<a name="PassTempLäge"></a>den 29 oktober 
 
Interpellation 
 
2007/08:89 Rätten till skydd undan väpnad konflikt 
 
av Kalle 
Larsson (v) 
 
till 
statsrådet Tobias Billström (m) 
 
<a name="Temp"></a>Den 
nya instans- och processordningen och den nya utlänningslagen har nu varit i 
verkan under en tid. Det börjar bli tydligt på vilket sätt lagstiftningen 
uttolkas av rättsskipande myndigheter. På senare tid har en diskussion 
uppkommit angående begreppet ”väpnad konflikt”. Bakgrunden är de vägledande 
beslut från Migrationsöverdomstolen som slår fast att begreppet inte ska anses 
innefatta den situation som råder i Irak och Afghanistan. Enligt domstolen 
krävs att det rör sig om strider mellan regeringsstyrkor och upprorsmakare som 
”under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll över en del av statens 
territorium att de kan utföra sammanhängande och samordnade militära 
operationer” för att väpnad konflikt eller andra svåra motsättningar ska anses 
råda. Detta anses, enligt domstolen, inte vara fallet i Irak och Afghanistan. I 
stället måste varje enskild asylsökande från dessa länder påvisa hur han eller 
hon personligen är utsatt och varför skydd behövs i det individuella fallet. 
 
Svenska 
migrationsmyndigheter grundar därmed sina beslut på en bedömning av 
säkerhetssituationen i Irak och Afghanistan som går emot den uttolkning som 
gjorts av Internationella rödakorskommittén (ICRC), som ju har ansvaret att 
övervaka Genèvekonventionernas tillämpning. Flera svenska och internationella 
organisationer, som Röda Korset, Amnesty International och Sveriges kristna 
råd, liksom en rad folkrättsexperter, har invänt mot den definition av 
begreppet väpnad konflikt som nu styr svensk rättspraxis. 
 
Utöver 
1949 års Genèvekonvention finns bestämmelsen om skydd undan väpnad konflikt 
även reglerad i skyddsgrundsdirektivet. Den brittiska överklagandeinstansen 
Asylum and Immigration Tribunal har i ett beslut från den 26 september 2007 
fastställt att asylsökande från Irak har rätt till subsidiärt skydd undan 
väpnad konflikt i enlighet med skyddsgrundsdirektivet. Skyddsgrundsdirektivet, 
som reglerar EU-ländernas gemensamma definition om vem som ska betraktas som 
flykting eller skyddsbehövande i övrigt, skulle ha varit implementerat i svensk 
lagstiftning senast den 10 oktober 2006. 
 
Situationen 
i Irak har successivt försämrats under den amerikanska ockupationen. Ca 
600 000 människor har, enligt den studie som den brittiska 
medicintidskriften The Lancet presenterade 2006, hittills dödats av kriget. 
Uppåt två miljoner internflyktingar finns inne i Irak och ytterligare ungefär 
två miljoner människor har flytt landet. De allra flesta finns kvar i 
närområdet, men antalet som söker skydd i väst, däribland Sverige, ökar. 
 
UNHCR 
beskriver i sina rekommendationer från den 1 augusti 2007 säkerhetsläget i Irak 
som mycket allvarligt. De stridigheter som råder mellan olika grupper och 
miliser betecknas som väpnad konflikt. Extremt våld och kraftig instabilitet 
anges råda i de centrala och södra delarna. Också de norra delarna av landet 
präglas av osäkerhet och oförutsägbarhet. Mot bakgrund av det fortsatt 
försämrade säkerhetsläget rekommenderar UNHCR att irakiska asylsökande från de 
södra och centrala delarna av Irak ska ges flyktingstatus i de länder där de 
söker asyl. Man tillbakavisar också uttryckligen möjligheten att avvisa 
asylsökande med hänvisning till internflyktsalternativet, liksom att återsända 
asylsökande från de centrala eller södra delarna till de kurdiska områdena i 
norra Irak. 
 
Detta 
till trots har Migrationsdomstolen i Stockholm, i ett beslut från den 18 
oktober 2007, avslagit ett överklagande av Migrationsverkets beslut att avvisa 
en asylsökande irakisk man till Bagdad. Mycket anmärkningsvärt är att 
domstolens beskrivning av säkerhetsläget i första hand hänvisar till den 
rapport som presenterats av USA:s överbefälhavare i Irak, general David Petreus 
– en rapport som tagits fram i syfte att framhäva den amerikanska närvaron i 
landet som framgångsrik. I domen lyfter migrationsdomstolen fram att antalet 
vålds- och säkerhetsincidenter minskat i år i hela Irak, inklusive i Bagdad, 
och att antalet dödsoffer för våldet minskat, vilket anges som motiv till att 
avvisningar är möjliga att verkställa. De individuella skäl om personliga 
säkerhetsrisker som anförts i den aktuella överklagan avslås. Det anses kunna 
styrkas att det föreligger hot mot mannen personligen. 
 
