Rättspsykiatrin

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att hantera den uppkomna situationen inom rättspsykiatrin.

Det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för att tillhandahålla god och jämlik hälso- och sjukvård. Frågan om ansvaret, inbegripet kostnadsansvaret, för den rättspsykiatriska vården har debatterats under lång tid. I dessa sammanhang har det bland annat lyfts fram att beläggningssituationen inom rättspsykiatrin är ansträngd, att det kan finnas skäl att se över vem som ska inneha ansvaret för den rättspsykiatriska vården och hur den vård som erbjuds kan utvecklas. Detta är frågor som regeringen tar på stort allvar.

För att åstadkomma en hälso- och sjukvård som ges bättre förutsättningar än i dag att erbjuda en god och jämlik vård för hela befolkningen, inbegripet rättspsykiatrin, uppdrog regeringen den 1 juni 2023 åt en parlamentariskt sammansatt kommitté, Vårdansvarskommittén, att ta fram beslutsunderlag som gör det möjligt att stegvis och långsiktigt införa ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården (dir. 2023:73). Uppdraget ska redovisas den 2 juni 2025. Kommitténs slutsatser kommer att bli viktiga för den fortsatta utvecklingen inom området.

För att stödja regionerna i deras arbete gav regeringen vidare i maj 2024 Socialstyrelsen i uppdrag att stärka och utveckla den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården. I uppdraget ingår bland annat att genomföra kartläggningar och analyser för att utveckla kunskapen om den rättspsykiatriska vården ur olika aspekter. Detta är ett viktigt första steg för att kunna få närmare kännedom om de utvecklingsbehov som finns, exempelvis avseende beläggningsgrader, vårdtider och behovet av samverkan mellan regioner och kommuner för att få en effektiv och ändamålsenlig utskrivningsprocess.

När det gäller det ekonomiska läget för regionerna kan staten inte fullt ut kompensera för regionsektorns underskott. För att stödja regionerna i ett utmanande läge har regeringen dock avsatt cirka 10 miljarder kronor under 2024 inom ramen för dels ett sektorsbidrag till regionerna som omfattar 3 miljarder kronor, dels överenskommelser mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, som alla rör olika delar av hälso- och sjukvården. Mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen fördelar regeringen ytterligare tillskott till regionerna i form av ett andra sektorsbidrag om 6 miljarder kronor.

För att ge regionerna förutsättningar att stärka och utveckla arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention avsätter regeringen dessutom över 1,6 miljarder kronor 2024 genom en överenskommelse mellan staten och SKR. Dessa medel kan, beroende på huvudmännens prioriteringar, användas för att utveckla den rättspsykiatriska vården, till exempel genom att öka antalet vårdplatser.

Sammanfattningsvis genomför regeringen flera insatser för att stödja regionerna som huvudmän för hälso- och sjukvården och rättspsykiatrin i ett utmanande ekonomiskt läge.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Anledningen till att jag skrev denna interpellation var att jag uppmärksammades på hur otroligt ansträngt läget är inom rättspsykiatrin i hela landet.

Behovet av rättspsykiatrisk vård för allvarligt psykiskt sjuka som dömts för grova brott har ökat. Det ökade behovet av platser inom rättspsykiatrin har varit särskilt tydligt under senare år. Antalet personer inom den slutna rättspsykiatriska vården har ökat med 9 procent.

Det är naturligtvis regionerna i landet som ansvarar för vården inom rättspsykiatrin. Flera regioner har fått skjuta till resurser för att ta sig an platsbristen. Men som läget är har regionerna en väldigt ansträngd ekonomi. Jag delar inte riktigt den uppfattning som statsrådet delger, det vill säga att sjukvården har fått mycket resurser. Vi vet båda att vi har olika åsikter om det. Det hela innebär att när det finns brist i sjukvården får det även konsekvenser för rättspsykiatrin.

Rättspsykiatrin kan dock inte själv styra inflödet och heller inte riktigt utflödet av platser, det vill säga personer. Det innebär att man har svårt att påverka just det som jag vill prata om här i dag.

Vi är eniga om att det behövs straffskärpningar, och vi behöver ta tag i den fruktansvärda våldsspiralen i Sverige. Det är inte det vi talar om, utan det här handlar om konsekvenserna av straffskärpningarna.

