Målet för skattekvoten

Fru talman! Lars Johansson har frågat mig om mitt mål för skattekvoten, det vill säga förhållandet mellan de totala skatteintäkterna och bruttonationalprodukten. Låt mig börja med att kommentera en del av de påståenden som föregår frågan. Det är helt korrekt att ett överskott i finansiellt sparande på 70 miljarder kronor har vänts till ett underskott på motsvarande belopp. Orsaken är att vi under de senaste två åren har upplevt den djupaste globala konjunkturnedgången sedan 1930-talet. För att mildra krisens effekter har den svenska regeringen, liksom de flesta andra länder, bedrivit en expansiv finanspolitik. Kommuner och landsting har fått ökade statsbidrag, hushållen har fått sänkta skatter och vi har tidigarelagt investeringar. Det är dessa stimulanser som medför det tillfälliga underskott vi nu har. Trots att Sveriges offentliga finanser har försvagats under krisen är de fortfarande de starkaste i ett internationellt perspektiv. Enligt de sammanställningar av offentliga finanser som OECD och kommissionen redovisat är Sverige ett av de länder som klarat krisen bäst. Till exempel har Sveriges konsoliderade bruttoskuld minskat från att regeringen tillträdde 2006 till i dag. Regeringen bedömer att Sveriges skattekvot kommer att uppgå till 46,2 procent av bnp 2010. När regeringen tillträdde 2006 uppgick skattekvoten till 49,1 procent av bnp. Orsaken till att skattekvoten har minskat med nästan tre procentenheter är i huvudsak de skattesänkningar som regeringen har genomfört för att öka sysselsättningen och som främst riktats mot låg- och medelinkomsttagare. Sverige har internationellt sett en hög skattekvot. Enligt OECD var det 2007 bara Danmark som hade en högre skattekvot än vi. Genomsnittet för EU-länderna uppgick till knappt 40 procent av bnp. Internationella jämförelser av skattekvoter är dock svåra att göra eftersom skattesystemen ser olika ut i olika länder. Regeringen har inget kvantitativt mål för skattekvotens nivå. Skattepolitiken inriktas i stället på förändringar i skatteuttaget som på bästa sätt kan bidra till en ökad sysselsättning och en hög och varaktig tillväxt. En väl utformad skattepolitik är central för att få stabila offentliga finanser och för att uppnå regeringens mål om fler i arbete och färre utanför arbetsmarknaden. Det är också grunden för att trygga välfärden i framtidens Sverige.

Fru talman! Jag ställde den här interpellationen till finansministern eftersom jag tyckte att det var intressant att få en diskussion om skattekvotens utveckling i Sverige. Det framgår också av interpellationssvaret att den har gått ned med ungefär 3 procent. Vad 3 procent motsvarar är kanske en teknisk fråga, men det motsvarar ganska många miljarder kronor, kanske upp till 100 miljarder. Det handlar om hur välfärden ska finansieras i Sverige i framtiden och vad vi tror om fortsättningen. I interpellationssvaret från finansministern jämför han med övriga Europa som har en skattekvot på 40 procent. De har ju en betydligt lägre finansierad välfärd. Välfärden är utjämnande i mindre omfattning och omfattar färre människor. Därför är det oftast betydligt större ekonomiska klyftor i de länderna. I Norden har vi vant oss vid ett högre skattetak. Det skapar mer välfärd. Det är det som gäller i Norge och Danmark. Det har också i stor utsträckning gällt i Sverige, men nu går vi i en annan riktning. Frågan är vad det leder till. Vi kan se att trygghetssystemen i Sverige har blivit betydligt sämre för många människor. Vi har haft flera inlägg om det tidigare, så jag ska inte upprepa det. Det är bara att konstatera att det är så. I Kommunförbundets rapport Framtidens utmaning som kom för ett tag sedan redovisar man i politisk enighet hur läget kan bli under de kommande 25 åren om utvecklingen är densamma som under de gångna 25 åren. Den kommunala verksamheten förbättras i olika avseenden. Man gör förändringar. Kommunerna ska se till att välfärden successivt växer. Det har den gjort med i genomsnitt ungefär 1 procent per år under de gångna 25 åren. Det har bland annat inneburit att statsbidragen till den kommunala verksamheten har ökat. Frågan är vad som kommer att ske framöver. Om vi under de kommande 25 åren har samma utveckling med en tillväxt på ungefär 1 procent om året i den kommunala verksamheten kommer det att uppstå ett skattegap på ca 13 kronor, eller 200 miljarder kronor, 2035. Påverkar det dagens debatt, kan man undra. Ja, det gör det förmodligen. Det kommer