Lissabonprocessens fortsättning

Interpellationsdebatt 22 januari 2010

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 46 Anders Borg (M)

Fru talman! Bosse Ringholm har frågat mig vilka slutsatser jag har dragit av arbetet med Lissabonprocessen. Han undrar också vilka förslag och initiativ som regeringen lämnat till EU-kommissionen inför nästa etapp av detta arbete. Ringholm undrar vidare vilka förväntningar jag har på EU-kommissionens förslag om en uppföljning av Lissabonprocessen. Europa står inför en rad stora utmaningar. Den finansiella krisen har slagit hårt mot produktion och sysselsättning. Den ökande arbetslösheten riskerar att bita sig fast. De offentliga finanserna har försämrats och välfärdssystemen hotas. Dessa problem måste lösas samtidigt som vi måste hantera utmaningarna relaterade till effekterna av de åldrande befolkningarna och klimatförändringarna. En gemensam EU-strategi för en hög och hållbar tillväxt och sysselsättning är därför fortsatt nödvändig. Det står klart att EU inte har lyckats uppnå målen inom ramen för den nuvarande Lissabonstrategin. Detta beror framför allt på att det finns ett glapp mellan vad medlemsstaterna förbundit sig att göra för att uppnå målen och vad som i slutändan genomförts. Arbetet med den nya strategin är en prioriterad fråga för regeringen. Regeringen tog tidigt en aktiv roll och har tagit flera initiativ för att påverka den framtida strategin. Bland annat har regeringen svarat på den konsultation om den nya strategin som EU-kommissionen initierat. Den framtida strategin stod även högt på dagordningen i rådet under det svenska EU-ordförandeskapet. I Ekofinrådet har vi under ordförandeskapet vid ett flertal tillfällen diskuterat den framtida strategin. Vid Ekofinmötet i december antogs slutsatser som bland annat pekar på att genomförandet av strategin måste bli bättre. Den nya strategin måste, enligt regeringens uppfattning, inriktas på full sysselsättning, säkra långsiktigt hållbara offentliga finanser, skapa en starkare inre marknad, ökat ekonomiskt utbyte med ekonomier utanför EU samt möta klimat- och miljöutmaningarna. Min förhoppning är att EU-kommissionens förslag till ny strategi tar sikte på dessa områden samt på att förbättra genomförande och uppföljning av strategin.

