läraryrkets attraktivitet

Herr talman! Camilla Sköld Jansson har frågat statsrådet Hans Karlsson dels om regeringen i år avser att presentera förslag som stärker yttrandefri- heten för privatanställda, dels om det planeras initia- tiv som syftar till att offentliga arbetsgivare ska ta ett större ansvar än i dag för att yttrandefriheten stärks i praktiken. Interpellationen har överlämnats till mig. Jag håller naturligtvis med Camilla Sköld Jansson om att yttrandefriheten är av största vikt, såväl i ar- betslivet som i samhället i övrigt. Yttrandefriheten är ett fundament i det demokratiska samhällskicket, och den måste vi självfallet alltid värna. Men man får inte heller glömma bort att det faktiskt redan i dag finns ett mycket starkt skydd för de enskildas yttrandefri- het; en frihet som den enskilde självfallet har också i egenskap av arbetstagare. I regeringsformen finns ju regler som anger att varje medborgare gentemot det allmänna är garanterad yttrandefrihet. Yttrandefrihe- ten är också en av de rättigheter som Europakonven- tionen garanterar. Ett särskilt starkt skydd för de enskildas yttrandefrihet finns också i tryckfrihetsför- ordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Dessa båda grundlagar innehåller bestämmelser om meddelarfri- het. Den friheten innebär att alla medborgare har rätt att lämna uppgifter till massmedier utan att kunna straffas för det. De har också rätt att vara anonyma. Jag vill alltså särskilt betona att även anställda i privat verksamhet har meddelarfrihet. Det skydd som grundlagarna ger för yttrande- och meddelarfriheten innebär också att det allmänna i egenskap av arbetsgivare inte får säga upp eller om- placera sina arbetstagare med anledning av att de utnyttjat nämnda friheter. Jag kan i och för sig kon- statera att när det gäller privatanställda så finns det inte något tydligt lagfäst skydd för deras yttrandefri- het mot sådana ingripanden från arbetsgivaren. Den här frågan har också diskuterats i olika sammanhang. Som Camilla Sköld Jansson nämner utreddes för inte så länge sedan förutsättningarna att stärka de priva- tanställdas yttrandefrihet. En utredare presenterade i februari 2001 ett lagförslag av arbetsrättslig karaktär. Emellertid var kritiken från remissinstanserna av så allvarlig art att det inte ansågs möjligt att gå fram med en proposition i enlighet med utredarens förslag. Att frågan om att helt jämställa privatanställda med offentliganställda i nu aktuella hänseenden är ytterst komplex bekräftas av det förhållandet att även två parlamentariska utredningar under 1980- och 1990-talen har misslyckats med att lösa den uppgif- ten. Erfarenheterna visar alltså att det inte är en all- deles lätt uppgift att stärka de privata arbetstagarnas yttrandefrihet. Men jag är naturligtvis överens med Camilla Sköld Jansson om att så ska ske, antingen genom lagstiftning eller på något annat sätt. Rege- ringen arbetar därför vidare med frågan. Arbetet med att finna en lösning är förstås prioriterat men min bedömning är att det inte i år kommer att läggas något förslag som stärker de privatanställdas yttrandefrihet. När det gäller de offentliga arbetsgivarnas ansvar såvitt avser yttrandefriheten vill jag framhålla att dåvarande statsrådet Britta Lejon år 2000 tog initiativ till kampanjen Öppna Sverige. Syftet var att verka för större öppenhet och insyn i den offentliga sektorn. Jag bedömer att kampanjen, som pågick till 2002, fyllde sitt syfte. Den bidrog till att på bred front öka medvetenheten inom statliga myndigheter, kommuner och landsting om värdet av en öppen granskning och fri diskussion om förhållandena på arbetsplatsen. Rådet för Öppna Sverige presenterade i sin rapport Öppna Sverige - för en öppen och offentlig förvalt- ning ett antal förslag som syftade till att förbättra tillämpningen av offentlighetsprincipen inom den offentliga sektorn, sprida kunskap och medvetenhet om öppenhetsfrågor i samhället samt skapa engage- mang och debatt för en större öppenhet på arbetsplat- serna i den offentliga sektorn. Myndigheterna lyder under regeringen, men det är den enskilda verksledningen som själv har att svara för att gällande lagstiftning efterlevs på alla håll inom myndigheten. Däremot tar regeringen ett övergripan- de ansvar för förhållandena inom förvaltningen. I fråga om yttrandefriheten kommer