Ökade klyftor

Interpellationsdebatt 28 juni 2010

Protokoll från debatten

Anföranden: 16

Anf. 66 Anders Borg (M)

Fru talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att minska de ekonomiska skillnaderna i Sverige och om jag är beredd att ompröva regeringens skattepolitik mot bakgrund av att de ekonomiska klyftorna ökat i Sverige. Sylvia Lindgren har frågat om jag avser att ta några initiativ för att försöka vända de senaste årens utveckling med ökade klyftor. En likartad fråga har även ställts av Monica Green som frågat vad jag avser att göra för att minska bidragsberoendet. Slutligen har Veronica Palm frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska barnfattigdomen. Jag väljer att ge ett gemensamt svar på dessa interpellationer. Regeringens huvudfokus har sedan tillträdet 2006 varit att minska utanförskapet och återupprätta full sysselsättning. När fler arbetar och färre försörjer sig på sociala ersättningar minskar inkomstskillnaderna i samhället gradvis. Den långsiktigt bästa fördelningspolitiken är därför att få fler i arbete. Under mandatperioden har flera viktiga steg tagits för att långsiktigt förbättra sysselsättningsgraden. Genom bland annat införandet av jobbskatteavdraget har drivkrafterna till arbete blivit starkare. Även arbetsmarknads- och utbildningspolitiken har reformerats och vägarna tillbaka från sjukskrivning till arbete har blivit fler och bredare. Kostnaderna för att anställa personal har sänkts och det har blivit enklare och mer lönsamt att starta och driva företag. Den internationella lågkonjunkturen i finanskrisens spår har inneburit en kraftig ökning av arbetslösheten. Sverige har dock klarat sig bättre än många andra länder. Aktiva insatser för jobben och välfärden, tillsammans med ett ansvarstagande för de offentliga finanserna, har varit viktiga ingredienser i regeringens politik för att överbrygga krisen och motverka ökande klyftor. Fördelningspolitiken har hela tiden varit i fokus. Det är viktigt att de som drabbats hårdare än andra av krisen också kompenseras när omständigheterna tillåter. I vårpropositionen har därför åtgärder riktats mot de grupper som står längst från arbetsmarknaden som syftar till att motverka en utslagning av ungdomar och äldre arbetskraft. Andra grupper som drabbats hårt av krisen är pensionärer och barnfamiljer. Regeringen har därför föreslagit en höjning av flerbarnstillägget och en förstärkning av grundavdraget för pensionärer. I budgetpropositionen för 2010 föreslogs dessutom en höjning av bostadstillägget för personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Därmed hålls inkomstfördelningen samman och de långsiktiga förutsättningarna för en hög sysselsättning och stark tillväxt förbättras.

Anf. 67 Sylvia Lindgren (S)

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret. Ministern skriver att fokus har varit att "minska utanförskapet och återupprätta full sysselsättning". Då måste det ha känts som en kalldusch för Anders Borg när han i morse i Dagens Nyheter kunde läsa om det missade målet. Löftet var fler i arbete, men efter fyra år med Alliansen är det precis tvärtom. Fler är arbetslösa än tidigare, och man har inte klarat av fördelningen. Därtill ska läggas bostad, yrke, anställningsformer och arbetstider som skiljer invånarna åt. Splittringen är tydlig i landet, inte minst ser vi det i storstadsregionerna och då särskilt Stockholm. Därför är det något overkligt med en finansminister som så helt tycks ha tappat kontakten med verkligheten. Några av de fakta som finansministern förträngt är att ungdomsarbetslösheten i Sverige är bland de högsta i Europa samtidigt som 40 000 komvuxplatser försvunnit mellan läsåren 2005/06 och 2008/09. Sedan regeringen tillträdde har antalet arbetslösa blivit över hundra tusen fler. Den enda procent som tjänar bäst har genom regeringens politik fått lika mycket som 25 procent av svenska folket tillsammans. Den tiondel rika som har de högsta inkomsterna har fått lika mycket som 60 procent av svenska folket tillsammans. Det är riksdagens utredningstjänsts, RUT:s, siffror, inte mina. De visar på tydligt ökade klassklyftor. Antalet långtidsarbetslösa är rekordstort och har det senaste året ökat med 140 personer per dag. Det är SCB:s siffror. Regeringen har halverat antalet platser inom arbetsmarknadsutbildningen. Det vet vi från Arbetsförmedlingen. Under de senaste åren har antalet sysselsatta i vård, skola och omsorg, oavsett driftsform, blivit ca 25 000 mindre. Det är SCB:s siffror. Socialbidragen ökar i närmare 90 procent av landets kommuner. Det, fru talman, är Socialstyrelsens siffror. Det är över 70 000 personer fler i utanförskap än vid valet. Detta gäller om man räknar som Moderaterna gjorde i valrörelsen, och det skulle gälla efter valet också. Det är RUT:s siffror. Något som kommer att diskuteras senare är barnfattigdomen, som är rekordhög. Det har också RUT tagit fram siffror på. Fru talman! Arbetslösheten har ökat mer i Sverige än genomsnittligt i Europa. Arbetslösheten i Sverige är nu högre än i jämförbara länder, såsom Belgien och Tyskland. Sysselsättningen har fallit mer i Sverige än genomsnittligt i Europa, enligt Eurostat. Vi som lever i verkligheten och också tillbringar mycket tid ute i våra förorter ser väldigt tydligt klyftorna, som blir större och större. Vad tänker ministern göra för att komma till rätta med detta?

