Ländernas självbestämmande angående GMO

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

den 20 oktober

Interpellation

2010/11:16 Ländernas självbestämmande angående GMO

av Jens Holm (V)

till landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C)

Genmodifiering är en relativt ny teknik som vi ännu vet mycket lite om. Tekniken innebär att man förändrar växters, djurs eller mikroorganismers ärftliga egenskaper med hjälp av konstgjorda dna-sekvenser. I dag används GMO främst i Nord- och Sydamerika och då i soja, majs och bomull. I övriga världen är odlingen mycket begränsad på grund av den stora osäkerheten kring riskerna.

För att ett medlemsland ska få odla GMO inom EU krävs tillstånd. Först ska GMO-grödan riskbedömas av den europeiska livsmedelsmyndigheten Efsa. Därefter ska kommissionen formulera ett beslut som slutligen ska godkännas genom omröstning i en genomförandekommitté.

EU-kommissionen vill nu öppna upp för nationell beslutanderätt så att enskilda medlemsländer själva ska kunna införa begränsningar eller förbud mot GMO – detta även om en gröda har blivit EU-godkänd. Åtgärden får inte stå i strid med EU:s fördrag eller med EU:s internationella förpliktelser, till exempel WTO. Det är i grunden ett bra förslag. Det är bra att medlemsländerna får bestämma själva om de vill ha GMO-grödor eller inte.

Sveriges regering har emellertid ställt sig avvaktande till detta förslag och skriver i en rådspromemoria den 1 oktober 2010 att man vill slå vakt om det internationella regelsystemet för handel såväl som den inre marknadens funktionssätt. Man menar vidare att denna förändring försämrar relationerna med EU:s handelspartner. I en intervju med Sveriges Radio den 27 augusti 2010 sade landsbygdsminister Eskil Erlandsson följande: Är detta förenligt med den inre marknaden? Är detta förenligt med WTO? Han svarade själv på frågorna: Det kan man väl tolka som en negativism, ett hot mot den inre marknaden.

Jag frågar mig varför den borgerliga regeringen har så svårt att respektera enskilda medlemsländers önskan att vidta åtgärder mot GMO. Hur ett medlemsland ska producera sina livsmedel på ett säkert och miljövänligt sätt borde i stor utsträckning kunna bestämmas av medlemslandet självt. Detta om något är en demokratifråga. Av Eskil Erlandssons uttalande framgår det att regeringen vill att den inre marknaden ska överordnas legitima miljö- och folkhälsoinvändningar mot GMO. Det oroar mig.

Vi vet som sagt inte vad GMO innebär för förändringar i naturen, men vi vet att det påverkar ekosystemen i sin helhet. I och med den osäkerhet som finns kring riskerna med GMO bör regelverket för godkännande skärpas och subsidiaritetsprincipen och försiktighetsprincipen gälla.

Regeringen skriver i samma rådspromemoria som tidigare hänvisades till att nuvarande lagstiftning ger ett mycket bra skydd för miljö och hälsa. Jag delar inte denna uppfattning då reglerna kring samexistens och miljöskador är ytterst otillräckliga. Även Riksrevisionens granskning (RiR 2006:31) av Jordbruksverkets hantering av GMO visade på stora brister. Trots detta har den borgerliga regeringen konsekvent tagit ställning för GMO inom EU och vid upprepade tillfällen försökt påtvinga andra medlemsländer att acceptera GMO. Man anger även att man inte har några planer på att införa några nationella förbud mot GMO.

Jag vill mot bakgrund av detta fråga:

1. Varför stöder inte landsbygdsministern och regeringen EU-kommissionens förslag om att ge medlemsländerna mer att bestämma om i GMO-frågan?

2. Är det landsbygdsministerns ställningstagande att frihandel är viktigare än miljö och folkhälsa?

3. Vad avser landsbygdsministern att göra för att ta fram relevanta fakta om genmodifierade mekanismer?