<a name="PassTempLäge"></a>den 1 novemberInterpellation 2004/05:98 av Sonja Fransson (s) till statsrådet Ylva Johansson om Nationella hjälplinjen som en del i det förebyggande psykiatriarbetet<a name="Temp"></a>Föreningen Nationella hjälplinjen bildades 2001 på initiativ av fem patientorganisationer. Detta projekt har sedan visat sig vara till stor nytta. Det finns ett stort behov av tjänsten och samtidigt är det en utveckling av den förebyggande psykiatrin. Verksamheten består, kortfattat uttryckt, i att anonymt på jourtelefon med utbildad personal ge stödsamtal och rådgivning till människor i akut psykisk kris och deras närstående. En viktig del av verksamheten är också att ge information om var de som ringer kan få det ytterligare stöd och den hjälp som de behöver.En telefonjour som ägs av en förening i stället för en myndighet är i många fall mycket bättre och mer tillgänglig för människor med psykiska problem. Vissa personer drar sig för att ringa myndigheter eller sjukvården. En förening är neutral och kan därför kännas mer lättillgänglig.Människor som är i akut psykisk kris eller lider av mer långvarig psykisk ohälsa har stor hjälp av denna telefonjour. Under perioden 020408@031231 har Nationella hjälplinjen haft 93 918 påringningar. Av dessa har de kunnat svara på 14 171 samtal. På hemsidan har man haft 23 259 besök. De flesta samtalen kommer från storstäderna. Övriga samtal är relativt jämt fördelade över landet. Medelåldern är för kvinnor 49 år och för män 43 år. Den yngsta har varit 13 år och äldsta 86 år. Fördelningen på kön är 43 % män och 57 % kvinnor. Den jämna könsfördelningen sägs vara unik för jourtelefonverksamhet av detta slag.Det här visar att det finns ett oerhört stort behov av denna verksamhet. Ett behov som varken sjukvården eller SOS Alarm @ 112 @ kan klara av. SOS Alarm har redan nu skickat längre samtal som man inte kunnat hantera genom sjukvård, jourhavande präst eller annan samarbetande organisation till Nationella hjälplinjen. Det pågår nu en diskussion för ett mer permanent samarbete. Detta går dock inte så länge Nationella hjälplinjen inte har pengar för en permanent verksamhet med 24 timmars jour. I dag har man öppet kl. 17@22 måndag@torsdag och kl. 17@02 fredag@söndag.För en utvecklad samverkan med sjukvårdsupplysningen krävs också en egen permanent verksamhet.Att Nationella hjälplinjen behövs och att den dessutom avlastar landstingens sjukvårdsupplysningar och den psykiska vården är uppenbart.Nationella hjälplinjens verksamhet har bedrivits i projektform med ekonomiskt stöd från Allmänna arvsfonden fram till den 31 augusti 2004. Därefter har man i budgeten fått fyra miljoner kronor för att akut klara finansieringen. Nationella hjälplinjen har aktivt sökt medel utanför statsbudgeten bland annat från Wallenbergsfonden och olika stiftelser. Man söker exempelvis för att utveckla verksamheten så att man kan tala med döva via texttelefon. Detta är dock också enbart projektpengar som räcker under kortare tid och inte för en permanent verksamhet.Jag är medveten om att organisationer bör finna andra finansiärer efter projekttidens slut. Vilket också statsrådet svarade på i samband med en fråga från mig om permanentning av verksamheten. Men efter mycket sökande kan man konstatera att det i dag inte finns några utomstående finansiärer som kan ställa upp för denna verksamhets permanentning.Nationella hjälplinjens verksamhet ligger helt i linje med den utveckling av psykvården som behövs i övrigt. Som framkommit kan inte Nationella hjälplinjen planera sin verksamhet med enbart ekonomiska akutbidrag utan måste ha en mer långsiktig finansiering med en permanentning av verksamheten.I budgeten satsas nu pengar framför allt till landsting och kommuner för en förbättring av vård, boende och sysselsättning för människor med psykiska funktionshinder. Detta är utmärkt och alldeles nödvändigt. En del av dessa pengar borde man kunna avsätta för Nationella hjälplinjens bevarande, innan de delas ut i kommun- och landstingspåsen.Verksamheten avlastar bevisligen både kommuner och landsting förutom att den hjälper människor i nöd. Beräknad kostnad för att bedriva jouren 24 timmar per dygn är 13 miljoner kronor per år. En liten kostnad om man betänker att den täcker hela landet och är till stor hjälp för den enskilde. På detta sätt kan man både minska människors lidande, förhindra våld och självmord. En nedläggning av verksamheten vore ett steg tillbaka som skulle få stora negativa konsekvenser för hela psykvården i Sverige.Mina frågor till statsrådet är :Gör statsrådet den bedömningen att det behövs förebyggande vård i form av stöd, råd och information som kan ges via en Nationell telefonjour för människor med psykiska problem?Avser statsrådet att försöka hitta en lösning för en permanentning av Nationella hjälplinjens viktiga verksamhet?