Anf. 68 Veronica Palm (S)

Fru talman! "Fördelningspolitiken har hela tiden varit i fokus", säger landets finansminister i ett svar på frågor om ökade klyftor och ökat bidragsberoende samt frågan från mig om en skenande barnfattigdom. Jag tror att många människor skulle uppfatta det som osanning och åtminstone som ett hån mot den verklighet som man upplever. "Fördelningspolitiken har hela tiden varit i fokus." Ja, åtminstone inte en fördelningspolitik som utjämnar, möjligen en fördelning som ökar ojämlikheten. Barnfattigdomen i Sverige har ökat med nära 50 procent sedan 2006, samma år som Anders Borg blev finansminister i Sverige. Bakom varje procentenhet finns ett barn. Det finns ett barn som har skolavslutning och är den enda i klassen som inte har med sig chokladkartong till fröken, den enda som inte har fått gå till Lindex och välja en ny sommarklänning. Det finns ett barn som säger: Äh, jag tycker ändå inte att det är kul att åka till Kolmården. Jag har ingen lust att följa med till Kolmården. Jag vill hellre vara hemma, för i Kolmården har jag varit massor med gånger med min pappa. Ni vet inte vem han är, men vi har varit där massor med gånger. Det är ett barn som vet att de där extrapengarna till bussen och matsäcken i Kolmården inte finns hemma. 23 000 barn kommer att börja skolan efter sommarlovet utan att kunna läsa vad som står på tavlan, för de har inte glasögon trots att de behöver det. 23 000 barn i Sverige saknar i dag glasögon fast de behöver det. De barnen kommer inte att ha det lätt i skolan, och de barnen vet att pengarna hemma inte finns. Bakom dessa siffror döljer sig inte bara barn. Där döljer sig också deras föräldrar, som den mamma som vet att hon inte kan bjuda tillbaka hela dagisgruppen på kalas, trots att hennes son har fått gå på alla andras kalas, för det finns inte pengar. Det är riktiga människor - riktiga barn, riktiga mammor och riktiga pappor. De vet effekterna av de senaste fyra årens ekonomiska politik. De vet vad det har inneburit när en moderat finansminister prioriterar inom fördelningspolitiken. Det har inte varit till deras fördel. Jag möter väldigt många människor som har det tufft i Sverige i dag, men alla har inte fått det sämre. Alla har inte fått det tuffare. Den rikaste procenten i Sverige, 1 procent av svenska folket, har fått lika mycket i skattesänkningar som 25 procent av oss andra har fått tillsammans. Alla har inte fått det sämre, men klyftorna har ökat. Sverige slits isär, och ojämlikheten ökar. De som drabbas hårdast är de barn och föräldrar som lever i fattigdom. Det är landets finansminister som är ansvarig för den utvecklingen. Jag blir orolig när jag ser hur lättvindigt Anders Borg tar på min fråga om hur barnfattigdomen ökar. Oroar det inte dig, finansministern, att barnfattigdomen i Sverige har ökat med 50 procent under den tid du har varit ansvarig?

Anf. 69 Eva-Lena Jansson (S)

Fru talman! Jag vill tacka Anders Borg för svaret, visserligen sammanslaget med svaren på tre andra interpellationer. Jag är inte riktigt säker på att någon av oss har uppfattat att vi egentligen har fått några svar på våra interpellationer. Den borgerliga regeringens skattepolitik har inneburit att de ekonomiska skillnaderna ökat i Sverige. Principen för regeringens politik har varit att sjuka och arbetslösa får betala i form av sämre levnadsvillkor för att sådana som jag - högavlönade - ska få skattesänkningar. Både statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg har varit tydliga med att de vill fortsätta med den här typen av orättvis skattepolitik, samtidigt som man säger sig vilja minska utanförskapet. Dessutom har regeringen flaggat för att värnskatten ska bort så fort det finns ekonomiskt utrymme. Värnskatten är den skatt som de som tjänar över 40 000 betalar. Mina frågor i interpellationen till finansministern var följande: "Avser finansministern att vidta några åtgärder för att minska de ekonomiska skillnaderna i Sverige?" Svaret kan jag inte tolka som något annat än nej. "Är finansministern beredd att ompröva regeringens skattepolitik mot bakgrund av att de ekonomiska klyftorna ökat i Sverige?" Även där blir svaret från finansministern nej. Min fråga till finansministern blir då, fru talman, hur han kan stå här i riksdagen och låtsas som att han för en solidarisk och rättvis politik, när det enda vi kan se är motsatsen. Jag hänvisade i min interpellation till en bok som heter Jämlikhetsanden . Där har man sammanställt forskning som visar att avgörande faktorer bakom centrala sociala och hälsorelaterade problem hänger ihop med ojämlikheten. Ju större skillnader det finns i ett samhälle, desto sämre blir samhället för alla. Även de högavlönade förlorar på att de fattiga blir fattigare, för om de fattiga blir fattigare får vi ett sämre samhällsklimat och mår mycket sämre tillsammans. Boken har nu väckt ganska stor uppmärksamhet, och det är mot bakgrund av den jag har ställt frågan, eftersom vi ser att de ekonomiska skillnaderna ökar i Sverige. Sverige, skriver dessa forskare, utgör ett litet undantag, eftersom landet fortfarande tillhör de mest jämlika i västvärlden. Sverige har dock, skriver man, blixtsnabbt ökande klassklyftor, vilket kanske förklarar de gåtfullt höga ohälsotalen för svenska ungdomar. Precis som mina interpellantkamrater redovisat är många ungdomar arbetslösa i dag. Vi har Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Den arbetslösheten kommenterar statsministern med att det är en synvilla. Arbetsmarknadsministern säger att ungdomarna är lata och sitter hemma för mycket framför datorn i stället för att söka arbete. Det blir lite märkligt när man pratar om att man försöker bidra till att skapa ett välfärdssamhälle när man samtidigt gör någonting helt annat. Man kan väl bara ha ett välfärdssamhälle, inte flera? Ändå sade Anders Borg, fru talman, i den förra interpellationsdebatten att vi har ett antal välfärdssystem. I Socialdemokraternas Sverige har vi ett välfärdssystem, ett välfärdssamhälle, och det hänger ihop. Drar man på ena sidan händer det någonting på den andra sidan. Mina frågor till Anders Borg blir, fru talman: Varför tycker Anders Borg att det är så viktigt att öka de ekonomiska skillnaderna? Varför är det så viktigt att ha fler fattiga i Sverige? Varför är det viktigare att gynna de rika i Sverige?

