Omfattningen av brottet hets mot folkgrupp vid åberopande av religionsfriheten
Interpellationsdebatt 24 januari 2006
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenThomas Bodström (S)
- Hoppa till i videospelarenYvonne Ruwaida (Mp)
- Hoppa till i videospelarenBörje Vestlund (S)
- Hoppa till i videospelarenThomas Bodström (S)
- Hoppa till i videospelarenYvonne Ruwaida (Mp)
- Hoppa till i videospelarenBörje Vestlund (S)
- Hoppa till i videospelarenThomas Bodström (S)
- Hoppa till i videospelarenYvonne Ruwaida (Mp)
- Hoppa till i videospelarenBörje Vestlund (S)
- Hoppa till i videospelarenThomas Bodström (S)
Protokoll från debatten
Anföranden: 10
Anf. 9 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Yvonne Ruwaida har frågat mig om jag avser att vidta någon åtgärd när det gäller motiven till 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp, om jag avser att vidta någon åtgärd för att säkerställa att regeringens lagstiftningsförslag, inom mitt ansvarsområde, fullt ut beaktar de konsekvenser som Europakonventionen om mänskliga rättigheter medför och om jag i övrigt avser att vidta någon åtgärd med anledning av en dom från Högsta domstolen angående hets mot folkgrupp meddelad den 29 november 2005.
Börje Vestlund har frågat mig vilka åtgärder jag har för avsikt att vidta för att stoppa hets mot folkgrupp utifrån religiösa urkunder i framtiden.
Regeringen har länge betonat att kampen mot rasism, främlingsfientlighet och homofobi är en av de viktigaste samhällsfrågorna över huvud taget. Alla individer har lika värde och ska behandlas med samma hänsyn och respekt. Detta var också bakgrunden till att hets grundat på sexuell läggning kom att omfattas av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp. Skyddet mot kränkande uttalanden måste dock alltid vägas mot yttrandefriheten och i vissa fall religionsfriheten.
När straffbestämmelsen ändrades och bland annat homosexuella lades till som skyddad grupp gjorde regeringen bedömningen att intresset av att skydda gruppen mot hot och andra uttryck för missaktning är förenligt med bestämmelserna om yttrandefrihet och religionsfrihet i såväl regeringsformen som Europakonventionen. Lagrådet liksom riksdagen godtog regeringens bedömning. Även HD konstaterar i den nämnda domen att bestämmelsen om hets mot folkgrupp i och för sig ryms inom de ramar som Europakonventionen ger. Det HD gör är att i det aktuella fallet tolka bestämmelsen i ljuset av Europadomstolens praxis om konventionsbestämmelserna. Vid en samlad bedömning har det i just detta fall lett till en friande dom.
Europakonventionen har alltså beaktats när lagändringen gjordes. En sådan bedömning görs alltid när konventionsbestämmelserna berörs av lagstiftningsförslag.
Ansvaret för att tolka straffbestämmelser i enskilda fall ligger alltid på domstolarna. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp måste fortfarande prövas i varje enskilt fall. Denna prövning ska ske i ljuset av såväl förarbetena som Europakonventionen. Konventionen gäller som svensk lag och ska tillämpas direkt av domstolarna. HD:s dom innebär inte att det är fritt fram att hetsa mot homosexuella eller andra grupper som omfattas av straffbestämmelsens skydd. Dessutom har riksåklagaren nyligen överklagat ytterligare en dom avseende hets mot homosexuella till HD.
Det finns anledning att behandla dessa frågor med försiktighet. En skärpning av bestämmelsen skulle kunna riskera att stå i strid med Europakonventionen. Ett förtydligande av bestämmelsen riskerar att innebära en inskränkning av bestämmelsens räckvidd, vilket skulle kunna ge ett försämrat skydd för utsatta grupper. Det vill jag självfallet undvika. Dessutom kan HD komma att ge ytterligare vägledande uttalanden i mål om hets mot homosexuella och jag följer självklart utvecklingen.
