rättvist stödsystem för glutenintoleranta

Fru talman! Kerstin-Maria Stalin har frågat mig vad jag avser att göra för att förslaget i Lars Grönwalls rapport Speciallivsmedel för barn och vuxna ska genomföras. Rapporten som Kerstin-Maria Stalin hänvisar till är inte slutförd utan bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Därefter kommer rapporten att skickas ut på remiss till berörda instanser.

Fru talman! Jag måste säga att jag är fruktansvärt besviken. Det var många som trodde att jag skulle få ett nollsvar liknande dem som ministern har levererat förut. Jag kallar nämligen detta för ett nollsvar. Och det har varit många sådana nollsvar. Men jag är en positiv person och hoppas väldigt lätt på det goda. Och hoppet tändes när jag fick höra att svaret blev flyttat från i måndags till i dag på grund av att svaret inte var klart. Då tänkte jag att det i alla fall blir ett svar. Sedan fick jag i mitten av veckan besked om att fördröjningen berodde på ett missförstånd i arbetsfördelningen. Då tänkte jag att det nog blir ett riktigt svar. Man ställer ju inte interpellationer bara för att det är roligt. Jag har så många gånger fått höra att något är på gång. Och det finns massor av människor som ringer och frågar vad som händer eller varför det inte händer någonting. Därför ställde jag den här interpellationen. Det är rätt bedrövligt. I Sverige har vi ett system med ett högkostnadsskydd för kostnader kopplade till funktionshinder och sjukdom. Det är 900 kr för sjukdom 1 800 kr för läkemedel. Sedan finns det en stor patientgrupp som inte omfattas av detta högkostnadsskydd och som får betala med egna pengar, upp till 5 000 kr per år. Det måste vi göra någonting åt. Detta har sagts ganska länge att något skulle hända. Om man till exempel är glutenintolerant eller har någon annan mag- och tarmsjukdom går man kanske inte till doktorn. Men det är besvärligt, och det är dyrt. Man vet att speciallivsmedel är dyra, och då kanske det inte blir av att man köper det utan slarvar. Då får man ännu mer mag- och tarmbesvär. Man blir trött, man får näringsbrist, man kanske får reumatisk värk, och sedan leder det till långtidssjukskrivningar, om nu begreppet är känt. Varje gång som en glutenintolerant får i sig gluten blir tarmens slemhinna inflammerad. Barn upp till 16 år kan i dag få glutenfria specialprodukter på apoteket subventionerade. Det är ungefär som att få ett recept för medicin. Men vid 16 års ålder upphör denna subventionering. Då beror det på till exempel bostadsorten och välvilligheten hos landstinget om man ska få detta subventionerat. Man kan få detta subventionerat även när man är över 16 år, men det är väldigt olika i landet. Detta har diskuterats sedan 80-talet. Det har lovats, det har tyckts, och det har tagits tillbaka. En tid fick man göra ett avdrag i deklarationen för detta. Men 1991 upphörde detta. Och nu får man betala dyrt, och man får betala moms. Därför ställde jag denna interpellation. Och jag frågade hur långt man har kommit. Det är inte bara jag som vill veta det, utan det är massor av människor i Sverige som nu vill veta hur långt man har kommit med detta regeringsarbete. Och vad tänker ministern göra i detta arbete nu? Såvitt jag har förstått har detta arbete pågått under 13 år. Det har också skett stora utredningar. En hette Mat som medicin . Den kom 1999. En annan utredning gjordes av Grönwall där han skulle visa beräkningar. Men det hände ingenting i alla fall.