att ske successivt under de här åren. Därför är det intressant att höra finansministerns synpunkter på detta. I rapporten konstaterar man att det finns ett antal vägval som man kan göra. Man kan naturligtvis till viss del finansiera ökad välfärd med avgifter. Inom vissa sektorer kan man delvis finansiera den med en ökad effektivisering. Hur många lärare man ska ha i skolan, hur många förskollärare man ska ha och hur många man ska ha inom äldreomsorgen och andra områden där man jobbar med människor är inte samma sak som att effektivisera i ett tekniskt verk. Det handlar om hur man samverkar och tillgodoser de behov som föreligger. Man kan inte skära ned. Den vägen är inte möjlig på de områdena. Det är de stora kostnaderna i den kommunala verksamheten. Då återstår neddragningar eller privatisering om man inte är beredd att höja skatterna i kommunerna eller att höja statsbidragen via staten. Det är i den frågan som jag tycker att det är intressant att lyssna på finansministern. Vad har finansministern att säga med anledning av denna rapport?

Fru talman! Lars Johansson har frågat finansministern hur mycket vi vill sänka skatten och vad som är botten för Moderaterna. Det är ganska enkelt att svara på den frågan. Svaret är att vi ska sänka skatten så mycket vi kan, så mycket det går, så länge vi säkrar välfärden. Om vi har en välfärd i världsklass, en skola som är bäst i världen, en sjukvård som tar hand om alla som har behov av sjukvård och gör det på bästa möjliga sätt finns det ju ingen anledning att inte sänka skatten. Att sänka skatten är en viktig frihetsfråga. Det handlar om att människor ska få behålla mer av sina pengar så att de kan styra mer över sina liv och får större utrymme att själva forma sin tillvaro. Vi borde vända på frågan och i stället fråga Socialdemokraterna. Vi vet att det ska höjas skatter om olyckan är framme och den rödgröna röran tar över. Från Lars Ohly har vi fått höra att de besked som De rödgröna gav i sin motion inte är tillräckliga; man ska höja skatterna mer. Jag tycker faktiskt att Lars Johansson är svaret skyldig inför riksdagen och inför svenska folket: Hur mycket tänker ni höja skattetrycket? Vad är ert mål för skattekvoten? Det har under lång tid handlat om att ta mer än hälften av det som människor tjänar. Då borde ni rimligen erkänna att ni har som ambition att gå tillbaka till den nivån. Fru talman! Jag tycker att Lars Johansson är ganska oärlig i debatten. Han försöker på något sätt förespegla att det bara handlar om att ställa skattesänkningar mot välfärd. Lars Johansson säger att vi antingen skär i välfärden eller höjer skatterna. Men den här regeringen om någon har visat att man klara av båda sakerna. Man kan både sänka skatterna och satsa på välfärden. Vi har gjort enorma förstärkningar av välfärden under denna mandatperiod. Om man jämför med de socialdemokratiska regeringarna under Göran Perssons tid har vi gjort mycket fler och större satsningar på välfärden än vad era regeringar gjorde. Vad gjorde era regeringar för att förstärka välfärden, utöver till exempel maxtaxareformen? Vi har däremot gjort omfattande satsningar på skolan. Vi har gjort en satsning på läsa-skriva-räkna. Vi har sett till att vi har fått tusentals fler poliser, och vi har nu 20 000 poliser. Vi har satsat en kömiljard för att minska sjukvårdsköerna och så vidare. Vad gjorde ni för välfärden? Vi har nu visat att man klarar av att både sänka skatterna och att satsa på välfärden. Varför har vi lyckats göra det? Svaret på frågan är att vi inte har ställt välfärden mot skattesänkningar utan att vi har ställt skattesänkningar mot bidrag. Tittar man på Socialdemokraternas, Vänsterns och Miljöpartiets budget kan man konstatera att det inte är välfärden som de satsar på utan det är bidragen som de satsar på. Jag satt och räknade på hur mycket de höjer bidragen. Det visade sig då att de höjer taket i a-kassan från 18 700 till 26 000 kronor. Vad innebär det? Jo, det innebär att när investmentbankern blir arbetslös får han 5 500 kronor mer i månaden i bidrag för att inte arbeta. Lars Johansson, vad är rättvisan i att investmentbankern, höginkomsttagaren, som blir arbetslös ska få 5 500 kronor mer i månaden? Det tycker jag att du ska svara på. Jag tycker att du ska svara på varför ni ska ge dessa enorma summor till höginkomsttagare som är arbetslösa i stället för att satsa på välfärden eller i stället för att satsa på skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare.

