den 13 februariInterpellation 2002/03:185 av Gunnar Axén (m) till statsrådet Jan O Karlsson om Migrationsverket<a name="Temp"></a>Enligt Migrationsverket har man under fem år inte kunnat avvisa en enda asylsökande statslös palestinier tillbaka till Saudiarabien. Bakgrunden är den att en statslös palestinier från Saudiarabien (eller andra arabiska stater som till exempel Qatar, Abu Dhabi och Kuwait) som varit borta från sitt ursprungsland mer än sex månader enligt dessa länders lagar då inte längre har rätten att återvända dit.Invandringsmyndigheterna försöker snabbehandla dessa asylansökningar, men trots detta finns det i dag många exempel på statslösa palestinier vars ansökningar aldrig prövades @ eller avvisningen aldrig verkställdes @ medan det fortfarande var möjligt för vederbörande att återvända till sitt ursprungsland. Därför sitter i dag i storleksordningen 300 till 500 statslösa palestinier från arabiska stater i ett totalt vakuum på svenska flyktingförläggningar. De är inte välkomna i Sverige, utan ska avvisas, men de är inte heller välkomna tillbaka till sina ursprungsländer @ och de kan inte avvisas. Det finns många exempel på asylsökande som på detta sätt varit fast i den svenska invandringsbyråkratin i över tre år, i vissa fall i närmare fem år.Enligt utlänningslagen ska uppehållstillstånd beviljas i de fall det visar sig att det föreligger hinder att verkställa en avvisning. Detta har skett i vissa fall, men fortfarande nekas flera hundra statslösa palestinier att få uppehållstillstånd trots att det uppenbart föreligger verkställighetshinder. Migrationsverket har under flera år förhalat frågan om hur dessa ärenden ska hanteras och ministern hänvisade i en interpellationsdebatt för ett år sedan till att han inte kunde göra något så länge inte Migrationsverket på eget initiativ begärde ett klarläggande av regeringen.Situationen är således den att flera hundra statslösa palestinier, däribland många barn, sitter fast i en total ovisshet på svenska flyktingsförläggningar och ser åren passera förbi. Migrationsverket har uppenbarligen misslyckats med att handlägga deras ärenden och ministern ansåg sig för ett år sedan inte kunna göra något åt saken. Nu förhåller det sig dock på det sättet att ministern visst kan göra något eftersom <a name="PassTempLäge"></a>regeringen till exempel kan föreslå riksdagen ett förtydligande av lagstiftningen så att den oklarhet som i dag tycks råda elimineras och därmed bevilja de människor som inte kan avvisas permanent uppehållstillstånd. För att långsiktigt förhindra att asylsökande fastnar i migrationsmyndigheternas utredningskvarnar så bör man införa en regel som automatiskt ger en asylsökande permanent uppehållstillstånd om myndigheterna inte avgjort hans eller hennes asylärende inom sex månader.Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet vilka åtgärder han är beredd att vidta för att lösa situationen för de statslösa palestinier som inte har något land att avvisas till.

