den 7 majInterpellation 2003/04:482 av Lennart Beijer (v) till miljöminister Lena Sommestad om ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät<a name="Temp"></a>Regeringen har i proposition 2003/04:136 Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät i sin helhet föreslagit inskränkningar i äganderätten för att forcera hinder för utbyggnaden av master och basstationer. Motivet anges som angeläget allmänt intresse för att bygga ut 3 G eller UMTS. Hittills har utbyggnaden säkrats via frivilliga överenskommelser, så kallat nyttjanderättsavtal, mellan markägare och teleoperatörer. Det finns en befogad oro bland allmänheten för den alltmer forcerade utbyggnaden av mobiltelefonnätet. Både enskilda och kommuner vill av försiktighetsskäl skapa zoner där master och strålning inte ska förekomma. Miljöbalkens försiktighetsprincip ska skydda oss mot misstag som grundar sig på okunskap och bristande erfarenhet. Vi anser att i relation till utbyggnaden av basstationer och master finns det forskning som talar för att försiktighetsprincipen är ytterst angelägen. Regeringens förslag till att då inskränka fastighetsägarens rätt att neka upplåtelse av mark är att allvarligt köra över människors vilja och underkänna deras oro. Det är särskilt allvarligt då alltfler rapporter visar på att strålningen från basstationer och master påverkar den mänskliga organismen. Vi vet av erfarenhet att dagens kunskap ofta inte är morgondagens kunskap, vilket i enskilda fall fått katastrofala följder. Riksdagen och regeringen har ett långsiktigt ansvar som inte löses genom en strutspolitik där människors och kommuners oro ska ignoreras eller betvingas genom minskad bestämmanderätt.Min fråga till statsrådet är därför:1.	Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att minska oron hos de drygt 200 000 människor som på olika sätt känner sig hotade av 3 G masternas placering? 2.	Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att öka tillämpningen av försiktighetsprincipen vid införandet av elektroniska kommunikationsnät?

Interpellation 2003/04:482 av Beijer, Lennart (v) ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät

Video


Fru talman! Lennart Beijer har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att minska oron hos de drygt 200 000 människor som på olika sätt känner sig hotade av 3 G-masternas placering. Dessutom frågar Lennart Beijer om jag avser att vidta några åtgärder för att öka tillämpningen av försiktighetsprincipen vid införandet av elektroniska kommunikationsnät.
Regeringen är väl medveten om människors oro i fråga om eventuella hälsoeffekter av exponering för elektromagnetiska fält. Berörda myndigheter, däribland Statens strålskyddsinstitut, SSI, och Post- och telestyrelsen har därför stärkt sin informationskapacitet gentemot allmänhet och beslutsfattare. I dag kan till exempel den som är intresserad snabbt få information från PTS om vilka sändare, med sändningstillstånd, som finns inom ett kvadratkilometerstort område. SSI har också startat ett riskkommunikationsprojekt rörande mobiltelefoni.
Beträffande den andra frågan som Lennart Beijer berör, om jag avser att vidta några åtgärder för att öka tillämpningen av försiktighetsprincipen vid införandet av elektroniskt kommunikationsnät, vill jag säga att all verksamhet som kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön omfattas av miljöbalkens försiktighetsprincip. Även om till exempel basstationer inte omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken har kommunen, i sin egenskap av tillsynsmyndighet, möjlighet att ingripa om det skulle visa sig att elektroniska kommunikationsnät kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön. Dessutom finns det en motsvarande försiktighetsprincip i strålskyddslagen som verksamhetsutövare har att följa och där SSI är tillsynsmyndighet. Jag anser därför att det finns tillräckligt stöd i lagstiftningen för att tillämpa försiktighetsprincipen. Sverige följer dessutom EU:s rekommendationer om referensnivåer när det gäller exponering av elektromagnetiska fält.
Eftersom den samlade internationella forskningen i dag inte kan finna några samband mellan hälsoeffekter och exponering av strålning från systemen för mobiltelefoni, om man inte överskrider rekommenderade referensvärden för exponeringsnivåer, kan jag dock inte vidta några ytterligare åtgärder utan hänvisar till de tillsynsbestämmelser som finns i miljöbalken och de åtgärder som har vidtagits av tillsynsmyndigheterna.
Jag vill understryka vikten av en trovärdig och konsekvent politik till skydd för miljö och hälsa. Sverige hör till de länder som har kommit längst i Europa när det gäller att skydda människor från allvarliga hälso- och miljörisker i form av kemikalier, bekämpningsmedel, joniserande strålning, etcetera. Grunden till vår framgång ligger i att vi alltid - i konfrontation med skeptiker och mäktiga ekonomiska intressen - har kunnat försvara vår politik med väl underbyggda, vetenskapligt baserade argument. Vi måste arbeta på detta sätt även när det gäller icke-joniserande strålning.
Regeringen har valt att ge SSI uppdraget att följa utvecklingen när det gäller elektromagnetiska fält och dess eventuella effekter på människan. Dessutom har Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap i uppdrag att bevaka forskningen som rör elöverkänslighet. Regeringen har också nyligen givit Vetenskapsrådet i uppdrag att utarbeta en analys över forskningen om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält samt värdera den nationella forskningens kvalitet och inriktning i ett internationellt perspektiv. Rådet ska också mot bakgrund av analysen bedöma behovet av nationell forskning inom området samt ge förslag till inriktning av den nationella forskningen. Detta ska ske i samråd med berörda forskningsfinansiärer, myndigheter och branschföreträdare. Uppdraget ska redovisas senast den 1 november 2004.
I Sverige bedrivs forskning på området både vid Chalmers tekniska högskola och vid Uppsala universitet. Inom EU pågår flera forskningsprojekt. Till exempel är två stora projekt på gång som rör bland annat riskkommunikation och olika frågeställningar om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält. Jag kan även nämna att Världshälsoorganisationen, WHO, sedan 1996 har ett internationellt projekt om elektromagnetiska fält och eventuella effekter på hälsa och miljö.
I den proposition som Lennart Beijer hänvisar till har regeringen föreslagit att ledningsrättslagen justeras till den tekniska utvecklingen. Avsikten är att jämställa olika tekniker med varandra i syfte att uppnå likabehandling mellan dem.
Det är viktigt att lagstiftningen följer teknikutvecklingen. I debatten framstår det ibland som om markägarna körs över av staten. Så är det inte. Frivilliga överenskommelser är fortfarande den väg som ska tillämpas så som alltid då master ska placeras. Möjligheten med ledningsrätt är endast en sista utväg för att kunna bygga sammanhängande nät, oavsett om det gäller kablar och fibrer i marken eller trådlösa nät. Ledningsrätten upphäver inte den kommunala bygglovsprocessen. Operatörerna måste fortfarande ansöka om och få bygglov beviljat innan masten kan byggas.



