Kunskap om vissa cancerrisker

Herr talman! Jan Lindholm har frågat mig på vilket sätt jag kommer att se till att kunskapen om cancerrisker på grund av skadlig inomhusluft klarläggs. Cancer är en av våra stora folksjukdomar. Kunskapen om vad som orsakar den är otillräcklig i många avseenden. Regeringen har därför kraftigt ökat anslagen för cancerforskning. Regeringen tillsatte också Utredningen om en nationell cancerstrategi för framtiden (S 2007:10) med uppdraget att utreda vad som kan göras för att så långt som möjligt förhindra att människor insjuknar och dör i cancer samt för att förbättra kvaliteten i omhändertagandet av patienter med cancersjukdom. Utredningen överlämnade i februari 2009 sitt betänkande En nationell cancerstrategi för framtiden (SOU 2009:11) till Socialdepartementet. Enligt betänkandet kommer antalet patienter med cancersjukdom att fördubblas fram till år 2030. I betänkandet föreslås en strategi för den framtida cancervården i Sverige med en rad olika förslag på hur landsting och regioner på ett resurseffektivt sätt kan möta den utmaning för vården som den stora framtida ökningen av antalet cancerfall innebär. En viktig del av utredningens förslag handlar om att förebygga att människor insjuknar i cancer. Utredningen föreslår att Sverige gör en satsning på starka och kreativa miljöer för framgångsrik kunskapsbildning och kunskapsspridning inom cancerområdet de kommande 10-15 åren. Regeringen har föreslagit riksdagen i budgetpropositionen för 2010 att totalt 227 miljoner kronor avsätts under perioden 2010-2012 för att förverkliga en nationell cancerstrategi med utgångspunkt från utredningens förslag. Regeringen anser att förslaget att utveckla regionala cancercentrum är det strategiskt och långsiktigt viktigaste förslaget för cancervården i ett framtidsperspektiv, eftersom det på ett konkret sätt avser att stärka kunskapsbildning och kunskapsspridning i cancervården. Förslaget är också viktigt eftersom det syftar till att olika delar av cancervården ska förbättra sin samverkan för att kunna hantera den ökning av cancerincidens och cancerprevalens som väntas. Regeringen anser att dessa områden måste stärkas för att alla i Sverige ska kunna få en likvärdig cancervård av hög kvalitet oavsett bostadsort. Ett annat mycket viktigt område är att öka kunskapen om vad som orsakar cancer och vad vi kan göra för att i största möjliga utsträckning undvika att vi insjuknar i cancer. En del av den satsning som regeringen beslutat om kommer att avsättas för att genomföra utredningens förslag i dessa delar. I fråga om cancer och kunskapsutvecklingen kring denna är detta de satsningar som ligger inom Socialdepartementets område. Inom andra departement har man också berett frågor som gäller kunskapsutvecklingen inom cancerområdet, även inomhusluftens betydelse för denna. Vetenskapsrådet fördelade för 2008 totalt 53 miljoner kronor i stöd till forskning inom cancerområdet. Vetenskapsrådet ger bland annat stöd till epidemiologiska studier som syftar till att förstå varför vissa personer har högre eller lägre risk att utveckla cancer i förhållande till vissa miljöfaktorer. Regeringen har också i forskningspropositionen Ett lyft för forskning och innovation (prop. 2008/09:50) föreslagit satsningar på några viktiga strategiska områden, varav cancer är ett. Regeringen föreslog att anslagen för forskning och forskarutbildning till vissa universitet och högskolor bör öka för satsningar på strategisk forskning inom cancerområdet med totalt 70 miljoner kronor under åren 2010-2012. Dessa medel har nu på Vetenskapsrådets rekommendation fördelats till tre lärosäten, Karolinska Institutet, Lunds universitet och Uppsala universitet. Jag vill också nämna att miljöminister Andreas Carlgren i interpellationssvar under 2008 och 2009 har besvarat olika frågeställningar om bland annat fukt, mögel och radon i byggnader och deras hälsopåverkan för människor. I en av interpellationerna togs frågor upp som har nära anknytning till dem som ställs nu, bland annat frågan om att initiativ skulle tas till en särskild undersökning på personer som arbetat i en specifik byggnad och som antogs ha drabbats av cancer på grund av en ohälsosam inomhusmiljö. Miljöministern informerade om det omfattande arbete som pågår med att klarlägga eventuella samband mellan brister i inomhusmiljön som kan hänföras till planering, byggnader och förvaltning av byggnader och negativ påverkan på hälsan. Det noterades också att brister i inomhusmiljön inte enbart kan hänföras till brister i byggnaden. Stor betydelse för inomhusmiljön har också den verksamhet som bedrivs i byggnaderna liksom beteendet hos dem som vistas i byggnaderna. Vidare redovisades att regeringen i den forskningspolitiska propositionen hösten 2008 som prioriterade områden pekar ut forskning om hållbart samhällsbyggande och att en utökad satsning på inomhusmiljön är av stor vikt. Anslagen till Formas, som huvudansvarig för forskning om byggande, ökar med 150 miljoner kronor för 2009-2012 för att bland annat finansiera denna typ av forskning. Miljöministern sammanfattade med att slå fast att det krävs tvärvetenskapliga utrednings- och forskningsinsatser som omfattar en rad discipliner som bygg- och installationsteknik, medicin, beteendevetenskap och ekonomi för att klarlägga eventuella samband mellan brister i inomhusluften och hur detta kan påverka hälsan. Med hänvisning till min redovisning i detta interpellationssvar är svaret på Jan Lindholms fråga att vi i regeringen kommer att fortsätta att bevaka utvecklingen inom detta område.