Interpellation 2004/05:98 av Fransson, Sonja (s) Nationella hjälplinjen som en del i det förebyggande psykiatriarbetet

Video


Herr talman! Sonja Fransson har frågat om jag gör bedömningen att det behövs förebyggande vård i form av stöd, råd och information som kan ges via en nationell telefonjour för människor med psykiska problem samt om jag avser att försöka hitta en lösning för en permanentning av Nationella hjälplinjens viktiga verksamhet.
Inte bara för personer med psykiska problem utan för alla människor är det viktigt att i olika situationer få lämpligt stöd, råd och information. Staten, landstingen och kommunerna har i dessa sammanhang en väsentlig uppgift. Det finns även en rad organisationer och föreningar som på frivillig basis gör viktiga insatser inom området bland annat genom telefonlinjer. 
Telefonlinjer och telefonjourer är en del i ett omfattande nätverk av råd, stöd och information som personer i olika situationer kan vända sig till. Utbudet av telefonlinjer som fyller olika funktioner är mycket stort. Många drivs av frivilliga. Det finns till exempel nio själavårdande linjer, varav en är Nationella hjälplinjen. Det finns också glidande skalor av utbildade alternativt professionella och experter som svarar på samtalen. Ju större område som en rådgivningsfunktion famnar över, desto svårare blir det att ha specialistkunskaper och desto mer blir det en fråga om så kallade allmänmänskliga samtal - att lyssna och vara en medmänniska, någon att vända sig till när oron växer - eller att hänvisa samtal till någon som kan hjälpa, en organisation eller en institution.
Staten har givetvis inte möjlighet att finansiera alla dessa linjer. Organisationer, statliga myndigheter, landsting, kommuner med flera får dock stöd i olika former för att kunna ge råd, stöd och information. Det sker genom organisationsstöd, anslag eller statsbidrag. 
Några få linjer stöds av staten mer permanent eller tillfälligt i ett projekt. Det är då fråga om linjer som till exempel är knutna till en institution inom landstinget och ibland kan bidra till kunskapsutveckling inom området. Statens stöd för att driva dessa linjer är förhållandevis måttliga jämfört med de kostnader som Nationella hjälplinjen uppgivit att verksamheten nu skulle uppgå till om linjen drevs dygnet runt. Det kan inom parentes nämnas att när Nationella hjälplinjen startade var den beräknade kostnaden cirka hälften så hög. 
Förutsättningar för en fortsatt drift av hjälplinjen efter projekttidens slut har klargjorts för dem som driver linjen. Det stöd som regeringen föreslagit för 2005 är därför tillfälligt. 
