perioden efter doktorsexamen

Herr talman! Torsten Lindström har frågat mig dels vad jag avser att göra för att utreda grundutbild- ningens resurstilldelningssystem innan systemet im- plementeras i forskarutbildningen, dels vad jag avser att göra för att värna återväxten av lektorer inom universitet och högskolor. Torsten Lindström börjar med att säga att forskar- utbildningen lägger en kvalificerad grund för såväl en lärar- och forskarkarriär inom universitet och hög- skola som för kvalificerade arbetsuppgifter inom näringsliv och den offentliga sektorn. Båda dessa uppgifter anser interpellanten vara centrala för sam- hället. Detta håller jag givetvis med om. Lite senare i interpellationen menar dock Torsten Lindström att det är olyckligt att den utredning som nu granskar fors- karutbildningen och perioden efter doktorsexamen bland annat ska analysera huruvida forskarutbild- ningen även är utformad till att förbereda för ett ar- bete och en karriär utanför högskolorna. Dessa två påståenden torde gå stick i stäv med varandra. Vi lever i dag i ett kunskapssamhälle. Kunskaper är det moderna samhällets viktigaste byggstenar. Forskarutbildningen är en strategisk utbildning i detta kunskapssamhälle. En väl fungerande forskarutbild- ning är en av de viktigaste förutsättningarna för att ett land ska befästa och utveckla sin ställning som fram- gångsrik kunskapsnation. Av dem som disputerar går ca 60 % till en an- ställning utanför högskolesektorn. Som regeringen framhöll i den forskningspolitiska propositionen bör forskarutbildningen i ökad utsträckning utformas så att den även förbereder för ett arbete och en karriär utanför högskolan, något som också riksdagen in- stämde i. Detta är viktigt inte minst därför att åtskilli- ga av de svenska företagens framgångar och möjlig- heter till vidare expansion är direkt kopplade till till- gången på högutbildad personal. De nya företag som växer fram och som förväntas bidra till Sveriges framtida tillväxt är ofta kunskapsintensiva och bygger inte sällan sin verksamhet på stora forskningsinsatser. Det innebär att forskning i dag utgör en av de vikti- gaste tillväxtfaktorerna. Regeringen har tillkallat en utredare som ska utre- da vissa frågor rörande forskarutbildningen och peri- oden efter doktorsexamen och då bland annat titta på och analysera möjligheten att införa ett mål- och resurstilldelningssystem inom forskarutbildningen. Detta betyder dock inte att regeringen är på gång att exakt kopiera och implementera grundutbildningens resurstilldelningssystem i forskarutbildningen. Visst finns det likheter mellan grundutbildningen och fors- karutbildningen, men det finns även åtskilliga och fundamentala skillnader som måste beaktas vid en eventuell förändring av resurstilldelningssystemet. Vad gäller grundutbildningens resurstilldelnings- system granskades detta system bland annat i betän- kandet Högskolans styrning. Remissinstanserna dela- de utredarens uppfattning att mål- och resultatsyste- met bör ligga fast. Denna utredning behandlades i propositionen Den öppna högskolan. Utifrån denna proposition beslutade riksdagen att nuvarande mål- styrning för den grundläggande högskoleutbildningen i huvudsak skulle bibehållas. Torsten Lindström undrar även vad jag avser att göra för att värna återväxten av lektorer. I interpella- tionen ger Lindström själv en del av svaret, nämligen att regering och riksdag satt upp kvantitativa mål för forskarutbildningen och också inrättat 16 nya natio- nella forskarskolor. Därutöver kan bland annat näm- nas de 110 miljoner kronor som anslagits till Veten- skapsrådet för en ökad satsning på unga forskare. Dessa medel ska användas till dels rekryteringsan- ställningar, dels en särskild satsning på framstående unga forskare. Regeringen har dock inte nöjt sig med detta. An- talet examina inom forskarutbildningen har fördubb- lats de senaste tio åren och regeringen arbetar nu för att detta återigen ska ske. Regeringen har tillsatt en utredning, som jag tidigare nämnde, som bland annat ska föreslå hur de nydisputerades möjligheter till meritering och karriär kan förbättras och givit Hög- skoleverket i uppdrag att närmare utreda det framtida behovet av lärare vid landets högskolor. Dessa rapp- orter, bland många andra, kommer att tjäna som un- derlag för den kommande forskningspolitiska propo- sitionen.

