den 4 
januari 
 
Interpellation 2005/06:185 av Helena Bargholtz (fp) till socialminister 
Berit Andnor (s) 
 
Ökningen av barnaga i Sverige 
 
<a name="Temp"></a>Enligt oroande uppgifter från Barnombudsmannen 
finns det tydliga tecken på att barnagan ökar i Sverige. Antalet anmälda fall 
av misshandel mot mindre barn har ökat under de senaste åren. Sannolikt är 
mörkertalet stort enligt BO. I sina kontakter med polis, socialtjänst och 
åklagare får BO alltfler signaler om att fler barn än tidigare utsätts för 
fysisk bestraffning. 
 
Sverige 
var först i världen med att 1979 förbjuda barnaga. Då infördes regleringen i 
föräldrabalken (6 kap. 1 §) som framhåller att barn ska behandlas med 
aktning och inte får utsättas för fysisk bestraffning eller annan kränkande 
behandling. I förarbetena till föräldrabalken framgår vad som gäller. Med 
kroppslig bestraffning, aga, menas främst en handling som innebär att barnet 
skadas fysiskt eller känner smärta. Det gäller även om det är ett lindrigt slag 
eller hastigt övergående smärta. Förarbetena till lagen är tydliga och innebär 
att våld inte får användas i bestraffnings- eller uppfostringssyfte. 
 
Vi 
har i Sverige med rätta varit stolta över att vi lyckats övertyga föräldrarna 
om att fysisk bestraffning är ett mycket olämpligt sätt att försöka uppfostra 
barn. 
 
Inom 
ramen för mitt uppdrag som ledamot i Europarådet har jag särskilt engagerat mig 
i kampen att förbjuda barnaga i hela Europa. I alltfler länder har man nu, 
förlitande sig på de goda svenska erfarenheterna av ett förbud mot barnaga, 
infört eller är på väg att införa förbud mot barnaga. Därför känns det mycket 
tråkigt, rent av skamligt, att ta del av BO:s rapport om att fysisk 
bestraffning av barn ökar. 
 
Kan 
vi i Sverige inte längre visa på den svenska modellen för kampen mot barnaga? 
 
Jag 
vill därför fråga socialministern: 
 
1.   Vilka åtgärder är ministern beredd 
att vidta för att motverka barnaga i Sverige? 
 
2.   Är ministern beredd att som 
Barnombudsmannen föreslår ta initiativ till Operation barnfrid i samma anda som 
Operation kvinnofrid? 
 
3.   Avser ministern att ta upp 
diskussioner med sina kolleger i EU om att förbud mot barnaga <a name="PassTempLäge"></a>ska införas i EU:s samtliga medlemsländer?

Interpellation 2005/06:185 av Bargholtz, Helena (fp) Ökningen av barnaga i Sverige