Anf. 70 Monica Green (S)

Fru talman! Min interpellation handlade om varför socialbidragen ökar med ett Sverige som är moderatstyrt. Anders Borg har valt att slå ihop svaren på interpellationerna som handlar om barnfattigdom och skattepolitiken, och gärna för mig. Visst är det barnen som blir lidande när samhället slits isär. Låt oss vara noggranna med beskrivningen av Sverige. Vi har ett fint land och ett möjligheternas land. När vi lämnade över landet gick det bra för Sverige. Jobben strömmade till. År 2006 fick vi 153 000 jobb. Vi hade ordning och reda i ekonomin. Vi hade byggt ett stabilt ekonomiskt ramverk och hade bra offentliga finanser. Det var så stabilt att det inte gick att köra sönder på fyra år. Varför hade vi byggt det stabila ekonomiska ramverket? Jo, därför att en gång i tiden styrdes landet av en borgerlig regering som också den gången hade otur. Då var det en hemmagjord lågkonjunktur. Den här gången har det varit kris i hela världen. Som tur var hade vi byggt fundament i Sverige, eftersom vi lärde oss av den förra krisen när den borgerliga regeringen styrde. Trots att regeringen har sänkt skatterna med 100 miljarder har man ändå inte förstört ekonomin, och det är vi glada över. Det behövs till hösten när vi ska ta över och börja styra det här landet igen på ett mer rättvist sätt. Vi vill att alla ska med. Vi vill ge alla chansen. Nu har 70 000 fler hamnat i utanförskap under den tid som Anders Borg har styrt kassan för landet. Det är 70 000 fler om man räknar som Anders Borg ville att man skulle räkna under valrörelsen 2006, förstås. Sedan dess har han försökt att få oss till att ändra på räknesättet. Vi ska inte längre räkna på samma sätt. Riktigt så många i utanförskap är det ändå inte, säger Anders Borg nu för tiden. Men det är 70 000 fler. Vi hade ordning och reda i ekonomin. Ni har inte lyckats att slå sönder den. Det ni har lyckats med är att bryta isär samhället. Allt fler är nu ekonomiskt beroende av bland annat socialbidrag. Ni har byggt upp en sådan strategi. Ni har också infört vårdnadsbidrag. Ni har en bidragslinje med er politik. Vi har en riktig jobblinje där alla ska vara med. Vi ser till att även de som är arbetslösa har ekonomisk trygghet. Det ger fler jobb i förlängningen. Det är en jobblinje där vi tänker på fler än bara några få. Det är en jobblinje som inte bryter isär samhället. Nu har utanförskapet ökat med 70 000. De som är utanför utanförskapet, det vill säga inte får någon ersättning alls av någon, har också ökat under den tid som Anders Borg har styrt kassan för landet. Ni är alltså en bidragsregering, och vi har en riktig jobblinje. Det skulle ta två år, sade Anders Borg när han tog över kassan för landet, innan den borgerliga politiken började bita. Det tog två år, och sedan kom jobbstoppet. Då slog det till på alla kanter, och massarbetslösheten spred sig över landet. Det var inte bara Anders Borgs fel, eftersom det var en kris över hela världen. Men Anders Borg hade ökat på det. Han har försämrat för de arbetslösa och sjuka och gjort dem mer beroende av bidrag, och han har försämrat eftersom han har ryckt undan möjligheter till utbildning. Färre har möjlighet att gå i skola, komvux och arbetsmarknadspolitiska utbildningar. Det har blivit ett kallare Sverige som har slitits isär.

Anf. 71 Anders Borg (M)