Interpellation 2002/03:185 av Axén, Gunnar (m) Migrationsverket

Video

Herr talman! Jag ber att få fästa talmannens upp-
märksamhet på att jag ännu inte har blandat ihop
några av interpellationerna, vilket jag vet har inträffat
någon gång i riksdagens historia. Det var Olof Palme
för övrigt.
Gunnar Axén har frågat mig vilka åtgärder jag är
beredd att vidta för att lösa situationen för de statslösa
palestinier som inte har något land att avvisas till.
Regeringen arbetar aktivt för att andra länder utan
tidsbegränsning ska återta dels sina egna medborgare
som fått avvisningsbeslut, dels personer som varit
bosatta på dessa länders territorium innan de kom till
Sverige. Sverige driver frågan både genom bilaterala
kontakter och inom Europeiska unionen. Den folk-
rättsliga principen om rätten att återvända till sitt land
gäller landets medborgare. Enligt regeringens upp-
fattning bör principen också omfatta statslösa perso-
ners rätt att återvända till det land de varit bosatta i.
Det är också orimligt att sätta en snäv tidsgräns för
när dessa personer ska ha rätt att återvända till det
land de varit bosatta i.
Tyvärr gäller problemet med verkställighet av av-
visningsbeslut beträffande personer som bedömts
sakna skyddsbehov eller andra skäl för uppehållstill-
stånd inte bara personer med tidigare hemvist i
Gulfstaterna. Det gäller även medborgare i andra
stater. Frågan är därför principiellt viktig.
Jag anser dock inte att denna fråga löses genom
införande av en regel som automatiskt ger asylsökan-
de permanent uppehållstillstånd om myndigheterna
inte avgjort asylärenden inom en viss tidsgräns. En
starkt bidragande faktor till långa handläggningstider
hos utlänningsmyndigheterna är att en mycket stor
andel av alla asylsökande har avhänt sig identitets-
handlingar och pass när de söker asyl. Detta försvårar
och fördröjer utredningen om resvägar, tidigare vis-
telseland och frågan om eventuellt första asylland.
Jag vill också understryka att den enskilde som
har fått ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut förväntas
rätta sig efter svenska myndigheters beslut och aktivt
medverka till att verkställighet av beslutet sker. Vid
sidan av dokumentlösheten har verkställighetspro-
blemen ofta sin orsak i den enskildes vägran att sam-
arbeta.
Regeringen tillsatte en särskild utredare den 4
april 2002 med uppgift att se över regler och praxis
vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbe-
slut. Utredaren ska se över om nuvarande regler på
området är ändamålsenliga, särskilt när det gäller
ärenden där utlänningens identitet är oklar. Uppdraget
ska redovisas senast den 20 mars 2003. Jag vill inte
föregripa vad utredaren kommer fram till.
Statslösa palestinier från till exempel gulfstaterna
har en särskild problematik. Uppehållstillstånden för
dessa personer, som lämnat sitt bosättningsland, blir
ogiltiga om de vistas utanför bosättningslandet mer
än sex månader. Ansvaret ligger på myndigheterna
att, så långt det är möjligt, fatta beslut innan denna
tidsfrist går ut för att underlätta en eventuell verkstäl-
lighet av avvisningsbeslut.
Jag kan konstatera att Utlänningsnämnden nyligen
beviljat uppehållstillstånd efter ny ansökan i några
ärenden beträffande personer med lagakraftvunna
avvisningsbeslut där verkställighetshinder åberopats.
I två fall ansåg nämnden att personerna i fråga inte
skulle kunna återvända till det land som de tidigare
varit bosatta i. Bedömningar gjordes beträffande
sannolikheten för att personerna skulle kunna åter-
vända och få arbete i det tidigare bosättningslandet. I
ytterligare ett fall fann nämnden att den enskilde
visserligen inte uttömt alla möjligheter att återvända
men att det inte var rimligt att vidhålla tidigare avvis-
ningsbeslut på grund av den långa vistelsetiden i
Sverige sammantaget med situationen i Mellanöstern.
Nämnden hade initierat noggranna utredningar i
nämnda ärenden för att få klarhet i verkställighetsfrå-
gan i de enskilda fallen.


Herr talman! Jag ber att få tacka migrationsmi-
nistern för svaret, även om ministern inte svarade på
min fråga om vilka åtgärder han vill vidta för att lösa
den hopplösa situation som flera hundra statslösa
palestinier i dag befinner sig i. Det enda positiva i
interpellationssvaret är att migrationsministern note-
rat att tre personer efter tre, fyra eller fem års väntan
- eller vad det nu är - har fått uppehållstillstånd.
Det ligger säkerligen hårt arbete bakom detta.
Men det finns alltså flera hundra statslösa palestinier
som väntar, och som har väntat i många år - i vissa
fall uppemot fem år. Bakgrunden är att de sitter fast i
en hopplös situation på grund av att de svenska mi-
grationsmyndigheternas byråkratiska kvarnar malt
alldeles för långsamt. De har ansökt om asyl i Sverige
därför att de inte får bli medborgare i de gulfstater
som de kommer från. Att de inte får bli medborgare
där innebär bland annat att de inte får passhandlingar
utfärdade.
På grund av att migrationsmyndigheterna inte har
behandlat deras ansökningar inom sex månader har
de här människorna fastnat i Sverige. De är ju inte
välkomna tillbaka till de länder där de tidigare bott. I
flera år har dessa människor bollats mellan Migra-
tionsverket och Utlänningsnämnden eftersom man
inte vetat hur man ska hantera de här ärendena. Det är
nu ett år sedan migrationsministern senast var här och
diskuterade frågan och utlovade någon form av lös-
ning. Men någon sådan lösning har vi ännu inte sett
till.
Migrationsmyndigheterna har själva uppgett att
ingen statslös palestinier har kunnat avvisas till Sau-
diarabien under de senaste fem åren. Saudiarabiens
ambassadör i Stockholm har uttalat att ingen av de
här statslösa palestinierna under några omständighe-
ter är välkomna tillbaka. Det borde stå ganska klart
både för migrationsmyndigheterna och för migra-
tionsministern att de här människorna inte har något
land att återvända till. De har fastnat på svenska flyk-
tingförläggningar. Trots detta envisas migrations-
myndigheterna med att acceptera dessa faktum.
Migrationsministern säger i sitt svar att man aktivt
arbetar för att få bort den här tidsbegränsningen på
sex månader i gulfstaterna och tydligen också i några
andra stater.
Jag skulle vilja veta på vilket sätt regeringen och
migrationsministern arbetar för att de här länderna
ska ta bort sexmånadersgränsen. Jag skulle också
vilja veta vilka andra länder det handlar om förutom
gulfstaterna. Och anser migrationsministern att de här
statslösa palestinierna ska tvingas sitta kvar på svens-
ka flyktingförläggningar till dess att regeringen nått
framgång i sitt arbete med att få de här staterna att
avskaffa tidsbegränsningarna?
Slutligen undrar jag om migrationsministern är
medveten om att de här gulfstaterna inte har under-
tecknat Genèvekonventionen. De asylsökande som vi
nu talar om omfattas i många fall av Genèvekonven-
tionen och har därför faktiskt rätt att få betraktas som
flyktingar även när de har kommit hit till Sverige.
Migrationsministern talade i tidigare debatter om
en human flyktingpolitik. Han har gärna fokuserat på
alla de miljoner flyktingar som finns runtom i vår
värld. Men här har migrationsministern en möjlighet
att göra någonting för de flera hundra statslösa pales-
tinier som tvingas sitta fast i svenska flyktingförlägg-
ningar och bara se åren passera, något som är fruk-
tansvärt fördärvande för dessa människors hälsa och
välbefinnande.