Både vår och denna regering har byggt ut kriminalvården, fängelser, men det har inte nått rättspsykiatrin. Det är därför jag tycker att det är viktigt att ta upp det här.

Problemen är många. Jag har under de senaste veckorna besökt rättspsykiatrin och pratat med experter och berörda för att skapa mig en bild. Jag vill delge statsrådet den bild som jag har sett även om det kan vara att slå in öppna dörrar, men alla som lyssnar vet kanske inte hur läget är.

Först och främst har vi ökade köer. I snitt är den nationella beläggningsgraden nu 105 procent. Det finns alltså inte bara brister i Östergötland, som jag tar upp och som ligger mig nära, utan det finns en brist i hela Sverige. I Östergötland väntar 34 patienter som har dömts till rättspsykiatrisk vård på att få en plats. Det låter kanske inte mycket, men det är det.

Det förväntas en ökning eftersom domarna blir fler. Det kommer alltså inte att bli färre i kön framöver.

Var befinner sig då de här 34 personerna som väntar i Östergötland och de som väntar runt om i landet? Jo, de tar upp platser i redan fulla häkten. De tar även upp platser inom psykiatrin, där det är ett väldigt högt tryck, och detta leder till en så kallad undanträngningseffekt. Det är också så att det finns människor som inte får vare sig vård eller tillsyn men som har dömts för allvarliga våldsbrott och behöver den vård som man kan få inom rättspsykiatrin. De ska vara där, för det är det som de har dömts till.

Fru talman! Jag vill tacka Eva Lindh för interpellationen, för jag tycker att vi lite för sällan diskuterar rättspsykiatrin och dess förutsättningar. Jag tror att vi båda kan känna en oro för att man ibland prioriterar ned den här typen av frågor, som inte riktigt är lika publika som andra frågor som rör hälso- och sjukvården.

Situationen inom rättspsykiatrin i Sverige är ansträngd. Som Eva Lindh anför är det rimligt att se över huvudmannaskap och annat, vilket vi nu också gör, för att åstadkomma den mest ändamålsenliga ordningen för den här typen av frågor.

Men vi måste göra saker här och nu. Vi har gett uppdrag om att analysera detta för att kunna se vad som ytterligare kan göras för att öka kvaliteten i den vård och de insatser man får. Här finns det ett stort utvecklingsbehov, både av tvångsvård generellt och inte minst av rättspsykiatrisk vård.

När man skrivs ut från rättspsykiatrisk vård finns en förhöjd risk för exempelvis suicid. Detta behöver vi verkligen arbeta med aktivt, och det ser jag fram emot att göra kommande år. Vi kommer att motta en utredning från Emma Henriksson om hur man kan jobba mer systematiskt med att förebygga suicid. Det inbegriper förstås den här typen av verksamheter. Inom ramen för dem ska vi göra mer av vad vi kan och ta reda på varför det ibland blir så att personer tar sitt liv i samband med utskrivning eller strax därefter. Den kunskapen behöver återföras. Vi vet att vi är lite för dåliga på att ta till oss den kunskapen.

Vi har en svår situation, och vi tar den på stort allvar. Vårdplatsbristen är någonting som regeringen jobbar mycket aktivt med att försöka göra saker åt med olika mått och steg. Vi har också gett ett särskilt uppdrag till Inspektionen för vård och omsorg att utveckla tillsyn och uppföljning av rättspsykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. Med hjälp av tillsyn kan vi se till att den blir bättre och fungerar bättre, vilket är en av lösningarna på kapacitetsfrågan; det är ofta när man har förutsättningar att lämna den rättspsykiatriska vården som den upphör. Det är viktigt att vi jobbar med kvalitetsfrågorna och vårdplatsfrågan men också förstås ser till att vi organiserar det här på ett så bra sätt som möjligt.

Det här är utsatta personer. Ja, de har begått grova brott. Men de är också ofta i mycket utsatta situationer. Det krävs att vi hanterar detta på ett sätt som skyddar allmänheten men också tar till vara deras intressen av att få en bra vård, så att de kan skrivas ut och återgå i samhället på ett bra sätt och fungera där på olika sätt, givetvis med stödinsatser från öppen rättspsykiatrisk vård och annan hälso- och sjukvård. Det tjänar vi alla på.