Anf. 47 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Äntligen har Anders Borg svarat på en interpellation inom den av riksdagen lagstadgade tiden två veckor. Jag ber att få gratulera och tacka för detta svar. Lissabonprocessen beslöts i mars 2000 just i Portugals huvudstad Lissabon. Det var i ett läge där Europa var samlat för att se till att man kunde få en gemensam tillväxtstrategi för att ta upp inte minst den globala konkurrensen med USA och andra internationella aktörer. Det var ett Europa, vilket man också kan påminna om, som på den tiden hade en majoritet socialdemokratiska regeringar i Europeiska rådet och var dominerat av vänsterkrafter. Det var en EU-kommission och ett europeiskt råd som hade mycket höga ambitioner när det gällde sysselsättning, social sammanhållning och inte minst hållbarhetsperspektivet med miljö och klimat. Under de toppmöten som Sverige stod värd för 2001 var det framför allt frågor kring hållbarhetsperspektivet med miljö och klimat som Sverige adderade till Lissabonprocessen, och det ställdes stora förväntningar. Jag är medveten om att det under resans gång dessa tio år har varit ett par kraftiga internationella konjunkturnedgångar. Men man kan inte utgå från att det under en tioårsperiod bara är uppåt hela tiden. Det ingick naturligtvis också i bilden. Jag vet att situationen är annorlunda i dag, inte bara därför att vi är inne i en besvärlig internationell ekonomisk situation utan också därför att det politiska klimatet i Europa har förändrats. Vi har inte längre regeringar i Europa som har sysselsättningsfrågan som sin huvudfråga. Det skedde ett perspektivskifte i slutet på 1990-talet och början på 2000-talet då fler och fler regeringar, med socialdemokratiska ledningar och andra vänsterledningar, satte just jobbfrågorna överst på dagordningen. Vi har i dag ett Europa där jobbfrågorna uppenbarligen inte längre har samma betydelse och där man inte har ansträngt sig, som framgår av de resultat vi ser i Lissabonprocessen, för att nå de ganska djärva mål som sattes upp. Som Anders Borg konstaterar når man inte heller målen. Jag hade naturligtvis önskat att Anders Borg hade varit något mer utförlig i sitt svar när det gäller analysen av varför man inte har nått målen. Min egen analys är att det i långa stycken inte handlar om externa faktorer, utan det handlar om bristande politisk vilja i många av dessa länder. Många av länderna har helt enkelt inte brytt sig. Vi såg redan i mitten på 2000-talet, när det just då inte kunde skyllas på en konjunktursituation, hur land efter land tyckte att målen var för höga, för ambitiösa och omöjliga att nå upp till och hur man på alla vis försökte komma bort från dem. Sverige har hela tiden under resan haft höga ambitioner och varit ett land som stått i toppen på listan av länder som har presterat bra när det gäller Lissabonprocessen. Men Sveriges del är trots allt en liten del av europeisk ekonomi, och därför är det oerhört viktigt hur de stora länderna lyckas och om de kan få med sig de små länderna tiden framöver. Jag tycker att det inte finns så mycket av analys i Anders Borgs svar kring orsakerna till att vi inte har lyckats så väl. Det är två saker som jag inledningsvis skulle vilja lyfta fram till Anders Borg. Den ena är när Anders Borg resonerar om fortsättningen på Lissabonprocessen. I svaret har han utelämnat en sak, och min fråga är nu: Är det medvetet eller är det bara glömska? Bland de mål som Lissabonprocessen har i dag är den sociala sammanhållningen oerhört viktig. Den finns inte med i Anders Borgs svar. Frågan är: Är det en lapsus, ett misstag, eller är det medvetet att vi inte längre ska ha social sammanhållning? Det var ett av de tre stora målen - tillväxt, social sammanhållning och hållbarhet - och det finns inte med i svaret. Min andra fråga är: Arbetsmarknadens parter har länge varit med i den här diskussionen, och på vilket sätt har de varit involverade i regeringens hanterande av den nya Lissabonprocessen?

Anf. 48 Anders Borg (M)