Fru talman! Jag tackar miljöministern för svaret. Bakgrunden till interpellationen är dels oron och det folkliga motståndet mot byggandet av 3 G-master i landet, dels förslaget till ny ledningsrättslag som ligger på riksdagens bord. Miljöministern anser inte att den nya lagen kör över markägare och kommuner. Frivilliga överenskommelser med markägarna är fortfarande huvudspåret och ledningsrätten upphäver inte heller den kommunala bygglovsprocessen, säger miljöministern. Det är bra.
Jag gillar ministerns bedömning och jag hoppas att kommuner, länsstyrelser och teleoperatörer förstår vinken. Vi vet ju om att det inte alltid går helt på det sätt som vi kanske skulle önska oss.
Förslaget till ledningsrättslag är definitivt ingen bra signal för de människor som i dag ser med djup oro på byggandet och placeringen av 3 G-sändare. Jag hade hoppats att regeringen skulle ha tagit större hänsyn. Jag blev rentav överraskad när jag såg att propositionen låg på bordet.
Vi vet att uppåt 500 människor redan flytt strålning till torp och husvagnar. Vi vet att 200 000 eller flera är berörda av elektromagnetiska fält och strålning från sändare. Jag ser risker för att teknikutveckling och teknikutbyggnad hindras på vägen om man går för fort fram och inte tar hänsyn till den stora oro som finns. Jag tycker exempelvis att regeringen i stället för att lägga fram den nya lagen nu borde intensifiera satsningen på forskningen. Vi vet inte om 3 G-strålning eller annan strålning är farlig och hur farlig den är. Vi vet inte om elöverkänslighet är en godtagbar sjukdom. Det saknas forskning på detta område. Vi vet att det har varit svårt att få forskningspengar till den kritiska forskningen på området.
Jag tycker också att man skulle haft hårdare regler för hur master ska placeras, alltså hur nära eller hur långt ifrån en skola eller en bebyggelse dessa sändare får finnas.
Man borde också hårdare ha analyserat själva gränsvärdena. Om jag förstått saken rätt ligger våra gränsvärden, trots att vi följer någon sorts regler - om det är EU-regler eller andra vet jag inte - väldigt högt jämfört med andra länder. Om vi säger att en strålning på 10 watt per kvadratmeter godkänns i Sverige godkänns endast 0,1 watt per kvadratmeter i länder som Italien och Schweiz.
Det finns också ett krav från PTS om att vi ska ha en stark pilot- eller tjänstesignal i Sverige, medan till och med operatörerna själva säger att en lägre nivå på pilot- eller tjänstesignalen, alltså mindre krav på styrka, skulle innebära att man definitivt kunde ha mycket färre master ute i naturen.
Det borde naturligtvis också ställas krav på gemensamt nät i glesbygden. Här har jag till min fasa upptäckt att motståndare till gemensamt nät är Telia, Tele 3, vilket givetvis på sätt och vis är förklarligt eftersom man har 80 % av marknaden. Men det är inte mindre ledsamt för det. Nog borde väl gemensamma nät på landsbygden vara naturligt.