Fru talman! Då kommer vi återigen till frågan: Vilket samhälle vill vi ha? Är det ett samhälle som vi nu hörde Fredrik Schulte prata om, ett samhälle där man som arbetslös och sjuk betraktas som bidragstagare trots att man har betalat in försäkringspremier för dessa försäkringar under kanske ett helt arbetsliv? Är det ett samhälle där man som pensionär förutom att man naturligtvis får en lägre inkomst också får betala en högre skatt? Allt detta kallar man att man ger människor en frihet. Frihet för vem? Vilka är det som får frihet? Naturligtvis får de som hade det väldigt bra förut frihet. Det handlar om miljonärerna som blev av med förmögenhetsskatten, om de som har jättestora hus som har blivit av med fastighetsskatten och naturligtvis även om de som har mycket höga inkomster. Det är naturligtvis dessa människor som har fått större frihet i Fredrik Schultes samhälle. Men vilken frihet innebär det för alla andra som måste skaffa sig sitt eget försäkringsskydd med pengar som man inte har? I ett sådant samhälle kommer det alltid att bli så att det är de som från början hade det besvärligast som kommer att få det ännu värre. Det är om just det som kampen handlar i denna valrörelse. Vilket samhälle vill vi ha? Jag vill ställa en fråga till finansministern. Interpellationen handlar om skattekvoten som kan tyckas vara ett underligt begrepp, men det handlar om hur stor del av inkomsterna som betalas i skatt i landet. Anser finansministern att det finns ett samband mellan välfärden och hur hög nivån på skattekvoten är i ett land? Det vore intressant att få det belyst.

Fru talman! Detta är nog den interpellationsdebatt som jag har sett mest fram emot under min tid som statsråd och att få en möjlighet att diskutera skatter med Lars Johansson från Västsverige som har en facklig bakgrund. Det handlar om SKF och Volvo - tunga socialdemokratiska fackföreningar ute på företagen. Det handlar om bilindustrin och lastbilarna. Hemmavid har jag mer Scania får jag erkänna, men det är inget fel på Volvo. Jag måste säga att frågan om skattekvoten inte är det som roar mig mest. Vi kan ha den ena eller den andra skattekvoten. Poängen är hur vi lägger ut skatterna, och det är det som vi måste diskutera. Jag skulle gärna vilja höra hur Lars Johansson argumenterar för bensinskatten när han sitter och talar med de fackliga på SKF och Volvo. Ännu mer skulle jag vilja höra om ungdomsarbetsgivaravgifterna. Jag vet faktiskt inte hur många anställda SKF och Volvo har som är under 26 år. Låt oss anta att det är 1 000. Det blir 35 miljoner i höjd kostnad. Den kompenseras med 54 000 i sänkning. 35 miljoner är mycket mer än 54 000 även för ett stort företag som Volvo eller SKF. Kronjuvelen i den nya socialdemokratiska skattepolitiken är den som jag allra helst vill höra Lars Johansson presentera, och det är kilometerskatten. Den är ett slag mot Volvo och Scania. Dessa företag har byggt på vår skogsindustri genom de tunga lastbilarna som klarar av timret och som därför har kommit ut på världsmarknaderna. Man vet att den som klarar det europeiska motlutet upp över Alperna och ned i Sydeuropa är den starka Scaniamotorn och den starka Volvon som inte tappar farten, byggda för den svenska skogsindustrin. Nu ska man lägga på en kilometerskatt. För dessa tunga bilar som går i långa transporter vet vi att det inte handlar om någon tusenlapp, 10 000 eller ens 50 000. Det handlar om 150 000 och kanske över 200 000 kronor i det första steget. När sedan nästa kompromiss kommer och kilometerskatten kommer upp till 1:60, 1:70 eller 2 kronor. Då blir det mer. När det gäller skattepaketet är en mycket viktig diskussionsfråga, framför allt på Volvo Personvagnar och Saab i Trollhättan tror jag, förmånsbeskattningen. Den ska nu göras om. Nu ska den ändras så att vi inte ska köpa de dyra bilarna med utsläpp som Volvo och Saab producerar. Jag antar att det ska vara en premie för att vi ska köpa lättare