Fru talman! Lissabonprocessens mål var att Europa skulle bli den ledande tillväxtnationen till 2010. Det är tydligt att så inte har blivit fallet. Produktivitet och tillväxt har inte utvecklats snabbare än i USA. Målet att man skulle komma i kapp har inte uppnåtts, utan tvärtom har skillnaderna ökat. Ett fåtal länder, som Sverige och de andra nordiska länderna, har haft en produktivitetstillväxt i klass med den amerikanska, men för huvuddelen av EU-länderna har detta inte varit fallet. Jag tycker som svensk att man kan känna en viss stolthet när man går igenom Lissabonprocessens viktiga strukturindikatorer. Sverige klarar sig genomgående väldigt väl. Vi ligger högt när det gäller vårt ekonomiska välstånd men också när det gäller forskning och utveckling, investeringar och sysselsättning, social sammansättning, långtidsarbetslöshet, statsskuld och budgetunderskott. Genomgående tillhör Sverige, och har tillhört - det är inte en prestation av den nuvarande regeringen, utan det är ett förhållande som har gällt under lång tid - dem med de bästa strukturindikatorerna. Naturligtvis är social cohesion , social sammanhållning, även alltjämt en viktig indikator. I den senaste uppdateringen ligger Sverige fortfarande i toppklass. Sverige, Danmark och Holland är de länder som klarar sig allra bäst när det gäller risker för fattigdom och långtidsarbetslöshet till exempel bland ungdomar. Jag kan inte riktigt känna igen mig i bilden av ett nyliberalt marschtågande Europa som nu vandrar mot den oreglerade marknadsekonomins paradis. Jag vet att Elena Selgado, min spanska kollega, har bett tre så kallade vise män - Pedro Solbes, den tidigare mycket kompetente finansministern i Spanien, Jacques Delors, tidigare kommissionsordföranden, och Joaquín Almunia - att utveckla ett tankepapper tillsammans med kommissionen kring hur Lissabonstrategin ska utvecklas. Jag har väldigt svårt att tro att dessa herrar utvecklar en hyllningstext till den oreglerade marknadsekonomin, utan jag tror snarare att de kommer att argumentera för den sociala modell som vi i Europa vill ha, som naturligtvis är en kombination av fria marknader och sociala trygghetssystem. Eftersom vi tycker att Lissabonstrategin är viktig och särskilt betonar dels långsiktig uthållighet i offentliga finanser, utifrån de så kallade Stockholmsprinciperna, dels sysselsättningsmålen var detta en huvudpunkt på vårt informella Ekofin i Göteborg. Jag hade vid det tillfället bett Stephen Nickell, brittisk ekonom med stor kunskap inom arbetsmarknadspolitiken, och Joaquín Almunia att utveckla hur man kan hantera krisen och långsiktigt öka sysselsättningen. Det sammanhänger med att vi naturligtvis kan ha en hög ambition när det gäller produktivitet och konkurrenskraft i jämförelse med USA, men har vi inte hög sysselsättning klarar vi inte de bredare målen för hur vi vill att ett samhälle ska fungera. Det är därför naturligtvis viktigt att vi i det fortsatta arbetet - det är jag övertygad om kommer att bli fallet - betonar vikten av att både hinna i kapp vad det gäller produktivitet och höja sysselsättningsnivån i Europa. När stora grupper i Europa står i utanförskap utanför arbetsmarknaden är det naturligtvis ett betydande socialt problem. Nu räknar vi med att under våren till att börja med få kommissionens rapport där man stämmer av processen kring Lissabonprocessen och den vismansrapport som jag nämnde. Vi har redan haft en första diskussion, vid lunchen på Ekofin i tisdags, om hur arbetet ska bedrivas vidare. Frågorna kommer sedan tillbaka till vårtoppmötena och kommer att bli en stor, tung och viktig punkt i arbetet under det spanska ordförandeskapet.