detta till uttryck i de utbildningar som Regeringskansliet kontinuerligt bedriver för ledamöter i myndighetsstyrelser och för verkschefer. Detsamma sker i de chefsutbildningar och handläggarutbildningar som Statens kvalitets- och kompetensråd bedriver på regeringens uppdrag. Mot denna bakgrund anser jag att det för närva- rande inte krävs några ytterligare åtgärder från rege- ringens sida när det gäller de offentliganställdas möj- ligheter att utnyttja sin yttrandefrihet. Jag vill slutligen framhålla att jag anser att det är angeläget att frågor kring vår omistliga yttrandefrihet debatteras. Att diskutera möjliga vägar att ytterligare befästa yttrandefriheten är ju faktiskt också ett sätt att värna den. Därför vill jag avsluta med att säga att jag är tacksam för det tillfälle till diskussion i denna fråga som Camilla Sköld Jansson har möjliggjort.

Herr talman! Jag vill instämma i att redan det faktum att man diskuterar yttrandefriheten är ett sätt att värna densamma. Sedan behövs det ju handling också. Den här interpellationen handlar i första hand om yttrandefriheten för anställda och inte om yttran- defriheten på Regeringskansliet som en lokaltidning hemma hade hoppats på med anledning av EMU- debatten. Men det kanske vi kan ta en annan gång. När det gäller yttrandefriheten på arbetsplatsen är vi från Vänsterpartiets sida bekymrade över att det händer så lite. Om man läser interpellationssvaret bekräftar det vår oro. Det verkar som om de här frå- gorna har hamnat på undantag. Egentligen får vi inte se något pågående arbete från regeringens sida. Det är inte heller riktigt enkelt att ta del av hur regeringen ser på problemen. I svaret får vi ingen vägledning kring vad regeringen tycker är viktigt. Ett exempel är att en del av den allvarligaste pro- blematik vi har nu är den privata arbetsmarknaden. För privatanställda saknas det faktiskt lagskydd för yttrandefriheten. Där är det arbetstagarens lojalitet med arbetsgivaren som kommer i första rummet. Det beskriver statsrådet med formuleringar som att även anställda i privat verksamhet har meddelarskydd - och det stämmer ju - och att man i och för sig kan konstatera att det inte finns något tydligt lagfäst skydd mot att arbetsgivaren säger upp eller omplace- rar en anställd som utnyttjat yttrandefriheten. Det känns som om statsrådet inte riktigt tycker att det här är så stora problem. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är ju att säga att det faktiskt är så att det inte finns något skydd. Om man riskerar att bli upp- sagd om man yttrar någonting har man inte yttrande- frihet. Det här gör i kombination med en ökande andel otrygga visstidsanställningar att vi får en tyst arbetsmarknad. Uttrycket hälsan tiger still passar inte in här utan det är faktiskt raka motsatsen. Därför vore det bra om statsrådet ville förtydliga hur regeringen ser på behovet av att stärka de priva- tanställdas skydd. Är det tillfredsställande med gäl- lande ordning? Är det därför vi inte kan få något konkret svar på när en lagstiftning kommer annat än att den åtminstone inte kommer inom det närmaste året? Min andra fråga gäller de anställda i offentlig verksamhet som privatiseras. Där är det ju så, trots lex Sarah, att en anställd som bedriver samma arbete och har samma ansvar inte kan berätta om allvarliga missförhållanden i verksamheten när verksamheten går över till entreprenad. Hur ser regeringen på det? Kan man tänka sig att regeringen som ett steg på vägen mot att hela arbetsmarknaden får garanterad yttrandefrihet börjar med den del som handlar om att ge de anställda i offentlig verksamhet som har priva- tiserats samma skydd som de i det allmänna? För det tredje undrar jag över regeringens inställ- ning och hur statsrådet menar att det ser ut på arbets- platserna inom den offentliga sektorn. Vår bild är att många, särskilt kvinnor, inte använder sin yttrande- frihet eftersom de inte känner trygghet från arbetsgi- varsidan. Det handlar i stor utsträckning om att che- fer, och också politiker, inte känner till vilka rättig- heter de anställda i offentliga verksamheter de facto har. Därför är min tredje fråga: Menar statsrådet att det är tillfredsställande inom offentlig sektor, högt i tak, att yttrandefriheten fungerar tillfredsställande där och att regeringen därför inte tänker vidta några åt- gärder?