Psykiatrisamordnaren, som har ett brett uppdrag inom det psykiatriska området, har i rapporten 
En översiktlig genomgång av dagsläget
inom svensk psykiatri
 uppgett att SOS Alarm, brukar- och intresseorganisationerna med flera framfört behovet av en telefonrådgivning. Samordnaren anser att ska det vara av typen sjukvårdsupplysning måste den hålla hög kvalitet när det gäller både innehåll och tillgänglighet samt att det i dagsläget är svårt att skissa hur en eventuell telefonlinje bäst skulle organiseras. Det är så pass olika behov som ska tillgodoses att det inte finns någon enkel lösning. Enligt samordnaren bör frågan utredas vidare och diskussioner föras med såväl brukar- och intresseorganisationer som de olika huvudmännen.
Ska staten på sikt gå in och ta ett ansvar för en särskild telefonlinje för personer som är psykiskt sjuka eller befinner sig i en akut psykisk kris finns det en rad frågor som först måste utredas. Det kan till exempel vara frågor kring juridiskt ansvar, risker och kvalitet, kring effektivitet, kostnader och finansiering, kring tillgänglighet och avgränsningar - vad vill staten uppnå och vilka behov ska tillgodoses som inte redan tillgodoses. Lösningarna kan vidare se olika ut. Jag är därför i dag inte beredd att närmare gå in på framtida statligt finansierade permanenta telefonlinjer inom psykiatrin - varken i förebyggande eller i andra syften. 



Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Jag delar statsrådets synpunkter när det gäller frivilliga organisationer och deras viktiga arbete för att ge råd och stöd och att lyssna som medmänniska. Det arbetet ska naturligtvis bedrivas bland annat med hjälp av föreningsstöd. När det gäller den nationella hjälplinjen talar vi dock om en sådan professionell hjälp som psykiatrisamordnaren faktiskt har eftersökt. Det gäller alltså professionella stödsamtal med utbildad personal som har kunskaper och erfarenhet för att klara mycket svåra samtal. Dessutom har personalen tillgång till handledning, vilket är alldeles nödvändigt när man jobbar med så känsliga frågor.
Att det finns ett stort behov av den här verksamheten är ju helt klart. Under perioden den 8 april 2002 till den 31 december 2003 fick man nära 94 000 påringningar. Man kunde tyvärr inte ta emot alla men lyckades svara på 14 171 samtal. SOS Alarm och sjukvårdsupplysningen anser att det verkligen behövs en professionell psykiatrisk rådgivning som är nationell.
Man menar att här kommer många samtal som inte hör hemma i SOS Alarm eller i den vanliga sjukvårdsupplysningen. Det behövs mer kunskap, och här har Nationella hjälplinjen verkligen kunnat ställa upp. Men vad man saknar är då att det ska vara öppet hela dygnet, och för ett större samarbete fordras det också att man känner till att man har en verksamhet som kommer att finnas i framtiden också. Man vågar inte gå in i ett projektsamarbete, men tillfälligt samarbetar man.
Det gläder mig att också psykiatrisamordnaren talar för en nationell telefonjour med hög kvalitet då det gäller tillgänglighet och innehåll. Här stämmer då Nationella hjälplinjen väl in. Man har prövat fram detta med projektpengar från staten, man känner behovet och man vet vad som ytterligare behöver göras. Ett exempel är att man har sökt medel från olika stiftelser för utveckling av verksamheten. Det är projektmedel, och det är tyvärr inte medel som kan finansiera den långsiktiga verksamheten, men det är viktigt för att öka tillgängligheten och kvaliteten. Det handlar till exempel om fasta telefontider för uppföljande eller bearbetande samtal, texttelefoni för döva personer, stöd via e-post med en handikappanpassad hemsida, att tillsammans med SOS Alarm och den nationella sjukvårdsupplysningen kunna vända sig till olika språkgrupper i samhället, och man ska också hitta metoder för att förmedla information om andra stödformer så att hjälpsökande inte i alla sammanhang belastar psykiatrin. Det här är saker som är på gång och som diskuteras för en utveckling.