bilar som inte har så stora utsläpp och som har bättre miljöeffekter. Men vad tycker de anställda på Saab, som just har tagit sig ur kraschen, om detta och att man skapar osäkerhet om förmånsbeskattningen som spelar en så avgörande roll för Volvo Personvagnar och för Saab? Vi har diskuterat fordonsindustrin i flera år. Jag har inte sett hur man har kunnat sätta ihop ett program som med en så kirurgisk precision skickar en torped rätt in i svensk fordonsindustri. Detta är ett vägval. Ska vi ha ett industriellt Sverige? Ska vi bygga lastbilar? Ska vi bygga personbilar? Ska vi vara i de tunga industrierna? Det handlar inte bara om Volvo utan även om SKF. Kullager används i bilar. Det handlar även om Sandvik.

Fru talman! Jag ska strax svara på Anders Borgs frågor. Men jag vill först be Fredrik Schulte att läsa interpellationssvaret. Där står det tydligt. Finansministern erkänner att det fanns ett budgetöverskott på 70 miljarder när regeringen tillträdde. Nu är det ett budgetunderskott på 70 miljarder. Skattesänkningarna är icke finansierade. Jag tycker att det är svar nog till Fredrik Schulte. Det är den gamla vanliga moderatpolitiken: Sänk skatterna och strunta i välfärden. Nu kommer det intressanta. Jag har ställt en fråga om skattekvoten. Jag får ett svar från finansministern som i stort sett bara säger att visst kan vi diskutera skattekvot. Jag ställde dock ganska intressanta frågor - tycker jag själv i alla fall - om vad som händer i Sverige framdeles. Om vi inte är observanta på att man minskar skattekvoten successivt på det sätt som nu sker kommer möjligheten att finansiera den gemensamma välfärden att minska. Frågan är då vilket samhällssystem vi vill ha. På den frågan har jag inte fått något svar över huvud taget. Jag kan upplysa finansministern om att i hans egen budgetproposition, under rubriken "Ökad efterfrågan på välfärd", har hans tjänstemän i korta ordalag beskrivit det som jag talade om förut och som finns med i kommunernas rapport om hur de ser på framtiden och dess möjligheter för den kommunala sektorn. Läs alltså innantill i den propositionen och ta del av vad de enskilda tjänstemännen på Finansdepartementet har tagit fram för underlag! Sedan går finansministern som vanligt till attack, i stället för att svara på frågorna, och börjar diskutera vad jag ska säga till mina arbetskamrater - före detta, för övrigt - på Volvo och på andra ställen. Då får vi återigen en diskussion bara om skatt i stället för en diskussion om varför vi vill finansiera våra trygghetsreformer. Jag var med när den stora krisen kom till Volvo, både AB Volvo och Volvo Personvagnar, liksom Saab. Jag ställde då många frågor till ansvariga statsråd här i riksdagen: Vad gör ni nu när krisen kommer? Nej, vi ska inte göra någonting. Det kommer att lösa sig, blev svaret. Men det gör det inte. Det kommer att bli en stor arbetslöshet, sade jag. Resultatet blev också att väldigt många människor blev arbetslösa. 30 000 industrijobb har gått förlorade i Västsverige. De fick också en väldigt låg a-kassa att leva på, kanske 50 procent av vad de tidigare hade i lön. Så radikalt försämrad hade nämligen trygghetsförsäkringen blivit. Det är det sambandet som Volvoarbetare och många andra ser med den politik ni för: Ni försämrar trygghetssystemen. Sedan ska de i stället betala 49 kronor mer i månaden i bensinskatt för att vara med och finansiera a-kassan framöver så att den ger 80 procent i ersättning när man blir arbetslös. Jag är inte ett dugg orolig för att ta den diskussionen. När det gäller kilometerskatten måste väl ändå finansministern känna till att Tyskland, Österrike och Schweiz har en sådan skatt för de långa transporterna. Det är inget konstigt alls att de tunga fordonen som sliter mest på vägarna också är med och finansierar infrastrukturinvesteringarna i Sverige. Vi får också nya möjligheter att ta in intäkter från alla de utländska åkare som kör på de svenska vägarna.