Herr talman! Allra först vill jag tacka utbild- ningsministern för svaret på min interpellation. Grun- den för ett samhälles välfärd ligger i hög grad i kun- skapsnivån. Därom talar utbildningsministern väl. Där kan ministern och jag vara fullständigt överens. Det är ju därför högskolan är så viktig. Men grundutbildningen lider i dag av en mängd problem på grund av den förda regeringspolitiken. På alltför många lärosäten finns överfulla studiesalar och lärare som går på knäna dignande under den växande arbetsbördan. Kvaliteten är svår att upprätthålla. Den senaste statistiken från Högskoleverket visar att sedan mitten av 1990-talet har antalet helårsstudenter ökat med 25 % medan antalet lärare bara ökat med 13 %. Högskolans verksamhet bygger och måste bygga på vetenskaplig grund, på forskning. Forskning be- hövs självklart också för att hävda Sverige som väl- färdsnation. Därför är signalerna om att forskarut- bildningen är i kris allvarliga. Vi ser faktiskt en stadig minskning av antalet forskarstuderande i humaniora, samhällsvetenskap och medicin, för att inte tala om antalet forskarassistenter, den vanliga meriteringsvä- gen för nya doktorer. Där har det skett en minskning och nedrustning i alla vetenskapsområden de senaste åren. Det är onekligen fara å färde. Efter den socialdemokratiska så kallade Thamre- formen, där krav ställdes att en doktorand måste ha fullfjädrad finansiering redan från början av sin ut- bildning, har antalet doktorander minskat drastiskt i många ämnen eller näst intill helt försvunnit. Framför allt är det humanistiska, teologiska ämnen och språk- ämnen som drabbats, just de ämnen som kan ha svårt att hitta en extern finansiering och därför är särskilt beroende av en fungerande offentlig finansiering. Grundproblemet är givetvis i hög grad att det inte finns tillräckligt med medel anslagna till forskningen. Det är ju därför som vi kristdemokrater anslagit mer pengar till forskningen och grundutbildningen i vårt budgetförslag inför 2003 än socialdemokratin och deras stödpartier klarat av. Det är en viktig signal från oss kristdemokrater att vi tar problemen med forsk- ningsfinansieringen på allvar. Det är i dag inte till- räckligt många som genomgår och avslutar forskarut- bildning för att vi ska klara behoven. Herr talman! Ministern säger plötsligt i sitt svar här i kammaren apropå den tillsatta utredningen att det faktiskt finns fundamentala skillnader mellan grund- och forskarutbildningen och att regeringen inte tänker kopiera det dåliga systemet för grundut- bildningen till forskarutbildningen. Det är bra. Det beskedet välkomnar jag. Det är bra att ministern inser att man inte kan kopiera dåliga system. När det gäller forskarskolorna blir jag dock en smula förvånad över ministerns brösttoner. Enligt regeringens proposition ska varje forskarskola produ- cera 25 doktorer. Sammantaget kommer de 16 fors- karskolorna att ge 400 doktorer. Det är att jämföra med det mål på 12 000 forskare som regeringen satt upp för perioden. Det handlar om välkomna men ändå tämligen marginella tillskott. Så ministern be- höver kanske inte ta i på den punkten. Herr talman! Själva kärnfrågan kvarstår trots mi- nisterns svar. Hur klarar vi av att få fler till forskarut- bildningen? Vad avser ministern egentligen att göra för att värna återväxten av lektorer? Vad gör reger- ingen när dessa alarmsignaler kommer?