Fru talman! Låt oss vara vårdsamma med bilden av Sverige. Vad är det för bild av Sverige vi vill ge till våra medborgare och till andra länder? Låt oss konstatera att Sverige och den svenska modellen är ett land och en samhällsmodell som har klarat sig väl. Vi kommer nu ur krisen, om KI får rätt, med en sysselsättning som är 75 000 personer högre än 2006. Det är fler kvinnor, unga och män som har jobb än vad det var för fyra år sedan. Får vi tro KI:s bedömning är det ungefär 100 000 färre som är beroende av olika sociala ersättningssystem än vad det var 2006. Vi har tagit oss igenom en ekonomisk kris i bättre skick och i bättre ordning än de flesta andra europeiska länder. Tillväxten är den högsta bland industriländerna tillsammans med Polen i Europa. Det är tillväxtutsikter som i år ligger tre fyra gånger så högt för EU-området och euroområdet. Det är en sysselsättning som, om vi får tro KI, stiger med 100 000 de kommande åren. Det är framför allt en välfärd som klarar sig bättre än i praktiskt taget något annat europeiskt landet. Det är just därför att vi inte har något behov av att göra de stora nedskärningar, de uppsägningar i offentlig sektor, de lönesänkningar, de lönefrysningar, de pensionsåldershöjningar och de neddragningar i välfärdssystemen som praktiskt taget alla europeiska länder men kanske framför allt Spanien, Grekland och Portugal nu ska göra de kommande åren. Vi har alltså tagit Sverige genom den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen i bättre skick än i praktiskt taget något annat europeiskt land. Jag kan inte heller dela beskrivningen av hur vårt Sverige står sig när det gäller jämlikheten jämfört med andra länder. När jag tittar på statistiken för inkomstspridningen ligger Sverige näst lägst bland OECD-länderna. I EU:s statistik för lägst ekonomisk standard hör Sverige till de länder som har minst bekymmer. När det gäller andelen med svåra materiella förhållanden hör Sverige till de länder som erbjuder sina medborgare de bästa villkoren. Det är Sverige, Danmark, Holland, Finland och Luxemburg som klarar sig bäst i praktiskt taget alla dessa tabeller. Alla dessa länder styrs av regeringar med alliansinriktning, samma inriktning som vi har. Det är lite mer ordning, lite mer arbetslinje men också ett värnande av en sammanhållning och en välfärd som ska trygga alla medborgare. Så ser det ut i de länder som styrs av alliansregeringar. Det är i dag knappast någon socialdemokrat som väljer att försvara det rödgröna alternativet. Det är ingen som reser sig upp till försvar för bensinskatten och tar diskussionen om vad kilometerskatten innebär för industrin och vad ungdomsskatten betyder för sysselsättningen och utbyggnad av bidragssystemen. Det beror just på att i en diskussion om rättvisa och fördelning vet vi var bördan för dessa skatter läggs. Det är en börda som läggs genom högre arbetslöshet, lägre sysselsättning och färre anställningar på dem med sämre utbildning som inte har så stark ställning på arbetsmarknaden, på dem som är äldre och på dem som har invandrat till Sverige. Det är de som skulle drabbas av den skattechock som det rödgröna alternativet vill lansera när man vill montera ned arbetslinjen. Det är därför vår politik bygger trygghet, välfärd och rättvisa medan det rödgröna alternativet cementerar arbetslöshet, slår ut jobb och bygger orättvisor.

Anf. 72 Sylvia Lindgren (S)

Fru talman! Jag är hjärtligt trött på att höra ministern säga att vi svartmålar Sverige. Precis som sina regeringskamrater skyller han också som vanligt allt elände de ställt till med på finanskrisen. Det är både ohederligt och fel. Vi har aldrig förnekat att många som redan har det väldigt bra har fått det ännu bättre de senaste åren. Det är vad regeringens politik tycks ha gått ut på. Det är just det som skiljer oss åt. Jag tycker till skillnad från regeringen att det är politikens uppgift att minska och inte öka orättvisorna i Sverige. Fru talman! Nyligen presenterades en rapport på Arbetarrörelsens Tankesmedja. Enligt rapporten arbetar 350 000 människor i Sverige i LO-yrken. Deras villkor har förändrats dramatiskt de senaste åren. Några orsaker som anges är fler tillfälliga jobb, utförsäljningen inom vård, skola och omsorg, med brist på insyn som gör det svårare att rätta till missförhållanden, samt deltider och hopplösa arbetstider. En annan orsak, fru talman, är bostadsbyggandet, som är en blind fläck för den här regeringen. Bostadsbristen ökar, och antalet nybyggda lägenheter har nästan aldrig varit så lågt som nu. En anledning är att alliansregeringen började sin mandatperiod med att ta bort investeringsstödet för byggandet av hyresrätter. I Stockholm har nästan 40 000 hyresrätter omvandlats till bostadsrätter. Många lägenheter har sålts vidare och bidragit till att ytterligare stärka segregation och ökade klyftor. Det som har varit en hjärtefråga för oss socialdemokrater, ett likvärdigt, bra boende med sociala rättvisetecken, har blivit ett boende som har blivit en handelsvara. Arbetets värderingar och värdet av människors jobb har också fått sig en ordentlig törn. Passar det inte kan du gå hem. Det är ganska vanligt att man möts av det på arbetsplatsen i dag. Jag vill återge vad en TCO-arbetstagare skriver: Kaffepauserna har kortats ned. Man sitter kanske vid skrivbordet och äter smörgås i stället för att gå ut på lunchen och sådana saker. Och den dolda övertiden ökar. Folk jobbar mycket extra eftersom man vill visa framfötterna och tror att man då får bättre möjligheter att få ha jobben kvar, dessutom något slags falsk solidaritet med arbetsgivaren att vi måste fixa det här. Vi har så mycket jobb. Vi har inte råd att anställa nya, men vi ska fixa det ändå. Kraven på dem som har anställning och tidsutnyttjandet av dem som har anställning är bra mycket större än det har varit tidigare. Det här, fru talman, är hur utvecklingen ser ut på jobbsidan i dag, med otrygga arbetstider, med otrygga jobb och där det sker en utsållning. Du måste vara bra och du ska vara bäst för att kunna behålla jobbet. Ur arbetsmiljösynpunkt är det här oerhört olyckligt. Vi vill ha fler jobb, men vi vill ha bra jobb. Det ska vara utvecklande arbeten som man också kan känna att man kan växa i.

Anf. 73 Veronica Palm (S)