Anf. 49 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Den nuvarande Lissabonprocessen utgår från en balans mellan målen om tillväxt, full sysselsättning, social sammanhållning och uthållighet när det gäller klimat och miljö. När jag då ställer frågan varför Anders Borg i sitt svar utesluter den sociala sammanhållningen säger han att den sociala sammanhållningen är viktig. Då är min fråga: Var det bara en lapsus att det i svaret inte framgick att den sociala sammanhållningen ska vara med i fortsättningen? Det är viktigt, därför att Sverige var ett av de länder som stred för och lyckades få in den sociala sammanhållningen. Det fanns på den tiden högerstyrda regeringar som inte ville ha med det. Det finns fortfarande högerstyrda regeringar som inte tycker att det är särskilt viktigt. Det var allt från arbetskraftsbefrämjande insatser exempelvis i barnomsorgen i det som vi lyfte in som är oerhört viktiga. Men om Anders Borg nu säger att den sociala sammanhållningen är viktig, är han då beredd att revidera sitt svar och säga att det bör finnas med i regeringens ambition om vilken inriktning den nya Lissabonstrategin ska ha? I den uppräkning som finns i svaret är den sociala sammanhållningen inte med. Jag återkommer då till min andra fråga, om arbetsmarknadens parter, som var en av de stora insatserna. Det är inte bara regeringarna ensamma som kan klara ut Lissabonprocessen, utan det krävs ett samförstånd över hela ekonomin, inte minst med arbetsmarknadens parter, det vill säga arbetsgivare och fackliga organisationer. Från första början har arbetsgivare och fackliga organisationer varit involverade i Lissabonprocessen. Jag skulle vilja veta på vilket sätt regeringen har haft kontakter med arbetsmarknadens parter i Sverige och på vilket sätt arbetsmarknadens parter får vara med i detta arbete i fortsättningen. Jag vet att det under tidigare regeringar före Anders Borg hölls ständiga överläggningar med just arbetsmarknadens parter inför varje toppmöte och finansministermöte där det var diskussioner om just Lissabonprocessen. Jag vill höra på vilket sätt arbetsmarknadens parter är involverade i fortsättningen. Jag tycker att detta är viktigt, för arbetsmarknadens parter är ju en del av möjligheten att nå resultat. Parterna har också på olika sätt aktiverat sig kring det här. Nyligen gav LO, TCO och Saco ut en gemensam skrift som heter Europa efter Lissabon - lärdomar av Lissabonstrategin 2000-2009 . Man har låtit en ekonom, Lars Magnusson, gå igenom Lissabonprocessen och göra en analys av vad som har hänt och varför inte målen har infriats. Man har också skissat på förväntningar inför framtiden. Det vore intressant att höra om finansministern i samtal med arbetsmarknadens parter har försökt väga in de synpunkter som kommer från parterna och gör att de får vara med i processen i fortsättningen. De är oerhört viktiga för att man ska nå inte bara tillväxt- och sysselsättningsmålen utan också för att nå den aspekt som gäller den sociala sammanhållningen. Där fanns många frågor om hur man kan öka arbetskraftsutbudet. Det var allt från frågor om invandring till hur man kan öka framför allt utbildningen för arbetskraften. Vi har ju tyvärr sett att många länder har dragit ned sina ambitioner. Även den svenska regeringen har dragit ned ambitionerna på utbildningsområdet rätt ordentligt och minskat antalet studerande på olika områden. Det är tyvärr precis åt motsatt håll som man ska gå för att ta sig an det som är Europas utmaning, nämligen att se till att vi får bättre och välutbildad arbetskraft i fortsättningen. Mina två frågor är alltså: Var det bara en lapsus eller ett misstag att den sociala sammanhållningen inte finns med i regeringens svar om hur den nya strategin ska se ut? Och kan Anders Borg berätta på vilket sätt arbetsmarknadens parter nu är involverade i processen och hur de kommer att vara med i fortsättningen?

Anf. 50 Anders Borg (M)