Fru talman! Det är lite svårt att ta Lars Johanssons argumentation på allvar. Här står Lars Johansson och säger: När vi lämnade över regeringsmakten var det minsann 70 miljarder i överskott, och nu är det är 70 miljarder i underskott. Jag vet inte om Lars Johansson har noterat det, men vi har faktiskt haft en finanskris och den har drabbat svensk ekonomi. Det är inte konstigt att man har underskott i lågkonjunkturer. Det var underskott 2002 och 2003 när det var lågkonjunktur, och det var ingen som hade synpunkter på det. Så länge man håller överskottsmålen och har koll på ekonomin får man leva med att det i tider av lågkonjunktur och tuffa kriser blir underskott. Det intressanta är att titta på vad vi har åstadkommit totalt sett för svensk ekonomi under den här mandatperioden. Trots finanskrisen har vi sänkt statsskulden från 47 procent till 41 procent. Det om något visar på den här regeringens ekonomiska ansvarstagande. Lars Johansson skriver i sin interpellation att han vill ha en siffra på hur långt vi vill gå när det gäller att sänka skatten. För mig är det självklart att man ska sänka skatten så mycket som möjligt, givet att man klarar en välfärd i världsklass. Det är också vår ambition. Utöver det vill vi såklart arbeta för att sänka skatterna så mycket som möjligt eftersom det ökar människors frihet. Vem har fått mer frihet, frågar Lennart Axelsson väldigt lättvindigt. För låg- och medelinkomsttagare har vi sänkt skatten med mellan 1 000 och 1 700 kronor i månaden. Det är mycket frihet för de människorna. Sedan talas det om att vi vill sänka och har sänkt skatterna för de absolut rikaste. Ni vill också återinföra en förmögenhetsskatt. Faktum är dock att er förmögenhetsskatt inte träffar de absolut rikaste. Nu vill ni återinföra den för att beskatta vanliga familjer i vanliga förorter.

Fru talman! Jag måste först bemöta det senaste inlägget. Det talas om välfärd i världsklass. Jag vill inte heller att vi ska ta ut en endaste krona mer än vi behöver för att finansiera det som vi är överens om att vi ska finansiera och utföra tillsammans. Det gäller skolan, omsorgen, vägarna och allt det där som vi alltid pratar om. Vi har dock helt olika syn på vad som är välfärd i världsklass. En välfärd i världsklass är knappast den som tvingar sjuka och arbetslösa till kön för socialbidrag. Det är där vi skiljer oss åt, och det är där striden kommer att stå i höst. Ni tycker att det är viktigare att ha en låg skattekvot än att investera i sådant som ger jobb. Vi är helt överens om att det är jobben som ger oss möjlighet att ha en bra välfärd, men hur kommer vi dit? Ja, inte är det via de enorma skattesänkningar som har fått till effekt att arbetslösheten har stigit. Det handlar naturligtvis om att använda pengarna till att investera i infrastruktur, boende och sådant som gör att våra ungdomar har möjlighet att få jobb i framtiden. Det har också blivit en poäng i finansministerns inlägg att vi tar bort de 10 miljarderna i sänkta arbetsgivaravgifter för dem som anställer ungdomar. Ja, men alla är ju överens om att det inte är bra att de som jobbar, undersköterskan och vårdbiträdet, får ge pengar till företag som har ungdomar anställda bara för att de har det - inte för att det skapar nya jobb utan bara för att det har bestämts att man ska göra så. Vi vill se till att de ungdomar som står utanför får subventioner för att komma in. Det är en väldig skillnad.