Strafflagstiftningen är emellertid bara en av flera viktiga delar i kampen mot rasism och homofobi. Intolerans måste bekämpas på alla fronter. Exempelvis är insatser för att påverka attityder hos både vuxna och ungdomar, inte minst inom skolan, viktiga. Skolan ska förmedla alla människors lika värde. Polisen är ålagd att ägna särskild uppmärksamhet åt brott med rasistiska och homofobiska inslag. Även andra myndigheter, till exempel Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och Forum för levande historia arbetar mot homofobi.
Anf. 10 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman och alla som lyssnar! Lagen om hets mot folkgrupp infördes för att skydda människor i vårt samhälle mot hatpropaganda och för att se till att de som utför hets kan straffas så att man motverkar hets och har en tydlig signal från samhället om att hets inte är något som är accepterat.
Det var också en milstolpe när vi införde homosexuella i lagen om hets mot folkgrupp - en väldigt viktig milstolpe.
Det som har hänt med Åke Green-domen ger anledning till stark oro. Det är en oro som jag inte tycker mig se i justitieministerns svar. Det handlar om två olika frågor.
Den här domen innebär naturligtvis en praxis som skapar möjlighet för hatpropaganda när den sker i ett religiöst rum, oavsett om det är i kyrkan, synagogan, moskén eller andra kyrkliga rum.
Det får också konsekvenser på synen på hatpropaganda mot just homosexuella. En sak som tyder på det är domslutet vad gäller flygbladen från en ungdomsorganisation i Sverige som hade homosexpropaganda i flygblad som man delade ut framför en skola.
I tingsrätten - det var före Högsta domstolens beslut - fälldes man. Men i hovrätten friades man. Tingsrätten och hovrätten kom fram till samma slutsats, nämligen att dessa flygblad uttryckte åsikter som överskred gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande homosexualitet, var kränkande för homosexuella och gav uttryck för en sådan missaktning som inte ska tillåtas enligt lagen om hets mot folkgrupp. Men hovrätten friade med beaktande av domslutet i Högsta domstolen rörande Åke Green-fallet.
Detta tyder på att Åke Green-fallet får en konsekvens inte bara när det gäller vad som kan sägas i kyrkorum utan också när det gäller vad som kan sägas mot homosexuella som grupp. Och det är oerhört allvarligt.
Vi anser att det behövs olika saker. Bland annat efterfrågar vi en politisk markering från justitieministern att sådana uttalanden som Åke Green har gjort i kyrkorum inte är acceptabla. Det är en politisk markering som vi tycker att det är väldigt viktigt att justitieministern uttrycker eftersom justitieministern är ansvarig för att motverka hatpropaganda i vårt samhälle.
Sedan tycker vi också att man måste se över vilka åtgärder som ska vidtas för att säkerställa att den gemensamma intuitionen bakom lagstiftningen och som vi alla har, att hets mot folkgrupp inte ska kunna förekomma, ska säkerställas. Hur ska vi göra detta? På vilket sätt avser till exempel justitieministern att följa upp det som sker och hur praxis utvecklas inom domstolsväsendet genom att ta olika initiativ, till exempel att ha ett möte med Justitiedepartementet, UD och Europadomstolen där man diskuterar denna typ av frågor?
Jag återkommer senare, men jag skulle gärna inledningsvis vilja ha svar på dessa frågor.
Anf. 11 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag vill först be att få tacka justitieministern för svaret. Jag kan inte påstå att jag på något sätt är nöjd med det här svaret.
Det allvarliga i den här frågan, förutom att det är fullt tillåtet för präster och prelater att hetsa mot homosexuella enligt den HD-dom som har kommit, är att man också gör en egen bedömning. Man vet inte om Europadomstolen skulle ha dömt på detta sätt, utan man gör en bedömning av hur man tror att Europadomstolen skulle ha dömt. Det är ännu allvarligare i detta sammanhang.