Fru talman! Jag har ställt två frågor till finansministern och inte fått svar på någon. Den ena var, jag ska ta fram min fusklapp: Oroar den utveckling som sker när det gäller barnfattigdomen finansministern? Det är en ökning av barnfattigdomen med 50 procent sedan det år då den här regeringen tillträdde. Den andra frågan är: Vad avser finansministern att göra för att minska barnfattigdomen? I slutet av svaret säger finansministern "flerbarnstillägg". Det har man föreslagit när man har regerat i fyra år och barnfattigdomen ökar. Det ger sociala konsekvenser för framtiden när 23 000 barn inte kan läsa vad som står på tavlan inne i klassrummet därför att de inte har glasögon, trots att de behöver det. Flerbarnstillägg är det enda svaret. Det där är liksom en ganska bra bild av skillnaderna i svensk politik. Där en rödgrön regering skulle välja att prioritera rätten till arbete också för de fattiga barnens föräldrar lägger sig en moderatledd högerregering platt och säger: Vi kan inget göra. Först pressar man ut en dryg halv miljon löntagare ur a-kassan. Sedan kommer en global finansiell kris och då säger man: Vi kan inget göra. Sedan rullar man tummarna, väntar och hoppas - förutom att man sänker skatten då. Det där är två olika sätt att se på det. Jag vill ha en politik med ett Sverige som håller ihop, ett Sverige som vi tillsammans bygger starkare. Jag är övertygad om att var och en av oss blir starkare om vi bygger ett samhälle där de flesta av oss mår bra. Att de 23 000 ungarna faktiskt kan läsa vad som står på tavlan är bra även för oss andra. En moderatledd högerregering däremot väljer att prioritera hutlösa skattesänkningar för dem som redan har det bra. Jag vill ägna en liten stund åt att tala om hur alternativet ser ut, trots att det egentligen är regeringen som borde ge svar på mina frågor. Jag är övertygad om att det inte räcker med ett flerbarnstillägg. Det behövs arbeten. Då måste man sluta säga upp människor i kommuner och landsting, i välfärdssektorn. Då måste det ges möjlighet till barnomsorg på obekväm arbetstid så att man kan ta de där extratimmarna man blir erbjuden. Då måste reglerna ändras i både a-kassan och sjukförsäkringen så att det är möjligt att deltidsarbeta. Då måste man avskaffa vårdnadsbidraget som gör att förskolor tvingas lägga ned och som pressar ut kvinnor som redan står långt ifrån arbetsmarknaden ännu längre från arbetsmarknaden. Det ökar barnfattigdomen. Jag är övertygad om att arbete är möjligheten både för den gemensamma välfärden och för den individuella välfärden. Vi har en högerregering som man nu börjar göra bokslut på. Den har misslyckats med jobben. Vi har en arbetslöshet på nära 10 procent. Den har lyckats med att öka klyftorna. Vi har en barnfattigdom som har stigit med 50 procent de senaste fyra åren. Det är två olika vägar. Det handlar inte om att putsa och fila på välfärdssamhället. Det är antingen en politik för fler jobb med en rödgrön regering, eller en fortsatt politik för ökade klyftor med en högerregering. Vad svenska folket väljer ser vi den 19 september.

Anf. 74 Eva-Lena Jansson (S)

Fru talman! Jag ställde en fråga till finansminister Anders Borg om hur han med öppna ögon kunde se på det samhälle som nu sakta skapas, där de ekonomiska skillnaderna fortsätter att öka, där barnfattigdomen ökar och där sjuka och arbetslösa blir fattigare, och sedan försöka låtsas vara socialdemokrat. Vi vet att Anders Borg inte är socialdemokrat, fru talman. Han är moderat, och det är tydligt med den här politiken. Om man står och pratar och ser sig om och sedan får beröm för det samhälle som har byggts upp i Sverige är det väl viktigt att poängtera att i den här kammaren har Moderaterna röstat nej till nästan alla reformer som sedan har hamnat på plats. Och nu tar man åt sig äran av det jämlika samhälle som man sakta men säkert håller på att riva ned. Jag förstår att Anders Borg tog av sig slipsen. Det blev nog varmt, tror jag, och rätt genant där borta i hörnet när han faktiskt hörde oss redovisa fakta om hur det ser ut i Sverige. Bottennappet den här mandatperioden, fru talman, måste nog ha varit när man applåderade de försämringar för de sjuka som infördes. Man applåderade det beslutet. Man applåderade att många människor som var sjuka skulle kastas ut från en sjukförsäkring, få sänkt ersättning och tvingas gå över på socialbidrag. Det är klart att inte enbart finansministern då blir lite varm, även jag blir med rätta upprörd. När jag försöker få reda på varför det är så viktigt att öka de ekonomiska skillnaderna, varför man inte vill ha en politik för minskade skillnader, och när jag pekar på att i ett jämlikt samhälle mår alla mycket bättre, både de som har det taskigt och de som har mycket, vill inte finansministern svara. Jag frågade också varför han pratade om ett antal välfärdssystem. I mitt Sverige finns det ett välfärdssamhälle och ett välfärdssystem. Det är det välfärdssystem som Moderaterna sakta men säkert river ned. Många gånger tidigare har finansminister Borg i de här debatterna pratat om att Socialdemokraterna står för en bidragslinje. Vi är väldigt noga med att peka på att vi har en arbetslinje, men vi tycker också att den måste kombineras med en utbildningspolitik och, faktiskt, välfärd även för dem som inte har arbete. I välfärden ingår, som det står om man slår upp ordet, att säkra individens trygghet vid bland annat barndom, sjukdom, arbetslöshet, funktionshinder och ålderdom. Det är därför vi tycker att det är orättvist att pensionärer får betala mer i skatt, och det är därför vi tycker att det är orättvist att när det har varit finanskris i Sverige låter Anders Borg de sjuka och arbetslösa betala den krisen medan han själv och jag som tjänar över 40 000 ska gynnas maximalt. Det är orättvist, det är osolidariskt och det är framför allt omodernt. Jag, fru talman, kan inte begripa detta, men jag ger Anders Borg en chans igen att förklara varför det är så viktigt att öka de ekonomiska skillnaderna i Sverige. Varför är det så viktigt i Moderaternas Sverige? Det skulle jag vilja ha reda på.

