<h2>Interpellation 2025/26:590 Preskriptionstider</h2>
av Angelica Lundberg (SD)
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
 
Sverigedemokraterna har tillsammans med regeringen under mandatperioden genomfört flera viktiga reformer för att stärka rättsväsendet. Preskriptionstiderna för allvarliga brott har förlängts, och brott med livstids fängelse i straffskalan preskriberas numera inte. Även reglerna för grov fridskränkning och hedersförtryck mot barn har ändrats så att preskriptionstiden räknas från den dag målsäganden fyller, eller skulle ha fyllt, 18 år. Därtill preskriberas utdömda fängelsestraff inte längre. Dessa förändringar är viktiga för att stärka brottsoffrens rätt till skydd och upprättelse.Samtidigt är preskriptionstiderna för mindre allvarliga brott ofta relativt korta. Polisen måste naturligtvis prioritera grov brottslighet och häktade mål, vilket kan innebära att brott som ofredande, sexuella trakasserier och olaga hot får långa utredningstider. Det är brott som ofta drabbar kvinnor och som många gånger förekommer inom ramen för våld i nära relation.För den som utsätts är det emellertid inte fråga om mindre allvarliga brott. Konsekvenserna kan vara betydande och påverka trygghet, hälsa och livskvalitet under lång tid. När utredningstiderna blir så långa att brott riskerar att preskriberas innan de hinner leda till åtal väcks frågor om rättssystemets förmåga att ge brottsoffer upprättelse. Det riskerar också att påverka allmänhetens förtroende för rättsväsendet.Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieminister Gunnar Strömmer:<ol><li>Hur bedömer ministern att nuvarande preskriptionsregler påverkar möjligheten att lagföra brott där utredningstiderna är långa, och avser ministern vidta några åtgärder utifrån sin bedömning?</li><li>Har ministern och regeringen analyserat i vilken omfattning brott preskriberas under pågående förundersökning?</li><li>Avser ministern att vidta några åtgärder för att säkerställa att brottsoffer inte går miste om rättslig prövning till följd av långa handläggnings- och utredningstider?</li></ol>

Interpellation 2025/26:590 av Angelica Lundberg (SD) Preskriptionstider

Video

Herr talman! Tack, Angelica Lundberg, för möjligheten att få tala om de här viktiga frågorna i dag!Frågorna gäller hur jag bedömer att nuvarande preskriptionsregler påverkar möjligheten att lagföra brott där utredningstiderna är långa och om jag avser att vidta några åtgärder utifrån min bedömning.Angelica Lundberg har vidare frågat mig om jag och regeringen analyserat i vilken omfattning brott preskriberas under pågående förundersökning och om jag avser att vidta några åtgärder för att säkerställa att brottsoffer inte går miste om rättslig prövning till följd av långa handläggnings- och utredningstider.Jag vill börja med att understryka att det är av största vikt för regeringen att fler brott klaras upp och leder till lagföring. Det är en del av vår stora omläggning av kriminalpolitiken. Det handlar inte minst om ett grundläggande perspektivskifte från gärningsman till brottsoffer och samhällets behov av skydd mot brottslighet.För att fullt ut åstadkomma ett sådant skifte är det förstås av avgörande betydelse att brott inte preskriberas för tidigt. Preskriptionsreglerna har därför moderniserats i närtid. Detta tog interpellanten själv också upp. Regleringen har anpassats till den forensiska och tekniska utveckling som innebär nya möjligheter att klara upp äldre brott jämfört med tidigare. Dessa regler avspeglar regeringens strängare syn på allvarlig brottslighet och innebär att brottsofferperspektivet får större genomslag i den här lagstiftningen. De nya reglerna trädde i kraft så sent som den 1 april förra året.Den nya lagstiftningen möjliggör även lagföring av brott med långa utredningstider, bland annat genom att alla brott med livstids fängelse i straffskalan inte ska preskriberas, att preskriptionstiden för allvarliga brott har förlängts och att preskriptionstiden för grov fridskränkning och hedersförtryck räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Då fångar man fler brott än tidigare.Ett område där det kan finnas anledning att ha särskilda regler för preskription är brott som begås mot barn. Barn är ju särskilt skyddsvärda, och det kan dröja långt in i vuxen ålder innan den som blivit utsatt för brott orkar, vågar eller får möjlighet att bearbeta händelserna och vill anmäla dem. Preskriptionstiden för de allvarligaste sexualbrotten mot barn är redan avskaffad, men de mindre allvarliga sexualbrotten kan fortfarande preskriberas. Regeringen och Sverigedemokraterna har kommit överens om att vi ska se över detta. På samma sätt följer regeringen noga hur handläggningstiderna för förundersökningar utvecklas. Jag kan konstatera att den genomsnittliga genomströmningstiden från att en anmälan kommer in till åklagare för utredning till att beslut fattas har minskat under de senaste två åren, enligt Åklagarmyndighetens årsredovisning för förra året.Samtidigt arbetar vi förstås på andra sätt för att säkerställa brottsoffers möjligheter till upprättelse. Jag vill nämna att en särskild utredare den 1 april i år fick i uppdrag att se över regelverket för delgivning och föreslå förändringar som leder till förbättrade möjligheter till delgivning. Denna utredning ska bland annat undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att motverka att brott preskriberas på grund av just bristande delgivning.Det handlar ytterst om att säkerställa ett regelverk som kan bidra till ökad tilltro till rättsväsendet, bättre möjligheter till upprättelse för brottsoffer och stärkt skydd för enskilda. Detta uppdrag ska redovisas senast i december nästa år. Vi har också tillsatt en utredning som har fått i uppdrag att se över straffprocessen, med särskilt fokus på de processuella konsekvenserna av de genomförda och pågående reformerna på det straffrättsliga området. Syftet med detta är att komma fram till ett ännu mer modernt och ändamålsenligt regelverk som tillgodoser intresset av en effektiv lagföring av brott med bibehållen rättssäkerhet. Det här uppdraget ska redovisas i juli nästa år.Utöver detta vill jag gärna lyfta fram den lagrådsremiss som regeringen beslutade om den 11 juni i år och som heter Stärkta rättigheter för målsägande och en mer ändamålsenlig kontroll över statens utgifter för rättsliga biträden. Det är kanske en lite krånglig titel. I den lämnas bland annat förslag som syftar till att stärka brottsoffers ställning i rättsprocessen. Förslagen innebär bland annat att det ska bli stärkta möjligheter att få målsägandebiträde för den som har utsatts för brott i olika avseenden.Med allt detta sagt följer vi förstås rättsutvecklingen noga och utesluter inte alls att vi kommer att behöva belysa de här frågorna ytterligare framöver för att stärka brottsoffers ställning. Jag noterar ännu en gång det vi har kommit överens om mellan våra partier när det gäller preskriptionstider, nämligen att det finns mer att göra inte minst i relation till sexualbrott och barn.Detta arbete ser jag fram emot att fortsätta för den händelse att väljarna ger oss förnyat förtroende att styra landet också efter valet den 13 september.