Jag vill inte påstå att jag är någon juridisk expert, men detta får mig att tänka på följande: Bör man då inte se över all lagstiftning för att se om den överensstämmer med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna?
Nåväl, det är lite juridiska funderingar. Rent politiskt kan jag säga att när jag skrev den här interpellationen visste jag inte om den här domen från Hovrätten för Nedre Norrland där man friade ett antal nynazister som stått åtalade för hets mot homosexuella.
Jag har upprörts över domen mot Åke Green, men jag har ändå förstått att frågan om religionsfrihet och att kunna uttrycka sig fritt i sådana sammanhang kontra frågan om yttrandefriheten inte är helt lätt. Men när man sedan hänvisar till nämnda dom för att smånassar ska få hetsa mot homosexuella, då funderar jag på hur vi ska hantera detta.
Jag är medveten om att denna dom är överklagad. Men på något sätt måste frågan ändå ställas: Är justitieministern beredd att acceptera att Sverige ska bli en fristad för olika grupper som ska hetsa mot homosexuella? Jag måste ställa denna fråga, inte för att jag tror att justitieministern har den uppfattningen utan därför att man inte vidtar några åtgärder och inte föreslår att man ska gå vidare i dessa frågor. Den korrekta frågan vore egentligen: Vad tänker justitieministern göra för att det inte ska vara tillåtet att hetsa mot homosexuella?
Jag tycker självklart att det är domstolarna som ska tolka lagen och inte vi politiker. Men när domstolen nu har tolkat lagen måste vi också ta konsekvenserna av hur man har tolkat.
Jag kan spetsa till det ytterligare. Jag och mina homosexuella systrar och kamrater vill inte bli kallade för cancersvulster på samhällskroppen. Vi vill betraktas som människor. Det vill vi också ha respekt för. Vi ska inte behöva stå ut med att hanteras på det sättet i den allmänna debatten oavsett vilken bok som man har i handen. Det är detta som denna fråga handlar om. Vilka åtgärder är justitieministern beredd att vidta för att vi ska betraktas som människor och inte som cancersvulster eller någonting annat?
Slutligen skulle jag också vilja säga att detta ändå visar att rättssystemet på något sätt har nått vägs ände. Man friar pingstpastorer, och hovrätten friar nynazister, och det finns exempel på skadegörelse på bland annat lokaler för homosexuella, men man anser inte att det är fråga om hatbrott trots att det påstås i förarbetena. Jag menar att det finns ett mönster i detta. Vad är justitieministern beredd att göra i det sammanhanget?
Anf. 12 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Jag kan utan några som helst problem tala om vad jag tycker om Åke Greens uttalanden. Jag tar bestämt avstånd från allt. Det är fullständigt förkastligt att uttrycka sig på det sätt som Åke Green har gjort.
Däremot ska jag inte recensera enskilda domar. Det är kanske det absolut viktigaste i frågan om vad som är den politiska och vad som är den dömande makten.
Huruvida enskilda riksdagsmän vill göra det har jag inga synpunkter på. Var och en får känna det ansvaret. Men jag som justitieminister ska inte göra det. Här talar vi alltså inte bara om en dom nyligen i Högsta domstolen, utan vi talar om ett pågående mål. Det gör det ännu mer allvarligt eftersom det inom kort ska fattas beslut om huruvida detta mål ska tas upp i Högsta domstolen. Och det vore djupt olämpligt om justitieministern skulle stå och tala om huruvida det borde tas upp eller inte. Då befinner vi oss på ett gungfly där vi inte ska vara. Och det tjänar ingen på.
Jag har naturligtvis alltid starka åsikter när det gäller enskilda domar. Men jag respekterar ändå grundlagen på det sättet att jag håller det för mig själv. Men det är naturligtvis så att om man efter en viss tid ser att praxis utvecklas på ett sådant sätt att den inte följer ändamålet med lagstiftningen är det naturligtvis ingenting som hindrar att man gör de förändringar som behövs. Men däremellan måste man vara väldigt noga så att det inte blir på det sättet att varje gång som en domstol dömer fel enligt ens egen uppfattning - om det nu skulle vara så - ska man säga att lagen ska ändras.