Herr talman! Jag undrar om Torsten Lindström har tittat närmare på forskarutbildningen i Sverige. För det första är Sverige och Schweiz de två länder i världen som har flest som disputerar per år och som har högst andel med forskarutbildning i befolkningen. Det är ingenting man kan slå sig till ro med, men det är ingen dålig startpunkt att ligga allra först när man ska mäta sig med omvärlden. För det andra har utvecklingen varit mycket snabb de senaste tio åren. Vi har på tio år fördubblat antalet som examineras i forskarutbildningen. Det går inte att hitta många länder i världen som har haft en sådan snabb utveckling som vi har haft de senaste tio åren. Om man tittar på det behov vi har är det naturligt- vis lätt att se att vi har ett mycket stort behov av hög- skolelärare och forskare i framtiden. Det är lätt att se om man tittar på åldersstrukturen på våra anställda i högskolan. De närmaste 10-15 åren har vi mycket stora pensionsavgångar framför oss. Det är viktigt nu när vi har två utredningar som tittar över dels behovet av framtida lärare, dels hur framtidens forskarutbild- ning ska organiseras, att den bedömningen görs, att man blickar framåt. Räcker det med att vara världs- bäst, eller ska vi fortsätta att öka antalet i forskarut- bildningen? Min bedömning är att vi kommer att behöva fortsätta att öka. Därför har regeringen satt upp ett högt mål för den kommande tioårsperioden. De som har tittat på det redan nu visar på att det kanske inte är helt oöverstigliga problem som vi har framför oss. SULF hade en mycket intressant bilaga i sin tidning Universitetsläraren härommånaden under rubriken "Hur påverkar pensioneringarna rekrytering- en av högskolelärare?". De gav en relativt ljus bild efter att ha tittat på hur stora pensionsavgångarna är och hur många vi har som disputerar nu och fram- över. De kommer fram till, och går nästan för långt i positiv beskrivning, tycker jag, att det ser ganska bra ut. Men vi har bedömt att vi ändå behöver den här ut- redningen för att riktigt gräva i detta. Min bedömning är att vi behöver öka antalet i forskarutbildning kraf- tigt också i framtiden. Då är det inte bara antalet personer i forskarutbildning utan det är också antalet personer som disputerar och tar en licentiatexamen som är viktigt. Det var huvudskälet till att den förra socialdemo- kratiska regeringen genomförde en forskarutbild- ningsreform. Inom humaniora och samhällsvetenskap var faktum det att en mycket liten andel, och jag menar mycket liten andel, av dem som fanns i fors- karutbildning någonsin tog någon examen. Därför har vi nu färre personer men fortfarande en stigande ex- aminationsfrekvens, det vill säga fler som disputerar. Och glädjande nog ser vi nu också en ökning i antalet som blir antagna några år efter en reform som natur- ligtvis var lite jobbig att genomföra inledningsvis. Också där tror jag att vi har en positiv utveckling framför oss. Det kommer att kräva fortsatta insatser. Kristde- mokraterna har under de år som jag har jobbat med utbildnings- och forskningspolitik inte bidragit till att se till att sektorn får mer resurser, snarare tvärtom. Är det en tillnyktring som är på gång inom det kristde- mokratiska partiet är det välkommet.

Herr talman! Tack för det! Jag noterar att utbild- ningsministern talar om den politik som den förra socialdemokratiska regeringen förde. Utbildningsmi- nistern är faktiskt också ansvarig för den politik som hans partivänner har bedrivit. Som utbildningsminis- tern mycket riktigt påpekar ingick han i regeringen, om än på en annan statsrådspost, så han har i hög grad ansvar för detta och kan inte smita ifrån det. Herr talman! Mindre än hälften av våra doktoran- der i Sverige i dag har anställning som doktorander. Resten är tvungna att hanka sig fram genom olika plötsliga lösningar. Den senaste statistiken visar drastiskt sjunkande antal forskarstuderande inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområ- det. Den senaste statistiken visar att det finns färre och färre forskarassistenter, den naturliga karriärvä- gen för väldigt många nyblivna doktorer. Den senaste statistiken visar att det i synnerhet är inom det huma- nistisk-samhällsvetenskapliga området som det blir färre och färre forskarassistenter. Om utbildningsmi- nistern inte har noterat denna statistik ska jag med glädje delge honom den efter debatten. Samtidigt, herr talman, ser vi hur grundutbild- ningen i högskolan lider av denna obalans av kvanti- tativ utbyggnad och brist på resurser. Det finns en risk med att regeringen, som det låter på ministern, tycker att allting är bara bra och slår sig till ro och förblir passiv. Då blir inte problemen lösta. Då blir ingen av dessa utmaningar bemötta på ett bra och för Sverige nödvändigt sätt. Och då, herr talman, inger de direktiv som utbildningsministern och regeringen gett till den nytillsatta utredningen en hel del skäl till oro. Herr talman! Forskarutbildningen lägger ju den kvalificerade grunden för både en lärar- och forskar- karriär inom högskolan och ett kvalificerat arbete inom andra sektorer. Eftersom båda dessa uppgifter är så centrala är forskarutbildningen en helt grund- läggande pelare i vårt framtida och redan komna kunskapssamhälle. Med detta sagt tycker jag inte att utbildningsmi- nistern har gett kammaren de exakta svar som efter- frågats här i dag. Vad är utbildningsministerns förslag för att se till att vi får ännu fler till forskarutbildning? Hur ska vi möta de behoven? Det räcker inte att bara, som utbildningsministern vill göra, slå sig till ro och tycka att allt är frid och fröjd. Det är det inte. Herr talman! Jag efterlyser fler konkreta åtgärder från regeringens sida.