Anf. 75 Monica Green (S)

Fru talman! Låt oss vara noggranna när vi beskriver det vackra landet Sverige - möjligheternas land. Det är ett fantastiskt land. Det är ett land som klarar sig relativt bra trots att det har en borgerlig regering - men det sker på bekostnad av de sjuka och arbetslösa. Ni har inte lyckats riva ned ekonomin helt och hållet, som ni gjorde förra gången ni styrde landet eftersom vi har byggt upp starka fundament som inte går att riva ned så snabbt. Det är jag glad för. Det gick bra för Sverige 2006. Jobben strömmade till. Det var vi glada och stolta över. När sedan krisen slog till även mot Sverige ökade antalet socialbidragstagare. Då säger Anders Borg att det inte är hans fel utan någon annans fel; det är den internationella lågkonjunkturens fel. Men vi måste väl ha en regering som vågar styra även när det är dåligt väder? Man kan inte bygga en politik som bara gäller i solsken, som säger till väljarna att bara om det är fint och går bra för Sverige hela tiden kan man stå för sin politik. Vad är det för typ av löften till väljarna? Likadant är det i fråga om dem som befinner sig i ett utanförskap, som ju har ökat med 70 000 sedan 2006 - om man räknar så som Anders Borg gjorde i valrörelsen. Ska vi inte räkna som Anders Borg gjorde då? Hade han fel då? Ljög han eller förde han svenska folket bakom ljuset? Kan vi helt enkelt inte lita på moderater? De ändrar, tricksar och fixar med statistiken allteftersom det passar dem. Kan det vara så? Jag tycker inte att det ska vara så. Jag tycker att väljarna ska få ärliga chanser att välja mellan två linjer. Här finns två linjer. Här finns bidrag med Anders Borg. Kostnaderna för socialbidragen ökar för i stort sett alla kommuner. Det är inte hans fel, säger Anders Borg. Det är någon annans fel. Men gör något åt det! Se till att alla får möjlighet att skaffa sig utbildning! Bygg ut komvux igen; det som ni rev ned så drastiskt! Satsa på fler utbildningsplatser! Se till att människor står stärkta när det vänder igen! När och om det vänder igen - vi vet att det vänder någon gång - måste människor ha en bra utbildning och vara beredda på att ta de nya jobben. Men ni rev ned utbildningslinjen eftersom ni tycker att folk ska gå hemma eller ska vara extra fattiga och vara oroliga för sina barn och föräldrar. Ni har sagt att det ska vara större skillnad. Det säger inte Anders Borg här i dag eftersom han tycker att vi ska hålla ihop samhället. Men hans partiledare - om han nu tycker samma, det vet man inte - brukar säga att det måste vara större skillnad mellan den som är sjuk och den som har ett arbete, den som är arbetslös och den som har ett arbete. Ni tror att det är ett val, att man väljer att vara sjuk eller arbetslös. Anders Borg brukar inte använda sig av uttrycket "större skillnad" utan han brukar tala om incitament. Det är för höga trösklar och de ska sänkas. I själva verket menar han att folk väljer själva att gå hemma, att det är ett val. Vi tror på människor. Vi vet att människor vill arbeta och vill göra rätt för sig. Vi vet att de inte vill leva på socialbidrag. Nu har ni sett till att kostnaderna för socialbidragen har ökat eftersom ni har dragit ned på satsningarna på kommunerna. Kommunerna har fått ännu sämre ekonomi eftersom de också ska dela ut socialbidragen. Därför får nu 25 000 färre möjlighet att jobba inom välfärdssektorn. Det är färre som tar hand om barnen i barnomsorgen. Det är färre som tar hand om våra lite större barn i fritidshemmen. Det är stora fritidsgrupper. Det är inget bra samhälle, Anders Borg. Vi sliter isär samhället. Det är inte bra för framtiden.

Anf. 76 Anders Borg (M)

Herr talman! Det är viktigt att en diskussion om ett land förs i relation till hur det har gått för andra länder och hur det står till jämfört med de egna historiska erfarenheterna. Det råder inget tvivel om att det här är den värsta ekonomiska krisen världen har upplevt sedan depressionen. Det är alltså den svåraste ekonomiska påfrestning vi har upplevt i mannaminne. Sverige kommer ut ur denna kris med Europas starkaste offentliga finanser. I praktiskt taget alla andra länder, till och med Finland och Danmark, måste man tala om nedskärningar. Tillväxten i Sverige är 3 procent. Det är högre, inte bara dubbelt utan tre gånger, fyra gånger så högt som genomsnittet för euron. Det är 75 000 fler i sysselsättning. Antalet i sociala ersättningar är 100 000 mindre än det var 2006, om vi får tro Konjunkturinstitutet. Det här är naturligtvis positivt. Det är i det här ljuset vi ska se hur det ser ut med jämlikheten i Sverige. Jag tog inför den här debatten fram ett antal av de mått vi normalt sett använder när vi beskriver samhällen. Sverige har alltså en inkomstspridning mätt på konventionella sätt som är bland de lägsta, den näst lägsta, i hela den rika industrivärlden. Andelen med låg ekonomisk standard är låg. Andelen med svåra materiella förhållanden är lägre än i andra länder. Det här vill mina meddebattörer göra gällande är Socialdemokraternas förtjänst. Men det är en sådan underlig logik att alla de länder som fungerar, där välfärden tryggas, där jämlikheten står stark, där människor har jobb, Sverige, Danmark, Holland, Finland, Tyskland, alla de länder som används i diskussionerna, styrs av alliansregeringar. Är det verkligen så att en socialdemokratisk modell för att fungera måste styras av borgerliga regeringar? Är det slutsatsen för väljarna att dra inför den kommande höstens val? Det är när man har regeringar som i Sverige, Danmark, Finland, Holland och Tyskland som man klarar av att hålla ihop ett samhälle. De regeringar som lämnar efter sig ett tungt arv, som i Spanien där arbetsrätten börjar avregleras, höjer skatterna, sänker pensionerna, fryser offentliganställdas löner och rullar ut stora nedskärningar, är som av en händelse styrda av socialdemokrater. Är det en slump att Storbritannien, som nu har de sämsta offentliga finanserna, har haft det längsta socialdemokratiska regeringsinnehavet? Eller finns det en samverkan mellan dessa faktorer? Är det så att det som socialdemokrater nu vägrar att försvara, sin skattehöjarpolitik och sin bidragspolitik, är grunden till bekymren? Det finns ingen socialdemokrat som ställer sig upp och försvarar bensinskattehöjningar. Det finns ingen som berättar hur man ska kompensera pensionärer och låginkomsttagare för det dråpslag som delas ut från De rödgröna. Det är fråga om massiva höjningar av kilometerskatten som kommer att tära på det svenska industrisamhället, bäras tyngst av låginkomsttagare som inte kan kompenseras, de ungdomsskatter som kommer att stänga ute jobb och slå tillbaka mot sysselsättningen. Resultatet känner vi till. Det blir vad vi har sett i andra länder, det vill säga stopp på jobb, flaskhalsar som bryter sysselsättningsökningen. Till slut skulle vi få bekymmer med sysselsättningen, välfärden och offentliga finanser. Kvar skulle man stå med långa listor av nedskärningar, ökad ojämlikhet och arbetslöshet, som i de länder i Europa som styrs av socialdemokratiska regeringar.