Herr talman! För en stund sedan hade Sven Brus
och jag en diskussion om attitydfrågor i flyktingpoli-
tiken. Det inlägg som vi nyss hörde är en oerhört
intressant illustration till den diskussionen. Det är just
det här som gör den svenska flyktingdebatten för oss
som försöker att känsligt och varsamt arbeta för att få
till stånd och utveckla en fungerande flyktingpolitik
med en attitydbildning som inte fjärmar beslutsfattare
och ansvariga politiker från människorna ute i vårt
land som ju faktiskt är de som möjliggör att vi för
denna politik - att erbjuda förföljda människor skydd
och ett bättre liv i framtiden.
Jag noterar att Gunnar Axén avslutar sitt inlägg
med att tala om de stater som i dag inte har under-
tecknat Genèvekonventionen när det gäller flyktingar
- om de hade haft asylskäl och om de hade varit
flyktingar hade de för länge sedan lämnat sina flyk-
tingförläggningar och börjat bygga upp ett nytt land.
Men situationen är ju den att de inte är flyktingar. En
mycket vanlig glidning i diskussionen är just detta
med att människor som kommer hit och söker asyl
och som inte har asylskäl ändå betraktas som flyk-
tingar.
I min ungdom talade man, kommer jag ihåg, om
människor som egentligen var flyktingar fastän de
inte hade asylskäl men det språkbruket har vi lämnat.
Det är klart att det blir mycket lättare för oss att dis-
kutera om vi begreppsmässigt kan vara överens om
att det handlar om människor som befinner sig i en
fruktansvärd situation. Men det handlar inte om flyk-
tingar.
Dessutom är det kanske klargörande om vi i vår
dialog kan vara på det klara med att många av de
statslösa palestinier som befinner sig i vårt land inte
har kommit hit från Saudiarabien eller gulfstaterna
utan från Libanon och Syrien där de verkställighets-
hinder varom här talas icke föreligger - de reglerna
finns inte - och där det skulle vara möjligt att genom-
föra avvisningarna därest vederbörande själv samver-
kar just därför att där finns inte de här saudiska reg-
lerna.
Den diskussion som vi hade för ett år sedan här
gällde i första hand de palestinier som kommit hit
från Västbanken och Gaza. Sedan dess har Migra-
tionsverket - den 29 november - offentliggjort vilken
praxis och vilka bedömningar man där gör med tanke
på det för närvarande aktuella läget i området. Dessa
människor får alltså stanna av humanitära skäl.
När vi försöker rensa i den här skogen av argu-
ment har vi naturligtvis ett antal problem, som jag
väldigt gärna diskuterar. Men det vore bra om vi
kunde diskutera dem med begrepp som vi båda för-
står och med syften som båda kan ha respekt för. Jag
tycker nämligen att den här frågan är lite för viktig
för att så att säga begreppsmässigt försvinna i en
snårskog av argument som, uppriktigt sagt och med
all respekt, inte har med diskussionen att göra.
Jag skulle vilja rikta en vädjan till Gunnar Axén:
Låt oss fortsätta att arbeta och tala om det här på ett
sådant sätt att vi förstår varandra, vad vi talar om!


