Rättssäkerhet i försäkringskassemål

Herr talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta mot bakgrund av de stora skillnader som uppvisats när det gäller länsrätternas domar i försäkringsärenden. Försäkringskassan har till uppgift att handlägga och fatta beslut i olika socialförsäkringsärenden. Det gäller bland annat ärenden om sjukpenning. Försäkringskassans beslut kan överklagas till länsrätten. Det är då länsrättens uppgift att överpröva myndighetens beslut och att rätta till eventuella felaktigheter. Länsrättens avgörande kan i sin tur överklagas till kammarrätten. Om en kammarrätt finner att en länsrätts dom är felaktig ska prövningstillstånd meddelas och avgörandet ändras. Någon begränsning av rätten att överklaga finns inte. Som Peter Hultqvist beskriver är skillnaderna mellan vissa länsrätter stora när det gäller ändringsfrekvens av Försäkringskassans beslut. Det är svårt att närmare klarlägga vad dessa skillnader beror på. En granskning av ändringsfrekvensen i kammarrätterna ger dock inte stöd för antagandet att skillnaderna skulle bero på att kvaliteten i dömandet skulle vara lägre i vissa domstolar. Granskningen visar nämligen att ändringsfrekvensen i kammarrätternas domar är likartad över hela landet.

Herr talman! Jag tackar för svaret, justitieministern. Hela försäkringssystemet har stramats åt. Många människor upplever sig vara hårt granskade och ifrågasatta av Försäkringskassan. Behandlande läkares intyg underkänns, och försäkringsläkarna gör nya bedömningar, många gånger utan att ha träffat den person som är berörd. Detta leder ofta till en känsla av att beslut har fattats på orättvisa och felaktiga grunder. Detta i sin tur leder till att många beslut överklagas till länsrätterna. Nu har det visat sig att en stor andel av Försäkringskassans beslut ändras när de tas upp i länsrätten. Men det skiljer sig starkt åt i olika delar av landet. I Dalarna ändras 33 procent av Försäkringskassans överklagade beslut i länsrätten. I Jönköping är det 40 procent, i Norrbotten är det 22 procent, i Västerbotten är det 48 procent, i Västmanland är det 14 procent, i Örebro är det 3 procent, i Östergötland är det 27 procent, och i Halland är det 18 procent. "Det är märkligt att det är så omotiverat stora skillnader", säger chefen för processjuridiska enheten på Försäkringskassan i Göteborg. Att vissa länsrätter ligger högt beror kanske på att Försäkringskassan har en tuffare inställning där, säger en rådman i länsrätten i Södermanland. Detta ger en bild av att Försäkringskassans beslut skiljer sig åt i olika delar av landet. Men det är också en likartad bild när det gäller länsrätterna. Från rättssäkerhetssynpunkt känns det allvarligt om bostadsorten ska vara beroende av dels vilken behandling som man får av Försäkringskassan, dels hur ett eventuellt överklagande kommer att hanteras. I praktiken är länsrätterna sista instans i sådana här ärenden. Därför är länsrätternas agerande oerhört viktigt. Det krävs att de har en god och fungerande kompetens. För att få prövningstillstånd i kammarrätten krävs det speciella skäl, såsom att det är av vikt för rättstillämpningen, att det finns anledning att ändra ett domslut eller att så kallade synnerliga skäl föreligger. Det är mycket ovanligt att prövningstillstånd ges i kammarrätten. När ministern i dessa ärenden hänvisar till kammarrättsdomar ges ingen hel bild av sanningen bakom problematiken. Den stora skillnaden när det gäller ändringsfrekvensen har enligt min uppfattning att göra med kompetensfrågor. Försäkringsärendena är i regel omfattande och svåra. Det krävs en speciell insikt och ett speciellt kunnande för att upprätthålla kvaliteten både inom Försäkringskassan och i domsluten. Det finns särskild anledning att fundera över rättssäkerheten i såväl Försäkringskassans som länsrätternas beslut. Det hänger bland annat ihop med den ökande ärendemängden och antalet avslag inom försäkringssystemet som i sin tur hänger ihop med de direktiv om åtstramningar som varit. Av ministerns svar att döma drar jag slutsatsen att hon inte anser att det finns några större problem i sammanhanget. Jag vill fråga om det är en riktig tolkning från min sida.

