moratorium mot klusterbomber

Fru talman! Om Erik Ullenhag har lyssnat på mig tidigare i kammaren vet han att jag aldrig - och det ska jag inte göra - svarar på hypotetiska frågor. Det är riksdagens partier och regeringen som gemensamt avgör vilka insatser Sverige deltar i humanitärt. Så osäkert som läget är för närvarande kan vi inte utlova ett ställningstagande från svensk sida om ett år. Det återstår att se hur läget är då, vilka förutsättningarna är och vilka förfrågningar Sverige får. Men det är också viktigt, fru talman, att titta på vad det är som styr intresset. Ska vi styra intresset bara dit där CNN och de övriga stora nyhetskanalerna finns, eller ska Sverige faktiskt ta ett ansvar i enlighet med gammal svensk tradition för att också se till att konflikter som drabbar civilbefolkningen väldigt hårt i områden där CNN inte är får uppmärksamhet? Jag tänker till exempel på Kongo, det senaste ex- emplet på ett svenskt beslut om en FN-insats. I det första läget ska över 90 svenska soldater om några veckor - de första åker redan i dagarna - till Kongo för att bidra till FN-insatsen MONUC. Vi håller på att undersöka förutsättningarna för att ytterligare bidra till säkerheten i Kongo genom att eventuellt kunna ställa upp i den FN-styrka som just nu diskuteras. Också detta är ett exempel på att Sverige tar ett an- svar och är berett att delta där detta verkligen har en stor betydelse - där vi bidrar till FN:s legitimitet, där vi ser till att FN tidigt kan engagera sig för att undvi- ka att ytterligare människoliv går till spillo i Kongo. Detta står kanske inte högst på CNN:s dagordning och därmed kanske inte heller högst på Erik Ullen- hags dagordning, men jag tycker att det handlar om ett moraliskt ansvar och en folkrättslig förpliktelse.

Fru talman! Sermin Özürküt har ställt ett antal frågor till mig angående utvecklingen i Latinamerika, bland annat beträffande uppföljning av biståndet till narkotikabekämpningen i Colombia, svenska initiativ i FN, EU och andra internationella organisationer för att få stopp på det politiska våldet i Bolivia samt om stöd till de sociala reformrörelserna i Brasilien och Venezuela. Sverige är den tredje största bidragsgivaren till FN:s program för narkotikabekämpning, UNDCP. Av vårt årliga bidrag på 40 miljoner kronor går 5 miljo- ner till Latinamerika. I Latinamerika satsar UNDCP framför allt på Colombia och Bolivia. Pengarna går till stöd för alternativa grödor och alternativ utveck- ling, policystöd och preventiva åtgärder mot drog- konsumtion. I år ger Sida också ett litet stöd till UNDP för att bekosta ett pilotprojekt om alternativa grödor i provinsen Bolívar. Jag ser för närvarande ingen anledning att tillsätta någon utredning för att tillse att det svenska biståndet inte används för gerillabekämpning. Det är förstås tänkbart att vårt bistånd leder till minskade inkomster för gerillan, eftersom den - vilket Sermin Özürküt också påpekar - får en stor del av sina intäkter från drogproduktionen. Det är bara positivt om drogin- täkterna minskar. Oroligheterna i Bolivia har många orsaker. Landet har i många år styrts av diktatorer, och de senaste årens demokrati har väckt förhoppningar som bara delvis har infriats. Flera i-länder, däribland Sverige, bedriver ut- vecklingssamarbete med Bolivia. Eftersom vårt bi- stånd har som mål att minska fattigdomen är det äg- nat att indirekt bidra till bättre stabilitet och en demo- kratisk utveckling. Dessutom gör Sida insatser som är direkt avsedda att minska sociala spänningar. Dit hör stödet till ombudsmannaämbetet, förbättring av val- systemet, förvaltningsreformer och decentralisering. Sida bidrar också till svenska enskilda organisationer som arbetar med bolivianska partner. Landet hör till de länder som både Sverige och EU prioriterar i regi- onen. De här frågorna diskuterar vi fortlöpande med de andra medlemsstaterna i EU och med berörda FN- organ. Valet av president Lula da Silva har väckt stora förväntningar i Brasilien. Den nya regeringen har goda förbindelser med hela närområdet och med de stora i-landsblocken. Statsminister Göran Persson var en av de ledare som besökte den nye presidenten i samband med att denne tillträdde sin post. Eftersom Brasiliens BNP per capita är så pass hög hör landet inte till våra prioriterade biståndsmottagare i