Herr talman! Jag ska vara riktigt tydlig: Jag talar
om de statslösa palestinier som kommer från de
gulfstater där man har en sexmånadersregel som gör
att de här människorna inte längre kan återvända till
de länder som de tidigare bott i. Det var också de
statslösa palestinierna som Jan O Karlsson för ett år
sedan debatterade här i kammaren. Exakt de palesti-
nierna handlar det om.
Jag kan förstå att Jan O Karlsson inte är medveten
om att det faktiskt förhåller sig så att de svenska mi-
grationsmyndigheterna inte tar hänsyn till att många
av de här flyktingarna omfattas av Genèvekonventio-
nen. Man tar alltså inte hänsyn till detta.
Då tror och hoppas jag att migrationsministern är
med på exakt vilka personer jag talar om. Det är de
statslösa palestinierna som kommer från de Gulfstater
där man har en sexmånadersregel som gör att de inte
har något land att återvända till. Det är dem som det
finns flera hundra av på svenska flyktingförläggning-
ar i dag och som har fått avvisningsbesked och ska
avvisas till det land de kommer ifrån, det land som
samtidigt säger att de inte är välkomna tillbaka därför
att de har varit utanför landets gränser i mer än ett
halvår. Det är de människorna jag pratar om, och jag
undrar vad migrationsministern är beredd att vidta för
åtgärder för att lösa deras hopplösa situation. I dag
sitter de med ett avvisningsbeslut men ingen möjlig-
het till verkställighet eftersom det inte finns något
land som tar emot dem.
Då undrar jag, och jag upprepar de frågorna, för
det skulle vara väldigt intressant att få svar på dem:
På vilket sätt arbetar regeringen konkret med att få de
länder det handlar om att upphäva regeln om sex
månader? Och vilka andra länder, vid sidan om
Gulfstaterna, är det som har en sådan här regel och
där regeringen arbetar för att man ska upphäva den?
Är det slutligen så att migrationsministern tycker
att det är rimligt att de här människorna, som inte har
något land att återvända till, ska tvingas sitta fast på
en svensk flyktingförläggning tills dess att regeringen
har lyckats få de här länderna att ändra sina lagar?


Herr talman! Ja, då har vi lyft undan en del ur dis-
kussionen, och det är bra. Då rationaliserar vi den
ytterligare.
Vad beträffar exaktheten när det gäller personer-
na: De 235 statslösa personer som väntar på verkstäl-
lighet är visserligen statslösa palestinier, men det är
också många som är av annat ursprung som ryms
inom den siffran, många som ska avvisas till Libanon
och Syrien, och där föreligger alltså inte de verkstäl-
lighetshindren.
Det är dessutom en rad andra svårigheter som har
lett till den uppkomna situationen, bland annat att när
de personer som har kommit hit från Gulfstaterna har
anlänt så har behandlingen av dem försvårats av att
de enligt uppgift från Migrationsverket har saknat
vederbörliga handlingar. Egypten, Syrien, Libanon,
Jordanien och Irak utfärdar resedokument för de
palestinska flyktingar som från 1948 har blivit stats-
lösa. Egypten utfärdar resedokument även för dem
som blev flyktingar genom händelserna 1967. När det
gäller palestinier med bosättning i Gulfstaterna är det
huvudsakligen Egypten som utfärdar resedokument
för dessa personer.
För att stadigvarande kunna vistas i Saudiarabien
ska man normalt ha ett arbete och ett uppehållstill-
stånd. Vad som fordras här är ju att utlänningen själv
är aktiv med att ordna arbete och uppehållstillstånd
för att tas emot i Saudiarabien. Men jag kan alltså
från den synpunkten inte hålla med om den beskriv-
ningen, nämligen att vederbörande inte har någon
möjlighet. Det är alltså genom att kontakta arbetsgi-
vare och garant i Saudiarabien som man kan klara ett
återvändande.
Jag säger detta också därför att vi har en speciali-
tet i vårt land, som jag tror att vi kan vara ganska
stolta över, och det är att vi inte betraktar verkställig-
heten av gjorda avvisningar som ett polisiärt ärende
eller ett ordningsärende utan som en del av migra-
tionsprocessen. Det är därför jag, när jag sitter vid
bordet i flyktingministerrådet i EU, har en helt annan
situation än mina kolleger, nämligen att en mycket
större del av våra beslut faktiskt verkställs, därför att
de är en del av själva migrationsprocessen. Det är de
människor som är kunniga i migrationsfrågor som
kan gå tillhanda med hjälp och stöd som på det sättet
kan se till att inte bara prövningen har skett på ett
värdigt sätt utan också att återvändandet sker på ett
värdigt sätt.
Det gäller alltså att övertyga de här människorna
om att det är deras aktiva medverkan som är avgö-
rande för deras möjlighet att återvända. Sedan kan vi
efter förmåga försöka påverka i det här fallet i första
hand Saudiarabien att överge den här sexmånadersre-
geln. Det är framför allt naturligtvis genom bilaterala
insatser som man kan påverka detta, men jag vill på
intet sätt utesluta att man även kan arbeta kollektivt
genom vårt arbete inom Europeiska unionen.