Herr talman! Jag vill börja med att svara på Peter Hultqvist fråga om jag inte tycker att det som här tagits upp är ett problem. Ja, jag tycker att det är ett jättestort problem att medborgare uppfattar att besluten blir olika i olika delar av landet. Som medborgare vill vi naturligtvis att reglerna ska tillämpas lika över hela landet. Då måste man analysera vad som är skälen till de utfall som interpellanten så noga beskrivit. I ärlighetens namn ska jag väl säga att jag inte har gjort någon forskningsstudie, men jag har i ärlighetens namn försökt titta på vad som kan vara skälen. Vill man närmare titta på orsakerna måste man göra en granskning av alla enskilda domar. Det har vi naturligtvis inte hunnit göra. Det kan, som jag sagt i mitt svar, finnas flera orsaker. Det kan vara så att det finns regionala skillnader i Försäkringskassans beslutsfattande. Det påverkar de olika länsrätternas ändringsfrekvens. Om skälet skulle vara att länsrätterna tillämpar reglerna olika borde det finnas skillnader i kammarrätternas ändringsfrekvens när det gäller länsrättsdomar. Några sådana skillnader har vi inte kunnat hitta. Det kan också finnas skillnader när det gäller hur domstolen hanterar kompletteringar i mål - till exempel om läkarintyg inges - så det finns ett antal saker att fundera över. Det är självklart viktigt att försöka göra detta. Försäkringskassan håller dessutom som bäst på med en stor omorganisation av sin omprövnings- och processföringsverksamhet. Syftet är att få en mer enhetlig rättstillämpning. Det är väl för tidigt att nu bedöma eventuella effekter av den omorganisationen. Men jag tycker kanske att man också ska ha klart för sig att av Försäkringskassans samtliga beslut är det få beslut som överklagas och som därefter ändras av domstol. Det handlar om ungefär 2 promille av alla ärenden. Naturligtvis är det så att det när man ska döma i den här typen av ärenden krävs specialkunskaper. Alla ärendetyper är ju speciella. Förr i världen hade vi särskilda försäkringsdomstolar. De avskaffades på 1990-talet av det skälet att riksdagen noterade att de hade stora problem med att fungera väl. Det var långa handläggningstider och svårt att rekrytera jurister till det här. Man fick det inte att fungera på rätt sätt. Jag har inte, om jag ska vara riktigt ärlig, haft skäl att ifrågasätta det beslutet. Däremot har vi naturligtvis skäl att fundera över länsrättsorganisationen framöver, vilket också gjorts i flera utredningar. Vi arbetar nu med resultatet av remissutfall och annat. Det är nämligen viktigt att hålla detta med specialisering och kompetens på en bra nivå och då någorlunda jämnt över landet - ja, inte någorlunda; nivån ska vara jämn över landet. Det kräver en del förändringar. Det är synpunkter som vi har fått ursprungligen från länsrätterna själva. Men det är inte alldeles enkelt att hitta en bra lösning på alla frågor av det enkla skälet att Sverige inte lätt indelas i fyrkanter, utan det är liksom lite styckevis och delt. Det där är alltså lite knöligt. Min ambition är att det ska finnas tillräcklig kompetens i domstolarna för att hantera frågorna när dessa kommer till domstol. Utifrån den gjorda granskningen har jag inte kunnat hitta underlag som tyder på att det brister i domstolsbesluten och att det skulle vara skälet till olikheterna. Men det finns anledning att även fortsättningsvis fundera över detta. Jag delar uppfattningen att medborgarna måste veta att regler tillämpas på ett enhetligt sätt. Det är väl bra då att Försäkringskassan förändras och har för avsikt att förändra sin organisation för att också bidra till en sådan utveckling.