Jag är övertygad om att det behövs en nationell 24-timmarsjour som är statsunderstödd, precis som det i dag finns i Norge. Det finns ingen annan finansiär om rådgivning skulle vara tillgänglig över hela landet på lika villkor.
Denna utredning som ministern talar om förstår jag behövs, och jag hoppas att den kommer att arbeta snabbt och att man i det här sammanhanget analyserar den verksamhet som redan finns framtagen med stöd av statliga utvecklingsmedel, det vill säga Nationella hjälplinjens verksamhet. Det måste vara bättre att satsa på att utveckla en verksamhet som redan är känd och etablerad där man känner till behovet än att lägga ned den här verksamheten för att starta något nytt.
Jag vill fråga ministern: Kommer man framöver att vara beredd att satsa på Nationella hjälplinjen fram till dess att utredningen är klar så att man tar med Nationella hjälplinjen och analyserar den i samband med utredningen?



Herr talman! Först vill jag hälsa Ylva Johansson välkommen tillbaka till riksdagen.
Vi ska här i dag diskutera Nationella hjälplinjen, som började 2001 på initiativ av fem patientorganisationer. Kortfattat går verksamheten ut på att man ger stödsamtal och rådgivning till människor i akut psykisk kris och även deras närstående. Man kan också tala om var man möjligtvis kan söka vidare hjälp. Den viktiga biten är att dessa jourarbetare har en utbildning och erfarenhet från människovårdande yrken. De är psykologer, sjuksköterskor, socionomer och mentalskötare. De är alltså professionella, och det tycker jag möjligtvis att Ylva Johansson missar lite när hon pratar om det här.
Redan förra året lade vi faktiskt från samtliga partier här i riksdagen fram en motion där vi ville att man skulle betrakta Nationella hjälplinjen som en del av det förebyggande psykiatriarbetet. Vi visste ju då att regeringen sade att man prioriterade psykiatrin. Nu står vi här i dag och får svaret att man inte vet riktigt var det här kommer att landa någonstans. Regeringen säger fortfarande att man prioriterar psykiatrin, och det gör vi moderater också. Det framkom ju i förra debatten att vi lägger mer pengar på psykiatrin än vad regeringen gör eftersom vi tycker att det är väldigt viktigt.
Nu har regeringen gett ett tillfälligt stöd till Nationella hjälplinjen, och det ger ändå en signal när man gör det. Det ger en signal utåt att man nog tror att Nationella hjälplinjen är någonting att satsa på framöver. Jag håller med Ylva Johansson när hon säger att man måste se att det finns kvalitet, tillgänglighet och alla de bitarna. Samtidigt ska vi veta att man har gjort en delrapport från Institutet för kvalitets- och utvecklingsarbete vid Karlstads universitet, och den visar att Nationella hjälplinjens verksamhet fyller ett stort behov och att de som har fått stöd och rådgivning är nöjda med den hjälp de har fått via jourtelefonen. Samtidigt visar den också att hjälplinjen för närvarande inte har resurser att svara på alla samtal, precis som Sonja Fransson var inne på här tidigare. Det finns alltså en del man kan gå på för att titta vad Nationella hjälplinjen står för och vilken kvalitet den håller.
Ylva Johansson är visserligen ny som statsråd, men frågan är inte ny - det är det jag vill säga - eftersom den redan fanns för ett år sedan. Den är inte ny. I år har det lagts fram en motion igen, som visserligen bara fyra borgerliga partier står bakom, där vi efterlyser att man ska försöka hitta ett permanent stöd för Nationella hjälplinjen.
Min fråga, som ändå kvarstår, till Ylva Johansson är: När kommer man att få ett besked? Alla behöver ju framförhållning i sin verksamhet. Hur länge kommer psykiatrisamordnaren att utreda och fundera över detta? När kan man förvänta sig ett besked om Nationella hjälplinjen framöver kommer få ett lite mer permanent stöd och får fortsätta? Alla som håller på i sådan här verksamhet lever ju ganska osäkert på alla projektmedel och sådant som de måste söka, och därför tycker jag att man i anständighetens namn måste kunna tala om när de kan få ett besked. De levde ju väldigt osäkert tills de fick det tillfälliga stödet för 2005. När kan man alltså få ett besked?