Också situationen 
i Afghanistan är mycket allvarlig. Under 2006 miste över 4 000 personer 
livet i strider och attentat. Migrationsverket har i ett vägledande beslut från 
den 15 maj 2007 skrivit: ”Migrationsverket kan konstatera att säkerhetsläget i 
Afghanistan har försämrats under det senaste året” och vidare: ”Någon 
förbättring av säkerhetsläget på kort eller medellång sikt är emellertid inte 
att vänta.” Dessa konstateranden görs med hänvisning till svenska 
Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Afghanistan 2006, till 
landrapport från Home Office (Storbritannien) om Afghanistan den 16 oktober 
2006 och rapport från UNHCR om Afghanistan i juni 2005. Trots kännedomen om 
säkerhetssituationen i landet har Migrationsverket alltså beslutat att avvisningar 
ska verkställas. Eftersom ”situationen i Kabul är stabilast”, som man skriver, 
bedöms avvisningar kunna ske hit. Det råder ingen tvekan om att säkerhetsläget 
i landet förvärrats sedan dessa rapporters publicering. Regeringen definierade 
själv under våren 2007, i samband med beslutet om svenskt deltagande i den 
internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF), att väpnad konflikt 
råder i Afghanistan. Sedan dess har situationen förvärrats ytterligare. 
 
I 
Sverige lever i dag över 600 afghaner och över 1 400 irakier med hot om 
att sändas tillbaka till ett land där deras liv är i fara och deras mänskliga 
rättigheter med största säkerhet kommer att kränkas. Enligt min och Vänsterpartiets 
mening är det tydligt att det i dag råder en väpnad konflikt i lagens mening i 
såväl Afghanistan som Irak. Därför borde det vara möjligt att redan med nu 
gällande utlänningslag ge personer från dessa länder permanenta 
uppehållstillstånd i Sverige. Utlänningslagens definition av vilka som ska 
betraktas som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt anger nämligen att 
uppehållstillstånd ska beviljas till personer som behöver skydd på grund av 
yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i 
hemlandet (4 kap. 2 § utlänningslagen). 
 
Eftersom 
denna uppfattning inte delas av riksdagsmajoriteten har det i stället öppnats 
för en översyn av utlänningslagen i syfte att göra definitionen tydligare och 
därmed skapa en rättspraxis som bättre följer det allmänna språkbruket och 
gängse folkrätt. Det skulle innebära en vidare tolkning av begreppet som 
innefattar den situation som i dag råder i hela Irak och i hela Afghanistan, 
och alltså möjliggöra för att avvisningarna stoppas. 
 
Statsrådet 
har i ett svar (2006/07:1606) på en skriftlig fråga från mig emellertid avvisat 
en sådan översyn eftersom statsrådet vill ge Migrationsöverdomstolen möjlighet 
att klargöra innebörden av bestämmelsen om skyddsbehövande i övrigt 
(4 kap. 2 § utlänningslagen) innan någon översyn görs. Enligt min och 
Vänsterpartiets mening är det emellertid tydligt att fastställandet av 
rättspraxis på detta område inte sker i enlighet med lagstiftarens intentioner. 
Regeringen bör därmed betraktas vara skyldig att vidta de åtgärder som är 
nödvändiga för att ett tillräckligt skydd för berörda grupper upprättas. I 
Migrationsverkets eget informationsmaterial angående förändringarna i 
utlänningslagen från 31 mars 2006 anges, angående den aktuella bestämmelsen, 
att ”till skyddsbehövande i övrigt räknas också personer, som utan att vara 
individuellt förföljda, behöver skydd på grund av en inre eller yttre väpnad 
konflikt eller andra svåra motsättningar i hemlandet. Hittills har personer som 
drabbats av svåra mottsättningar i hemlandet – s.k. politiskt humanitära skäl – 
kunnat få uppehållstillstånd av humanitära skäl.” När den nya utlänningslagen 
genomfördes var riksdagens mening tydlig i att de nya skyddsbestämmelserna inte 
skulle innebära en inskränkning i möjligheterna till uppehållstillstånd. Med 
hänvisning till att beslut om avvisningar påbörjats först i den nya 
utlänningslagen och trots ett oförbättrat säkerhetsläge är det tydligt att 
rättspraxis utvecklats i en riktning bort från vad som avsågs när riksdagen 
fattade beslut om vad som skulle inrymmas i den bestämmelse som rör skydd undan 
väpnad konflikt. 
 
Jag vill 
mot bakgrund av ovanstående ställa följande frågor till statsrådet Tobias 
Billström: 
 
1. Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för 
att säkerställa att personer från Irak och Afghanistan, som behöver skydd på 
grund av väpnad konflikt eller andra svåra motsättningar i hemlandet, inte ska 
avvisas från Sverige? 
 
2. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta 
för att ett tydliggörande av definitionen av begreppet väpnad konflikt enligt 
4 kap. 2 § utlänningslagen ska komma till stånd? 
 
3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för 
att svenska rättsskipande myndigheters tillämpning av begreppet väpnad konflikt 
ska stå i överensstämmelse med internationell humanitär rätt? 
 
4. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta 
för att de bestämmelser i utlänningslagen som rör begreppet väpnad konflikt ska 
vara i överensstämmelse med de definitioner som är fastställda enligt 
skyddsgrundsdirektivet?

Interpellation 2007/08:89 av Larsson, Kalle (v) Rätten till skydd undan väpnad konflikt

Video


Fru talman! Kalle Larsson har ställt fyra frågor till mig:
1.	Vilka initiativ är jag beredd att ta för att säkerställa att personer från Irak och Afghanistan, som behöver skydd på grund av väpnad konflikt eller andra svåra motsättningar i hemlandet, inte ska avvisas från Sverige?
2.	Vilka åtgärder är jag beredd att vidta för att ett tydliggörande av definitionen av begreppet väpnad konflikt enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen ska komma till stånd?
3.	Vilka åtgärder avser jag att vidta för att svenska rättskipande myndigheters tillämpning av begreppet väpnad konflikt ska stå i överensstämmelse med internationell humanitär rätt?
4.	Vilka åtgärder är jag beredd att vidta för att de bestämmelser i utlänningslagen som rör begreppet väpnad konflikt ska vara i överensstämmelse med de definitioner som är fastställda enligt skyddsgrundsdirektivet?
Inledningsvis vill jag framhålla för Kalle Larsson att jag inte är beredd att gå in i någon sakdebatt om huruvida Migrationsverket och berörda domstolar, i sista hand den praxisskapande Migrationsöverdomstolen, tolkar utlänningslagen i enlighet med vad lagstiftaren avsett. Skulle jag i något avseende anse att en lagändring behövs kommer jag att verka för att regeringen lämnar en proposition om en sådan lagstiftning till riksdagen.
Vad gäller lagstiftningen framgår av utlänningslagen att de som är i behov av skydd av de skäl Kalle Larsson nämner har rätt till uppehållstillstånd. Det gäller även personer från Irak och Afghanistan. Därmed uppstår inte frågan om avvisning från Sverige i dessa fall. 
Vad gäller tillämpningen av utlänningslagens skyddsbestämmelser är denna, liksom all annan rättstillämpning, en fråga för berörda myndigheter och domstolar. Regeringen har inte någon uppgift i den vanliga asylprocessen inklusive verkställigheten av avlägsnandebeslut. Regeringen är inte längre någon praxisbildande instans, och jag kan av konstitutionella skäl inte uttala mig om rättstillämpningen i asylprocessen.
I frågan om det behövs ett tydliggörande av definitionen av begreppet väpnad konflikt enligt utlänningslagen har jag nyligen framfört min uppfattning i svar på en skriftlig fråga (2006/07:1606). Migrationsöverdomstolen måste få möjlighet att närmare klargöra innebörden av bestämmelsen om skyddsbehövande i övrigt innan ett initiativ för att ändra bestämmelsen aktualiseras. I sammanhanget vill jag påminna om att en utvärdering av instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden nyligen inletts. Utvärderingen berör även skyddsbestämmelserna i den nya utlänningslagen.
Vad gäller de rättskipande myndigheternas tillämpning av begreppet väpnad konflikt ska den ske utifrån regleringen i utlänningslagen. I vad mån detta i sin tur överensstämmer, eller bör överensstämma, med någon av de konfliktnivåer som får anses följa av den internationella humanitära rätten är jag inte beredd att uttala någon mening om. Det ankommer på Migrationsverket, migrationsdomstolarna och ytterst på Migrationsöverdomstolen att avgöra hur begreppet ska tillämpas i utlänningsmål.
Vad gäller skyddsgrundsdirektivet har detta som Kalle Larsson nämner redan trätt i kraft och det utgör en rättskälla att beakta i asylprocessen. Frågan om i vilka avseenden direktivet kan kräva ändringar i svensk lag bereds för närvarande inom Regeringskansliet med sikte på en proposition nästa år.
Sammanfattningsvis avser jag inte att ta något initiativ i de avseenden som Kalle Larsson lyfter fram.