Latin- amerika. Sida stöder dock även här en rad folkrörel- sers bistånd. Brasilien är det näst största mottagarlan- det i Latinamerika för stöd via svenska enskilda orga- nisationer, uppgående till 18 miljoner kronor. Deras bistånd är ägnat att stärka det civila samhället och främja sociala mål, demokrati och mänskliga rättig- heter. Inte heller Venezuela hör till de länder som prio- riteras i regeringens regionstrategi för Sydamerika. Svenska enskilda organisationer, främst Rädda Bar- nen, fick dock förra året 662 000 kr för verksamhet i landet. Folken i Brasilien och Venezuela har givetvis rätt att välja sin egen framtid, och denna rätt utövar de numera också, såväl genom parlamentsval som ge- nom folkomröstningar. Den spända situationen i Venezuela förefaller att ha blivit litet lugnare. Landet har en relativt lång tradition av demokratiskt styre, och i den polarisering som har uppstått är det angelä- get att båda sidor besinnar sitt ansvar för att respekte- ra den demokratiska ordningen. Vad utomstående makter beträffar konstaterar jag att omvärlden snabbt tog avstånd från kuppförsöket i Venezuela. Både regering och opposition i Venezuela har välkomnat dem som har skyndat till för att efter förmåga försöka bidra till stabiliteten: OAS generalsekreterare César Gaviria, fredspristagaren Jimmy Carter och en sär- skild vängrupp bestående av Brasilien, Förenta sta- terna, Chile, Mexiko, Spanien och Portugal.

Fru talman! Jag tackar minister för svaret. Det är ett omfattande svar, men det finns vissa delar där jag skulle vilja har en lite mer handfast information. Dessa delar får vi ta med oss i diskussionen. Min avsikt med den här interpellationen är att väcka uppmärksamhet kring USA:s inblandning i de latinamerikanska länderna och skaffa fram ytterligare information. Jag skulle kort vilja kommentera vissa delar av ministerns svar. Ministern sade att Sveriges stöd går till alternativa grödor i Bolivia. Det här stödet är mycket positivt i sig, men det borde ske i sitt rätta politiska sammanhang. De bolivianska bönderna, både de som odlar koka och de som inte gör det, kräver att infrastrukturen ska byggas ut på ett sådant sätt att deras produkter når marknaden. Om nu den bolivianska regeringen var intresserad av att de boli- vianska bönderna odlade annat än koka skulle det krävas bättre vägar och en bättre infrastruktur, men det vill på inga villkor den bolivianska regeringen åta sig. Man låter i stället rika bönder skjuta fattiga bön- der. Utrikesministern säger att det har skett en hel del förbättringar, men dessa förändringar är förhållande- vis små. Det som utrikesministern kallar decentralise- ring förtjänar inte namnet. Vad det handlar om är inte decentralisering utan privatisering, privatiseringar av den arten att de ökar klasskillnaderna, vilket i sin tur undergräver demokratin. Privatiseringar innebär att stora delar av samhällslivet undantas från demokra- tiskt beslutsfattande. Den senaste tiden har också desinformationen om utvecklingen i Venezuela varit omfattande. Det finns en sådan tendens i vad ministern säger nu. Det som kallas strejk är en aktion genomförd av ett antal per- soner i nyckelställning i olika företag. Det är inte de vanliga arbetarna vid företagen som strejkar. Sist vill jag säga några ord om Sveriges roll i nar- kotikabekämpningen. Ministern säger att Sverige är den tredje största bidragsgivaren till FN:s program för narkotikabekämpning. I Latinamerika satsas framför allt på Bolivia och Colombia. Våldet i Colombia ökar dagligen med mord på MR-aktivister, fackförenings- ledare, journalister och politiskt aktiva vänsteran- hängare som i colombianska kommunistpartiet. Flera av dessa mord och förföljelser utförs av paramilitären i Colombia som har tydliga kopplingar till narkotika- handeln. Tidigare i år har Sverige kontaktat Colombia för att utveckla samarbetet med den colombianska re- geringen kring narkotikabekämpningen. Jag skulle vilja fråga utrikesministern om man har kommit överens med den colombianska regeringen om nar- kotikabekämpning, och i så fall hur detta avtal ser ut. Det vore också önskvärt att veta hur mycket pengar Sverige kommer att bidra med framöver och till hur stor del den svenska regeringen kan garantera att dessa pengar ej används till annan verksamhet än narkotikabekämpning.

