Landgrabbing och matsäkerhet

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 30 november 2012

Interpellation: Landgrabbing och matsäkerhet

Interpellation 2012/13:107 av Linde, Hans (V)

den 9 november

Interpellation

2012/13:107 Landgrabbing och matsäkerhet

av Hans Linde (V)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Världen har nu tre år på sig att nå de åtta millenniemålen. Det första målet är att halvera fattigdomen och den extrema hungern i världen. Det är en enorm utmaning när 1,4 miljarder människor beräknas leva i extrem fattigdom och 900 miljoner människor är kroniskt undernärda. För att dessa mål ska nås krävs stora satsningar på att utveckla jordbruket, inte minst det småskaliga jordbruket, i de fattigaste länderna och att garantera matsäkerheten i syd.

Ett av de stora hoten mot en utveckling av jordbruket och matsäkerheten i syd är så kallade landgrabbing, vilket innebär en orättfärdig handel med jordbruksmark. Landgrabbing är ett växande problem i framför allt Afrika. När företag och enskilda länder med hjälp av utländskt kapital lägger under sig stora markområden berövas fattiga bönder sin mark och därmed sina möjligheter att försörja sig. Bland annat professor Ernest Aryettey vid University of Ghana har kopplat samman landgrabbing med de kraftigt ökande markpriserna i delar av Afrika och de mycket kraftiga ökningarna av matpriser 2007 och 2008. Landgrabbing innebär också att naturresurserna sätts under hård press. När småskaligt jordbruk av livsmedelsgrödor, food crops, ersätts med storskaligt jordbruk av exportprodukter, så kallade cash crops, eller bioenergiproduktion, ökar oftast till exempel konsumtionen av vatten kraftigt.

En sammanställning av forskningen på området, gjord av forskare vid Lunds universitet, visar att landgrabbing är djupt problematisk ur lokalbefolkningens perspektiv. En förklaring till detta är det ojämna maktförhållandet mellan företagen och småbönderna. Det konstaterar Kajsa Johansson, chef för utveckling och policy på Kooperation Utan Gränser i en text på Nordiska Afrikainstitutets forum:

Donors, including Sweden, are constantly bringing up the issue of corruption and weak institutions in the general debate on aid. Weak governance and severe corruption is, for example, a reason why Sweden cut budget support to some countries.

But when it comes to the implementation of laws related to land tenure rights, the optimism with regard to institutions in the same countries, seems endless. This implies that the challenge to guarantee the local populations right to land and that they are not being dispossessed of land, is underestimated by donors in their eagerness to promote investments.

Tyvärr finns det många exempel på hur även svenska aktörer bidragit till landgrabbing. Exempel är bioenergiprojekten Addax Bioenergy i Sierra Leone, Buchanan Renewables Fuel i Liberia och Bagamoyo Ecoenergy i Tanzania. I de första fallen har svenska biståndsmedel kanaliserats genom Swedfund och i det sista fallet har Sida mottagit en ansökan om kreditgarantier. Kritik har även riktats mot Andra AP-fonden för att man bidragit till landgrabbing genom sina placeringar. Andra exempel är Västerås stift, som genomförde omfattande investeringar i företaget Chikweti Forests tallodling i Moçambique, en verksamhet som därefter hårt kritiserats.

Mot bakgrund av det anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att svenskt utvecklingssamarbete inte ska bidra till landgrabbing?

Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att tydliggöra Swedfunds ägardirektiv så att bolaget inte fortsätter att göra investeringar som bidrar till landgrabbing?

Vilka internationella initiativ avser statsrådet att ta för att förhindra att landgrabbing hotar matsäkerheten?