Video


Fru talman! Helena Bargholtz har frågat socialministern vilka åtgärder hon är beredd att vidta för att motverka barnaga i Sverige, om hon är beredd att som Barnombudsmannen föreslår ta initiativ till Operation barnfrid i samma anda som Operation kvinnofrid och om hon avser att ta upp diskussioner med sina kolleger i EU om att förbud mot aga ska införas i EU:s samtliga medlemsländer. Frågan har överlämnats till mig. 
Liksom Helena Bargholtz är jag stolt över vår svenska lagstiftning som uppmanar föräldrar att behandla sina barn med aktning och inte tillåter att barn utsätts för fysisk bestraffning eller annan kränkande behandling. Vi har alla ett ansvar för att motverka att barn blir kroppsligt bestraffade. Jag tänker då bland annat på mödravårdcentraler, barnavårdscentraler, hälso- och sjukvården, barnomsorgen, skolan och socialtjänsten.
När det gäller att motverka kroppslig bestraffning av barn vill jag börja med att gå några år bakåt i tiden. Det har gjorts mycket för att stärka skyddet av barn i utsatta situationer. Kommittén mot barnmisshandel som arbetade under tiden 1998-2001 hade ett brett uppdrag. I det ingick att arbeta utåtriktat. Kommittén tog fram 
Föräldraboken
 som ger föräldrar exempel på hur de ska agera i vissa uppfostringssituationer. 
Kommittén lämnade år 2001 en rapport om kroppslig bestraffning och annan misshandel i slutet av 1900-talet. Rapporten visade att attityderna till kroppslig bestraffning förändrats kraftigt sedan 1979 då förbudet mot kroppslig bestraffning infördes. Av resultaten framgick också att kroppslig bestraffning som uppfostringsmetod minskat kraftigt. Antalet barn som bestraffas kroppsligt hade blivit färre, och de barn som straffades kroppsligt råkade också ut för sådan bestraffning mindre ofta än tidigare. För att säkert kunna uttala sig om det sedan dess skett förändringar krävs att man följer upp de studier som kommittén gjorde. 
En indikator på hur grova kroppsliga bestraffningar ökat eller minskat ger den brottstatistik som Brå tar fram. Enligt de preliminära siffrorna för år 2005 har brotten mot barn i åldrarna 0-6 år där förövaren är känd minskat med 3 % medan samma brott ökat med 2 % i åldersgruppen 7-14. Att de anmälda brotten i den gruppen ökar anser Brå beror på att anmälningsbenägenheten ökar. Många skolor har numera som policy att anmäla våld till polisen. 
Misshandel av barn är den allvarligaste formen av kroppslig bestraffning. Regeringen har under mandatperioden genomfört en rad åtgärder för att förebygga och motverka barnmisshandel. 
Förslagen från Kommittén mot barnmisshandel resulterade i ett antal lagändringar genom propositionen 
Stärkt skydd för barn i utsatta situationer
. Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 2003. Bland annat utökades anmälningsskyldigheten enligt socialtjänstlagen, och det infördes hänvisningar till anmälningsskyldigheten i de lagar som reglerar verksamheter som regelbundet kommer i kontakt med barn. En särskild straffskärpningsgrund infördes i brottsbalken för sådana fall där brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten i ett barns förhållande till en närstående person. Socialstyrelsen fick ett antal uppdrag om bland annat samverkan, statistik över våld mot barn och dödsfallsutredningar.
Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för att barn som misshandlas får stöd och hjälp och i vissa fall skydd. Socialstyrelsen har ett uppdrag att följa upp effekterna av lagändringarna. Uppdraget ska redovisas den 31 oktober 2006. Då kommer vi att få mer information om hur socialtjänstens arbete påverkats av de lagändringar som trädde i kraft 2003 och kan överväga om ytterligare åtgärder behöver vidtas. 
Sociala barn- och ungdomsvårdskommittén lämnade i oktober 2005 ett förslag till en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården. Kommitténs förslag är för närvarande ute på remiss och kommer därefter att beredas vidare i Regeringskansliet. En nationell handlingsplan har förutsättningar att ytterligare förbättra socialtjänstens insatser för de barn som utsätts för kroppslig bestraffning och misshandel. 
Till sist: frågan om kroppslig bestraffning av barn och EU. Frågan har, som Helena Bargholtz väl känner till, hög prioritet inom Europarådet, och det pågår ett intensivt arbete på olika håll för att såväl förmå staterna att införa förbud mot kroppslig bestraffning av barn som att samarbeta och sprida goda exempel på alternativa uppfostringsmetoder. Den sociala expertkommittén har tydligt uttalat att kroppslig bestraffning strider mot Europarådets sociala stadga. Expertkommittén för barn och familjefrågor inom Europarådet arbetar med att ta fram riktlinjer för 
positive parenting
. 
Vid ett ministermöte i Paris i november 2003 för ministrar med ansvar för barn- och familjefrågor inom EU på temat att förebygga misshandel av barn höll jag ett anförande om hur vi i Sverige ser på kroppslig bestraffning av barn och hur det påverkat förhållanden för barn i Sverige. 