Herr talman! Jag är glad för att migrationsminis-
tern inte längre blandar ihop vad det är vi pratar om.
Det framgick klart och tydligt redan av min interpel-
lation vilka människor frågan handlade om, nämligen
de statslösa palestinierna från Gulfstaterna.
Migrationsministern säger att det finns försvåran-
de omständigheter i de här fallen, bland annat att man
saknar handlingar. Men då är det ju på det sättet att de
här människorna inte har rätt att få bli medborgare i
de länder de bor i, och därför får de inte bland annat
passhandlingar. De har inte rätt att få pass utfärdade.
Trots att man kanske har resedokument från Egypten,
som de flesta av de här människorna har, blir man
fast i svenska flyktingförläggningar.
Migrationsministern säger att det handlar om att
de asylsökande måste bjuda till själva och skaffa sig
arbete och en garant, en person som går i god för dem
i Saudiarabien, för att de ska kunna återvända. Det
systemet i sig kan man ha väldigt många synpunkter
på: att man ska tvinga tillbaka en människa till att
vara någonting som inte ens är andra klassens med-
borgare utan som är att inte vara medborgare över
huvud taget och vara beroende av en person som går i
god för en. Men trots sådana försök är det på det
sättet - jag upprepar det igen - att man inte har lyckat
avvisa någon till Saudiarabien, för att ta det exemplet,
under fem år, och Saudiarabiens ambassadör här i
Stockholm säger att ingen, under inga omständighe-
ter, är välkommen tillbaka. Men detta vill tydligen
inte migrationsministern liksom migrationsmyndig-
heterna acceptera.
Jag upprepar mina frågor: Hur arbetar regeringen
med att få de här länderna att avskaffa regeln om sex
månader, och vilka andra länder, förutom Gulfstater-
na, är det som det handlar om?


Herr talman! Jag har inte talat om några försvå-
rande omständigheter. Jag har bara konstaterat att
enligt Migrationsverkets uppgifter finns det flera som
vid ansökan om asyl vid ankomsten till Arlanda har
uppvisat giltiga resedokument, men med viktiga sidor
utrivna. Det har alltså funnits dokument och man har
haft dokument, men man har avlägsnat sådana saker
ur dokumenten som avser inresetillstånd, uppehålls-
tillstånd och falska viseringar. Det är någonting helt
annat än det som Gunnar Axén talar om.
Det viktigaste sättet för en statslös palestinier att
komma tillbaka till sitt land när sexmånadersperioden
har löpt ut är att kontakta sin arbetsgivare eller sin
garant i Saudiarabien, vilket är fullt möjligt om ve-
derbörande har en garant. Vi har ju nu ärenden där
detta inte har varit möjligt och där människor på
grund av långvarig vistelse här har fått stanna. Men
jag tror att det allra viktigaste skälet till att det här
inte förverkligas och det stora problemet i samman-
hanget är just bristande medverkan från dem som har
avvisats. Det är det som är det stora problemet.
Sedan vill jag gärna understryka en liten sak för
att relatera det här. Vi har nu haft oerhört intensiva
debatter om 250 personer i en grupp människor som
innehåller - jag vet inte riktigt om det är 3 eller
4 miljoner som är fördrivna och som sitter i flykting-
läger. Jag vågar påstå att det är ytterst få länder som
arbetar så mycket som Sverige för att lindra dessa
människors situation. Genom sitt bidrag till UNRWA
och UNHCR och genom arbetet för återuppbyggna-
den försöker Sverige lindra de statslösa palestiniernas
situation.
Att isolerat angripa frågan är ett snedvridet sätt att
se det hela och ett sätt att dölja oförrätter av ett be-
tydligt djupare slag än dem som vi har talat om i dag.