Herr talman! Jag kan hålla med om att det visst finns skäl att stärka yttrandefriheten för privatanställ- da. Jag är dock inte beredd att ge något förslag i dag, eftersom det är just lagstiftningsvägen som är den möjliga. Flera av de här frågorna rör också andra departe- ment, och jag kan inte ge mig in på att här och nu svara på flera olika frågor. Särskilt är det Näringsde- partementet som har hand om frågor som rör arbets- rätten och arbetsmiljön. Men jag håller med om att frågan är mycket viktig hoppas att vi snart kommer att finna en väg som leder till stärkt yttrandefrihet för de privata arbetstagarna. När det gäller de offentliga arbetsgivarnas ansvar för att stärka yttrandefriheten vill jag hänvisa till vad jag tidigare sagt och också tillägga att detta är en fråga för i första hand Gunnar Lund, som är ansvarig minister på området. Jag beklagar att jag inte kan ge ett mer tydligt svar, men jag får hänvisa till det jag sade inlednings- vis.

Herr talman! Det här kanske beskriver orsaken till att det händer så lite i de här frågorna. Slutsatsen av detta måste då vara att regeringen faktiskt måste sätta sig ned och ta ett samlat grepp kring de här frågorna. Jag tycker först och främst att det är anmärk- ningsvärt att det nu är över två år sedan man gjorde den senaste utredningen i denna viktiga fråga utan att någonting har hänt. Det är också anmärkningsvärt att jag som riks- dagsledamot, när jag vill ställa de här viktiga frågorna till ett statsråd, inte ska kunna få svar därför att man hänvisar till olika departement. Det är mycket be- kymmersamt, därför att det är stora problem med offentlig verksamhet, som tyvärr i allt större utsträck- ning privatiseras. Vi har inte klarat ut hur man som anställd ska kunna fullfölja sitt ansvar eller hur man ska kunna tillvarata samhällsintresset så att man har tillräcklig insyn. Det är också mycket bekymmersamt att man på de offentliga arbetsplatserna inte fullt ut tillämpar de lagar och regler som finns. Det finns olika orsaker till det. Men det är allvarligt när man också vet att det är ett jämställdhetsproblem och att det i så stor utsträck- ning är just kvinnor som inte känner till sina rättig- heter och inte vågar använda dem. På den helt och hållet privata marknaden är det arbetsgivarens intresse som är helt överordnat både samhällsintresset och de anställdas intressen. Vad vi från riksdagens håll, till exempel vi i Vänsterpartiet som driver de här frågorna, får efterfråga hos rege- ringen är någon form av samordningsansvar och att regeringen ganska snart presenterar en proposition som tar tag i det här. Som sagt finns det olika delar att börja med. Man behöver inte börja med den svåraste som kanske handlar om hur man täcker in den privata arbetsmarknaden. Men man kan åtminstone ta itu med det problem som är så akut för dagen, det vill säga gränslandet där offentlig verksamhet går över till privat verksamhet.