Herr talman! Det är tyvärr inte så positiva besked jag har till Sonja Fransson. Det är ju så att Nationella hjälplinjen gör ett viktigt arbete, och det är många som uppskattar det. Men att dra slutsatsen att staten ska vara med och finansiera och driva detta är faktiskt en annan fråga, och den kommer inte självklart av att det är en viktig och bra verksamhet.
Det som har pekats på både av psykiatrisamordnaren och när vi har tittat på det själva inom departementet är att det finns ett antal problem, som till exempel att om staten ska driva och finansiera, eller i alla fall finansiera och på något vis ansvara för någon nationell hjälplinje för den här typen av behov - jag tror i och för sig att det finns behov av det - så finns det en rad frågor som behöver utredas närmare. De utreds i dag inte närmare om vi inte tar några nya initiativ på det området, och det gäller till exempel de juridiska problemen med vilka åtaganden man gör när man ger råd till människor. Det handlar till exempel om kvaliteten. Jag tror säkert att man håller en hög kvalitet, men hur säkerställer man den? Hur kan den som ringer vara försäkrad om en viss kvalitet? Det här är ganska svåra frågor, så innan jag är beredd att ge något svar på huruvida staten över huvud taget på ett varaktigt sätt ska stödja en sådan här hjälplinje behöver den typen av frågor i så fall utredas närmare. 
Jag har i dag fått uppgifter från Nationella hjälplinjen att kostnaden per samtal är mycket hög. Man räknar med ungefär 500 kr per samtal eller en timkostnad på 1 000 kr för att driva hjälplinjen, och det är klart att det är en mycket hög kostnad. Ska man ha den höga kostnaden och gå in och finansiera måste det också motsvaras av att man kan säkerställa kvaliteten och den juridiska aspekten: Vad är det för råd man ger? Om någon följer de råden och de visar sig vara felaktiga, vad händer då? De här sakerna måste i så fall säkerställas. Men jag är inte beredd att i dag ge något nytt utredningsuppdrag, och jag är inte heller i dag beredd att ge något annat besked än det som vi redan har gett: Stödet för Nationella hjälplinjen är tillfälligt, och det gäller för 2005.



Herr talman! Ja, det var tråkiga besked - det tycker jag. Framför allt gäller det att ministern inte är beredd att tillsätta en utredning, som man hänvisar till här. Jag förstår faktiskt inte riktigt det, med tanke på att psykiatrisamordnaren också rekommenderar det och säger att man bör ha en nationell hjälptelefon på något sätt med kvalitet. Jag hade ju hoppats på detta och kände att det här var en möjlighet och att ministern snabbt skulle tillsätta en utredning. Jag förstår naturligtvis att man måste säkerställa kvaliteten, veta vad man betalar för och också se på de juridiska aspekterna i det här sammanhanget, som ministern tar upp i sitt svar.
Just det gav öppningen att Nationella hjälplinjen kan vara med och visa på vilket behov som finns, vilken kvalitet som behövs och vilka erfarenheter de har från de samtal de haft. De har haft pengar för att utveckla verksamheten, för att ta reda på behoven, och det har de också gjort. Det finns till exempel behov av ökad tillgänglighet, texttelefon, möjlighet att tala på olika språk samt ha öppet 24 timmar om dygnet.
I dag är detta en upparbetad verksamhet. De som behöver dessa samtal känner till Nationella hjälplinjen. När och om den läggs ned finns det ingenting. SOS Alarm säger att det behövs något där man kan föra längre samtal. Samtalen till dem är ju snabba, och de måste kunna skicka dem vidare. Redan i dag skickar de samtal till Nationella hjälplinjen, men för att få ett utvecklat samarbete - vilket behövs - måste man kunna arbeta 24 timmar per dygn. Det är en viktig fråga i sammanhanget.
