Länsstyrelsernas övertagande av djurskyddstillsynen

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 18 maj 2010

Interpellation: Länsstyrelsernas övertagande av djurskyddstillsynen

Interpellation 2009/10:341 av Ehn, Tina (mp)

den 23 april

Interpellation

2009/10:341 Länsstyrelsernas övertagande av djurskyddstillsynen

av Tina Ehn (mp)

till jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)

Riksdagen har beslutat att flytta över djurskyddstillsynen från kommunerna till länsstyrelserna. Med färre men större kontrollmyndigheter är tanken att kontrollerna ska bli effektivare och mer likvärdiga över hela landet.

Om man ska döma av uppgifter från Svenska Kennelklubbens (SKK) medlemmar har länsstyrelserna rivstartat. En kennelägare uttrycker det så här: ”Uppfödare runt om i landet är jätterädda för att länsstyrelsen ska komma. De verkar beslagta och göra anmärkningar vid alla så kallade rutinbesök. De ska besöka alla kennlar i hela Sverige.”

Nedanstående är ett axplock vad som hittills skett:

-      Tolv hundar (dvärghundsras) och tio katter, anonym anmälan. Länsstyrelsen beslagtog med polisen hjälp utan att länsstyrelsen varit där och inspekterat. Advokat kopplades in och uppfödaren fick hundarna åter från förvaringen efter knappt tre månader. Förvaringskostnaden på ca 500 000 kronor ska därmed länsstyrelsen stå för. Länsstyrelsen har överklagat att uppfödaren fått hundarna åter, men fick avslag och har nu överklagat att hundägaren inte ska stå för förvaringskostnaderna. Kenneln har tidigare inspekterats av SKK:s kennelkonsulent utan anmärkning.

-      Sex hundar (sällskapshundras + korthårig terrier) och fem till sju katter. Enligt uppgift var inspektionen inte föranledd av djurhållningen utan på grund av bildelar på tomten. Kennelkonsulenterna har besiktat utan anmärkning veckan efter anmälan. Länsstyrelsens personal gick in i bostaden med polis den 4 december när uppfödaren ej var hemma. Polisen beslagtog hundarna den 7 januari. Uppfödaren har ännu ej fått hundarna tillbaka och rekommenderats att begära inhibition.

-      Länsstyrelsen har beslagtagit 10–15 hundar (långhårig terrier) i Dalarna. Hundarna var välskötta, men länsstyrelsen ansåg att uppfödaren hade för många hundar.

-      Uppfödare fick anmärkning på att speciellt sjukrum till hundar saknades ifall någon blev sjuk. Några sådana krav finns inte i bestämmelserna. En annan fick anmärkning för att en hundbur hade dörr.

-      Uppfödare, en äldre dam, hade två gamla hundar som länsstyrelsen kräver ska avlivas på grund av åldern. Uppfödaren anser att de mår bra och besöker kontinuerligt veterinär med dessa.

-      Åtta samojeder omhändertogs i Skåne i slutet av januari i år. Skälen är bristande rastning och att halvvuxna valpar bajsat inne. Vid besiktning av hundarna på det hundpensionat de flyttats till bedöms hundarna vara i god kondition, vara öppna och trevliga och ha fina pälsar. Ägaren tävlar med draghundarna på nationell nivå och hade kvalat till nordiska mästerskapen.

-      Även hästägare har råkat illa ut. En häst, fullt frisk och i god kondition, omhändertogs med motivering att den var smutsig och att stallet var två centimeter för lågt i tak. Polis, som skulle hämta hästen, hade svårt att veta vilken av hästarna med täcken ätandes hö i hagen man skulle ta. I detta fall har en känd hästveterinär engagerat sig och anser att hanteringen och den avlivning, som hotar hästen, är ett rent rättsövergrepp. I det här fallet har länsstyrelsen även anfört att man ville föregripa en eventuell framtida vanvård.