Fru talman! Man hade kunnat sammanfatta Tobias Billströms svar med meningen: Jag vill framhålla för Kalle Larsson att jag inte är beredd att gå in i någon sakdebatt. Det är nämligen det enda som det här svaret innehåller, förutom en uppräkning av i vilka sammanhang Tobias Billström inte är beredd att svara på någonting alls. Sedan var förstås en tredjedel av svaret en upprepning av mina frågor, och det är kul att ha dem på två ställen så att man inte tappar bort dem.
Om Tobias Billström och regeringen tycker att den nya instans- och processordningen är värdefull tror jag att Tobias Billström just nu är i färd med att begå ett allvarligt misstag. Det står nämligen ingenstans i den nya instans- och processordningen eller i svensk statsvetenskaplig praxis att ministrar inte får ha åsikter.
Visst är det sant att man inte får lägga sig i enskilda ärenden. Visst är det till och med betydelsefullt att man inte gör det. Jag säger själv många gånger att jag inte kan lyfta fram frågan om ett enskilt flyktingärende med ministern därför att ministern inte har och inte heller ska ha någon rätt att lägga sig i ett pågående ärende. Det är en viktig rättssäkerhetsprincip. Det är inte bara de som har kontakter som gör att en minister uttalar sig som ska ha möjlighet att stanna i Sverige. Jag delar den grundläggande inställningen. Men det fråntar inte Tobias Billström möjligheten att vara politiker. Det kan man ändå hoppas att det finns ett visst intresse från en minister av att vara.
Jag gav i april månad Tobias Billström en lista. Jag kallade den då "tips från coachen". Jag tror att jag fick ihop elva sätt på hur man kan vara migrationsminister och ändå ha en åsikt - elva olika metoder som kan påverka svensk politik utan att man träder över gränsen för vad som kan kallas ministerstyre eller att lägga sig i enskilda ärenden. Om Tobias inte har kvar listan, om han av någon anledning skulle ha tappat bort den på väg ut ur kammaren vid det tillfället, kan han läsa den på min blogg eller få den av mig här i efterhand.
Man kan göra generella uttalanden om situationen i enskilda länder. Man kan prata om lagstiftarens intentioner med svensk lagstiftning. Man kan införa en ny lagstiftning och därmed nya förarbeten och ny praxis. Man kan låta utreda saker och i utredningsdirektiven vara mer eller mindre tydlig med vad avsikten med utredningen är. Alla de här sakerna kunde man göra om man hade velat.
Jag tror att slutsatsen nu egentligen inte är att Tobias Billström inte vill uttala sig. Jag tror i stället att Tobias Billström precis nu har uttalat sig och att slutsatsen inte är att han inte kan säga huruvida det råder väpnad konflikt i Irak och Afghanistan eller ej utan att det inte gör det. Det är den enda logiska slutsatsen. Då är jag visserligen bönhörd på den punkten att jag har fått ett svar från Tobias Billström på frågan om han anser att det råder en väpnad konflikt eller inte, nämligen ett nekande svar. Men han har lika fullt lagt sig i en pågående rättsutövning, vilket var hans ursprungliga påstådda problem. Om man inte är beredd att vidta några som helst åtgärder låter man processen ha sin gång, och vad det leder till har vi redan sett.
Jag försökte, och fick i det försöket stöd av socialdemokrater och miljöpartister i socialförsäkringsutskottet, ta initiativ till en snabböversyn av begreppet väpnad konflikt i utlänningslagen. Det valde alla allianspartier att motsätta sig. Jag vill nu fråga Tobias Billström: Är du ändå inte beredd att med förtur utreda vad väpnad konflikt innebär?
Fru talman! Jag ska återkomma i nästa inlägg till varför det är betydelsefullt att våga ta itu med de mycket svåra inre motsättningar som råder i såväl Irak som Afghanistan.



Fru talman! Som nämnts fick vi med den nya process- och instansordningen en ny ordning som gjorde att vi lämnade över till migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen att ta ställning till de överklaganden som gjordes - något som vi faktiskt var överens om och tyckte var bra. Men vad lagstiftningen då sade var också att man skulle föra över den praxis som fanns till migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen. I det här fallet sade man att det var väpnade konflikter i Afghanistan och Irak.
Det som jag trodde att vi skulle få höra av Kalle Larsson var att situationen inte har förbättrats utan snarare förvärrats, framför allt i Afghanistan där man ser ökade oroligheter. UD säger också att man inte ser någon förbättring den närmaste framtiden.
Samma sak är det med Irak. I dag har vi hört att 15 människor dödades och över 50 skadades på en marknad i Bagdad. Även om det tillfälligt har varit lite lugnare är det fortfarande väldigt oroligt i landet.
Sverige har tidigare följt UNHCR:s riktlinjer när det gäller att döma om människor ska få stanna eller inte. I det här fallet gjorde man inte det. UNHCR säger att människor från Irak och Afghanistan som söker asyl bör få stanna.
Jag och Socialdemokraterna anser, precis som Kalle Larsson och Vänsterpartiet, att situationen i dag i Irak och Afghanistan bör ingå under begreppet väpnad konflikt. Precis som Kalle Larsson sade lyfte vi fram detta i socialförsäkringsutskottet, men allianspartierna sade nej. Det handlar alltså om att utreda vad väpnad konflikt innebär för någonting. Framför allt sade man enligt den gamla praxisen att det var väpnad konflikt i Irak och Afghanistan, och nu gör man det inte. Vad är det som har hänt som gör att man i dag inte räknar situationen i Irak och Afghanistan som väpnad konflikt?
Vi politiker måste ju ha en vilja och åsikter. Man kan inte bara lämna över ansvaret till tjänstemän eller domare. Sedan är det klart att vi inte ska lägga oss i enskilda fall. 
Fru talman! Jag tycker att det är märkligt att migrationsminister Tobias Billström inte verkar ha någon vilja eller intention. Anser migrationsministern att man kan skicka tillbaka människor till Afghanistan och Irak, eller kan man det inte? Något svar har vi inte fått, även om Kalle Larssons analys är att han tycker så.
En annan fråga gäller UNHCR, deras riktlinjer. Är det inte något som vi i Sverige bör följa? Är det inte någonting som vi ska gå i bräschen för? 
Jag tycker att vi verkligen måste våga stå upp för det vi tror på. Vi politiker måste ha någon vilja och åsikt. Jag anser att människor som kommer från Irak och Afghanistan inte ska skickas hem. Min fråga är: Vad anser Tobias Billström?



