Nationell cancerplan

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 14 november 2006

Interpellation: Nationell cancerplan

Interpellation 2006/07:36 av Westerholm, Barbro (fp)

den 30 oktober

Interpellation

2006/07:36 Nationell cancerplan

av Barbro Westerholm (fp)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Cancer är en folksjukdom. År 2004 inträffade 50 384 nya fall av cancer vilket innebar att närmare 140 svenskar per dag fick veta att de hade cancer. Det är nästan dubbelt så många som 1970. Glädjande nog är beskedet långt ifrån alltid ett dödsbud. Om sjukdomen upptäcks tidigt och man får god behandling så blir omkring hälften av alla patienter helt friska. Det lever i Sverige 340 000 personer som någon gång sedan 1958 fått en diagnostiserad cancer. Men även för dem som blir botade har tiden med sjukdomen varit ångest- och orosfylld och behandlingen medför många gånger svåra och ibland bestående komplikationer.

I takt med att befolkningen blir allt äldre och diagnostik och behandling utvecklas kommer alltfler människor att leva med cancer under många år. År 2003 diagnostiserades 63 % av alla cancerfall hos personer som var 65 år och äldre. Genom att alltfler lever längre med sin cancersjukdom kommer antalet sjuka år 2020 att vara 40 % högre för kvinnor och 75 % högre för män jämfört med 1998. Det innebär att år 2020 kommer över 200 000 personer uppskattningsvis att behöva sjukvårdens resurser jämfört med 130 000 år 1998. Samhället ställs således inför stora utmaningar att i framtiden klara av cancervården med hög medicinsk kvalitet och god omvårdnad.

Svensk cancervård står sig förhållandevis väl vid en internationell jämförelse men det finns problem som direkt drabbar patienterna och deras möjligheter att tillfriskna. Problemen beror ofta på en splittrad organisation där ingen tar ansvar för helheten. Det vi bevittnar är en oförmåga i vården att föra in ny diagnostik och nya behandlingsformer. Introduktionen av nya läkemedel fördröjs bland annat på grund av att sjukhusbudgetar inte ger utrymme för nya och dyrare men också effektivare läkemedel. Möjligheten att förebygga cancer utnyttjas inte fullt ut. Om de kunskaper om riskfaktorer som finns användes skulle en tredjedel av alla cancerfall kunna förhindras. Resultaten i behandling av cancer varierar från sjukhus till sjukhus på grund av brister i sjukvårdsorganisationen. Bristen på specialister i cancervården är en annan faktor som negativt påverkar möjligheterna för optimal behandling av cancerpatienterna. Också här föreligger variationer över landet. Att få en god och värdig vård i livets slutskede borde vara en självklarhet oberoende av vilken sjukdom man har och var man bor. När det gäller cancerpatienterna har det visat sig att alltför många inte får den palliativa vård med hög kompetens, stor erfarenhet och dygnet-runt-tillgänglighet, sju dagar i veckan, som de behöver. Den psykosociala delen av cancervården är ett eftersatt område. Patienterna kan ha behov av stöd men det gäller också närstående som kan behöva känslomässigt stöd för egen del. Alla dessa brister måste åtgärdas.

Världshälsoorganisationen (WHO) har rekommenderat medlemsländerna att upprätta nationella cancerplaner mot bakgrund av ökningen av cancersjukdomarna. Också Cancerfonden för fram detta önskemål i Cancerfondsrapporten 2006. Ett system med nationella planer för olika diagnoser har hittills varit ett främmande inslag i den svenska hälso- och sjukvårdspolitiken genom den ansvarsfördelning som finns mellan staten och landstingen när det gäller sjukvården. Men här gäller det en sjukdomsgrupp som enligt riksdagens beslut om prioriteringar inom hälso- och sjukvården tillhör prioriteringsgrupp 1, det vill säga en livshotande sjukdom. Den som blir sjuk i cancer ska utan dröjsmål ha rätt till den bästa av all vård oavsett var man bor i landet. Så är det inte i Sverige i dag.

Jag vill därför ställa följande frågor till socialminister Göran Hägglund:

1.   Är socialministern beredd att tillsätta en utredning med uppgift att göra en översyn av cancervården i sin helhet @ prevention, vård, rehabilitering och forskning?

2.   Är socialministern beredd att på basis av resultaten från ovanstående utredning och i enlighet med WHO:s rekommendation upprätta en nationell cancerplan för att garantera att alla cancerpatienter får likvärdig vård?