Anf. 77 Sylvia Lindgren (S)

Herr talman! Allt elände vill regeringen och Anders Borg skylla på andra. Min interpellation handlade om klyftorna. Jag har försökt att beskriva klyftorna som ökar vid ett flertal tillfällen, men efter det senaste inlägget är jag fundersam över om ministern har förstått. Men jag tar en vända till. Att det finns 18 000 registrerade hemlösa i Sverige 2009 är för mig skamligt och i högsta grad en politisk angelägenhet. Regeringens löften om att minska hemlösheten i Sverige har inte uppfyllts. Hemlösheten i storstäder, och särskilt i Stockholm, är minst lika stor som tidigare. Tak över huvudet garanteras inte för alla, och vräkningen av barn sker fortfarande. Det här visar bland annat Stockholms Stadsmissions rapport Hemlös 2010 . Under de två år som statistik samlats in, 2008 och 2009, vräks över 1 300 barn. Det är verkligen någonting som jag tycker att ministern och regeringen skulle ta ansvar för och skämmas över. Men hemlösa barn får väl inte plats i ministerns inövade manus och slagord, som helt och hållet går ut på att skälla på oppositionen. Hur en regering kan ta så lite ansvar för sin politik är obegripligt för mig. Eller också är det så enkelt att ni är livrädda för att få er politik för ökade klyftor avslöjad före valet. Att ha en politik för att avskaffa den svenska modellen är, herr talman, ingen vinnare i Sverige. (Applåder)

Anf. 78 Veronica Palm (S)

Herr talman! Det blir lätt patetiskt med en högerfinansminister som står och talar om den svenska modellen som om det var något som han hade byggt upp på fyra år, när hans parti konsekvent har röstat mot varenda reform sedan rösträttens införande och även den. En sådan historieförfalskning gör antagligen den mest inbitne moderat upprörd. Jag vill ändå ge finansministern möjligheten att vara ärlig i kammaren. Man har ett val - man kan välja. Den här regeringen hade varje torsdag kl. 9 kunnat göra ett annat val. Man hade kunnat göra på ett annat sätt. Man valde att sänka skatter för dem som tjänar bäst och att öka klyftorna. Man hade kunnat välja jobb och välfärd. Det är de valen man har stått inför. Man har konsekvent varje torsdag valt sänkta skatter och ökade klyftor. Det har inte lett till fler jobb, och det har inte lett till bättre välfärd, snarare tvärtom. Då spelar det inte så stor roll vad det står i finansministerns papper, utan det handlar om att se sig om. Effekterna är tydliga. Du har haft valet varje torsdag, varje dag, i fyra år. Effekterna syns: en nästan 10-procentig arbetslöshet och en ungdomsarbetslöshet som biter sig fast. Om du inte vill se de fattiga barnen eller de kvinnor som tvingas jobba deltid kanske du ser den halva miljon löntagare som du har pressat ut i försäkringslöshet eller de 90 procent arbetslösa som går ut i en a-kassa där de slår i taket som pressar lönerna och ökar lönespridningen. Politik är ett val. Jag väljer fler jobb och ökad välfärd. Moderaterna väljer sänkt skatt och ökade klyftor.

Anf. 79 Eva-Lena Jansson (S)

Herr talman! Jag känner mig nästan förolämpad av den verklighetsbeskrivning som finansministern talar om här. Jag blir rent ut sagt uppriktigt förbannad över att han kan stå och anklaga oss för att inte ha en jobbpolitik. Finansministern pratar om Europa. Finansministern pratar om att man håller på att göra nedskärningar i Europa. Då får jag väl påminna om att finansministern har gjort nedskärningar under fyra år här i Sveriges riksdag. Man har dragit ned ersättningarna för de sjuka och arbetslösa. Om finansministern inte kände till det är det bra om han antecknar det här och nu. Man har påverkat samhället genom att minska antalet platser på komvux. Man har halverat utbildningen för de arbetslösa. Det handlar om nedskärningar. Man har gjort människor på Arbetslivsinstitutet och Arbetsmiljöverket arbetslösa - statligt anställda. När Posten redovisar att 2 000 anställda ska försvinna gäspar regeringen. Man har satsat på bidrag för att sådana som jag och Anders Borg ska få vår städning hemma underlättad. Nedskärningarna har bekostats av arbetslösa, sjuka och pensionärer, och Anders Borg står och klappar sig för bröstet. Jag skäms över hans agerande. Jag är stolt över en socialdemokratisk politik som föredrar solidaritet framför välgörenhet. Jag har varken tid eller lust att se välgörenhetsgalor på TV4. Jag vill ha en solidarisk politik. Jag ser fram emot valet, herr talman.