Herr talman! Först vill jag verkligen tacka socialministern för ett grundligt och mycket innehållsrikt svar. Jag är övertygad om att det finns en väldigt bred uppslutning i vårt samhälle kring åsikten att det är mycket angeläget att söka efter cancerns gåta, som man brukar uttrycka det. Att cancervården också ska ha hög prioritet tror jag också att vi alla är överens om. En cancerstrategi och mer resurser till forskning och till vård för dem som drabbats, säger ministern. Det är inte heller någonting kontroversiellt, utan det tror jag att vi alla kan stå bakom. Jag tycker nog att man kan gratulera ministern till att framgångsrikt ha lyft fram de här frågorna i den kamp som jag antar att det måste vara inom regeringen att tillfredsställa alla de olika krav som finns när man ska fördela de knappa resurser som det ändå alltid handlar om. Min fråga är hur det står till med viljan att fokusera på sambanden mellan cancer och den ohälsosamma inomhusmiljön. Jag har mycket riktigt, som ministern påpekar, fått svar från miljöministern tidigare i frågor som tangerar området. Det arbete som miljöministern då hänvisade till har resulterat i ett par rapporter från Boverket. Men jag tycker inte att man hittar särskilt mycket i dem. Jag har letat men tror knappt man hittar ordet cancer i Betsyrapporterna. Genom att jag ställer frågan till ministern med ansvar för vård hade jag tänkt mig att jag på det sättet kanske skulle kunna få en lite annorlunda diskussion. Min direkta fråga till ministern är om man har för avsikt att se till att cancerrisken som specifikt går att hänföra till inomhusluft och inomhusmiljö ska kartläggas. Det betyder inte att jag på något sätt motsätter mig de paket som ministern redovisar. Jag tycker att det är jätteviktigt att vi satsar generellt och brett på området. Jag vill redogöra för varför jag frågar om just detta specifika. Det finns en skolbyggnad i Sverige där i genomsnitt en lärare per år drabbas av cancer. Av dem som arbetat i en speciell korridor har 40 procent nu diagnosen cancer eller har haft diagnosen cancer, eftersom tio av dem redan har dött. När man river väggar och golv i byggnaden hittar man en svamp som heter stachybotrys som man vet producerar ett toxin som är cancerogent. Man vet att den är farlig att inta till exempel via födan genom att äta. Man kan undra om lärarna har suttit på sina arbetsrum och ätit. De här toxinerna kan också förekomma i så oerhört små partiklar att de svävar nästan konstant i luften, och man andas då lätt in dem. Forskningen om hur farligt det är att andas in detta har knappt börjat ännu. Forskarna kan bara gissa att det rimligtvis är lika farligt att få in det den vägen som via maten. Nu visar rapporten från Betsy som miljöministern hänvisar till att 40 procent av våra skolor i landet har en sådan dålig fukt- och mögelsituation. Enbart i Stockholmsområdet finns det ett tjugotal skolor med sådan inomhusmiljö som nu undersöks där inspektörerna knappt vågar gå in och titta. Det borde ha högsta prioritet att titta på detta om det nu är så att 40 procent av våra skolbarn vistas i skolor där man har en cancerogen inomhusmiljö. Jag vet inte hur det är, men ministerns egna barn kanske dagligen vistas i sådana miljöer. Det är heller inte ett unikt problem för skolmiljöer, utan det finns på många arbetsplatser. Vårt polisväsen har till exempel ett stort antal polishus där man har mycket höga halter av toxinerna i luften, och poliserna har på vissa ställen gått på knäna på grund av det.