Fru talman! Jag börjar med att tacka statsrådet för det omfattande svaret på min interpellation. Svaret handlar mer om barnmisshandel än om barnaga. Statsrådet vet lika väl som jag att det handlar om olika saker. Misshandel är ett brott. Oavsett om man misshandlar ett barn eller en vuxen så är det ett brottsbalksbrott. Aga regleras i föräldrabalken. Det är kap. 6. Statsrådet såg förvånad ut, men så är det. Jag tycker att det är signifikant för brottet att man talar om för föräldrarna att man inte ska aga sina barn i uppfostringssyfte. Det är det som vi har tyckt har fungerat så bra i Sverige under många år. När jag hör Barnombudsmannen förklara att hon är djupt oroad över att tendenserna till aga tycks öka nu mot att ha varit nästan borta sedan 1979, när agaförbudet infördes, tycker jag att man måste göra något åt det. Det är därför som jag har ställt frågor till statsrådet i min interpellation. 
Vad är statsrådet beredd att göra för att motverka agan? Är statsrådet beredd att som Barnombudsmannen föreslår ta initiativ till Operation barnfrid i samma anda som Operation kvinnofrid? Och inte minst: Avser statsrådet att ta upp diskussioner med sina kolleger i EU om att förbud mot barnaga ska införas i EU:s samtliga medlemsländer?
Jag tycker inte att jag har fått svar på mina frågor. Det har handlat mycket om barnmisshandel, vilket är väldigt viktigt i och för sig att man tar tag i. Men det handlar om barnagan. Det blev en aktuell fråga förra året, minns jag. Vi läste i tidningarna att en styvpappa i Varberg gav sin 15-åriga dotter en örfil för att hon inte ville följa med honom i bilen. Det är just den typen av bestraffningar som aga handlar om. Det är ännu inte misshandel. Det är en mindre form av fysiska och psykiska bestraffningar. Det finns i föräldrabalkens underlag väldigt väl definierat vad barnaga är, nämligen att man daskar till - det är ju det vanliga - och ger en lättare smäll. Man knuffar kanske som förälder. Det händer att man nyper och drar barnet i håret, till och med tvättar barnets mun med såpa - det lär också förekomma.
Den här typen av aga leder väldigt lätt över till regelrätt misshandel, men det är det här man måste stoppa på ett tidigare stadium. Det är därför jag undrar hur statsrådet ställer sig till Barnombudsmannens förslag om att göra en ordentlig informationskampanj om att man inte agar sina barn i Sverige. Det blev ändå mycket uppmärksamhet kring den anti-agakampanj som kom 1979, där man bland annat - det tycker jag var mycket fiffigt - på mjölkpaketen kunde läsa att vi har förbud mot aga i Sverige. 
Det var ett omdiskuterat förbud. Det tog lång tid innan vi fick igenom det i riksdagen. Många sade: Vi måste ju kunna ge våra barn lite kärleksfull smisk. Men tack och lov tog riksdagen beslutet att förbjuda barnaga. Därför vill jag höra nu när vi ser de här oroväckande tendenserna: Kan statsrådet tänka sig att dra i gång en ny informationskampanj, till nya föräldrar?



Fru talman! När det gäller den juridiska biten är en örfil att betrakta som misshandel. Om du ger mig en örfil kan jag anmäla dig för misshandel. Du kommer säkert att få bekymmer i domstolen med att hävda att det inte var ett brott. Detsamma gäller mellan barn och vuxna. Man ska inte tunna ut handlingssättet genom att säga att det inte är ett riktigt brott. Det finns faktiskt möjligheter för rättsväsendet att agera även när det gäller den typen av bestraffningar. Jag tycker också att man ska göra det.
När det gäller Barnombudsmannens uttalanden om att barnagan har ökat så luskade vi lite i det. Jag blev också nyfiken. Vad hade hon egentligen för stöd för det? Vi ringde och frågade och undersökte från departementets sida. Vi ville se om det fanns någon undersökning. Man brukar göra enkätundersökningar där man frågar barn om de har blivit utsatta för brott, misshandel och aga under sin uppväxt. Det fanns inga sådana uppgifter. Det fanns inget stöd för detta påstående från Barnombudsmannen. När vi ställde frågor kring detta sade hon bara: Ja, vi har fått indikationer från olika håll som säger detta.
Om det var detta som startade Helena Bargholtz interpellationsskrivande - och det tror jag att det var - förstår jag det mycket väl. Men grunden för det som Barnombudsmannen gick ut med känns väldigt skral, och det ska nog sägas.
Den gängse bilden är annars att barnagan i vårt land har minskat oerhört kraftigt sedan vi införde lagstiftningen i slutet av 70-talet. På 60-talet visade undersökningar att nästan alla barn då och då agades. På 70-talet gick det ned mot hälften. År 1980 såg man i enkätundersökningar att det låg ungefär på hälften. Barnmisshandelskommittén gjorde en undersökning år 2000, och då hade det minskat till en så låg siffra som 8 % som sade att de blev agade minst en gång per år. Det gick alltså från 50 % ned till 8 % på dessa 20 år - en oerhört kraftig minskning. Sverige ligger också mycket lågt internationellt sett om man frågar barn om de blivit utsatta för våld hemma.
Detta hänger ihop med, precis som Helena Bargholtz påpekar, det opinionsbildande arbete som vi bedrivit under åren sedan lagen infördes, och inte minst att lagen finns som sådan. Sverige var först med denna lagstiftning, och sedan har ett antal länder följt upp - Danmark, Finland, Norge, Tyskland och Österrike, och ytterligare några länder är på väg. Sverige driver också väldigt aktivt denna fråga i internationella sammanhang.
Jag omtalar i interpellationssvaret ett ministermöte i Paris 2003 då jag talade om dessa saker, som jag brukar göra. Jag sade då att när jag var liten fick jag lära mig två saker om våld av min mamma. Det ena var att man inte skulle slå den som är mindre än en själv, och det andra var att man inte skulle börja slåss. Båda dessa grundregler bryter man ju mot om man som förälder slår sina barn. Detta är alltså en linje som vi driver aktivt också på internationell botten.
Jag är glad för att Europarådet här har den inställning man har. Kanske är det på det sättet vi ska verka.
Jag värjer mig för att vi ska harmonisera EU-lagstiftningen på det här området - det är ju kanske det som egentligen ligger i förlängningen av Helena Bargholtz fråga. I så fall måste man föra upp också straffrätten på EU-nivå, och det väcker en mycket större diskussion. Då är det bättre att verka för att varje land självt genomför den här lagstiftningen.