När det gäller denna fråga har vi ett HD-avgörande. Ett avgörande från HD är alltid väsentligt. Vi har ett pågående mål. Men det är alldeles för tidigt att nu säga vilka åtgärder som kan komma att vidtas. Vi får faktiskt följa denna utveckling. Sedan får jag i vart fall behålla mina personliga känslor och behålla den professionalism som krävs av mig i det här fallet för att sedan se om det här är den utveckling som vi vill ha och som riksdagen har beslutat eller om det behövs några förändringar som i och för sig också ska vara i överensstämmelse med Europakonventionen.
Anf. 13 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Justitieministern talar om att han inte vill gå in och recensera domar. Men många jurister diskuterar i alla fall HD-domen mot Åke Green. Och det är ingen hemlighet att det finns en uppfattning om att HD-domen bygger på en hypotes och att man hypotetiskt bedömer hur Europadomstolen skulle bedöma Åke Greens uttalanden.
Det är heller ingen hemlighet att ett exakt likadant fall inte har avdömts i Europadomstolen. Det finns olika uppfattningar om hur Europadomstolen skulle bedöma det här fallet. Det finns en tradition hos Europadomstolen att döma till fördel för sexuella minoriteter och att vara bättre än olika länder i de domsluten.
Det var en hypotetisk bedömning som HD gjorde, men HD-domen får enorma konsekvenser. Thomas Bodström talar om att följa utvecklingen. Thomas Bodström säger också: Vi kan inte när domstolar dömer fel skapa en ny lag eller agera på en gång. Men lagen kom faktiskt till i ett konkret syfte. Jag anser att det är viktigt att vi ser till att säkerställa att man lever upp till det syftet.
Det är inte enkelt att hitta vägen framåt. Ska man göra en översyn av lagen? Ska man kanske göra förändringar i lagen? Vilka olika direktiv kan justitieministern ge? Vilken dialog kan man ha med riksåklagaren? Vet man vad riksåklagaren har för uppfattning om vad det kommer att få för konsekvenser för praxishänvisningar i framtiden? Kan man anordna ett seminarium som diskuterar frågorna om vad det får för konsekvenser?
Det finns säkerligen saker som man kan göra från politiskt håll som ger viktiga politiska signaler. Det kanske är så att man ska se över eller till och med göra om lagstiftningen. Vi tycker inte att man behöver avvakta med att påbörja det arbetet. Det arbetet i sig kommer att ta tid.
Det är oerhört olyckligt med diskussionen i samhället. Det är ganska uppenbart. Man kan titta på målet där det finns en dom i hovrätten. De har hållit sig väldigt nära vad Åke Green har sagt. De har liknande formuleringar. De lånar av varandra för att tänja sitt utrymme för vad de ska få säga. Det är en ganska medveten politisk kampanj. Även det Åke Green gjorde var en väldigt medveten politisk kampanj.
Man måste ha en väldigt medveten politisk strategi för att möta den kampanjen. Det är inte så att dessa uttalanden ligger lösa i luften och att det är en slump att flygbladen dök upp eller att Åke Greens tal dök upp. Det var väldigt medvetet. Då tror jag också att man måste ha en medveten motstrategi. Vi skulle gärna vilja höra vad justitieministern kan tänka sig att bidra med för denna motstrategi.
Anf. 14 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag tycker liksom justitieministern inte att man kan uttrycka sig. Vi kan inte som politiker tala om eller ens andas om hur domstolar ska döma. De ska döma enligt de rättsprinciper som finns. Det är helt klart.
Nu har vi faktiskt en dom från Högsta domstolen, en praxis. Det är så här man ska döma i andra liknande fall, i andra underinstanser och i alla sådana sammanhang. Så måste man ändå tolka det. Det är då jag tycker att det finns anledning att fråga justitieministern: Vad tänker man göra?