Fru talman! Först och främst ska jag säga att jag naturligtvis känner till att första instansen, Migrationsverket, så sent som i går fattade beslut där verket konstaterar att det råder inre väpnad konflikt i en del av Afghanistan.
Vad gäller de frågor som Kalle Larsson har ställt kan jag konstatera att det inte går att svara på något annat sätt än att ge det svar som Kalle Larsson tidigare fick. Detsamma gäller de frågor som Magdalena Streijffert ställde. Något initiativ att ändra utlänningslagens bestämmelser om skyddsbehövande i övrigt kan inte aktualiseras innan Migrationsöverdomstolen har haft möjlighet att närmare klargöra innebörden av bestämmelsen. 
Jag måste säga att det blir ganska så allvarligt och anmärkningsvärt. Så sent som 2006 införde Socialdemokraterna själva i majoritet den nya process- och instansordningen. Man bestämde sig för en ordning där politiker inte fattade beslut om vem som skulle få lov att stanna och vem som inte skulle få lov att stanna. Det är en ordning med självständiga domstolar och ett självständigt Migrationsverk som ska fatta besluten i de här frågorna. Men nu helt plötsligt står Magdalena Streijffert här i kammaren och propagerar för exakt motsatt uppfattning. Vi politiker ska ha uppfattningar. Vi politiker ska styra och ställa. Vad hände med de självständiga domstolarna, Magdalena Streijffert? Om det som du säger här är Socialdemokraternas officiella uppfattning är det synnerligen anmärkningsvärt och måste i så fall betraktas som ett allvarligt avsteg från de principer som tidigare gällt för det partiet. 
Sedan vill jag gärna poängtera att den utvärdering av instans- och processordningen som har inletts måste få ta sin tid. Vad som kan behöva justeras i utlänningslagens skyddsbestämmelser kommer vi förhoppningsvis att bättre kunna svara på efter den särskilda utredarens arbete och efter de synpunkter som många säkert kommer att ge på utvärderingen. Frivilligorganisationerna till exempel kommer redan under utredningens gång att kunna lämna sina synpunkter genom en referensgrupp till utredningen. Att utvärderingen görs innebär naturligtvis inte att det inte finns enskilda frågor som behöver tas upp under mellantiden och leda till lagstiftning. Men det kan vara värt att betona att det redan sitter en utredning som tittar på de här frågorna i lugn och ro. 
UNHCR:s fakta, information och bedömningar tillvaratas i asylprocessen. Men det är inte att betrakta som en rättskälla som måste följas. Det är den lag som riksdagen, denna kammare, har beslutat om som Migrationsverket och domstolarna ska tillämpa. Utlänningslagen mer än uppfyller alla Sveriges internationella förpliktelser, till exempel flyktingkonventionen. Jag tycker att det är anmärkningsvärt när man lyssnar på debattdeltagarna att man inte funderar över detta. Vädjanden från UNHCR om att vi bör göra hänsynstaganden som går längre än vad det finns internationella överenskommelser om tar inte över den individuella bedömning som ska göras enligt utlänningslagen. I vissa fall svarar utlänningslagen mot vad UNHCR vädjar om. I andra fall finns det en skillnad. 
Jag ska återvända till Kalle Larssons ursprungsfrågor. Är det nödvändigt för politiker att göra ställningstaganden? Självklart är det så, men absolut viktigast är att man står upp för de bedömningar och de principer som man en gång har varit med om att införa och besluta om. Jag deltog i arbetet i den här kammaren med att införa den nya instans- och processordningen. Jag påpekade under den resan alla de problem som fanns med att politiker gick in, tyckte och tänkte på olika sätt. Jag såg vad som hände i samband med den tillfälliga lagstiftningen, den som gav tusentals irakier med lagakraftvunna avvisningsbeslut en möjlighet att på nytt få sina fall omprövade. Vilka signaler skickade det ut i världen om vad vi egentligen står upp för? Vill vi ha ordning och reda i asylprocessen eller inte?
Allt detta har lett mig till den bedömning som jag står för här i kammaren i dag. Det är en bedömning som ligger diametralt motsatt till den som Kalle Larsson står för, att politiker ska kliva in precis när som helst i processen, kasta upp alla brickorna i luften, rensa spelbordet och strunta i de beslut som är fattade. Så agerar inte den här regeringen, och det är jag väldigt stolt över. 