Fru talman! Jo, visst vet jag om att detta arbete bedrivs i Europa- och Europarådssammanhang, inte minst av mig själv eftersom detta kanske är min mest prioriterade fråga i mitt arbete som ledamot i Europarådet. Det är nu också nio eller tio länder i EU som har infört ett förbud mot barnaga liknande det vi har.
Det är rätt som statsrådet säger: Barnaga är en typ av misshandel. Ändå är det bra att man reglerar det i föräldrabalken. Det gör det också lättare för många andra länder att ta till sig detta brott - det är min erfarenhet - om man inte omedelbart skickar polisen på dessa föräldrar utan tar det med de sociala myndigheterna i stället.
Jag har diskuterat denna fråga många gånger med mina kolleger i Europarådet, och jag vill bara berätta en härlig historia. En gång när jag talade om detta var det en rumänsk delegat i Europarådet som lyssnade på mig, och så sade han: Ja, jag har ju en liten fyraårig flicka hemma som jag brukar daska till när jag blir arg på henne. Men det ska jag aldrig göra mer! Det kändes så härligt - att veta att vi kan påverka bara genom att tala om detta!
Jag vet att statsrådet har varit i Paris och pratat om detta. Jag har till och med läst talet. Det var inget större fel på det. Men det räcker inte med ett tal! Vad jag framför allt är ute efter - det vill jag gärna säga - är att statsrådet ska ta kontakt med sina brittiska och franska kolleger. Så länge Storbritannien och Frankrike godkänner detta, till och med nästan uppmuntrar föräldrar att aga sina barn, är det jättesvårt att få ordentligt genomslag för den här frågan.
Jag har deltagit i debatter med bland annat engelsmän där många engelsmän har varit oerhört upprörda över att man inte har infört detta förbud - 
banning corporal punishment
, som det heter - samtidigt som en person som Tony Blair tycker att det är okej att aga sina barn i uppfostringssyfte.
Resonemanget hos många i och för sig kloka personer att man tror att man kan aga barn kärleksfullt är också otroligt upprörande.
Det är därför jag har tagit upp denna fråga: Jag vill verkligen tjata på statsrådet och hans regeringskolleger om att när man träffar kolleger i EU man tar upp frågan person till person, så att säga. Vågar statsrådet ta denna debatt med sin labourkollega i den brittiska regeringen och fråga: Kan ni inte införa, kommer ni att införa, borde ni inte införa förbud mot aga i England? Samma sak gäller Frankrike. Till och med barnombudsmannen i Frankrike tycker ju att detta är okej och säger: Ja, men vi måste ju låta franska föräldrar aga sina barn. Jag vill att man talar om vilka goda erfarenheter vi har från Sverige. Det är det ena.
Det andra handlar om att åter påminna svenska föräldrar - och, vill jag också säga, utländska föräldrar - om detta. Det var ju det som Barnombudsmannen var orolig för: De utländska föräldrarna i Sverige känner inte till att vi har ett förbud mot aga. Här måste man gå ut med förnyad information via mödravårdscentraler och barnavårdscentraler och ge dem ett stöd. Det handlar inte om att straffa, utan det handlar om att hjälpa dessa föräldrar som känner att de inte kan uppfostra sina barn utan att aga dem. Det handlar om att hjälpa dem och visa att det går.
Det är därför jag är så angelägen om att man fortsätter att driva den här frågan.