Anf. 80 Monica Green (S)

Herr talman! Jag vet inte varför Anders Borg slänger sig med sådana där ord, varför han ljuger, varför han påstår att vi inte vill ta debatten, när vi varje vecka här vill ta debatten. Ändå säger han att vi inte vill det. Vi vill debattera, eftersom vi tror på ett bättre Sverige, möjligheternas Sverige, där människor får möjlighet att utbilda sig. Vi bygger upp komvux och utbildningsplatser igen och ser till att de som i dag har socialbidrag i stället får möjlighet att gå till en utbildning och skaffa sig ett jobb när det vänder igen. Vi måste hjälpa människor tillbaka, inte hindra dem. Ni har gjort ett Sverige som har slitits isär. 25 000 färre människor jobbar inom välfärdssektorn. 25 000 färre tar hand om våra äldre, våra barn och våra barnbarn i förskolan, på fritidshemmen och i skolan. Så kan vi inte ha det, Anders Borg. Men det har blivit effekten av er politik, även om Anders Borg säger så här: Nej, men det inte är vårt fel - ni kan väl titta utomlands, för där är det mycket sämre. Vi har klarat det mycket bättre, säger Anders Borg. Jag berättade inledningsvis om den välfärd som vi har byggt upp här i Sverige och de starka fundament vi har byggt upp i ekonomin för att vi inte en gång till vill hamna i den kris som ni i början av 90-talet försatte oss i. Håll dig i Sverige, Anders Borg! Berätta vad ni vill göra! Göm dig inte bakom orden att vi ska hålla ihop grupperna, när du i själva verket agerar precis tvärtom. Du säger att det ska vara större skillnader, och sedan säger du att vi ska hålla ihop grupperna. Vi ska sänka incitamenten, fast sedan ska vi hålla ihop grupperna. Hur ska du ha det egentligen? Vi vill ha ett Sverige där alla är med, där vi går in i framtiden och tror på varje människa, medan Anders Borg tror att de bluffar. Människor vill göra rätt för sig. Människor vill ha ett arbete, Anders Borg.

Anf. 81 Anders Borg (M)

Herr talman! Låt mig beskriva vad det är som gör att Sverige har klarat krisen bättre än de flesta andra länder, varför Sverige är i en situation där vi kan prata om välfärdsreformer och skattelättnader när andra bara får prata om nedskärningar. Vi har en flexibel arbetsmarknad med ordning och reda, kollektivavtal och mycket ansvarsfulla parter. Det är så det ser ut i ett antal nordeuropeiska länder. Vi har ett utbildningssystem som ger social rörlighet. OECD har helt nyligen utvärderat utbildningssystemen och landat i att de nordiska är de som ger minst samband mellan föräldrars och barns inkomster, social rörlighet. Vi har en arbetslinje. Vi har börjat rulla tillbaka det bidragssamhälle som undergrävde välfärdssamhället. Vi har starka offentliga finanser - en nyckel till att skydda ett land i oros- och kristider. Det är så man bygger ett tryggt, fritt välfärdssamhälle. Hur bygger man otrygghet och orättvisor? Jo, det finns två kungsvägar. Den ena är arbetslöshet. Arbetslöshet är den ena vägen till orättvisor och otrygghet. Det är det man får om man nedmonterar arbetslinjen. Det är det man får om det är dyrt och kostsamt att anställa. Det är det man får om det inte lönar sig att driva och investera i företagsamhet. Den andra kungsvägen till otrygghet och orättvisor är nedskärningar. Av nedskärningar följer att man tappar greppet på offentliga finanser. Och det måste vara ett besvärande faktum i denna debatt att Holland, Finland, Sverige och Danmark, tryggt styrda av alliansregeringar, klarat sig undan. Socialdemokratiska länder som Spanien, Portugal och Storbritannien vandrar längs arbetslöshetens och nedskärningarnas väg mot orättvisor och otrygghet. Det är också valet i Sverige: Ska vi arbeta och ha sysselsättning får vi välfärd. Annars landar vi i arbetslöshet.

den 21 maj

Interpellation

2009/10:416 Ökade klyftor

av Sylvia Lindgren (s)

till finansminister Anders Borg (m)

Sverige har varit känt som ett land som har strävat efter rättvisa, jämlikhet och full sysselsättning, ett välfärdsland som många har beundrat.

Så är det tyvärr inte riktigt längre. De senaste årens regeringspolitik har i kombination med finanskrisen kraftigt ökat arbetslösheten och klyftorna mellan människor. Sedan regeringsskiftet 2006 har arbetslösheten stigit med 157 000 personer (från 6,1 till 9,1 procent) och långtidsarbetslösheten har mer än fördubblats. Kommunernas utbetalningar av försörjningsstöd (socialbidrag) ökade till 8,8 miljarder kronor 2009. Det är en ökning med 20 procent jämfört med 2008. Utbetalningarna av försörjningsstöd har ökat i mer än 90 procent av landets kommuner.

De ökade klyftorna är särskilt tydliga i storstäderna och klyftorna är på många sätt större i Stockholm än någon annanstans. De många hemlösa och utslagna är bara ett av många tragiska tecken på att utvecklingen går åt fel håll. Det är något som bekräftas av den offentliga statistiken med rekordlågt bostadsbyggande, försämringar i skola och sjukvård och rekordhög ungdomsarbetslöshet.

Ökade klyftor med fler som tvingas leva i utanförskap ökar otryggheten för alla, även för dem som har jobb.

Min fråga till finansministern är:

Avser finansministern att ta några initiativ för att försöka vända de senaste årens utveckling med ökade klyftor?