Jag tror inte att det kommer att bli ett mindre hetsande genom att man inte gör någonting. Det handlar om att domarna har givits. Jag åberopar egentligen inte vad som kommer att hända i en eventuell framtida dom när det gäller målet från nedre Norrland om pojkarna som hetsade mot homosexuella. Jag menar faktiskt domen i Åke Green-fallet. Vad är man beredd att göra där? Man vet vad den domen säger.
Vi ska inte kommentera och göra egna bedömningar av om domstolar dömer fel. Domstolar dömer per definition aldrig någonsin fel. Man kan möjligen ha annan information. Jag menar absolut inte att vi ska göra det. Däremot kan lagstiftningen vara så vag att man behöver rätta till lagstiftningen. Det är möjligen det som jag ifrågasätter i det här sammanhanget.
Fru talman! Vi kan inte bara acceptera att möjligheten att kunna hetsa mot homosexuella personer i vårt land ska finnas som ett offer på religionsfrihetens altare. Det är vad principfrågan och den politiska frågan handlar om, fru talman.
Är det justitieministerns uppfattning att vi ska kunna få säga, just som ett offer på religionsfrihetens och yttrandefrihetens altare, att människor är cancersvulster på människokroppen? Är det den viktiga frågan? Tycker justitieministern så? Då tycker jag inte att vi ska ändra någon lagstiftning.
Tycker man att det är viktigt att man förändrar en lagstiftning så att man inte har möjlighet att uttrycka sig på det sättet tycker jag också att vi ska titta över på vilket sätt vi ska förändra lagstiftningen i framtiden.
Anf. 15 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Det är riktigt att HD:s domar är prejudicerande. Det är faktiskt varje HD:s dom på sitt sätt. Samtidigt ska vi komma ihåg att varje enskilt mål har sina speciella omständigheter. Därför ska man vara väldigt försiktig med, särskilt om man inte själv har varit med och dömt i målet, att tala om exakt hur den tolkningen ska vara. Det vore mycket märkligt om vi varje gång HD dömer, vilket den gör varje dag, ska gå in och säga: Nu ändrar vi lagstiftningen, om det skulle vara så att vi inte uppfattar det på det sätt som vi själva skulle vilja att det skulle vara.
Nu säger i varje fall Börje Vestlund, men kanske inte Yvonne Ruwaida, att vi inte ska recensera hur HD har dömt eller hur hovrätten har dömt. Det är ett fåtal åskådare på åhörarläktaren som har följt den här debatten. Men de kan nog känna att det är precis vad ni faktiskt har gjort. Ni står och talar om hur det borde ha dömts och inte dömts, vad man borde säga och vad som inte har sagts, och att det ska leda till lagstiftning.
Detta är inte förenligt med regeringsformen. Vi kan ha synpunkter på det. Vi kan tycka att det är besvärande. Men jag har i varje fall den respekten. Det är särskilt olämpligt för mig som justitieminister att uttala mig om det. Jag har redan i mitt förra anförande talat om vad jag tycker om Åke Greens uttalande. Jag behöver inte upprepa det. Men vi måste vara lite försiktiga med att efter en enskild dom och under ett pågående mål tala om exakt hur vi ska göra. Det innebär inte att vi inte ska ha en fortsatt diskussion om det. Det innebär inte vi ska strypa debatten. Men det innebär att vi inte kan stå efter ett enskilt mål, särskilt inte i riksdagens plenisal, och vara väldigt nära en recension av enskilda domar.
Som jag också sade tidigare följer vi detta noga. Det är ingen tvekan om det. Det är trots allt jag som tillsammans med många andra som har varit med och drivit igenom lagen. Vi har arbetat mycket med det. Vi har naturligtvis en stark önskan att det ska kunna dömas på det sätt som vi själva vill, som vi har önskat och som var ändamålet med lagen. Men det är alldeles för tidigt att göra en helhetsbedömning av hur lagen ska tillämpas efter en enda dom från Högsta domstolen.