Herr talman! Jag har i min hand en tidningsartikel med rubriken "Länsrätter dömer olika i överklagade ärenden". Vidare står det: "Det är stora skillnader mellan hur länsrätterna runt om i landet dömer överklagade ärenden som rör beslut fattade av försäkringskassan. Det visar statistik som Dagens Nyheter har tagit fram. - - - Det är märkligt att det är så omotiverat stora skillnader, säger Jan Wressle, chef för processjuridiska enheten på försäkringskassan i Göteborg." Det jag tycker är särskilt intressant här är att det är en tjänsteman i Försäkringskassan som just sysslar med detta som så pass starkt och entydigt pekar på problemet. Jag tycker också att det är bra att ministern visar en öppen attityd i frågan - att man funderar över länsrättsorganisationen. Hon markerar att det här är ett problem. Just när det gäller kompetensfrågorna ska man ändå ha klart för sig att det under senare år har skett en hel del förändringar i samhället. I dag är det en mycket hårdare hållning inom Försäkringskassan än det var exempelvis för fem år sedan. Det i sin tur skapar situationer där människor känner sig orättvist behandlade och också ofta är missnöjda med beslut. Det leder till en helt annan ärendemängd i de här sammanhangen. Samhället har alltså förändrats. I länsrätterna har man nu att ta ställning till många ärenden som man kanske inte riktigt har varit förberedd på. Det finns, menar jag, ett starkt behov av en djupgående insikt och av en rutin beträffande de här komplicerade försäkringsärendena. Man måste ha klart för sig att detta är komplicerat, att det inte är enkelt. Då är det också viktigt att långsiktigt upprätthålla förtroendet och respekten för domstolens förmåga att fatta rimliga och rättvisa beslut. Detta är alltså intimt förknippat med kompetens, fackkunskap och rutin. Jag vill också markera att det beträffande kammarrätten inte är alldeles enkelt att få prövningstillstånd. Det ska gärna vara så att man kan bedöma att ärendet på något sätt är prejudicerande för att det ska bli ett prövningstillstånd. Det är alltså sällsynt att ärenden går till kammarrätten. I vårt grannland Finland finns det ett system med försäkringsdomstolar som hanterar sådant som arbetspension, folkpension, arbetslöshetsförmåner, vårdbidrag för pensionstagare, lönegaranti, bostadsbidrag, handikappbidrag med mera och den typen av frågor - detta just för att garantera rättssäkerhet, likvärdighet och kompetens i samband med besluten. Jag satt inte i riksdagen eller var i en beslutande position när försäkringsdomstolarna en gång i tiden avskaffades. Men jag har vänner och kamrater som suttit med i den typen av instanser. Många gånger har de gjort bedömningen att fokuseringen och exaktheten i ärendebedömningarna och den totala kompetensen har påverkats av processen. Jag säger inte att det här ska återinföras med omedelbar verkan. Jag har i alla fall här i riksdagen väckt en motion om detta som man senare ska ta ställning till. Att något måste göras åt själva kompetensen när det gäller socialförsäkringsrätten i svenskt domstolsväsen är i alla fall min övertygelse efter det att jag har sett utfallet i rätt så många praktiska fall och efter det att jag under en rätt så lång period har följt de här ärendena. Just det förhållande som även ministern själv pekar på, att man upplever sig felaktigt behandlad och att risken finns att det blir förtroendeglapp, gör också att man funderar på att något måste göras. Därför är min fråga: Är ministern beredd att studera det finska exemplet, och är ministern beredd att vidta åtgärder för att stärka kompetensen på just socialförsäkringsrättens område inom ramen för det rättssystem vi har?

Herr talman! På den sista frågan, om ministern är beredd att studera det finska exemplet, kan jag svara ja eftersom jag inte kan särskilt mycket om det. Jag får nog läsa på det. Låt mig gå tillbaka det vi har diskuterat. Det är inte så märkligt att en tjänsteman inom Försäkringskassan också oroligt pekar på skillnaderna i bedömningen och på att det skiljer mellan olika utfall. Men det behöver inte betyda att felet ligger i domstolarna. Vi är överens, interpellanten och jag, om att de här skillnaderna är besvärliga. Vad jag försökte tydliggöra är att när vi har granskat hur domstolarna har arbetat i de här målen har vi inte kunnat finna något underlag eller något som tyder på att lagen tillämpas olika, i alla fall inte när det gäller läns- och kammarrätt. När det gäller prövningstillstånd ska felaktiga avgöranden av myndigheter och länsrätter rättas av kammarrätt. Systemet med prövningstillstånd ändrar inte den ordningen. Om en kammarrätt finner att en länsrättsdom är felaktig ska prövningstillstånd meddelas och avgörandet rättas. Kammarrättens roll är därför i första hand att vara en garant för korrekta länsrättsavgöranden. Till det kommer ett visst ansvar för rättsbildningen. Det tycker jag är rimligt. Felaktiga beslut måste kunna rättas till, och så ska det fungera. Finns det något exempel på att man har arbetat annorlunda vill jag väldigt gärna veta det. Jag är av samma uppfattning som interpellanten att det är viktigt att människor känner förtroende för beslutsordningen både hos Försäkringskassan och i domstolarna. Det vi har anledning att fundera över är naturligtvis var problematiken sitter och rätta till det. Interpellanten sade att det har varit hårdare tillämpning de senaste åren. Ja, en del av förändringarna beror på att man vill återgå till det som är regelverkets syfte. Man gjorde ganska vida bedömningar av vad som var tillåtet och inte, och det kanske drog i väg lite grann. I den meningen kan det uppfattas som att det är svårare att få bidrag och annat än tidigare, men det sker i enlighet med reglerna. Det är nog snarast det. Men det viktiga är som sagt att vi kan följa reglerna och att människor känner att oberoende av var i landet man befinner sig är det samma ordning som gäller. Där tror jag att det finns en hel del att rätta till eftersom det har varit väldigt olika bedömningar på olika håll. Vi ska naturligtvis inom domstolsorganisationen försöka försäkra oss om kompetens. Jag menar att det också görs. Jag vill plocka med länsrättsorganisationen i detta därför att det naturligtvis krävs en kunskap i de här frågorna, för att kunna hamna på rätt beslut, men också en insikt om att tillämpningen bör följa reglerna och inte vara olika i olika delar av landet. Vi kommer nog att få anledning att följa detta framöver. Men vi ska vara försiktiga med att säga att felet sitter i domstolsorganisationen, för jag har inte funnit underlag för det i det arbete jag gjort inför den här interpellationsdebatten.