Fru talman! Vi har haft en fantastisk utveckling på handikappområdet under det senaste årtiondet men på en punkt har det blivit sämre. Det gäller då just den här typen av specialkost. I samband med skatteomläggningen togs avdraget för specialkost bort från skattelagstiftningen. Jag tror att det var alldeles riktigt att göra det, för det hör inte riktigt hemma i skattelagstiftningen utan bör kompenseras på annat sätt. Det tillsattes ju en utredning strax innan det här skatteavdraget försvann. Tyvärr kom de utredningsresultaten när det var som allra jobbigast i svensk ekonomi - i början av 1990-talet. Det blev inga radikala förbättringar för de glutenintoleranta, en grupp för vilken man inte hittat en riktigt bra lösning när det gäller stöd. Det finns för andra handikappgrupper. Men ett skäl kan vara att glutenintolerans är ett handikapp som inte varit lika känt som många andra handikapp; det har inte funnits en tradition när det gäller olika samhälleliga stöd. De glutenintoleranta är heller inte en så väldigt stor grupp i samhället. Det handlar om ungefär 40 000 människor. 1 av 200 barn som föds har inte möjlighet att ta upp de här näringsämnena på rätt sätt. För de barn som drabbas är detta mycket allvarligt. Det skapar en väldigt stor oro för föräldrarna. Det är ett livslångt handikapp för människor att vara glutenallergiker. Dels kostar det mycket. Dels innebär det ett väldigt stort merarbete. En del positivt har dock hänt under senare år. Organisationerna har påverkat marknaden. Vi vet att många livsmedel nu inte är lika farliga för glutenintoleranta som de tidigare var. Men gluten spelar trots allt en väldigt stor roll i människors vardag. Gluten finns i allt normalt bröd och i ett livsmedel som pasta som i dag spelar en större roll än tidigare. Gluten finns också i pizza och i olika baslivsmedel som är viktiga inte minst för ungdomar. Det här leder till väldigt stora merkostnader för den glutenintolerante. Jag vill peka speciellt på en grupp som har det väldigt tufft, och det är ungdomarna - inte minst studerande ungdomar som redan nu har svårt att klara sig. Får de inte ett bra stöd när det gäller speciallivsmedel blir det synnerligen svårt. Risken finns att man då slarvar och inte använder speciallivsmedel så som man borde göra. Därför har Lars Grönwalls förslag om ett särskilt kostbidrag varit så uppskattat och så diskuterat bland de glutenintolerantas egna organisationer. Utredningen kom relativt nyligen - våren 2003, som socialministern nämner i sitt svar - och den bereds. Det är bra. Jag vill bara peka på det som jag tror att Kerstin-Maria Stalin också vill trycka på, nämligen att det är angeläget att den här processen inte tar för lång tid. Jag hoppas och tror att det nu är dags för en ordentlig remissbehandling, för då tror jag att det finns stora möjligheter att remissopinionen ställer sig bakom det hela så att vi kan hjälpas åt här i kammaren med att få fram ett positivt beslut som leder till att de glutenintoleranta får stöd på villkor som motsvarar villkoren för stöd som andra handikappgrupper får.

Fru talman! Kerstin-Maria Stalin, jag försökte faktiskt svara alldeles korrekt på var frågan just nu ligger. Det var svaret på det som jag lämnade; det var ju den fråga som ställdes. Jag kan ge en liten bakgrund som förklarar precis hur det ser ut. Först och främst: Nuvarande system fungerar inte. Det är komplicerat, och det är stora lokala variationer. Dessutom, och detta är ganska viktigt, är det bara barn och ungdom under 16 år som egentligen har en lagstadgad rätt att få stöd. Ett antal utredningar har arbetat. När jag blev socialminister konstaterade jag att utredningen Mat som medicin var ganska komplicerad. Den hade varit liggande. Då säger vi på departementet: Nu måste vi se till att vi skjuter fram frågan så att det händer någonting. Vi uppdrog således åt Lars Grönwall att upprätta en departementspromemoria kring förslaget och att ta fram de konkreta förslag som vi borde gå till riksdagen med. Denna interna utredning presenterades för ungefär ett år sedan, och vi har sedan dess berett den. Det är bra förslag som utredaren kommer med. För det första lagfästs i hälso- och sjukvårdslagen, enligt Grönwalls förslag, att sjukvårdshuvudmännen har ett ansvar att erbjuda stöd. För det andra tas 16-årsgränsen bort. Det här ska inte gälla bara barn och ungdomar, utan det ska gälla alla. Dessutom vill utredaren betona att det är de medicinska behoven som ska vara avgörande; man ska inte bara arbeta efter den lista som man nu arbetar med. En viktig punkt är också att man ska kunna ge kontantbidrag i stället för att bara ha subventionerade livsmedel. Det är bra förslag. Vi arbetar med det här och ska se till att det kommer fram ett förslag som också kan genomföras. Det vi funderar på är naturligtvis hur vi klarar finansieringsfrågan gentemot sjukvårdshuvudmännen. Vi måste ha en lösning på det innan vi går ut med förslaget. Vi bereder detta, men den här gången inte för att fördröja utan faktiskt för att skjuta fram frågan och se till att riksdagen kan fatta beslut och lösa ett mycket gammalt problem. Lars Grönwalls utredning är alltså ett exempel på hur vi försöker komma till skott i frågan, som utretts så länge och som varit föremål för diskussioner. Mitt svar, Kerstin-Maria, var ett försök att vara mycket formell. Så här ser ärendet ut just nu. Vi hoppas på att mycket snart kunna gå till riksdagen med ett förslag.