Herr talman! Jag delar uppfattningen att de reformer, tillsatta utredningar och uppdrag som regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har genomfört under den här mandatperioden är viktiga för att stärka brottsoffrets ställning. Jag tycker dock att vi bör gå ännu längre.Vi vet att polis och åklagare arbetar under ett mycket hårt tryck. Grova våldsbrott och häktade mål måste prioriteras; det är både naturligt och nödvändigt. Det är naturligtvis glädjande att höra att utredningstiderna nu minskar och förbättras. Samtidigt finns dock brott som ofta drabbar kvinnor, exempelvis olaga hot, förtal, ofredande och hemfridsbrott. Det är brott där utredningarna ibland blir orimligt långa. Samtidigt har dessa brott de kortaste preskriptionstiderna.Frågan är vad som händer när ett brott inte hinner prövas därför att rättsväsendet inte har hunnit utreda det innan preskriptionstiden löper ut. Om möjligheten till lagföring försvinner för att tiden har gått blir konsekvensen att brottsoffret går miste om möjligheten till upprättelse. Detta är inte en rimlig ordning, och det riskerar att påverka förtroendet för rättsväsendet.Låt mig ta ett inte särskilt ovanligt exempel. En kvinna lämnar till slut en våldsam relation, men våldet upphör inte. Hennes ex skickar hotfulla meddelanden, dyker upp vid hennes bostad, kontaktar hennes arbetsgivare, skär sönder däcken på hennes bil, sprider kränkande uppgifter om henne och förtalar henne inför hennes arbetskollegor och släktingar. Hon polisanmäler varje gång.Till slut ser polisen att det inte rör sig om enskilda händelser som uppstått ur ett vakuum; de är en del av ett mönster. Då kan en förundersökning inledas, och då sker allting mycket systematiskt. Telefoner ska säkras, meddelanden ska gås igenom, vittnen ska höras och digital bevisning ska hämtas in. Förhör ska renskrivas och åklagare ska informeras. Samtidigt trillar häktade mål in, grova våldsbrott ska utredas, semestertider kommer, bemanningen är låg och tiden går. Innan åklagaren hinner väcka åtal preskriberas ett eller flera av brotten. Att samlingsbrottet grov kvinnofridskränkning och olaga förföljelse och så vidare har längre preskriptionstider påverkar faktiskt inte eftersom de enskilda gärningarna ändå kan preskriberas.Varför ska den kvinna som gjort allting rätt – som anmält, medverkat i förundersökning och lämnat in bevis – förlora möjligheten till rättslig prövning därför att utredningen inte hann färdigt? Vi måste säkerställa att brottsoffer inte förlorar rätten till upprättelse på grund av omständigheter de inte själva kan påverka.Herr talman! Preskription fyller såklart viktiga rättssäkerhetsfunktioner. Jag förespråkar inte att gamla gärningar helt plötsligt ska kunna tas upp och lagföras efter mycket lång tid, men jag menar att vi behöver göra någonting åt dagens system. Ska preskriptionsklockan faktiskt fortsätta ticka medan staten utreder brottet?Jag vill därför ställa frågan till justitieministern om ministern är beredd att se över möjligheten att pausa åtalspreskriptionen när en aktiv förundersökning mot en identifierad misstänkt pågår.

