den 4 decemberInterpellation 2002/03:78 av Nyamko Sabuni (fp) till justitieminister Thomas Bodström om reformering av regeringsformen<a name="Temp"></a>Enligt regeringsformen 6 kap. 9 § får endast den som varit svensk medborgare i minst tio år bli statsråd. Därmed har inte alla medborgare i Sverige fullt ut samma rättigheter. I dag finns det riksdagsledamöter som har rätt att fatta beslut som styr Sverige men som inte, till skillnad från andra ledamöter och medborgare, kan bli statsråd med uppgift att föreslå och verkställa de åtgärder som riksdagen fattar beslut om. Det är uppenbart att regeringsformen på denna punkt är föråldrad.Lagen kan ifrågasättas av flera skäl. Är det verkligen rimligt att begränsa vissa medborgares demokratiska rättigheter? Och är det verkligen förenat med internationella konventioner om mänskliga rättigheter?Lagen om tioårsgräns har främst motiverats med "faran för påtryckningar i ett spänt läge" (prop. 1973:90 s. 283). Lagstiftarna har helt enkelt utgått ifrån att en invandrare innan dessa tio år förflutit har för nära samhörighet med sitt ursprungsland och att risken finns att denne i ett spänt läge skulle "förråda" Sverige. Under tio års tid måste därför vissa medborgare visa att de är att lita på innan de får samma rättigheter som andra. Lagstiftarnas önskan med tioårsregeln är att statsråden i första hand ska känna samhörighet med Sverige. Tioårsregeln skulle därför vara en formell garanti för detta. Jag håller naturligtvis med om att ett statsråd måste känna ostridbar lojalitet med sitt land. Det är dock min uppfattning att den lojaliteten har de nya svenskarna redan visat under de år som gått innan de kan ansöka om medborgarskap och genom att uppfylla krav såsom att den som söker inte ska ha begått brott i Sverige. Utgångspunkten måste väl ändå vara att den som bestämmer sig för att bli svensk medborgare väljer det för att den känner samhörighet med vårt land. Därefter borde man, utan inskränkningar, ges samma rättigheter som alla andra medborgare. Det går inte att ha ett graderat medborgarskap där några är mer medborgare än andra. Dessutom överlåter lagen i övrigt åt statsministern att efter förnuft tillsätta den regering som han tror kommer att utföra sitt arbete till medborgarnas belåtenhet. Om man studerar tioårskravet i ett internationellt rättsperspektiv finns det goda skäl för att ställa frågan om den svenska regeringsformen på denna punkt verkligen är förenlig med internationell rätt. Artikel 25 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter föreskriver att varje medborgare ska ha rätt och möjlighet, att utan diskriminering och utan oskäliga inskränkningar delta i sitt lands styrelse, antingen direkt eller genom fritt valda ombud. Följdfrågan blir då vad som kan anses vara skäliga inskränkningar.Europakonventionens regleringar kring valbarhet och medborgarskap ålägger medlemsstaterna att hålla fria val med visst godtagbart tidsintervall. Konventionen innefattar, genom praxis, också individens rösträtt och valbarhet, alltså rätten att kandidera till val i den lagstiftande församlingen. Konventionen tar inte upp frågan om statsrådsämbetet men Europadomstolen framhåller att staterna har en betydande frihet att besluta om vissa inskränkningar. Dessa måste dock tillgodose ett "legitimt ändamål" och vara "proportionerliga" i förhållande till detta ändamål. Även här blir då den naturliga följdfrågan vad som kan anses vara ett legitimt ändamål respektive proportionerligt.Det är viktigt att påpeka att 1809 års regeringsform inte tillät invandrade medborgare att alls bli statsråd. Då hette det att bara "allmänt aktade infödda svenska medborgare" kunde komma ifråga. 1974 års regeringsform innebar därmed en betydande modernisering. Men när Grundlagberedningen bearbetade frågan kom man<a name="PassTempLäge"></a> fram till att statsråd ska ha varit svensk medborgare "en avsevärd tid", vilket tio år ansågs vara, utan att redogöra för varför beredningen valde just tio år. Beredningen tycks heller inte ha analyserat innebörden och konsekvenserna av en sådan reglering närmare.Det har nu gått snart 30 år sedan tioårsregeln kom till. Sedan dess har Sverige blivit medlem i Europaunionen, kalla kriget upphört och hotet från Sovjetunionen försvunnit. Det är därför dags för en modernisering av regeringsformen. Det är min uppfattning att det i en modern demokrati inte ska förekomma begränsningar som hindrar medborgare att inneha höga politiska poster såsom statsråd och statsminister. Med anledning av här redovisade fakta vill jag fråga justitieministern:Avser ministern att ta initiativ till att utreda tioårsregeln med utgångspunkt i vad som står i Europakonventionen, de enskilda ländernas grundlagar, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och med utgångspunkt i vad som är en rimlig hållning i ett modernt demokratiskt land?

Interpellation 2002/03:78 av Sabuni, Nyamko (fp) reformering av regeringsformen