Fru talman! Ja, det var formellt svarat om var frågan ligger. Men jag visste var frågan ligger. Den ligger ju hos regeringen; det var ingen tvekan om det. Vad jag frågade var hur långt det här har kommit, om vi kan börja hoppas nu och så vidare, för det är bråttom. Det här är en finansieringsfråga. Men man skulle - det har Grönwall sagt och det står också i utredningen - tjäna på detta. Får man till det här slipper man en massa administrativt krångel. Framför allt gäller det den enskilda människan, men staten tjänar också på detta. Sjukskrivningar kostar. Blir det fel i behandlingen av den som är glutenintolerant eller som har andra sjukdomar som påverkar hälsotillståndet så att man måste ha speciallivsmedel blir man långtidssjukskriven. Även om det nu inte är så bråttom med just den enskilda människan borde det i fridens namn vara väldigt bråttom för statens finanser att någonting görs åt detta så att sjukskrivningarna på grund av det här minskar. Vi ska ju inte med flit sätta människors hälsa på spel. I finansieringsfrågan har regeringen fått hjälp av Grönwalls utredning med hur detta ska räknas. Med hjälp av alla experter borde det gå. Jag tackar så mycket för att Inger uppmärksammade just ungdomarna. Om subventionerna upphör för den som nått 16 års ålder så innebär det att det är en väldigt känslig och besvärlig ålder när det gäller att ha mag- och tarmbesvär, som man får om man inte sköter specialkosten. Detta är mycket viktigt. Dessutom vill jag tacka för påminnelsen om att det gäller inte bara gluten utan också andra sjukdomar.

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för ett väldigt positivt svar. Jag uppfattar att socialministern är engagerad för att hitta en lösning på problemet. Dessutom ser jag väldigt positivt på Lars Grönwalls utredning. Det finns väl all anledning att anta att det kommer att vara en positiv syn på utredningen i samband med remissbehandlingen. Jag inser, och det tror jag att alla gör, att vi måste lösa finansieringsproblemen och hitta ett sjyst sätt att hantera landstingen i anslutning till detta. Situationen för landstingen är så tuff att det här måste göras på ett sätt som känns rättvist och riktigt. Vidare tycker jag att det är intressant att ministern speciellt trycker på detta med kontantbidragen. Jag tror att det har speciellt stor betydelse eftersom det påverkar marknaden. Någonstans är det långsiktiga målet att så långt som det över huvud taget är möjligt påverka marknaden så att det blir så lite problem som möjligt för glutenintoleranta. Vi kommer säkert inte att bli av med vanligt mjöl. Det kommer att behövas av andra skäl, men säkert kommer det att finnas fler livsmedel i den allmänna handeln som de glutenintoleranta inte behöver vara rädda för, om man mer aktivt kan påverka marknaden än vad vi hittills har kunnat göra. Jag vill läsa in en positiv hållning i socialministerns svar och tacka så mycket för de förtydliganden som har gjorts.

Fru talman! Ibland kan den statliga utredningskvarnen verka komplicerad. Men den här gången är den ganska enkel, det vill säga att det finns ett antal tidigare utredningar som inte har blivit någonting eller i alla fall blivit väldigt lite. För att se till att vi kan gå till riksdagen med ett aktuellt förslag, som också formellt är behandlat på korrekt sätt med en remissomgång, bad vi Grönwall att göra en utredning. Den bereds nu, och vi kommer att remissbehandla den. Avsikten är att vi ska kunna ta ett viktigt steg för att lösa det gamla problemet och ge ett fungerande och rättvist stöd, som Kerstin-Maria Stalin frågar efter. Jag hoppas att vi ska kunna komma tillbaka till riksdagen relativt snart efter en remissomgång och att vi inte bara har genomfört förslagen utan också har löst finansieringsfrågan, som inte är oöverstiglig. Det ligger mycket i det Kerstin-Maria Stalin säger, att får vi ordning på det här är frågan om de samhälleliga kostnaderna i själva verket minskar. Men inledningsvis måste vi vara överens med sjukvårdshuvudmännen och ha hittat en lösning. Jag är optimistisk och tror att ett sådant förslag ska komma ganska snart.

Fru talman! Om jag glömde att säga tack för svaret var det förmodligen att jag tyckte att det inte var något bra svar. Däremot tackade jag Inger Lundberg för påminnelsen om ungdomarna, något som är så oerhört viktigt. Jag vill också tacka för påminnelsen om organisationerna och vad de har gjort. Det var en utredning år 2000, Hälso- och sjukvårdsutredningen, som höll på att sluta med en katastrof. Det höll på att bli så att det bara var mjölkallergiker äldre än tre år som omfattades, och laktos- och glutenintoleranta höll att ställas utanför systemet. Då trädde organisationerna in, gudskelov, och det blev en ändring. Så här på slutet får jag kanske tacka, för nu har ministern sagt att vi måste se till att det här blir av relativt snart. Jag skulle vilja stryka "relativt" och säga "snart". Jag är jätteglad för erkännandet att det kanske till och med inte kostar någonting för samhället, utan tvärtom.