Fru talman! Jag uppskattar sannerligen Helena Bargholtz engagemang i frågan. I grunden tror jag att vi har precis samma uppfattning.
När det gäller situationen i Storbritannien och Frankrike händer det faktiskt att den här frågan tas upp när vi träffas, också öga mot öga. Det är ändå på många sätt en symbolfråga hur man betraktar våld och våld inom familjen. Det är jag inte alls rädd för att göra.
Det finns också ett intresse för en svensk modell även från dessa länder. Vi hade för något år sedan ett besök från Wales, från den självstyrande organisation som finns där, där man just ville studera den här frågan och också ta med den hem till de brittiska öarna för att kanske kunna genomföra detta där. Sverige ses alltså som ett föregångsland på det här området, och det ska vi vara glada och stolta över. Som sagt ska vi inte heller vika för att använda de olika internationella forum som finns för att driva dem.
Jag tror att vi har samma uppfattning i grunden om detta. Möjligen är det så att jag också gärna kopplar detta till en större social fråga. Helena Bargholtz vill att vi på något sätt ska försöka kampanja oss ur det här, att vi ska ha mer av kampanjer, och det kanske vi ska. Jag är i och för sig övertygad om att vår linje kommer upp i olika familjerådgivningssituationer, till exempel när barn föds och i de familjeutbildningar som finns. Jag vet att så är fallet. Dock tror jag att frågan också måste kopplas till - och det måste man förstå - att bakgrunden till att barn agas inte bara är att föräldrarna inte vet hur de ska göra. Det kan också vara så att den sociala stressen som sådan i familjesituationen är väldigt stor och tung. Alla erfarenheter säger att ju större den sociala stressen är, desto större är risken för att våldet ökar i familjen.
Detta har Folkpartiet alltid förstått tidigare. Det är därför Folkpartiet ändå alltid har stått för något slags organiserade trygghetssystem när det gäller de sociala systemen. Men detta har ju Folkpartiet lämnat i dag. Jag skulle vilja ställa frågan till Helena Bargholtz, när hon nu ändå funderar över detta, vilka effekter hon tror det har för barn i utsatta familjer om man skulle skära ned deras ekonomiska situation på det sätt som Folkpartiet föreslår när det gäller nedskärningar i socialförsäkringssystemen. Vilka effekter tror hon att det skulle få när det gäller social stress och när det gäller våld i familjerna?



Fru talman! Jag kan inte säga att vi generellt sett vill skära ned på välfärden för barnfamiljer. Vi har ett familjestöds- och barnstödsprogram. Vi lyfter särskilt fram barnfamiljernas behov av att få stöd och goda ekonomiska villkor på olika sätt - även om inte den modellen till fullo stämmer med den som Socialdemokraterna vill ha.
Menar statsrådet att det har blivit så mycket sämre i dag när det gäller utsatta barns villkor eller problemfamiljer än det var 1979? Jag får intrycket av att statsrådet menar att vi nu är på väg att få fler fall av barnmisshandel och barnaga därför att det nu är försämrade ekonomiska villkor för barnfamiljer. Men så är det inte. Enligt statsrådets tidigare uttalande har inte barnagan ökat. Statsrådet är lite motsägelsefull.
Det är klart att vi har olika förslag från Folkpartiet om hur utsatta barn ska få hjälp. Jag kan hålla med om att om familjen är pressad - samma sak gäller våld mot kvinnor - kan man ta till våld. Men min bedömning är ändå att familjer i dag inte är mer pressade än när barnagaförbudet infördes.



Fru talman! Det är precis så. Vi har gjort tre saker. En sak är att vi har skärpt lagstiftningen, och vi sänder ut den signalen. Den andra saken är att vi har informerat om den skärpta lagstiftningen. Den tredje saken är att vi har generella välfärdssystem som ändå klarar av att fånga upp de flesta situationerna så att människor kan känna trygghet.
Är man trygg motverkas också den sociala stressen, som vi vet har ett starkt samband med risk för våld. Det är precis det jag påpekade. Det är också därför jag ifrågasätter om Barnombudsmannens påstående har fog för sig. I alla fall har jag inte sett hårdfakta på detta ännu. Det är lösryckta uttalanden som hon bygger sina slutsatser på.
Min poäng är att om trygghet minskar den sociala stressen och därmed är våldsförebyggande i familjerna, då ska vi inte minska tryggheten. Vi ska inte skära ned på a-kassan, sjukförsäkringen, förtidspensionen och allt annat som ni föreslår. Jag bad Helena Bargholtz att fundera på detta. Betyder det något för familjernas sociala välbefinnande med sådana nedskärningar? Jag tror att det gör det. Jag tror att frågan därmed är mycket svårare än att bara prata lag- och opinionsbildning. Det måste finnas en tydlig ekonomisk och social faktor. Den bör vi vara medvetna om.