Gott djurskydd värnar vi

Avsikten med denna interpellation är givetvis inte att diskutera enskilda fall. De exemplifierar bara vad som skett sedan länsstyrelserna övertagit djurskyddsansvaret. Vi i Miljöpartiet de gröna är ytterst angelägna om ett gott djurskydd i landet, men också att det måste ske på ett sådant sätt att djurägaren inte känner sig rättslös.

Det som skiljer hanteringen i ovan nämnda fall mot vad som tidigare varit praxis är att djuren inte på något sätt ansetts som vanvårdade. Det har varit yttre betingelser som föranlett omhändertagandena. Dessutom har man anfört skäl som inte har direkt täckning i bestämmelserna – det har varit för smutsigt, hundarna har varit för många eller för gamla. Det har varit ”tyckanden” som föranlett omhändertagandena.

Att flyttas från sin invanda miljö till ett hundpensionat kan vara stressande för hundarna. Att det är traumatiskt för ägaren är givet. Dessutom känner ägarna sig rättslösa. I flera fall har skälen för omhändertagandet ändrats över tid och just det faktum att det finns ett tyckande – inte klara regler – och en snabbhet i hanteringen gör att människor har känt sig utsatta för något man inte kan hantera. Man har i flera av fallen samarbete med SKK:s kennelkonsulenter och veterinär sedan tidigare utan anmärkning. Det finns fall där veterinärer talar om rättsövergrepp.

Att ta djur från sin ägare är en mycket allvarlig åtgärd från en myndighet och får enligt vårt förmenande inte ske om inte djuren är vanvårdade. Att det handlar om mycket känslor är givet, men här finns även stora ekonomiska värden. Det som nu sker har skapat en stor obehagskänsla hos hunduppfödare i landet. Är det min tur nästa gång? Det här skapar även motsättningar mellan djurägare och tillsynsmyndighet, något som inte leder till det positiva klimat som bör finnas. Man vill ju i de allra flesta fall detsamma – att djuren ska ha det bra. Att anföra skäl till omhändertagande som inte djurägaren kan veta att de finns och därmed kan leva upp till skapar en känsla av rättslöshet.

I andra sammanhang samarbetar tillsynsmyndigheten med respektive djurslags egenkontrollorgan. Inom Svenska Kennelklubben finns kennelkonsulenter, vars uppgift är att på ett professionellt sätt bedöma hundhållningen på de kennlar som är anslutna till Kennelklubben. För att få delta i SKK:s verksamhet, till exempel registrering och valphänvisning, krävs att kenneln certifierats på detta sätt. Men det verkar inte som om länsstyrelserna anser att den kontrollen är värd att notera. I flera av fallen ovan hade kenneln fått grönt ljus från SKK.

Det verkar inte heller som om djurens hälsostatus har relevans i sammanhanget. I de ovan anförda fallen fanns intet sådant att anmärka på. Det var andra yttre förhållanden som fällde avgörandet för omhändertagandet.

En jämförelse kan göras med de diskussioner som funnits om för korta båspallar för kor. Här har aldrig omhändertagande av djuren skett av det skälet, inte heller enbart för att djuren varit smutsiga. Inom lantbruket har det varit vanvård av djuren som föranlett så drastiska åtgärder. Man kan undra varför bedömningarna skiljer sig så mellan djurslag.

Eftersom bedömningarna och snabbheten att omhänderta hundar skiljer sig så radikalt från tidigare praxis vill jag fråga ansvarig minister:

Har jordbruksministern tagit initiativ till att djurskyddsförordningar eller andra bestämmelser ändrats så att det motiverar skillnader i länsstyrelsernas agerande jämfört med kommunernas?

Avser jordbruksministern att ta något initiativ som gäller hur egenkontrollen utförs, till exempel länsstyrelsernas samarbete med SKK i det sammanhanget?

Avser jordbruksministern att kontakta länsstyrelserna för att få en diskussion om omhändertagande av hundar och andra sällskapsdjur?