Anf. 16 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman och alla som lyssnar! Jag hör att Thomas Bodström säger att Åke Greens uttalanden inte är acceptabla, och det är bra. Jag bedömer också vad domstolarna har sagt på tingsrättsnivå, hovrättsnivå och Högsta domstolsnivå. Man anser egentligen att det Åke Green har sagt strider mot lagen om hets mot folkgrupp. Det strider mot lagen om hets mot folkgrupp, men det finns komplikationer på grund av Europakonventionen. Det är med beaktande av Europakonventionen som han frias.
Jag tycker någonstans att man borde vara lite konsekvent. Det Åke Green och de unga nazisterna har sagt är inte någonting som vi som har stiftat lagen vill att man ska kunna säga ostraffat. Då måste vi komma till rätta med det som är problemet. Man måste säga: Vi har ett problem, och vi måste hitta en motstrategi. Vi måste se till att ha åtgärder så att intentionen i lagen om hets mot folkgrupp ska följas.
Det är ju inte så att Högsta domstolen ens har sagt att det som Åke Green sade inte omfattas av intentionen i lagen om hets mot folkgrupp. Det säger ju Högsta domstolen. Den säger att det gör det, men det är Europakonventionen som Högsta domstolen hypotetiskt tror är problemet.
Jag tycker att jag har nämnt ett antal olika saker som man skulle kunna göra. Det gäller allt från att göra en översyn av lagen och kanske stifta en ny lag till att se till att ha seminarier om frågan och diskutera den stort och brett. Man kan göra olika anvisningar för att följa upp vad som händer. Jag tycker att vi behöver en mer aktiv motstrategi.
Anf. 17 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag förstår faktiskt inte vad justitieministern menar. Jag har väl inte försökt att recensera vad Högsta domstolen gör under pågående domstolsprocess.
Däremot handlar det om hur praxis ligger och vad man faktiskt har lagt fast. Hur blev det? Var det på det här sättet det skulle vara när man lade fast det hela? Lagrådet sade att man skulle kunna döma för hets. Var det det som man sade? När man sade detta och Lagrådet var överens om det och denna kammare röstade för det - skulle det sedan bli omöjligt att göra detta i det sammanhang där man hanterade det när det gällde präster och prelater? Var det på det sättet man skulle ha det? Nej, det var det väl inte! Det var inte så vi resonerade när lagstiftningen genomfördes. Det är med utgångspunkt från detta som jag resonerar.
Jag tycker att Yvonne Ruwaida har redovisat ett antal sätt att kunna gå vidare med det här. Jag har en slutlig fråga till justitieministern. Han talar om att följa frågan. På vilket sätt då? Det kan man ju säga att man gör; det gör vi med alla lagstiftningsfrågor på våra respektive områden i hela riksdagens arbete. Men på vilket sätt, justitieministern, ska vi mer konkret möjligen göra så att homosexuella inte ska behöva höra att de är en cancersvulst på samhällskroppen? Det tycker jag är någonting som vi inte ska behöva uppleva, vare sig i dag, i går eller i framtiden.
Anf. 18 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Börje Vestlund har alldeles rätt; det ska ingen över huvud taget behöva få höra. Som jag sade tidigare handlar det inte om att vi inte ska göra någonting. Vi ska inte sitta passiva och inte fortsätta diskutera de här frågorna. Tvärtom - det ska vi göra.
Det jag har vänt mig emot gäller detta att vi måste ha en väldigt stark respekt för grundlagen. Vi får inte ens vara i närheten av att kommentera domar. I sak tror jag att vi har exakt samma uppfattning och exakt samma tankar om skyddsintresset. Det vore väl märkligt annars - det var ju vi tillsammans som genomförde lagen i samförstånd.
Börje Vestlund har alldeles rätt i att detta inte får innebära att man lägger något slags våt filt över det här i två år och sedan eventuellt avvaktar framtida HD-domar. Det tänker jag inte heller göra.