Herr talman! Jag vill peka på länsrätterna som var utgångspunkten för den här debatten. Man beslutar - där är det ett rätt stort antal fall där det skiljer sig mellan olika delar av landet - om att ändra Försäkringskassans beslut. Det kan bero på att de har tolkat regelverket åt det alltför hårda hållet och stramat åt det alltför mycket. Det kan vara orsaken till den här typen av beslut. När ministern beskriver att det handlar om att man följer regelverket vill jag säga att det också kan handla om att man är hårdare än regelverket och att det bygger på att man övertolkar de centrala direktiven. Från den politiska sidan uttrycker man sig ibland lite väl hårt om hur försäkringsärendena ska hanteras. I förvaltningslagen framgår det att man ska kunna få prövningstillstånd om det finns anledning till att få ändrat domslut. Det står i förvaltningslagen § 34 a. Det måste finnas en koppling till att det är prejudicerande och att man kan se att det är en uppenbar felaktighet. Det är inte helt enkelt. Jag vill upprepa att det inte är särskilt vanligt att man får prövningstillstånd i kammarrätten. Det här kan ministern analysera i sitt fortsatta arbete och ta med i bilden. En annan sak som skulle kunna vara bra att driva i ett sådant här ärende för att föra det vidare är att kontakta jurister och människor som jobbar med socialförsäkringsrätt och hanterar den typen av ärenden, kanske advokater som ibland företräder klienter med sådana här problem. Det skulle kunna vara ett sätt att skaffa sig ökad kunskap för att kunna gå vidare på ett bättre sätt. Slutligen: Är ministern beredd att vidta åtgärder för att förstärka kompetensen på socialförsäkringsrättens område? Den frågan fick jag inget svar på.

Herr talman! Först vill jag säga att det kanske inte är så fruktbart att Peter Hultqvist och jag spekulerar om orsakerna till skillnaderna i länsrättsdomar i försäkringsärenden. Vi är överens om att det finns ett bekymmer och att vi bör försöka få reda på vad som är orsaken. Det tror jag är centralt. Jag håller inte med om hur man kan få prövningstillstånd. Det är möjligen så att man inte ser så många prövningstillstånd, men då ska man sätta in i sammanhanget att det bara är 2 promille av Försäkringskassans beslut om sjukpenning som ändras i domstol. Precis som jag sade tidigare behöver det inte vara fråga om att få praxisbildning i ett ärende. Om det finns felaktigheter i ett beslut ska frågan hanteras. Det är ganska raka skrivningar, och det ska inte vara någon skillnad där. Den tredje frågan som Peter Hultqvist tar upp är om jag är beredd att höja kunskaperna vad gäller försäkringsärenden i domstolarna. När det gäller länsrätterna är svaret ja. Det enda skälet till att vi jobbar med länsrättsorganisationen är att se till att vi försäkrar oss om hög kompetens och specialisering i bland annat försäkringsärenden. Det är otroligt viktigt. Då måste vi också få en bättre organisation där vi får en lite större massa av jurister som kan specialisera sig och kompetenshöja verksamheten. Det är otroligt viktigt, inte helt enkelt organisatoriskt, men jag tror att vi kommer att lösa det också.