Herr talman! Tack, Angelica Lundberg, för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!Jag har inget riktigt konkret svar på den väldigt konkreta frågan, för där gör sig även andra intressen gällande. Jag har dock väldigt lätt att instämma i den allmänna efterfrågan på regelverk både runt straffrätten och för hur man i praktiken bedriver förundersökningar och annat så att brottsoffer inte missgynnas eller drabbas på ett orättvist sätt. På torsdag ska riksdagen rösta om dagens mängdrabatt. En ofta förbisedd aspekt av den är att myndigheterna i praktiken lägger ett brott åt sidan när det är så att det brottet inte har någon effekt på straffet. Det är alltså många brottsoffer som av det skälet aldrig ens får sina brott utredda. Det är processuellt sett korrekt, men det får rätt orimliga konsekvenser för den enskilde. Också när det gäller preskription tror jag att vi kan hitta den här typen av buggar i systemet. De ger effekten att det system som i och för sig som helhet har goda skäl för sig får orimliga konsekvenser ur det enskilda brottsoffrets synvinkel. Jag tycker att det är rimligt och berättigat att, som Angelica Lundberg nu gör, inte minst ta våld och övergrepp mot kvinnor och även barn som exempel på fall där detta får ganska drakoniska konsekvenser. Låt oss därför bara kvittera problemets existens och vikten av att vi får fortsätta arbeta med att reformera det straffrättsliga systemet så att det ännu bättre än i dag tillgodoser brottsoffers mycket berättigade förväntan och intresse av att få sina brott utredda och lagförda.

Herr talman! Jag delar naturligtvis ministerns uppfattning att de åtgärder som vi har vidtagit är otroligt viktiga. Avskaffandet av mängdrabatterna är ju bara en del i ett jättestort paket med olika åtgärder på det straffrättsliga området. Jag tänker också att torsdagens omröstning kommer att bli ett viktigt besked till väljarna om vilka som faktiskt sätter brottsoffrets fokus i främsta rummet. För den som utsätts för brott kan det vara ett stort steg att göra en polisanmälan. Det gäller inte minst kvinnor som utsätts för brott i nära relation. Vi vet att många brott inte anmäls direkt; för den som lever under hot, kontroll eller våld kan det ta månader, eller ibland flera år, att våga ta steget och kontakta polisen. Ofta kan man behöva lämna relationen innan det finns tillräckligt med styrka för att genomgå en rättsprocess. När anmälan väl är gjord har brottsoffret gjort sin del, och då är det staten som tar över ansvaret. Därför menar jag att brottsoffer aldrig ska behöva förlora möjligheten till rättslig prövning därför att polisens eller åklagarens handläggning har tagit för lång tid. Som ministern nämner har vi redan i dag särskilda preskriptionsregler för vissa brott mot barn. Det betyder att vi har konstaterat att det finns vissa situationer där den utsattas omständigheter gör att man måste titta på hur preskription används. Det är inte rimligt att gärningsmannen gynnas av att staten misslyckas med att utreda brottet i tid. Jag menar att det finns skäl att överväga om preskriptionstiden ska kunna pausas när en aktiv förundersökning mot en identifierad misstänkt har inletts. Det ska inte vara handläggningstiden som avgör huruvida ett brott prövas i domstol eller inte. I Danmark har man redan en ordning där preskription kan avbrytas när den misstänkte får ta del av misstanken eller när åklagaren begär att personen ska anses vara misstänkt. Det kan vara värt att titta på. Även Tyskland har längre lägsta preskriptionstider, vilket gör att man ger ett hårt belastat system ytterligare något år på sig att utreda brott.Det här är särskilt viktigt när det gäller brott som kan vara delar av ett större mönster av våld och kontroll i nära relation. Ett enskilt olaga hot eller ofredande kan framstå som mindre allvarligt, men tillsammans kan den typen av gärningar utgöra delar i en eskalerande våldsspiral. Här behöver polisen också bli bättre på att se helheten. Alltför många anmälningar läggs i dag ned därför att den enskilda händelsen inte sätts i ett större sammanhang. Sverigedemokraterna och regeringen har vidtagit kraftfulla åtgärder för att stävja gängbrottsligheten. Nu är det dags att vi också tar tag i det våld som sker i hemmet – den plats på jorden som ska vara en människas allra tryggaste. Om vi menar allvar med det perspektivskifte från gärningsman till brottsoffer som ministern beskriver måste vi också vara beredda att täppa till de luckor som finns. Det duger inte att staten säger till ett brottsoffer som har gjort allting rätt: Tyvärr, vi hann inte utreda i tid. Jag vill därför fråga ministern om vi är överens om att ett verkligt perspektivskifte till brottsoffrets fördel också kräver att vi ser över de preskriptionsregler som i dag kan innebära att ett brott aldrig prövas därför att staten inte har hunnit utreda det i tid.