Fru talman! De rena provokationerna om att kasta upp alla brickor i luften, vilja röja och ställa till det med allt möjligt när det gäller lagstiftning ska jag lämna därhän. Det är snarare uttryck för en viss desperation i Tobias Billströms position än någonting annat. Han är på otrygg mark nu. Han säger att man ska ha åsikter som politiker. Men strax innan säger han - det kan den som läser det skriftliga protokollet mycket väl se - att vi politiker inte ska ha uppfattningar. Okej, vilket är det som gäller? Vi ska ha uppfattningar om allting, men inte om det betyder något. 
Ska man som politiker här i kammaren inte kunna säga vad man tycker om läget i Irak och Afghanistan? Om de 600 000 eller kanske över en miljon människor, beroende på vilka bedömare man räknar med, som har mist livet i Irak inte är offer för en väpnad konflikt, vad är de då offer för? Olyckliga omständigheter? Trafikolyckor? Jag vet inte. Jag tror att man med ganska stor säkerhet kan säga att de flesta i det här landet ser och anser att det råder väpnad konflikt i Irak.
När det gäller Afghanistan är det uppenbart att stora delar av Afghanistan, majoriteten av de regioner som finns, dras med mycket betydande sociala motsättningar, inre, politiska och väpnade motsättningar och att de ockupationstrupper som har inträtt och tillsatt en marionettregim såväl i Afghanistan som i Irak inte har kontroll över majoriteten i territoriet. Vad kallar man ett sådant läge? Väpnad konflikt. Om man inte kallar det väpnad konflikt, vad kallar man det då? Det var någon borgerlig företrädare som sade att det är lite stökigt. Jag får upprepa svaret som vår partiledare gav: Lite stökigt, det är det i vårt sovrum hemma. 
I Irak och Afghanistan råder väpnad konflikt. Det tror jag att de flesta människor i det här landet är på det klara med. Det är egentligen Tobias Billströms bekymmer. Han har en uppfattning som de flesta inte håller med om. Det är därför han påstår att han inte kan ha någon uppfattning. Men jag har, och jag vill påminna om det, gett ett stort antal exempel på hur man som migrationsminister kan påverka utan att falla i fällan att ge sig in i enskilda ärenden.
Jag är väl medveten, fru talman, om att Tobias Billström var involverad i processen runt den nya instans- och processordningen. Det var jag också. Därför minns jag, och egentligen också Tobias Billström, att Moderaterna var det näst sista partiet att ansluta sig till uppfattningen att vi behövde en ny instans- och processordning över huvud taget. Socialdemokraterna var vid sittande utskottsmöte de allra sista. Vi får nog ajournera förhandlingarna en stund, sade de. Så kom de tillbaka till utskottsmötet och hade ändrat uppfattning och såg att det nu var majoritet om något som de också stödde. 
Men jag minns också vad Tobias Billström sade den 14 september när kammaren diskuterade den nya process- och instansordningen. Han sade så här: Dessa brister rättas nu i stort sett till i den nya ordningen. Vi kommer att få en praxis som blir transparent, möjlig att överblicka. I förlängningen får vi också det som alla hoppas på, nämligen en större trovärdighet för den svenska asylprocessen i förhållande till både den asylsökande och den svenska allmänheten. 
Menar Tobias Billström verkligen att tilltron till systemet blir större om han vägrar säga om det råder väpnad konflikt i Irak och Afghanistan eller inte, om man inte ens kan ansluta till vanligt normalt språkbruk? Vart tog trovärdigheten vägen? Det är möjligen den borgerliga regeringens fel. Men det blir också den nya process- och instansordningens fel om man på den skyller att man inte som politisk företrädare kan ta ställning.
Här har vi i vår uppfattning om att det faktiskt råder väpnad konflikt i Irak och Afghanistan stöd av en rad internationella aktörer. Svenska Afghanistankommittén, Internationella rödakorskommittén som är de som ska uttolka Genèvekonventionen, Human Rights Watch och ett flertal andra organisationer har samma uppfattning som vi men motsägs i dag av migrationsminister Tobias Billström.