Fru talman! Jag har under många år suttit i förhandlingar med andra partier om den ekonomiska politiken. Jag vet vad som händer framåt nattkröken, när det är riktigt slitsamt för partiledaren. Då måste man komma ifrån förhandlingarna med det man måste ha för att kunna stå upp inför sina väljare, sina partier och de organisationer man har i sin närhet. Vi vet hur dessa förhandlingar slutar. Det viktigaste för Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen är att höja a-kassan och sjukförsäkringen. Man är ett parti som tycker att omställningen från omställningsförsäkringar till bidragssystem är nyckeln. Sedan har vi Vänsterpartiet, som vill höja skatterna för alla. Vi har också Miljöpartiet, som ser svensk industri, svenska lastbilar och svenska bilar som ett problem. De kan inte lämna förhandlingsbordet med mindre än att bensinskatten och kilometerskatten höjs. Det här var den första förhandlingen. Är olyckan framme ska vi ha en sådan här förhandling varje höst. Jag är övertygad om att resultatet blir detsamma. Lars Johansson är den typ av socialdemokrat jag har allra störst respekt för. Vi har haft många bra debatter. Dock måste jag säga att här har det blivit svårt att förstå hur ni har tänkt. Lars Johansson säger att vi inte har gjort något för fordonsindustrin. Men låt oss nu tala om vad ni funderar på att göra - en kilometerskatt, 140 000 för en bil i långtransport. För en åkare med tio bilar blir det 1,4 miljoner. Om man pratar med dem som säljer lastbilar vet man att deras problem just nu är att kunderna har så tunna balansräkningar att bankerna kräver närmast ockerliknande räntor för att de ska få köpa nya lastbilar. Då dröjer det innan de köper nya lastbilar. I Latinamerika har det börjat röra på sig, men i Sverige går det fortsatt trögt. Kilometerskatten kommer att läggas på dem som ska köpa Scaniabilarna. Kilometerskatten kommer att läggas på dem som ska köpa Volvobilarna. Det är inget program för fordonsindustrin att lägga på bensinskatt och kilometerskatt och förändra förmånsbeskattningen. Det skapar jätteoro i hela industrin. Lars Johansson tar upp det långsiktiga sambandet mellan välfärd och skatter. Låt mig bara påpeka att det finns ett grundläggande samband mellan välfärd och produktion, inte minst av att vi ska vara en stark industrination. Vi ska ha en bilindustri som transporterar timmerstockar, inte tyngs ned av kilometerskatten. Vi vet hur vi ska kunna hantera en åldrande befolkning. Det måste bli fler unga som kommer in på arbetsmarknaden med en bra utbildning tidigt. Vi vet att de som är i arbete måste jobba mer. Vi vet att de som är äldre måste stanna kvar längre. Det är frågan. Men hur tänkte ni när ni utformade politiken? Det är massiva arbetsgivaravgifter för unga - de som ska komma in tidigare. Det är kraftigt höjda marginalskatter - 64 procent för dem som jobbar som allra mest. Hur ska man få fler människor att vilja vara på arbetsmarknaden, få en anställning och vilja jobba längre om man höjer skatterna för tre miljoner löntagare? Det är detta som är problemet med den rödgröna politiken. Det är detta som gör att den är så riskfylld för Sverige. Det är därför den skapar en sådan osäkerhet ute i bilindustrin. Vi vet att de är oroliga. Förmånsbeskattningen och kilometerskatten - det är det som gör att de nu ändå har börjat komma på fötter. Kanske står de på knä, men de är på väg upp. Då ska vi inte lägga på denna skattekvotschock.