Fru talman! Jag instämmer verkligen i det som socialministern inledde med att säga: Vi talar alldeles för lite om rättspsykiatrin. Det finns flera skäl till att jag anser det. Naturligtvis ska det vara en god vård för dem som är där. När man kommer ut ska man också ha goda förutsättningar att inte begå brott och att leva ett bättre liv. Det är också klart att det oroar när en del av de människor som har begått allvarliga brott och lider av allvarlig psykisk sjukdom inte har någon tillsyn eller vård och som det kallas är på fri fot.

Jag vill återkomma till några andra problem. Som jag sa råder man inte över utskrivningen av patienter. I Sverige har vi ett något annorlunda system, där det i de flesta fall är förvaltningsrätten som beslutar när en person ska få komma ut ur slutenvård. Just nu har vi en hel del personer som sitter inom rättspsykiatrin och fortsatt är i slutenvård därför att kommunerna inte har de insatser som behövs för behandling i öppenvård. Det här måste vi göra någonting åt, så att vi klarar av att hantera det. Det är ju rättsvidrigt att man sitter kvar när man har avtjänat sitt straff och kan vara ute och få öppenvård i stället. Det är också så att det upptar en hel del platser. Med tanke på mänskliga rättigheter och för att få fler platser är det här någonting som jag tycker att vi borde ta tag i.

Det är också så att 97 procent av dem som finns inom rättspsykiatrin har haft kontakt med den psykiatriska vården tidigare, vilket är sorgligt. Det innebär att vi måste lägga mycket kraft på att verkligen bygga vidare den psykiatriska vård som vi har i Sverige. Hade vi gjort de insatserna kanske vi också hade kunnat förhindra att man hamnat i den här situationen.

Arbetsmiljön inom rättspsykiatrin är otroligt hårt pressad. När man har en beläggningsgrad på 105 procent innebär det att personalen blir pressad. Men en konsekvens av att det är fullt och trångt blir också att det riskerar att försämra den vård som personalen kan ge.

Jag vill också ta upp en fråga som jag själv inte riktigt har sett tidigare men som faktiskt blir väldigt tydlig i till exempel den rättspsykiatriska undersökning som gjordes av flickan som är misstänkt för mordet i Landskrona. Om hon döms kommer det kanske att bli rättspsykiatri. Hon är väldigt ung. När Statens institutionsstyrelse inte klarar av det här hamnar man inom rättspsykiatrin. Det behövs en kompetensökning och ett annat sätt att arbeta inom rättspsykiatrin när så unga personer finns där och kommer att finnas där framöver. Vi behöver verkligen titta på det.

Jag är inte en vän av att förstatliga hälso- och sjukvården. Men när det gäller just rättspsykiatrin tror jag att det kan behövas ett nationellt intag och ett större statligt ansvar, eftersom man inte kan styra in och ut. Jag vill verkligen understryka att vi som nation - vi i riksdagen och regeringen - har ett stort ansvar för den situation som råder inom rättspsykiatrin. Vi har ett stort ansvar för vården - jag tycker att vi ger otillräckliga resurser. När det gäller just rättspsykiatrin blir det väldigt tydligt att vi måste stötta, så att det blir bättre förutsättningar.

Fru talman! Jag tackar åter Eva Lindh för detta. Jag har ingen annan uppfattning. Det här är viktiga frågor. Jag känner en allmän oro för att man i tuffa ekonomiska tider inte prioriterar den psykiatriska vården. Det gäller i synnerhet tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.

Detta är angeläget, för det är fråga om utsatta personer. När det gäller rättspsykiatrin är det personer som potentiellt kan vara farliga för omgivningen men som verkligen behöver stöd och insatser, precis som Eva Lindh sa, för att kunna skrivas ut. De ska få de stödinsatser de behöver för att kunna leva bra liv.

Det här är en bakgrund till att jag gav Socialstyrelsen i uppdrag att stärka och utveckla den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården. Man ska göra kartläggningar, utveckla kunskap och få kännedom om vilka utvecklingsbehov som finns, inte minst vad avser samverkan mellan regioner och kommuner, för att klara utskrivningsprocesserna på ett bättre sätt än i dag. Man ska även titta på beläggningsgrad, vårdtider och sådana saker.