Fru talman! Jag börjar med de principiella frågor- na. Det är klart: Den liberaliseringsvåg och de priva- tiseringar som vi såg under 90-talet skedde inte alltid på rätt sätt. Jag tror dock att det finns ett antal exem- pel på att privatiseringar bidrog till att öka effektivi- teten och dessutom öka insynen. Men det fanns också exempel på motsatsen. Det här tror jag att de latin- amerikanska ekonomierna har lärt sig av, precis som många andra länder världen runt. I dag, när vi bidrar med bistånd och på olika sätt bidrar till en utveckling i Latinamerika, sker det också med en annan syn på hur privatiseringar och liberaliseringar ska genomfö- ras. När det gäller själva narkotikabekämpningen - det är oerhört många frågor som tas upp här - handlar det inte bara om att bekämpa narkotikan. Det är viktigt att bekämpa narkotikan, men det handlar inte bara om det. Det handlar också om att ge särskilt de fattiga småbönderna ordentliga alternativ. Det gör man ge- nom att hjälpa till med andra grödor. Det gör man genom att också hjälpa till med en infrastruktur så att de kan sälja sina grödor. Men under tiden, som i fallet Bolivia, måste vi ändå fortsätta säga att vi inte kan acceptera kokaproduktionen. Därför är det viktigt att vi också till de bolivianska bönderna framför att vi inte kan acceptera kokaproduktionen. Vi får arbeta med alternativa grödor, och vi får fortsätta arbeta parallellt med infrastrukturen, men problemet för de bolivianska bönderna är att de är trängda både av staten, som interpellanten talar om, och av Evo Mo- rales och hans politiska parti, MAS, som kräver att man i något slags solidaritet fortsätter med kokaod- lingar. När det gäller Colombia har den svenska reger- ingen länge varit engagerad för fredsförhandlingar. Vi vet att både gerillarörelsen och paramilitären an- vänder narkotikainkomster. Det är det som gör kriget så långvarigt, och det är det som gör kriget så grymt, och det är de vanliga invånarna och bönderna som drabbas av det. Även här är det viktigt att vi fortsätter att arbeta för att få bort narkotikaodlingarna, för att få slut på våldsamheterna från både paramilitär och FARC-gerilla och för att försöka återfå fredsförhand- lingar som gör att man kan få fred i Colombia. När det gäller bidragen är det i år så att vi ger UNDCP 40 miljoner kronor per år. En stor del av detta går till Colombia och Bolivia. Vad gäller fram- tiden har vi inte tagit fram exakta resurser än.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret, men fortfarande vet jag inte om Sveriges regering har haft ett avtal med den colombianska regeringen om narkotikabekämpning och i så fall vad innehållet består av. Jag återgår till Venezuela. Venezuela styrs sedan 1998 av en folkvald president som också är militär, Hugo Chávez Frías. Chávez har gått hårt åt de gamla privilegierade eliter som hade livslång lön och till- gång till livvakter. Bara detta inbringar 125 miljoner dollar per år till statskassan. Chávez sade att han skulle vara den sista presidenten som svor eden till denna överklassens konstitution och lovade att ändra den med folkets stöd. Han gjorde det. Enligt den "folkomröstade" nya konstitutionen är allt vatten nationens offentliga egendom. Lagen ska utgöra det nödvändiga regelverk som garanterar vat- tenskydd och vattenanvändning med respekt för vatt- nets ekologiska kretsgång och samhällsplanering. Enligt konstitutionen fick hemmafruar rätt att få pen- sion. Ursprungsbefolkningen fick sina rättigheter erkända i lagen. På en kontinent där polisen och mi- litären har varit de besuttnas försvarare och använt smutsiga