Fru talman! Jag noterar att finansministern på inget sätt vill föra en diskussion om skattekvoten och det jag ser framför mig som ett stort problem med hur välfärden ska vara finansierad i kommunerna långsiktigt. Han har inga synpunkter på detta över huvud taget, vilket jag tycker är helt fantastiskt. Det är ändå så att interpellationsinstrumentet är till för att oppositionen ska få ställa frågor till statsrådet. Statsrådet ska svara på frågor, men han svarar inte utan diskuterar mer den socialdemokratiska politiken. Jag har inget emot att diskutera den, och jag kan ge dig några korta, snabba svar. Först och främst: När ni bildade regering sade ni att de branschprogram som socialdemokratiska regeringar hade arbetat fram för fordonsindustrin, i nära samarbete med industrin och de fackliga organisationerna, var planekonomi. Det skulle vi inte ha. Ni blev uppvaktade av teknikföretagen och fordonsindustrin med frågan varför ni inte ville fortsätta med dessa program för att samla Sverige i en internationell konkurrens och stärka den svenska fordonsindustrin. Ni sade nej till det, hela tiden. Fortfarande har ni inte tagit fram något sådant branschprogram. Vi har i opposition, tillsammans med IF Metall, arbetat fram just ett sådant fordonsprogram och är beredda att satsa på den svenska fordonsindustrin. Men ni har nonchalerat denna industri. Det är rätt fantastiskt när finansministern börjar skrämmas med vad som ska ske när det gäller fordonsbeskattningen, förmånsbeskattningen av tjänstebilar och så vidare. Vi har väldigt tydligt sagt att vi vill se över bestämmelserna i samråd med fordonsindustrin. Det centrala är nämligen att vi får ned koldioxidutsläppen i Sverige så att vi tar vår del av ansvaret för en långsiktig miljöpolitik. Vi har också kunnat se att fordonsindustrin är beredd att göra stora insatser med den forskning och utveckling som finns i företagen, trots att regeringen har visat ett ointresse för att skapa möjligheter för bilar med mindre koldioxidutsläpp.

Fru talman! Jag har svarat på Lars Johanssons frågor om skattekvoten. Vi har inget mål för skattekvoten. Jag brukar själv inte fästa någon större vikt vid den. Det är nämligen inte centralt vad man har för skattekvot, utan det centrala är vilka skatter man tar ut och på vilken del av produktionen, arbetsmarknaden och samhället de läggs. Det finns naturligtvis ett samband mellan skatter och välfärd. Det blir väldigt tydligt här. Lars Johansson kan sätta sig ned med Volvo Lastvagnar och Saab Scania och säga: Vi lägger tillbaka branschprogrammen, men i vårt paket lägger vi också till kilometerskatten. Vi lägger till bensinskatten. Vi lägger till förändrad förmånsbeskattning, och vi lägger till en ungdomsskatt. Jag vet inte hur många anställda under 26 SKF, Volvo och Saab har, så jag kan inte svara på om den socialdemokratiska skattechocken är 10, 20 eller 30 miljoner per företag. Den är dock stor, för alla unga människor får dubbelt så stor lönekostnad. Det är därför denna diskussion blir ännu märkligare. Vi vet vad som behövs. Unga ska in tidigare på arbetsmarknaden, de som är i anställning ska jobba mer och äldre ska vara kvar längre. Då skruvar man ihop en politik där man fördubblar arbetsgivaravgiften för dem under 26 år. Det kommer inte in några fler unga av detta. Sedan slår man till med skattechocken för tre miljoner löntagare och för företagen. Det blir ingen som jobbar mer för 64 procents marginalskatt. Det var ju därför ni genomförde skattereformen en gång i tiden. Vi ska väl inte gå tillbaka till det samhälle vi hade före skattereformen? Och varför ska de äldre stanna kvar? Ja, det kanske de gör, för de har väl inte har råd med alla prishöjningarna och den bensinskatt man ska betala på pensionen om vi får en socialdemokratisk regering. Det finns ett samband mellan skatter och välfärd, och det är arbete.