmärkning av saker som finns i livsmedel.
I den nya gemensamma EU-lagstiftningen på märkningsområdet finns bland annat en lista på de livsmedelskategorier som måste märkas med särskild information och där konsumenten enligt lagstiftningen måste upplysas om hur saker och ting är.



Fru talman! Den offentliga upphandlingen är givetvis viktig i sammanhanget, för den står för en stor del av matinköpen totalt i Sverige och inom EU. Självklart är det så - där är vi helt överens.
Att jag säger klassfråga handlar inte bara om att det finns tydlig märkning på förpackningar. Landsbygdsministern är väl medveten om att vi socialdemokrater står bakom en tydlig ursprungsmärkning.
Det räcker inte heller bara med att vi har en bra och tydlig nyckelhålsmärkning, utan det handlar om vilka varor man väljer. Den som har det tuffast med pengar väljer oftast det som är billigast att handla. Nu ska jag inte säga att det är sämre produkter, men sannolikheten är större att det finns mer socker och salt i de billiga produkterna. Så har jag fått lära mig, men jag kanske har fel.
Livsmedelshandlarna står inte direkt och säljer trepack med ekologiskt närodlade tomater, utan det är klart att de tar ett bättre pris för dem. I stället säljer de kanske tre pizzor för ett lägre pris. Att jag gör denna liknelse har att göra med att även livsmedelshandlarna har ett stort ansvar för att leverera och marknadsföra produkter som är näringsriktiga, innehåller mindre salt och socker och så vidare.
Med detta sagt är det bra om vi skulle kunna hitta mål för saltintaget. Det är bra om vi skulle kunna hitta mål för sockerkonsumtionen. Det är också bra att vi kan ha ännu tydligare samtal med branschaktörerna i detta sammanhang. Det kommer nämligen inte att funka med regler om inte branschaktörerna är med. Och det kommer inte att funka med inriktningar om konsumenterna inte förstår vad som är nödvändigt eller inte. Därför behöver vi en tydlig och klar strategi från regeringen ut till konsumenterna. 



Fru talman! Jag tackar än en gång för den viktiga interpellationen. Det är viktigt att vi ser till att sköta oss själva. Men det är också viktigt att vi från Myndighetssverige hjälper till så gott vi kan med att utge de råd som kan utgöra en grund för oss som individer men också för de aktörer som finns till exempel inom den offentliga sektorn att ge oss den livsnödvändiga maten på ett bra och hälsosamt sätt varje dag under de tider som vi är i verksamhet men också därefter. 