Fru talman! Låt mig först säga beträffande de gränsvärden som gäller i Sverige att de bygger på EU:s rekommendationer om gränsvärden, som i sin tur bygger på Världshälsoorganisationens rekommendationer. Länder som Italien avviker genom att i vissa fall, till exempel i fråga om antenner, ha ett betydligt lägre gränsvärde, men detta motsvaras inte av någon ordentlig vetenskaplig värdering och det motsvaras heller inte av skarpare bestämmelser när det gäller exempelvis mobiltelefoner. Vi anser att det är viktigt att vi har en god vetenskaplig grund när vi sätter våra gränsvärden, och här ligger vi precis i linje med de gränsvärden som sätts internationellt.
När det gäller ledningsrättslagen kan vi ha olika uppfattning om när den bör införas. Visst inser även regeringen att för alla dem som är oroliga skickar detta en signal om att det är fråga om ytterligare ett steg som visar att vi är beslutna att bygga ut 3 G-nätet i Sverige. Men vi ska komma ihåg att ledningsrätt är en form av lagstiftning som vi redan i dag har för olika typer av infrastruktur. Ledningsrätt har redan utnyttjats även för nät av det här slaget, till exempel för olika typer av master. Det har dock rått en viss osäkerhet om det också gäller den här typen av kommunikation, och därför har regeringen velat klarlägga att så är fallet.
Samtidigt har vi kunnat tillmötesgå ett av de krav som Lennart Beijer tar upp, nämligen att vi i högre grad vill se en lokalisering av antenner till samma mast hos operatörerna. Operatörerna har inte medverkat till detta på ett bra sätt, precis som Lennart Beijer påpekar. I den nya ledningsrättslagen justerar vi nu lagen så att det blir möjligt för fler operatörer att samutnyttja den infrastruktur som används för elektroniska kommunikationer.
Efter den nya lagändringen kan Lantmäterimyndigheten i ett ledningsrättsbeslut föreskriva att annan operatör kan dra fram och använda ledning som ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål inom det utrymme som upplåts med ledningsrätt. Avsikten är att motverka att parallella kommunikationsnät byggs ut. Också detta är från vår sida en tydlig markering av hur vi vill se nätens fortsatta utbyggnad.
När det gäller forskning vill jag än en gång understryka att regeringen nu satsar mycket hårt på det området. Inte minst vill vi få en översyn av hur den nationella forskningen ser ut och bör utvecklas. Sverige bör, som en ledande nation på IT-området, naturligtvis ha en ledande roll också i forskningen kring riskerna med elektromagnetiska fält. I den frågan är vi alltså helt eniga.
Jag tror att det absolut viktigaste för oss är att visa att vi satsar på forskning, att vi är intresserade av kunskap och att vi justerar våra ställningstaganden ifall vetenskapliga resultat ger oss skäl att göra det. Som Lennart Beijer säkert känner till gick SSI ut i våras och kommenterade hur man ansåg att vi borde använda försiktighetsprincipen när det gäller mobiltelefoner, men att man däremot, baserat på vetenskapligt underlag, vidhåller synen på antenner och master. Den tryggheten ska våra medborgare känna. Vi ska också satsa på information, öppenhet och kommunikation om de risker som kan finnas med den här nya tekniken.



