Anf. 48 Anders Borg (M)
Fru talman! Lissabonprocessens mål var att Europa skulle bli den ledande tillväxtnationen till 2010. Det är tydligt att så inte har blivit fallet. Produktivitet och tillväxt har inte utvecklats snabbare än i USA. Målet att man skulle komma i kapp har inte uppnåtts, utan tvärtom har skillnaderna ökat. Ett fåtal länder, som Sverige och de andra nordiska länderna, har haft en produktivitetstillväxt i klass med den amerikanska, men för huvuddelen av EU-länderna har detta inte varit fallet.
Jag tycker som svensk att man kan känna en viss stolthet när man går igenom Lissabonprocessens viktiga strukturindikatorer. Sverige klarar sig genomgående väldigt väl. Vi ligger högt när det gäller vårt ekonomiska välstånd men också när det gäller forskning och utveckling, investeringar och sysselsättning, social sammansättning, långtidsarbetslöshet, statsskuld och budgetunderskott. Genomgående tillhör Sverige, och har tillhört - det är inte en prestation av den nuvarande regeringen, utan det är ett förhållande som har gällt under lång tid - dem med de bästa strukturindikatorerna.
Naturligtvis är
social cohesion
, social sammanhållning, även alltjämt en viktig indikator. I den senaste uppdateringen ligger Sverige fortfarande i toppklass. Sverige, Danmark och Holland är de länder som klarar sig allra bäst när det gäller risker för fattigdom och långtidsarbetslöshet till exempel bland ungdomar.
Jag kan inte riktigt känna igen mig i bilden av ett nyliberalt marschtågande Europa som nu vandrar mot den oreglerade marknadsekonomins paradis. Jag vet att Elena Selgado, min spanska kollega, har bett tre så kallade vise män - Pedro Solbes, den tidigare mycket kompetente finansministern i Spanien, Jacques Delors, tidigare kommissionsordföranden, och Joaquín Almunia - att utveckla ett tankepapper tillsammans med kommissionen kring hur Lissabonstrategin ska utvecklas. Jag har väldigt svårt att tro att dessa herrar utvecklar en hyllningstext till den oreglerade marknadsekonomin, utan jag tror snarare att de kommer att argumentera för den sociala modell som vi i Europa vill ha, som naturligtvis är en kombination av fria marknader och sociala trygghetssystem.
Eftersom vi tycker att Lissabonstrategin är viktig och särskilt betonar dels långsiktig uthållighet i offentliga finanser, utifrån de så kallade Stockholmsprinciperna, dels sysselsättningsmålen var detta en huvudpunkt på vårt informella Ekofin i Göteborg. Jag hade vid det tillfället bett Stephen Nickell, brittisk ekonom med stor kunskap inom arbetsmarknadspolitiken, och Joaquín Almunia att utveckla hur man kan hantera krisen och långsiktigt öka sysselsättningen. Det sammanhänger med att vi naturligtvis kan ha en hög ambition när det gäller produktivitet och konkurrenskraft i jämförelse med USA, men har vi inte hög sysselsättning klarar vi inte de bredare målen för hur vi vill att ett samhälle ska fungera.
Det är därför naturligtvis viktigt att vi i det fortsatta arbetet - det är jag övertygad om kommer att bli fallet - betonar vikten av att både hinna i kapp vad det gäller produktivitet och höja sysselsättningsnivån i Europa. När stora grupper i Europa står i utanförskap utanför arbetsmarknaden är det naturligtvis ett betydande socialt problem.
Nu räknar vi med att under våren till att börja med få kommissionens rapport där man stämmer av processen kring Lissabonprocessen och den vismansrapport som jag nämnde. Vi har redan haft en första diskussion, vid lunchen på Ekofin i tisdags, om hur arbetet ska bedrivas vidare. Frågorna kommer sedan tillbaka till vårtoppmötena och kommer att bli en stor, tung och viktig punkt i arbetet under det spanska ordförandeskapet.