Fru talman! Det är synd att Tobias Billström inte lyssnade riktigt på vad jag sade i mitt anförande. Jag sade aldrig att vi politiker ska lägga oss i enskilda fall. Det är migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen som ska göra det. De gör det utifrån den lagstiftning som vi politiker fattar beslut om. Det måste naturligtvis vi politiker ha åsikter kring.
När man beslutade om den nya instans- och processordningen sade man att praxis skulle föras över till domstolarna. När det gäller väpnad konflikt kan man tycka att även den praxisen skulle föras över. Detta gjordes alltså inte i samband med det beslut som har fattats. Vi politiker måste väl kunna ha åsikter om huruvida vi ska ändra i lagstiftningen eller inte. Att utreda vad som menas med väpnad konflikt är väl något som vi politiker absolut ska ha en åsikt om. Det var vad jag sade, Tobias Billström, ingenting annat.
I en interpellationsdebatt, säkert med Kalle Larsson, sade Tobias Billström att det är bra att andra än politiker fattar beslut i enskilda ärenden eftersom vi politiker sitter instängda på våra rum och kanske inte riktigt har koll på verkligheten. Det får stå för Tobias Billström. Jag tycker att det är viktigt att vi politiker är ute och lyssnar till de internationella aktörer som Kalle Larsson pratade om. Jag tycker att det är viktigt att vi tar till oss det som händer i omvärlden och lyssnar på de människor som flyr och riskerar sina liv i Afghanistan och Irak. Därför tycker jag att vi politiker måste kunna ha en åsikt om huruvida vi ska ändra lagstiftningen när det gäller hur vi definierar väpnad konflikt.



Fru talman! Det sista resonemanget imponerade inte särskilt mycket. Det här handlar inte om huruvida man ska ha åsikter. Det handlar om 
när
 man har åsikter. Jag har sagt att det självklart är viktigt att följa de processer som nu äger rum. Det är viktigt att studera den praxis som bildas i domstolarna och ytterst i migrationsdomstolen. 
Magdalena Streijffert vill att jag som statsråd ska gå in och börja styra och ställa och ha åsikter och lägga mig i rättstillämpningen innan processen har löpt färdigt. Det är liktydigt med att justitieministern innan en dom är avkunnad i en rättssak ska gå ut och säga: Jag har för övrigt åsikten att lagstiftningen bör ändras.
Jag är fullt medveten om skillnaden mellan att uttala sig i enskilda fall och att ta ställning till lagstiftningen. Det är inte det vi diskuterar. Vi diskuterar huruvida det är rätt och riktigt att vi politiker, efter att en gång i världen ha fattat beslut i denna kammare, under en socialdemokratisk regering, om att vi inte längre skulle ha en ordning med utlänningsnämnd och politiker som bestämmer, utan självständiga domstolar där praxis bildas genom domstolarnas utfall, helt plötsligt skulle gå tillbaka i de hjulspår som vi har dömt ut som felaktiga. 
Det förvånar mig oerhört att vi har den här diskussionen. Det förvånar mig framför allt att jag gång efter annan har den här diskussionen med Kalle Larsson som var en sådan ivrig tillskyndare och som ansåg det fullständigt felaktigt med politiker som styrde och ställde. Vänsterpartiet kom väldigt tidigt till insikt om att det var fel. Det var då. Nu är det helt rätt att politiker går in och gör ställningstaganden. 
Det är just det som är diskrepansen och som är intressant att notera: När det inte passar Vänsterpartiet och uppenbarligen inte heller Socialdemokraterna ska politikerna in i processen.
Jag tycker att det är intressant att rekapitulera ordningen.
I den mån vi ska göra bedömningar i det här landet ska det göras via Migrationsverket och migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen. De avgör hur begreppen ska tillämpas i utlänningsmål. I vad mån det bör överensstämma med någon av de konfliktnivåer som anges i den internationella humanitära rätten är jag inte beredd att uttala någon mening om. Jag har inte som statsråd ansvar för hur de svenska myndigheterna tolkar lagstiftningen under processens gång. Däremot kan man göra bedömningar i bredare bemärkelse, men jag tycker inte att man ska göra det innan domstolarnas bedömning ligger på bordet.
Kalle Larsson var inne på UNHCR:s inställning i de här frågorna. Låt mig peka på att UNHCR har avgivit en forskningsrapport som organisationen helt nyligen har publicerat om de irakiska asylsökande i EU under åren 2003-2007, alltså en substantiell tidsperiod. Där sägs uttryckligen att det svenska svaret på den irakiska flyktingkrisen varit unikt genom sin exceptionella generositet.
Jag tror att det ligger väldigt nära vad UNHCR mer officiellt anser om vilka resultat den svenska flyktingpolitiken ger när den tillämpas på asylsökande från Irak.
Det kan också vara värt att nämna för kammarens protokoll, som Kalle Larsson alltid visar en sådan stor uppmärksamhet, att en mycket stor majoritet av de irakiska asylansökningarna faktiskt leder till uppehållstillstånd i Sverige. När man lyssnar på Kalle Larssons och Magdalena Streijfferts uttalanden får man intrycket att det skulle vara motsatsen. Många av de afghanska asylsökande har också fått uppehållstillstånd. Det kan väl också vara värt att notera i sammanhanget.