Fru talman! Det var bra att miljöministern strök under vikten av gemensamt nät i glesbygden, och jag hoppas att vi också kan få det. Det gör ju inte saken bättre om olika operatörer ska ha egna nät och stolpar.
Vad gäller gränsvärden förstår jag att det är fråga om EU:s rekommendationer. Men det har blivit mer och mer diskutabelt huruvida vi hamnat rätt, i detta fall huruvida EU hamnat rätt, och såvitt jag förstår har merparten av staterna i EU lägre gränsvärden.
Jag tror att det av någon anledning är Sverige och Finland som ser till att hålla det höga gränsvärdet på 10 watt per kvadratmeter, men jag kan naturligtvis ha fel. Det finns emellertid flera länder som ligger på låga gränsvärden - till och med lägre än 0,1 watt per kvadratmeter. Det innebär att om man har så många olika gränsvärden borde både EU och andra vara intresserade av att verkligen gå till botten med detta. Värdet kanske är för högt. Vi kanske borde få ned det ordentligt och på det sättet undvika en mängd andra problem.
Jag välkomnar att miljöministern och regeringen vill satsa mer på forskningen. I det sammanhanget är det viktigt att man då verkligen förstår att just vad gäller elöverkänslighet finns forskare med olika åsikter. Det finns de som ser mycket allvarligt på elöverkänsligheten, medan andra - än så länge i alla fall - inte tycker att det är något stort problem utan i stället menar att människor är sjuka på annat sätt. Det vore naturligtvis bra för oss alla att få klart besked om vad elöverkänslighet egentligen är för något. Därför hoppas jag verkligen att även de kritiska forskarna, vilka trots allt är en handfull, kan vara med på ett hörn.
Det finns en sak till som jag tycker är viktig att framhålla. Jag har full förståelse för att både ministern och regeringen som sådan lutar sig mot sina experter. Man har tillsatt SSI och PTS att sköta många av de här frågorna, eftersom knappast ens en politiker på regeringsnivå kan hålla reda på allt. Det är svårt med de olika teknikerna.
Här har vi alltså en allvarlig fråga som håller på att gå överstyr. Jag har svårt att acceptera att människor bor ute i skogarna för att hålla sig borta från strålning. Jag har också svårt att acceptera att människor blir sjuka och inte kan få hjälp för att detta inte är klassat som sjukdom. Även om man har full förståelse och respekt för tekniken tycker jag att man i det läget måste peka med hela den politiska handen och säga att nu vill vi ha en lösning på detta. I det sammanhanget är det väl också lite besvärande att vi i stället för de åtgärderna går före med en ny ledningsrättslag.



Fru talman! Låt mig först ta upp gränsvärdena. Sverige har, liksom de flesta länder i EU, de gränsvärden som rekommenderas av Världshälsoorganisationen. Världshälsoorganisationen arbetar nu för att också harmonisera standarder, mätmetoder, exponeringsnivåer och så vidare, samt med information till allmänheten över världen för att vi inte ska få problemet med olika värden. Sverige avviker inte här. Tvärtom ligger vi där flertalet länder ligger, och vi följer de internationella rekommendationerna.
Samtidigt kan man fråga sig om vi inte ändå, för säkerhets skull, skulle kunna sänka våra gränsvärden. Även här tycker vi att det är viktigt att följa praxis för hur vi sätter gränsvärden. Ett gränsvärde, vad som är ett gränsvärde, ska ha en meningsfull innebörd. Vi ska inte av politiska skäl ändra gränsvärden när vi inte kan påvisa hälsoeffekter som gör det motiverat. Däremot tror jag att det är väldigt viktigt att vi på alla sätt försöker minimera strålning, och det arbetar också Strålskyddsinstitutet med. Det handlar om att man på det här området, som på alla andra, alltid försöker minimera strålningen.
Vi vet av många undersökningar som Statens strålskyddsinstitut har gjort av strålningsförhållanden kring mobiltelefonmaster att strålningsstyrkan är mycket mycket låg ett tiotal meter från antennerna på en mobiltelefonstation. För en högt placerad antenn kan högsta värde på marknivån uppgå till kanske en tiondel av gränsvärdet. I många fall där människor har varit oroade har strålningsstyrkan varit mindre än en tusendel av gränsvärdena, och i många av de fall där master och deras placering överklagas rör det sig om människor som är oroliga fastän de bor flera kilometer därifrån.
Det är alltså viktigt att alltid minimera strålningen, men samtidigt är det viktigt att hålla en klar kurs i det här om vi ska ha en trovärdighet i vårt arbete.
När det gäller forskningen ska naturligtvis alla forskare komma till tals, men det är också viktigt att regeringen bygger sina bedömningar på en samlad forskning. Vi kan inte ändra miljöpolitiken eller våra bedömningar på grundval av några få forskare som inte har fått stöd av ett större antal forskare i forskarsamhället. Just därför är det så viktigt att vi nu är på väg att få ytterligare studier där en hel del av de resultat som har presenterats prövas. Vi har till exempel mycket omdiskuterade och uppmärksammade resultat som handlar om mobiltelefoner och blod-hjärn-barriären. Detta upprepas nu av andra forskare, och det är det vi behöver, ytterligare forskning. Men jag ska inte som minister välja vilka forskare jag ska tro på och plocka ut några som inte i forskarsamhället i stort har kunnat få stöd för sina resultat och påvisa att de faktiskt stämmer.
Vi måste, slutligen, väga olika intressen mot varandra. Då måste vi också se till att vi har rimliga skäl, och det är så vi försöker arbeta och också måste arbeta på det här området när det gäller strålning. Elkänslighet är till exempel ett område som tas på allvar. Det är socialministern som är ansvarig. Man har möjlighet att till exempel få hjälp med elsanering av sitt hem och så vidare. Men vi måste också från myndigheters och andras sida kunna säga att när det gäller en mast på flera kilometers avstånd kan vi inte på något rimligt sätt visa att strålningen eller fälten därifrån kan vara skadliga. Då är det faktiskt andra åtgärder som är mer angelägna. Det handlar kanske om TV-apparater och annan elektrisk utrustning som vi har inomhus. Men här tar vi vårt ansvar, och här har kommunerna möjlighet att hjälpa enskilda. Och självklart ska vi också på det här området fortsätta vår forskning.