Jag hörde tidigare i debatten att ministern talade om tillgängligheten över hela landet, att det ser olika ut i olika landsting. Man drar ned på resurserna på vissa ställen och ökar på andra. Det har satsats pengar för att utveckla psykvården. Men det här handlar verkligen om att förebygga, vilket dessutom underlättar för både landsting och kommuner.
Om en person får rätt råd och stöd via ett telefonsamtal kanske han eller hon inte behöver åka in till akutsjukvården för att där eventuellt få det samtalet. Det handlar inte om våld eller sådant, utan det handlar om den ensamma personen som inte kan sova på natten, som måste ha någon att prata med, som kanske annars riskerar att ta livet av sig. Dessa samtal är oerhört viktiga, och de måste därför finnas tillgängliga när behovet är som störst. Då kan man kanske lösa sin situation.
Jag menar därför att dessa samtal sker i förebyggande syfte, men de ger också en avlastning för den psykiatriska vården liksom den kommunala psykiatrivården. Dessutom kan den enskilde redan från början hamna mera rätt om han eller hon får rätt råd och stöd.
Därför hade jag hoppats att ministern var villig att tillsätta utredningen och även analysera den verksamhet som finns. Karlstads universitet har också tittat på Nationella hjälplinjen och visat att den håller hög kvalitet och fungerar väl. Om man tog med det i utredningen skulle det kanske visa sig att det är just vad psykiatrisamordnaren efterfrågar. På det sättet kunde verksamheten kanske hållas i gång i stället för att riskera att läggas ned av ekonomiska skäl. Senare kommer man kanske på att en sådan verksamhet måste finnas, och så får den byggas upp på nytt. Det känns inte rimligt och rätt, och därför hoppas jag att ministern ger en öppning i den här frågan.



Herr talman! Nu blir jag ännu mer konfunderad över varför regeringen gav detta tillfälliga stöd för nästa år. Det ger trots allt en signal - om man nu hyser de betänkligheter som jag tycker att Ylva Johansson ger uttryck för.
Ylva Johansson tar upp frågan om ekonomin och hur mycket det hela kostar. Jag vet inte hur mycket de andra liknande verksamheterna kostar, men det kan ju vara så att samtalen till Nationella hjälplinjen är väldigt långa just för att det inte är fråga om det akuta behovet där man bara skickas vidare till sjukhus eller något sådant. Dessa samtal är mycket längre, vilket kan vara ett av skälen. Man kanske jämför äpplen och päron.
Som jag sade tidigare håller jag med Ylva Johansson om detta med kvalitet och att det juridiska måste lösas. Vi hade hoppats att man, om man tittade djupare på verksamheten, skulle dra slutsatsen att Nationella hjälplinjen höll en hög kvalitet och var professionell. Därför känns beskedet mycket dystert. Det hade kanske varit ärligare av Ylva Johansson att i dag säga att det inte kommer att finnas någon fortsättning efter 2005, för det är nästan så jag uppfattar det hela när jag lyssnar på debatten.
Min slutsats blir att det inte finns någon fortsättning, och jag måste återigen säga att jag därför blir ännu mer konfunderad över varför man gav ett stöd för nästa år och därmed en signal och ett hopp, när något hopp inte tycks finnas över huvud taget.



Herr talman! Jag vill till Sonja Fransson säga att jag tror att det finns ett stort behov av den här typen av hjälplinje, och Nationella hjälplinjen har ju förändrats från det att den startades. Den började som en försöksverksamhet med medel från Allmänna arvsfonden, och sedan beviljades ett stöd på 3 miljoner kronor för att driva projektet. Ett av argumenten var att Röda Korsets linje hade stängts, och då startades hjälplinjen. I dag har Röda Korsets linje öppnat igen, och kostnaden är nu uppe i 12-13 miljoner per år.