Fru talman! Jag har inte vid något tillfälle stött på någon diskussion om att man skulle lyfta ur den sociala sammanhållningsdimensionen ur Lissabonprocessen. Inte vid något Ekofinmöte där jag har deltagit har någon fört fram att vi borde ta bort den. Jag har väldigt svårt att tro att Jacques Delors, Joaquín Almunia och Pedro Solbes skulle komma till slutsatsen att det vore klokt att ta bort den sociala sammanhållningsdimensionen ur detta arbete. Jag tror inte heller att kommissionen kommer till någon sådan slutsats. Det vore utomordentligt märkligt i så fall. Tillväxt, uthållighet och offentliga finanser är naturligtvis viktiga dimensioner, men syftet med dem är ju att skapa välfärd. Välfärd mäts bland annat i vår grad av social sammanhållning. Det är väl alldeles uppenbart att de strukturindikatorer som också inkluderar social sammanhållning bör inkluderas i processen. För svensk del ligger risken för fattigdom på den lägsta nivån, tillsammans med Danmark och Holland, på samma sätt som vår långtidsarbetslöshet också ligger mycket lågt, tillsammans med ungefär samma länder. Vi har faktiskt förbättrat våra resultat när det gäller långtidsarbetslöshet under den tid det finns statistik för, fram till 2008. Naturligtvis måste en sådan politik också byggas under med åtgärder. Huvudproblemet har varit att man i många europeiska länder har följt strukturindikatorerna i Lissabonprocessen men inte valt att föra en aktiv politik. Bosse Ringholm nämner barnomsorgen. Jag har vid upprepade tillfällen diskuterat den frågan med mina kolleger i Holland, Storbritannien och Tyskland och även i Ekofinrådet i allmänhet. Jag delar bedömningen att en väl utbyggd, högkvalitativ barnomsorg som tillhandahålls utan inkomstrelaterade avgifter i grund och botten är en av de mest effektiva åtgärderna för att öka jämställdheten. Vi har flera länder som har kvar sambeskattningssystem som är utomordentligt besvärliga för perspektivet att vi ska ha ett högt kvinnligt förvärvsdeltagande. Det är uppenbart att det där behövs mer aktiva insatser. Jag delar inte Bosse Ringholms bedömning att Sverige skulle ha avvecklat de aktiva åtgärderna. Jag noterar att OECD i sin bedömning av krispolitiken har konstaterat att de nordiska länderna åter har byggt ut de aktiva åtgärderna snabbare än alla andra. Man påpekar att just övergången till automatiska aktivitetsgarantier förmodligen har bidragit till att utbyggnaden har kunnat ske så snabbt. Vi har ju ordningen att anslagen till aktiva åtgärder med automatik ökar vid krislägen. Detta tror jag i grund och botten är väldigt bra. När det gäller den sociala dialogen har vi nu en ordning där det ligger i Ekofingruppens arbete att det sker regelbundna dialoger med arbetsmarknadens parter. Jag har själv deltagit i sådana vid två tillfällen - dels vid tillträdande av ordförandeskapet, dels nu tillsammans med det spanska ordförandeskapet. Som Bosse Ringholm väl vet finns där också ett stort antal svenskar närvarande vid bordet. Vilken är då Sveriges hållning när det gäller hur Lissabonprocessen ska utvecklas? Det grundläggande måste vara att vi går från att mäta och sätta upp mål till att också genomföra politik. Det är detta som har varit bristen i Lissabonprocessen. Målen är kloka och väl avvägda. Måtten förefaller rimliga. Det kan man säkert diskutera i något avseende, men de verkar väl avvägda. Problemet är att vi nu har haft processen i tio år, och i alltför många länder har man inte närmat sig målen. I alltför många länder har till och med klyftan till USA när det gäller produktivitet och sysselsättning ökat. Det är det som måste vara kärnan i arbetet framåt med Lissabonprocessen.

Anf. 51 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Det är en händelse som ser ut som en tanke att, när regeringen inför riksdagen ska redovisa inriktningen på den nya Lissabonprocessen, den sociala sammanhållningen inte finns med. Nu säger Anders Borg att han inte tror att vare sig EU-kommissionen eller det nuvarande ordförandeskapet Spaniens så kallade tre vise män kommer att glömma bort den sociala sammanhållningen. Varför har då den svenska regeringen glömt bort den sociala sammanhållningen? Det hade varit enkelt att säga att det var ett misstag att man glömde bort den. Men jag är inte säker på att det är ett misstag. Det är kanske en händelse som är medveten. Det finns naturligtvis många högerregeringar i Europa som inte lägger särskilt stor vikt vid den sociala sammanhållningen. Det framgår ganska tydligt också av Anders Borgs svar när han säger att han har varit med i den sociala dialogen i det europeiska sammanhanget. Jag vet att den finns, men det var inte det jag frågade om. Jag frågade om på vilket sätt motsvarande dialog fanns här hemma. På vilket sätt har Anders Borg sett till att arbetsmarknadens parter har varit involverade i processen hittills, och på vilket sätt kommer deras synpunkter att tas till vara i fortsättningen? Jag nämner den lilla skriften Europa efter Lissabon - lärdomar av Lissabonstrategin 2000-2009 från LO, TCO och Saco som ett exempel på vilka ambitioner de fackliga organisationerna i Sverige har på det här området. Därför ställde jag frågan: På vilket sätt är de svenska parterna på arbetsmarknaden involverade i regeringens arbete, och på vilket sätt har man tagit hänsyn till deras synpunkter? Dialogen på europeisk nivå vet jag finns, men jag skulle vilja höra vad som händer också på hemmaplan. Jag är säker på att där kommer Anders Borg att möta kravet på att den sociala sammanhållningen inte bara ska vara kvar i Lissabonprocessen utan att den också, framför allt, ska graderas upp. Den har tyvärr förtvinat under senare år med allt fler högerregeringar i Europa.

