Mäns våld mot döva kvinnor

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 2 juni 2008

Interpellation: Mäns våld mot döva kvinnor

Interpellation 2007/08:747 av Olofsson, Eva (v)

den 13 maj

Interpellation

2007/08:747 Mäns våld mot döva kvinnor

av Eva Olofsson (v)

till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)

Enligt den nationella handlingsplanen om mäns våld mot kvinnor ska alla kvinnor ha rätt till stöd. Därför bör gruppen döva kvinnor uppmärksammas särskilt.

I den levnadsnivåundersökning som Handu genomförde år 2005 framkom det att döva är mer utsatta för våld än övriga funktionshindrade som deltog i undersökningen. Undersökningen visar att döva män utsätts mer för grovt våld men oftast utanför hemmet. När det gäller döva kvinnor drabbas de flesta av våld i hemmet. Detta speglar den situation som generellt gäller för kvinnor.

Alla olika typer av kvinnor finns bland de kvinnor som är döva. Det handlar bland annat om döva invandrade kvinnor, döva synskadade och döva kvinnor med flera funktionshinder. Den gemensamma nämnaren för alla dessa kvinnor är att deras första språk är teckenspråket och att de har rätt att få stöd på detta språk.

Någon utförlig kartläggning av hur många döva kvinnor som är utsatta för mäns våld har inte genomförts. Dock är behovet av stöd på teckenspråk stort. Döva kvinnors värld är ofta liten och det är lätt för dessa kvinnor att hamna i beroendeställning till exempelvis en närstående man som misshandlar henne. Trots att vänner och bekanta känner till misshandeln är det vanligt att ingen vågar fråga om våldet. Det finns en uppfattning om att samhället ändå inte har resurser att hjälpa eftersom fungerande och tillfredsställande kommunikation saknas. Det finns inte heller utbildad personal som kan kommunicera med döva kvinnor på teckenspråk.

Det finns i dag ingen permanent verksamhet för döva kvinnor som utsätts för mäns våld. De försök som har gjorts på vissa kvinnojourer med texttelefoner har inte fungerat riktigt tillfredsställande då döva har teckenspråk som första språk. Det innebär att det kan vara svårt att förstå skriven svenska. Att kommunicera i texttelefon är då som att försöka berätta om sina svåraste problem på ett främmande språk. Den nationella stödlinjen som finns hos NCK (Nationellt centrum för kvinnofrid) är öppen dygnet runt men där finns enbart en texttelefon med de problem som det innebär för döva kvinnor.

För att döva kvinnor ska få samma möjlighet till trygghet och stöd som andra kvinnor krävs att personal som arbetar med våldsutsatta kvinnor får utbildning i och kunskap om dövrealia. Det är viktigt att till exempel den jourkvinna som möter en döv kvinna som utsatts för en mans våld förstår att dövas första språk är teckenspråk och vad det innebär. Även om det vore önskvärt att de kvinnor som arbetar på kvinnojourerna kunde teckenspråk är det praktiskt svårt att genomföra en sådan utbildningsinsats med tillräcklig kvalitet och att upprätthålla den kompetensen.

Ett nationellt resurscentrum där döva kvinnor via bildtelefon kan få stöd av personal på teckenspråk skulle avsevärt förbättra stödet. NCK skulle i samarbete med Sveriges Dövas Riksförbund och professionell psykolog- och psykiatriverksamhet för döva kunna bygga upp ett sådant resurscentrum. Resurscentrumet skulle också kunna utbilda döva stödjare.

Med hänvisning till vad som anförts vill jag ställa följande fråga till statsrådet:

Vad avser statsrådet att göra för att döva kvinnor som utsätts för mäns våld ska kunna få det skydd och stöd som de har rätt till?