Till Marietta de Pourbaix-Lundin kan jag säga att det handlar om helt andra kostnader än vad andra linjer har. Det skiljer väsentligt i kostnader mellan det som staten ger stöd till och det som drivs av frivilliga organisationer. Därför tror jag att man måste ta ställning till om det ska vara en linje som har statligt stöd - i så fall måste man också ta ställning till en rad andra frågeställningar - eller en linje som drivs av frivilliga organisationer, vilka i första hand söker finansiering från andra håll än staten. Jag tror att man måste göra det vägvalet.
Jag utesluter inte att det kan bli en fortsättning som har ett statligt stöd och att vi i så fall får göra den nödvändiga utredningen. Psykiatrisamordnaren föreslår inte detta, utan han säger att brukar- och intresseorganisationer samt SOS Alarm för fram det behovet, och om det ska finnas en linje krävs det först en utredning. Jag utesluter alltså inte detta, men jag är inte beredd att i dag - tyvärr - ge besked om en sådan utredning.



Herr talman! När det gäller det ekonomiska stödet är det riktigt att man räknar med ungefär 13 miljoner på ett år. Anledningen är antagligen att man sett att behovet är större än man trodde och att man vill ha kvalitet i verksamheten. Men jag förmodar att även detta kan diskuteras.
Nationella hjälplinjen har verkligen sökt pengar. De har sökt från fonder, stiftelser som Wallenbergstiftelsen, läkemedelsindustrin, telefonbolag, Stadsmissionen och så vidare. Alla säger att de möjligtvis kan ge tillfälligt stöd men inget som håller långsiktigt, permanent. Då handlar det i stället om ett nationellt stöd.
I en artikel läste jag, vilket är intressant, att psykiatrisamordnaren menar att om vi ska få en mer enhetlig psykiatri över hela landet måste mer pengar öronmärkas. Det kanske är dags att staten i det här sammanhanget öronmärker en viss summa pengar som ger hjälp över hela landet. Jag tror att det är fullständigt omöjligt att klara detta genom samverkan mellan Landstingsförbundet, kommuner och andra. De är alldeles för många. Om vi ska få enhetlighet över hela landet, med lika villkor och hög tillgänglighet och kvalitet, måste staten ta ett ansvar för detta. Jag menar att det skulle innebära en avlastning för kommuner och landsting, och därför borde pengarna kunna tas från den påsen innan de fördelas.
Man kan ju tycka att 13 miljoner är mycket pengar, men om vi ser på helheten och den stora budget staten ger till kommuner och landsting, och sjukvård över huvud taget handlar det inte om så mycket pengar. Då måste man också väga in den hjälp och det stöd som det skulle innebära för enskilda människor. Jag menar att de pengarna redan finns. Dem skulle man kunna fördela innan de delas ut till kommuner och landsting.



Herr talman! Jag delar Sonja Franssons uppfattning att om staten ska ta ansvar för en nationell telefonrådgivning ska staten självfallet också betala den. Det kommer i så fall att kosta en del pengar, och då måste man också kunna ta det fulla juridiska, kvalitetsmässiga och kvalitetssäkringsmässiga ansvaret.
Psykiatrisamordnaren, som har i uppgift att mycket brett lägga fram förslag till åtgärder inom området, har dock inte föreslagit detta. Han har emellertid glidit lite på frågan, eftersom han tagit upp den utan att egentligen komma med något förslag. Jag är inte beredd att i dag ta ställning till hur jag ska handskas med den frågan. Däremot vill jag säga att när det gäller tillfälligt stöd till ideellt driven hjälpverksamhet eller rådgivning via telefon, som inte har svar på de andra frågorna, handlar det om ett mycket högt belopp, som indirekt skulle ge staten ett ansvar utan att vi har utrett formerna för det. Det är jag inte beredd att föreslå i dag.