Fru talman! Jag gillar nog, som sagt var, miljöministerns anslag i debatten en hel del, och jag känner förtröstan på ett antal områden. Jag tror ändå att den skönhetstävling, den upphandling vi hade, som PTS genomförde när det gällde 3 G-konstruktioner lite grann styr farten i utbyggnaden. Man är inte riktigt nöjd med att det tar sådan tid och att det är sådant motstånd. Man vill att det ska vara lite enklare att komma framåt eller, rättare sagt, operatörerna har väl krävt det av PTS. Men faktum är att vi redan har en 72-procentig täckning eller någonstans däromkring. Att då stressa fram de här ytterligare 20 procenten med beslut som vi inte riktigt är nöjda med känns inte riktigt bra. En fråga som då kommer upp är naturligtvis denna pilot- eller tjänstesignal där tydligen PTS har ställt krav på att den ska vara ganska hög. Men egentligen skulle den inte behöva vara så hög, och det skulle i sin tur antagligen minska antalet sändare på landsbygden.
Jag vill slutligen bara ta upp en annan fråga som har med strålning att göra.
Det har kommit till min kännedom att man i någon kommun har börjat med UV-bestrålning av dricksvatten. Man ersätter då klor med UV-strålning, helt enkelt. Det finns vetenskapsmän även på det här området som vill säga att vi hittills bara har kunnat bestråla kryddor, men även vatten är ju livsmedel. Såvitt jag begriper finns det frekvenser också i vatten, och påverkar man dem med för mycket strålning får man ned så låga frekvenser att det till och med kan börja diskuteras om det inte påverkar hälsan hos människor.
Jag skulle naturligtvis bra gärna vilja veta om miljöministern vet någonting om detta.



Fru talman! Låt mig först avsluta vår debatt om master och den oro som människor runtom i landet känner för detta. Jag menar att vi måste dra en väldigt viktig lärdom av den process som vi har varit igenom. Det handlar naturligtvis om att det, när vi introducerar en ny teknik, ibland är svårt att veta vilken teknik som människor känner oro för och vilken teknik som man kan introducera ganska problemfritt.
Vi har haft master i Sverige under lång tid, inte minst TV-master, som inte har orsakat någon egentlig oro. Men i ett sådant här fall, när man gör en stor utbyggnad, är det viktigt att vi har en beredskap för att kunna kommunicera och förklara och redogöra för varför vi gör som vi gör, vilka risker vi ser och hur vi gör våra bedömningar. Här tror jag att vi har mycket att lära inför kommande introduktioner av ny teknik.
Vi kan se att i andra länder är det andra typer av teknik som vållar stor oro utan att det egentligen går att påvisa vetenskapligt att det är stora hälsorisker. Och det finns andra tekniker som införs och som faktiskt innebär stora hälsorisker som ingen människa oroar sig för. Jag tror att det är viktigt att vi politiker försöker hålla en bra linje i det här men också att vi har en ödmjukhet och en öppenhet inför nya forskningsresultat och att vi för ut dem till människor.
UV-strålning av vatten är en ny uppgift för mig. Jag känner inte till detta. Om så är fallet är det självklart någonting som våra tillsynsmyndigheter har anledning att se på. Jag ska gärna ta med mig den frågan tillbaka och se om det är någon som känner till att det faktiskt förekommer och i så fall om det har föranlett någon åtgärd eller kommentar från våra myndigheters sida.