Fru talman! När vi talar om UNHCR kan vi möjligen till protokollet anteckna att uppfattningen om Afghanistan är en annan än den man nu ger uttryck för i beslut från Migrationsverket. Man vill ta alla personer från södra delarna av Afghanistan. Man är trots allt tvungen att erkänna att det råder väpnad konflikt eftersom regeringen själv sade det i en proposition i våras för att legitimera den svenska närvaron genom Isafstyrkan. De ska i stället sändas till Kabul mot UNHCR:s riktlinjer, om inte dessa personer har mycket goda nätverk som kan skaffa arbete och social trygghet.
Jag får möjligen ta åt mig av berömmet. Tobias Billström sade: Det sista imponerar inte. Det måste ju betyda att det tidigare imponerade ganska mycket. Jag tror att det egentligen är så också. Jag tror att Tobias Billström själv känner att han är ute på ganska hal is och att han har problem med argumentationen. Det är väl därför han återkommer till att läsa högt ur sitt färdigskrivna svar i stället för att argumentera i sak.
Jag tycker inte att politiker ska styra när det blir en styrning i min riktning och att de inte ska styra när det inte blir det. Min kritik mot Utlänningsnämnden var både att det blev en politisk styrning och att det saknades en rättssäkerhet. Det var en bristande insyn. Det var inte något tvåpartsförfarande. Det var ungefär de argument som Moderaterna så småningom anslöt sig till.
Jag har noggrant läst Tobias Billströms anförande från den 14 september då vi diskuterade detta. Ingenstans kan jag se att Tobias Billström säger: Vad skönt, nu slipper vi politiker ha åsikter.
En bild kommer ändå för mina ögon. När Tobias Billström tillsammans med Carl Bildt så småningom vågar resa ned till Bagdad ser jag i tidningen Tobias Billström stå ett och ett halvt steg bakom Carl Bildt iförd säkerhetsväst. Varför var det så nödvändigt om det nu är så lugnt och fint i Bagdad? Var det mot alltför stark solbränna?



Fru talman! Kalle Larssons konspirationsteorier om Migrationsverket kan vi lämna åt sidan. Det är så dumt så det behöver inte kommenteras.
Däremot var det intressant att höra hans uttalande om att han tyckte att det saknades en rättssäkerhet i den gamla ordningen. Den rättssäkerheten skulle nu uppstå genom att vi politiker går in och styr och ställer i domstolarna och deras beslut och talar om vad de ska tycka och tänka. Det är verkligen till att vara logisk här i kammaren under eftermiddagen, måste jag säga.
Fru talman! Vi har fått tydliga och klara besked i den här debatten om var Vänsterpartiet och tyvärr också Socialdemokraterna, verkar det som, står i de här frågorna. Den nya instans- och processordningen vill man ställa åt sidan. Den är inte intressant längre. Det betyder ingenting att vi har en allmän ordning i det här landet med självständiga domstolar och självständiga myndigheter. Passar det inte politiska partier kastar man ett visst antal års utredande åt sidan och vill att vi ska gå in och fatta helt motstridiga beslut.
Jag kan tala om för kammaren att regeringen inte kommer att göra det. Jag kommer inte, som statsråd, att medverka till det. Vi ska ha precis den ordning som vi har lagt fast. Vi ska se till att på individuell grund pröva, i domstolarna, i en tvåpartsprocess de skyddsskäl som människor anför, oavsett varifrån i världen de kommer.
Vi ska se till att ge människor skydd när de uppfyller de skyddskriterier som är fastställda, och vi ska se till att ha en aktiv återvändandepolitik för den som får avslag. Det är regeringens linje. Det är en linje som jag är mycket stolt över att kunna stå upp för, inte minst eftersom det visar sig, när man tittar på de faktiska siffrorna, att väldigt många av dem som kommer hit uppfyller skyddskriterierna när bedömningen och prövningen väl är avslutad. Vi har ett gott renommé ute i världen när det gäller vår flyktingpolitik och har över huvud taget ingenting att skämmas över när det gäller de här frågorna. 
Sedan finns det alltid saker och ting som kan bli bättre. Självfallet är det så. Det är ju därför vi har tillsatt en översyn av instans- och processordningen för att kunna fila av de vassa hörnen och ta in de intryck som vi har hört när vi har haft synpunkter och tagit in dem från frivilligorganisationer och andra. Det arbetet kommer att fortgå. 