Anf. 52 Anders Borg (M)

Fru talman! Som sagt: Låt mig understryka att jag inte i någon diskussion, i något sammanhang, vid något Ekofinmöte har hört någon regering väcka frågeställningen att vi bör avskaffa den sociala dimensionen i Lissabonprocessen. Jag har inte uppfattat att den frågan över huvud taget har varit på agendan. Den grundläggande inriktningen är att de flesta regeringar säger att indikatorerna och måtten i Lissabonprocessen - strukturindikatorerna - i grunden är väl avvägda. De är väl avvägda och rimliga mål för alla regeringar. Däremot har jag inte av det skälet funnit anledning att här utveckla någon väldigt stark svensk linje. Det är svårt att sitta och argumentera för något när ingen argumenterar emot. Jag har inte uppfattat att någon ens har övervägt att ta bort den sociala dimensionen, och jag har mycket svårt att tro att den spanska regeringen skulle lägga fram ett sådant förslag till rådsmötet. Det vore för mig en helt främmande tanke. Jag kan inte i varje del redogöra för Regeringskansliets samlade överläggningar med arbetsmarknadens parter. Jag föreställer mig att det till exempel inom Arbetsmarknadsdepartementet sker omfattande sådana. Jag delar inte heller riktigt Bosse Ringholms beskrivning av att det skulle ha skett ett totalt avstannande i arbetet med de sociala sammanhållningsfrågorna. Jag har själv suttit i överläggningar med Storbritannien, Nederländerna och Tyskland där man nu lägger fram planer för att till exempel bygga ut barnomsorgen. Det handlar om att underlätta kvinnors tillgänglighet på arbetsmarknaden. I något fall är det en socialdemokratisk regering, som i Storbritannien. I något fall är det, som i Tyskland, en högerregering, där kristdemokraterna nu driver en snabb utbyggnad av barnomsorgen. Det är i grund och botten rimliga överväganden, för det både ökar social sammanhållning, bidrar till jämställdhet och underlättar arbetskraftsdeltagande.

den 12 januari

Interpellation

2009/10:180 Lissabonprocessens fortsättning

av Bosse Ringholm (s)

till finansminister Anders Borg (m)

När Europeiska rådet i mars 2000 beslutade om den så kallade Lissabonprocessen togs ett djärvt steg för att förbättra den ekonomiska tillväxten, den sociala sammanhållningen och miljön i Europa. Den svenska regeringen hade tagit mycket aktiv del i förberedelsearbetet och var en av tillskyndarna till beslutet.

Uppföljningen av de olika målen gavs stor vikt och många toppmöten har haft Lissabonprocessen som huvudtema. Under senare år har intensiteten i medlemsländernas engagemang tyvärr avtagit.

Nu är det dags för både bokslut och beslut om en uppföljning. Dessvärre var arbetet med Lissabonprocessen inte prioriterat under det svenska ordförandeskapet hösten 2009. EU-kommissionen har för avsikt att i februari presentera sina slutsatser om den fortsatta processen.

Jag vill därför fråga finansministern:

Vilka slutsatser har finansministern dragit av arbetet med Lissabonprocessen?

Vilka förslag och inspel har regeringen, på initiativ av finansministern, lämnat till EU-kommissionen inför nästa etapp av detta arbete?

Vilka förväntningar har finansministern på EU-kommissionens förslag om en uppföljning av Lissabonprocessen?