Därför ska jag nu som svar på den konkreta fråga som ställts berätta att jag redan den 7 februari kommer att träffa RFSL. Vi kommer att diskutera framtida eventuella åtgärder och eventuella lagstiftningsåtgärder, men också mycket mer som kan göras. Vi får inte bara luta oss tillbaka och tro att detta är en fråga för domstolen. Detta är en fråga för hela samhället, och det krävs ett betydligt större engagemang än så. Tack för debatten!
den 12 december
Interpellation 2005/06:163 av Yvonne Ruwaida (mp) till justitieminister Thomas Bodström (s)
Omfattningen av brottet hets mot folkgrupp vid åberopande av religionsfriheten
16 kap. 8 § brottsbalken reglerar brottet hets mot folkgrupp. Det anges således bland annat att den som i uttalande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Högsta domstolen har i sin dom av den 29 november 2005 i mål nr B 1050-05 angående hets mot folkgrupp funnit att lagrummets förarbeten inte stämmer överens med själva lagstiftningen utan att förarbetena gör fler gärningar brottsliga än själva lagstiftningen. Högsta domstolen uttalar således att det följer av lagstiftningens förarbeten att yttranden av sådant slag som skett ska anses ge uttryck för missaktning i bestämmelsens mening. HD uttalar därefter att den sedan tidigare slagit fast att sådana uttalanden om en lagregels innebörd som har gjorts i lagförarbeten eller rättspraxis måste kunna frångås när detta krävs enligt den konventionstolkning som kommer till uttryck i Europakonventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheternas (Europakonventionen) avgöranden. Detta medför att bestämmelsen om hets mot folkgrupp tolkas så restriktivt att de uttalanden som gjorts om homosexuella, i det aktuella fallet, inte kunde omfattas av bestämmelsen.
Värt att notera i sammanhanget är att Lagrådet, som granskar regeringens förslag till lagstiftning ur ett konstitutionellt och europarättsligt perspektiv, vid sin granskning av lagrådsremissen med förslag till skärpningar av 16 kap. 8 § BRB den 9 november 2001 inte med ett enda ord anmärkte att den föreslagna lydelsen av 16 kap. 8 § BrB skulle strida mot Europakonventionen. Av de tre domarna i lagrådet var en tjänstgörande i HD och en förutvarande ledamot av HD med särskild specialisering inom frågor om folkrätt och särskilt Europakonventionen. Detta betyder att såväl ansvarigt utskott som riksdagen vid beslut om 16 kap. 8 § i dess lydelse föreslagen av riksdagen hade uppfattningen att den var i full enlighet med bland annat Europakonventionen.
Högsta domstolen har, liksom Kalmar tingsrätt, tillämpat Europakonventionen i målet. Göta hovrätt synes knappt ha varit medveten om konventionens existens. Tingsrätten och HD har tillämpat i huvudsak samma avgöranden från EG-domstolen men har kommit till motsatt resultat. Vilket ställningstagande EG-domstolen i verkligheten skulle göra, det kommer vi tyvärr aldrig få reda på på grund av HD:s avgörande. Känt är dock att EG-domstolen, till skillnad från HD, har ett evolutivt synsätt på rättstillämpning och att EG-domstolen utvecklar rättspraxis och i synnerhet rätten till skydd för privatlivet i frågor som rör sexuella minoriteter på ett sätt som stärker minoriteternas skydd. Således tvärtemot vad HD nu gjort.
Med anledning av det ovan anförda har jag följande frågor till Tomas Bodström:
1. Avser statsrådet att initiera någon åtgärd när det gäller motiven till 16 kap. 8 § BrB?
2. Avser statsrådet att vidta någon åtgärd för att säkerställa att regeringens lagstiftningsförslag, inom statsrådets ansvarsområde, fullt ut beaktar de konsekvenser som Europakonventionen medför och som uppenbarligen inte gjorts i det aktuella fallet?
3. Avser statsrådet i övrigt att vidta någon åtgärd med anledning av Högsta domstolens dom?