metoder för att hålla fattiga människor i schack delar den civil-militära unionen ut mat och har tältsjukhus i svårtillgängliga områden. Den nämnda utvecklingen gör att oppositionen, som är van vid demokratier med latinamerikanska förtecken, känner sina privilegier hotade och har rustat för eventuellt motstånd. Det första var försöket att störta presidenten förra året. Det andra var den så kallade strejken, som mera var en lockout, som nu har trappats upp till att inbegripa bombdåd och början av paramilitära aktioner. På andra sidan har amerikanska banker fryst venezuelanska tillgångar. Man kan alltid dra en lättnadens suck i Sverige över att andra har ingripit och protesterat mot USA. När så allvarliga saker inträffar som USA:s sabotage mot Venezuela kan man inte bara konstatera att andra protesterar. Jag undrar om regeringen har någon som helst tanke på att bidra till en fredlig dialog mellan oppositionen och regeringen.

Fru talman! Det här visar också på problemen i att försöka klara av hela den latinamerikanska kontinen- ten i ett interpellationssvar. Därför får det bli korta svar och kommentarer till de olika frågorna. Avtalet med Colombia har UNDCP ingått, inte den svenska regeringen. Den svenska regeringen stöder självfallet, som jag sade, både fredssamtalen, alternativa grödor, narkotikabekämpning och arbetet för mänskliga rättigheter vilket vi ett flertal gånger har tagit upp med Colombias regering. Sverige har ett starkt engagemang i Colombia. Vi menar att det handlar om att hjälpa Colombia till fred och demo- krati men också om att minska narkotikaproduktionen så att vi får mindre knark på Stockholms gator och på gatorna runtom i Sverige, för att uttrycka sig i klar- text. Vi har ett egenintresse av det. När det gäller Venezuela vill jag säga kort att lä- get just nu har lugnat ned sig. Vi kan inte göra det så enkelt för oss att vi ser den ena sidan som god och den andra som ond. Det här är ett exempel på att det har varit ett långvarigt maktmissbruk och politisk korruption. Det har blivit låsningar i den politiska processen som är olyckliga. Här måste både regering och opposition i Venezuela ta ett ansvar för att få en dialog så att man kommer ur de nuvarande låsningar- na. Det finns klara problem när det gäller att följa och respektera demokrati, rättsväsende med mera från båda sidor. Nu måste de gemensamt försöka ta sitt ansvar för att komma ur den låsta situationen.

Fru talman! Jag håller med ministern om att det är näst intill omöjligt att ta upp allt om ett så stort områ- de som Latinamerika i ett interpellationssvar. Därför vill jag rikta uppmärksamheten på en aktuell fråga. Det är ett välkänt faktum att det säljs paketresor till Sverige i Bolivia. De som säljer resorna lovar att det ingår arbetstillstånd och bostad samt att någon möter på Arlanda flygplats för att ta hand om perso- nen som köpt paketresan. När personen kommer till Sverige visar det sig att allt detta är en lögn. Resorna annonseras både i tidningar och på TV. De som köper resorna är i huvudsak från de fattigaste områdena i Bolivia, där familjer skuldsätter sig för att en person ska kunna resa till Sverige, betala tillbaka skulden och skapa en bättre framtid för dem där hemma. Re- sultatet blir en ekonomisk konkurs för drabbade fa- miljer. Vad tänker utrikesministern göra för att folk i Bo- livia inte ska bli lurade med falska paketresor? Det vore önskvärt att få veta om den svenska regeringen har någon utarbetad strategi för hur man ska förebyg- ga att detta inte upprepas i andra länder, med tanke på det tidigare exemplet i El Salvador 2001.