Vårdplatsbrist har vi på många områden. Regeringen arbetar överlag mycket aktivt för att få fram fler vårdplatser. Det är en viktig sak.

Sedan har vi arbetet med att se över om vården ska styras mer av staten och i så fall på vilket sätt - om det ska ske helt eller delvis. Där behöver man naturligtvis också analysera förutsättningarna för rättspsykiatrin. Jag är som kristdemokrat en vän av förstatligande, men det är rätt som Eva Lindh säger: Det finns lite särskilda förutsättningar som rör just den rättspsykiatriska vården.

Jag tror att vi har skäl att återkomma till den här frågan och utveckla hur arbetet ska bedrivas. Hur ser platstillgången ut? Hur kan vi se till att utskrivningsprocesserna fungerar bättre, så att man kan få olika stödinsatser i öppenvården när det är möjligt? Det ska inte vara så att bristande samverkan eller att de här insatserna inte finns håller kvar personer inom rättspsykiatrin fast de inte skulle behöva vara kvar på det sättet. Detta är angeläget. Jag hoppas att vi kan fortsätta arbetet med de frågorna.

Fru talman! Jag har ägnat mina första två inlägg framför allt åt att beskriva problemen. Jag noterar det här med att förbättra tillsynen, vilket jag tror är jättebra för vi ser ju att det brister i dag. Jag tror också att det är bra med ökad kunskap; det motsätter jag mig aldrig.

Jag skulle dock verkligen vilja uppmana Jakob Forssmed att svara på den fråga gällandet läget här och nu som jag också ställde i interpellationen. Mycket av det som socialministern pratar om är ju långsiktigt, och även om vi kan ha olika åsikter om huvudmannaskapet kan vi väl vara överens om att det inte kommer att ske någon ändring i dag. Det ligger längre fram. Även förbättrad tillsyn och ökad kunskap ligger längre fram. Det händer inte här och nu.

Min fråga är därför vad socialministern avser att göra åt situationen här och nu. Jag kan bara konstatera att de bristande resurser som jag och många med mig anser att regeringen lägger när det gäller välfärden i stort och särskilt sjukvården också kommer att drabba rättspsykiatrin. Kan socialministern därför svara på vad han avser att göra här och nu? Kan socialministern arbeta för att de resurser som ska komma välfärden till del också blir fler? I dag är det otillräckligt.

Fru talman! Tack återigen till Eva Lindh för denna interpellation! Det är viktiga frågor, och jag kommer att fortsätta att arbeta för att vi ska få en bättre rättspsykiatrisk vård i Sverige.

Jag delar inte bilden att de tillskott som regionerna har fått är små eller obetydliga. De är historiskt stora, men det är en väldigt tuff ekonomisk situation. Jag kan känna en oro för att man prioriterar ned den psykiatriska vården mer än vad jag skulle önska att man gjorde, men jag råder inte över regionernas prioriteringar när det gäller detta. Med det huvudmannaskapssystem som vi har i dag är det inte jag som bestämmer över det.

Däremot har vi en överenskommelse med Sveriges kommuner och regioner om att utveckla och förbättra den psykiatriska vården, inbegripet rättspsykiatrin, och det är också viktigt för mig att följa upp att man använder dessa medel till att verkligen förbättra psykiatrin och inte använder dem i största allmänhet. Medlen ska gå till just detta.

Det uppdrag som jag har gett till Socialstyrelsen handlar inte bara om att utveckla kunskapen utan också om att förbättra och utveckla tvångspsykiatrin och rättspsykiatrin. Inte minst handlar det om samverkan mellan regioner och kommuner för att få en bättre utskrivning. Jag ser även att det här är någonting att arbeta med när det gäller det suicidförebyggande: att se de här personerna, att ta in dem och göra mer för att de helt enkelt inte ska ta sina liv, vilket det i dagens system finns en ökad risk för när man skrivs ut.

Jag är öppen för att göra ytterligare saker och tar gärna emot inspel från Eva Lindh och andra gällande vad mer som kan göras kring detta. Vi fortsätter också att analysera huvudmannaskapsfrågan när det gäller detta och övrig hälso- och sjukvård.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.