Herr talman! Jag vill inleda med att säga att jag är väldigt glad att Jan Lindholm tar upp frågan eftersom den har en stor betydelse. Allt vi kan göra för att öka kunskapen om hur cancer uppkommer och vad som leder till det och allt vi kan göra för att förebygga utifrån det kunskapsläge som ligger för handen är av utomordentligt stor betydelse. Det gäller i första hand rent mänskligt, men det finns naturligtvis också en ekonomisk aspekt på det. På medicinens område handlar den cancerstrategi som är på väg att förverkligas om att ägna sig åt att förebygga och i nästa skede åstadkomma tidig upptäckt. Vi vet att tidig upptäckt gör att ingreppen blir betydligt mindre än annars. Det handlar om att nå nya effektiva behandlingar, nya läkemedel och ytterst när inget har gått patientens väg att förstärka palliativ vård. Här finns en lång kedja av saker som behöver göras. Men det absolut viktigaste, som också understryks, är att förebygga. När sjukdomen inte uppkommer behöver man inte de andra stegen. Det är otroligt komplext. Kunskapsläget är avgörande för att veta vad man bör göra i form av preventiva insatser. Därför är den forskningen av väldigt stor betydelse. Regeringen har, som jag redogjorde för, på flera olika områden satsat ytterligare resurser för att öka vårt kunnande på området. Vi tror att det är av stor betydelse. En ytterligare aspekt på detta är förstås politikens roll i samarbetet kontra forskarsamhället. Hur långt ska politiken gå i att peka ut de problem som vi vill ha lösta och vad är forskarsamhällets ansvar att själv avgöra vad det ska vara utifrån möjligheterna till kunskapsgenombrott och möjligheterna att öka vårt kunnande på olika områden? Regeringen har varit utomordentligt tydlig i forskningspropositionen och sagt att medicinområdet hör till de områden som vi vill se prioriterade. Utöver detta finns, som jag resonerade om tidigare, anslagen till Formas som jobbar med byggnader och sådant som rör det som vi just resonerar om. Här finns både allmänna satsningar och specifika satsningar på området. Jag är förstås väldigt angelägen om att vi genom nya forskningsinsatser vinner ytterligare kunskaper som kan ligga till grund för ett effektivt förebyggande arbete och att vi inte upprepar de misstag som har begåtts i historien. Fortfarande förekommer det, som Jan Lindholm understryker, att byggnader en kort tid efter det att de har invigts måste renoveras för att man använt felaktiga tekniker eller material som gör att de inte blir möjliga för människor att vistas i. Det är extremt viktigt att vi gör rätt från början.

Herr talman! Jag tycker att det är jätteintressant att ministern tar upp kunskapsläget. Hur mycket måste vi forska fram själva i Sverige? Borde vi inte kunna titta i omvärlden? Det här finns på många områden. Jag vet att det finns behandlingar som anses vara evidensbaserade i Tyskland men som man inte får bedriva i Sverige. Likadant finns vid en jämförelse mellan Finland och Sverige, och Sverige och USA, på en del områden behandlingar som är helt okej att bedriva där. Jag roade mig med att titta på den myndighet som kanske motsvarar Socialstyrelsen, fastän de har lite olika strukturer. I USA har man någonting som kallas för United States Environmental Protection Agency som arbetar med det som är någon sorts mellanting mellan sociala hänsyn och miljöhänsyn. På dess hemsida presenterar man den kunskap som anses vara evidensbaserad i USA. Där säger man att detta med att andas in toxiner från stachybotrys är mycket väl känt. Man räknar upp ett antal olika diagnoser där cancer är en, och man specificerar även levercancer som ett problem. Jag tycker att det är lite jobbigt som politiker ibland. Jag slåss ofta mot myndigheter där man hävdar någon sorts svensk egen patent på kunskap när det finns i resten av världen. Man har på amerikanska federala hemsidor presenterar material för den amerikanska medborgaren där han kan gå in och titta vad han ska vara försiktig med, vilka risker som finns och vilken kunskap som finns. Varför har vi inte det hos våra statliga myndigheter? Jag tycker att försiktighetsprincipen och att förebygga är jätteviktigt. Jag brukar ibland säga att Miljöpartiet är det enda seriösa skattesänkarpartiet. Vi är de enda som riktigt på allvar pratar om att förebygga. Om man ska sänka skatten måste man först se till att den kostnad som dessa skattepengar ska användas till sjunker. Det kan man i det här fallet göra genom att förebygga och se till att vi inte vistas i de lokalerna. Annars bygger man när man sänker skatten egentligen bara upp en skuld någonstans. Det kan vara i pengar om man lånar till verksamheten. Men det kan också vara ett berg i form av ett växande vårdbehov, ett vårdunderskott eller andra typer av underhållsunderskott i samhället som är baksidan av skattesänkningen. Om man menar allvar med detta måste man gå till roten och försöka förebygga. Det finns nu en strid i det svenska vetenskapssamhället. Det vet jag. Jag tycker som politiker att man måste se sig om i världen och se vad man säger utanför Sverige och kunna använda det som underlag. Man måste våga vara lite tuff som politiker, sticka ut hakan och säga: Här ska banne mig försiktighetsprincipen räcka. Att man inte blir enig i det svenska vetenskapssamhället ska inte vara ett hinder för politiska beslut. Skadesanerare från olika företag gör undersökningar. Jag ska inte nämna några vid namn, men det finns ett flertal olika företag som gör undersökningar av våra byggnader - speciellt i samband med att de byter ägare. Det tråkiga i sammanhanget är att hyresfastigheter inte så ofta byter ägare, och därför är kunskaperna rätt dåliga där. Man kan ändå dra slutsatsen att i vissa bestånd - förutom skolor med en siffra på 40 procent - är det inte ovanligt att hamna mellan 20 och 30 procent. I vissa områden har kanske 8 procent av husen den typen att brister som gör att fukthalterna är så höga att det blir denna påväxt av mögel som leder till dessa problem. Jag är glad för redovisningen av att ambitionen finns hos regeringen, men jag skulle vilja se en tydligare riktning mot problemen med inomhusluft, att våga styra åt mer kunskap där och kanske ta hänsyn till kunskap från resten av världen.