Herr talman! Jag är utan tvekan beredd att titta på den frågan. Jag tycker att allting som så att säga kan läggas staten till last när det gäller fördröjningar i systemet är något vi har all anledning att se närmare på. Det är naturligtvis inte rimligt att det ska få konsekvenser för enskilda brottsoffer, exempelvis att ett brott över huvud taget inte kan bli föremål för rättslig prövning. I det arbetet ser jag gärna på erfarenheter från andra länder, och sedan ska det förstås också passa in i vår modell. Hela utgångspunkten för vår del är insikten att brottsoffers upprättelse förstås bygger på en lång rad olika saker, alltifrån hur man blir bemött av rättsväsendet till att det i slutändan finns ett straff som återspeglar brottets allvar. Däremellan finns det en massa processuella frågor som så att säga ska leda från det goda bemötandet till en konsekvens eller upprättelse i form av ett straff som, som sagt, återspeglar den skada eller kränkning som den enskilde har utsatts för.Vi ser nu på en lång rad sådana straffprocessuella frågor. Vi har tittat på preskriptionsfrågorna i särskild ordning, och vi har kommit överens om att göra det på fler områden. Jag är också verkligen öppen för att titta på ytterligare frågor – allt med utgångspunkten att brottsoffer ska bli behandlade på ett sådant sätt som man har rätt att förvänta sig i en välfungerande rättsstat. Statens felsteg, ofullkomligheter eller bristande resurser ska inte få orimliga konsekvenser för den enskilde och hans eller hennes rättssäkerhet.

Herr talman! Jag vill ägna mitt sista anförande åt att tacka. Först och främst vill jag tacka Gunnar Strömmer, inte bara för den här debatten utan också för allt det arbete som han har gjort på det civilrättsliga området och på det straffrättsliga området under den här mandatperioden. Det som Gunnar Strömmer och regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har åstadkommit under de här fyra åren kommer att ha stor betydelse för människors trygghet och vardag. Jag kan bara hoppas att den som är justitieminister efter valet i höst, oavsett vem det blir, väljer att bygga vidare på det arbete som nu har påbörjats. Jag vill också ta tillfället i akt och tacka talmannen, vice talmännen, talmanspresidiet och alla medarbetare i riksdagens fantastiska förvaltning för de här åtta åren. Detta ser ut att bli mitt sista anförande här i riksdagens talarstol, och det har varit en ynnest att under åtta år få arbeta på en så välorganiserad och välkomnande arbetsplats. Jag vill också rikta ett tack till alla riksdagskollegor från mitt eget parti och andra partier. Vi tycker ibland lite olika, men vi bär tillsammans ansvar för Sveriges framtid. Det arbete som utförs här kan påverka människors liv långt efter att en mandatperiod är över, så använd tiden väl!Själv lämnar jag kanske riksdagen men inte mitt engagemang. Jag ser fram emot nya möjligheter att fortsätta arbeta med de samhällsfrågor jag brinner för. Med det, herr talman, säger jag inte hej då utan: På återseende, förhoppningsvis!(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Angelica Lundberg för det här utbytet och för många andra utbyten under årens lopp. De har varit trivsamma och mycket givande. I flera fall har de dessutom gett konkreta avtryck i den politik som har bedrivits under mandatperioden, inte minst när det gäller de frågor som vi nu talar om, det vill säga brottsoffers ställning i processen och – ännu mer konkret – preskriptionsfrågorna.Jag får ta på mig att ta med mig detta från utbytet och förvalta den här konkreta frågan på ett bra sätt när vi blickar framåt. Det råder ingen tvekan om att mer måste göras och att brottsoffers ställning i den straffrättsliga processen ska stärkas så att rätten till en rättvis rättegång inte blir en chimär utan i stället blir praktisk, effektiv och på riktigt för så många brottsoffer som möjligt.Tusen tack till ledamoten för i dag och för allt arbete som hon har utfört under sina år här i riksdagen!Interpellationsdebatten var härmed avslutad.