Herr talman! Jag ger naturligtvis Jan Lindholm rätt i att kunskap inte kan ses som en nationell egendom utan är någonting som, i den mån forskning sker på ett fritt sätt, är öppen för alla. Vi ska vara vakna på att ta i anspråk landvinningar som har gjorts också i andra länder som har en kvalificerad forskning. Det är av enormt stor betydelse. Sverige är ett land som satsar mycket på forskning, men vi kommer inte att kunna lösa alla problem på egen hand. Här fordras samverkan över nationsgränser. Mycket av detta sker i forskarvärlden, men det går säkert att åstadkomma mycket mer. När man kan samarbeta och lägga pusselbit till pusselbit blir mönstren i regel mycket tydligare än om var och en sitter och filar på sin egen kammare. Försiktighetsprincipen är en klok och bra princip, men den kan naturligtvis också användas till nästan vad som helst. Nästan vad vi än gör är det alltid någon som ifrågasätter detta och kan hävda att försiktighetsprincipen skulle leda fram till slutsatsen att något inte kan göras. Till sist kan man inte göra någonting. Den måste användas med omdöme, och det tvivlar jag inte på att Jan Lindholm gör. Den är ett betydelsefullt instrument i sammanhangen, men den måste prövas med noggrannhet i varje enskilt fall. Om jag talar om det som rör mitt eget fögderi som minister litar jag på att de som ger anslag till olika forskningsområden gör detta på ett sådant sätt att just de problemområden som är av störst betydelse och där det finns möjlighet till framgång bearbetas. Trots vad Jan Lindholm säger tror jag att det blir lite olyckligt om jag vid mitt skrivbord specifikt talar om vilka områden som det ska ske forskning om. Jag måste nog ha förtroende för dem. Det känns förfärligt att säga det, men det finns människor som är mer kunniga än jag! Då kanske jag ska lita på just deras kunskap. Jan Lindholm har genom att väcka den här interpellationen ytterligare fört fokus till området. Jag lovar att på det område jag ansvarar direkt för och på de områden där jag kan påverka i kontakter med mina kolleger i regeringen och i andra sammanhang arbeta för att vi ska kunna lägga resurser på att förebygga att människor ska drabbas av den förfärliga gruppen av sjukdomar.

Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten eftersom jag är nöjd med svaret. Låt mig som avslutning ge en kort rekommendation. Om det finns tid över, gå in och titta på Epas hemsida och läs deras text om inomhusmiljö och cancerrisker. Jag tror att det är bra om ministern i olika sammanhang kan, när det passar, ta upp den tråden och prata med forskare om den. Jag menar inte att ministrarna ska sitta vid sina skrivbord och bestämma vad det ska forskas om, men jag tror att det spelar stor roll vad ledande politiker pratar om när prioriteringar sker i samhället. Ministern kan naturligtvis gå in på mp.se/janlindholm och klicka på Inomhusmiljö och titta på presentationerna från seminariet den 11 november, som jag vet att ministern inte kunde komma till. Där var bland annat en amerikansk forskare som har jobbat med bakgrunden till den speciella lagstiftning som finns för just spädbarn. Små barn med sköra lungor är oerhört sårbara när det gäller dålig inomhusmiljö. Dessa toxiner är dessutom vävnadsnedbrytande. Klena lungor gör att sjukdomar lätt gör entré genom trasiga lungblåsor. Titta på det!

Herr talman! Tack, Jan Lindholm, för tipsen! Jag lovar att åtminstone titta på någon av sajterna som rekommenderas för att kunna fortsätta ett viktigt arbete som också Jan Lindholm har bidragit till med den här interpellationen.