Kultursamverkansmodellen

Interpellationsdebatt 7 december 2012

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 78 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Fru talman! Isak From har frågat mig vad jag tänker göra för att den senfärdiga hanteringen av scenkonstpensionerna inte ytterligare ska drabba samverkansmodellen och möjligheterna till ett varierat kulturutbud i hela landet. Låt mig inledningsvis konstatera att frågan om scenkonstpensionerna är angelägen och mångfasetterad samt att en långsiktig och stabil lösning kräver en ansvarsfull hantering. Regeringen har i budgetpropositionen för 2013 gjort bedömningen att arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal bör ta över ansvaret för att reglera pensionsvillkoren på scenkonstområdet. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i frågan. Inom kort kommer riksdagen att ta ställning till budgetpropositionen för 2013, som för kulturens del innebär ökade ekonomiska ramar. Den svenska ekonomin och det statliga stödet till kulturen har en stark position, särskilt när vi jämför oss med andra länder i Europa. Mot bakgrund av att Isak From påstår att anslaget för regionala kulturverksamheter inte räknas upp 2013 vill jag göra följande klargörande. Av propositionen framgår att regeringen förstärker stödet till regionala kulturverksamheter med 75 miljoner kronor under 2012-2014. Dessutom räknar regeringen upp anslaget för kultursamverkansmodellen med 7,8 miljoner kronor. Kultursamverkansmodellen är den viktigaste kulturpolitiska reformen på mycket länge, och den har fått ett betydelsefullt genomslag i många län. Från och med 2013 kommer 20 län att ingå i modellen. Utvärderingar visar att modellen bidrar till att sätta kulturen högre upp på den politiska dagordningen. Regeringen följer noga modellens genomslag och effekter.

Anf. 79 Isak From (S)

Fru talman! Tack för svaret, kulturministern! Jag vill börja med ett ge en bakgrund till varför jag har ställt den här interpellationen. Som bekant fattade riksdagen i december 2009 beslut om att införa en ny modell för fördelning av statliga bidrag till de regionala kulturverksamheterna. Enligt modellen ska landstinget och regionen i samverkan med länets kommuner och kulturliv ta fram regionala utvecklingsplaner som utgör underlag för statens bidragsgivning. Samverkansmodellens idé är att medborgarna i län eller regioner som ingår ska kunna ta del av ett varierat kulturutbud präglat av förnyelse och kvalitet. Meningen är att den kulturella infrastrukturen och regionala mångfalden ska främja att kulturskapare i hela landet ska kunna utvecklas med sitt konstnärskap. Kulturrådet beslutar, efter samråd med övriga myndigheter och med utgångspunkt i kulturplanerna, därför också om nivån på bidraget till respektive landsting eller region. Det innebär att regeringen inte längre pekar ut institutioner och verksamheter utan lämnar över besluten till regionerna och landstingen. Samverkansmodellen är - jag vill påpeka det - en viktig decentralisering och en viktig demokratireform. Modellen trädde i kraft 2011. Det är riktigt, som kulturministern redovisar i svaret, att regeringen har tillskjutit pengar från 2012. Det var känt sedan tidigare. Det är naturligtvis viktigt att man gör det när man sjösätter en ny modell. Men en fråga som riskerar att ge långsiktiga konsekvenser för den regionala kulturplaneringen är just den senfärdiga hanteringen av scenkonstpensionerna. Sedan 2009 har det funnits förslag på hur de statliga scenkonstpensionerna skulle kunna finansieras i framtiden, men regeringen har dröjt med att besluta om hur pensionssystemet ska kunna förändras. Nuvarande system innebär att scenkonstorganisationerna och regionerna har stora, oöversiktliga kostnader och stora svårigheter att planera sin verksamhet. Eftersom scenkonsten är en så pass stor och dyr del av många läns kulturutbud får frågan stor betydelse för den långsiktiga regionala kulturplaneringen. Fru talman! Hur starkt är det kulturpolitiska ansvaret när det väl bränner till? Om man nu kan säga att en fråga bränner till när den har diskuterats i riksdagen under mycket lång tid. Det kanske beror på att det också finns många viktiga underfrågor kopplade till pensioner och pensionslösningar på scenkonstområdet. Det gäller inte minst kompetensutvecklingen, som börjar bli ett stort problem i takt med att samverkansmodellen växer fram brett över landet. I dag bollas ansvaret mellan region, kommun och institution. Dagens situation är ingen nyhet. Riksdagen har också kommit med två tillkännagivanden i den här frågan. I årets budgetproposition kom ändå en nyhet som än så länge är utan prislapp. Nyheten är att regeringen kanske bryter dödläget i frågan om scenkonstpensionerna genom att uppmuntra till överläggningar mellan arbetsmarknadens parter. Frågan ska lösas på ett statsfinansiellt långsiktigt och ansvarsfullt sätt. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med ett färdigt förslag. Mina direkta frågor är: När tror kulturministern att parterna kan jobba med den här frågan? När tror kulturministern att vi i riksdagen och i kulturutskottet kan få ett förslag på bordet som vi kan titta närmare på?

Anf. 80 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Fru talman! Den här pensionsfrågan är, som Isak From mycket riktigt säger, en komplicerad fråga. Den är inte heller ny för riksdagen eller för kulturutskottet, utan den har funnits på dagordningen för flera regeringar under drygt 15 års tid. Samtidigt har vi under den här tiden haft en förstärkning av kulturbudgeten. Det har naturligtvis också kommit scenkonstinstitutionerna till del. Isak From redogör mycket väl för ambitionerna och visionerna för samverkansmodellen. Jag vill tillägga att just institutionerna som rör teater, musik och dans får huvuddelen av de medel som betalas ut via Kulturrådet. I det sammanhanget vill jag också gärna säga att, bortsett från att det här är en ny, mycket viktig, demokratisk kulturpolitisk reform som i hög grad kommer medborgarna till godo, det inte innebär att staten har abdikerat. Det förs fortfarande dialoger inte bara inom regionerna utan också med Kulturrådet och Kulturanalys, som utvärderar modellen så att den ska stämma med de kulturpolitiska mål som finns. Det finns ett ökat inflytande för regionerna, men det är inte så att staten har abdikerat. Vi noterade tidigt att frågan om scenkonstpensionerna var svårlöst. Det innebar att det blev problem att planera för flera institutioner, inte för alla men för många. Det var också skälet till att vi tillsatte en utredning redan under den förra mandatperioden. Det var en utredning som många parter var glada och nöjda med men som tyvärr visade på ekonomiska konsekvenser som vi inte hade räknat med. Problemet med att det skulle bli minskade inkomster till staten med bortåt 100 miljoner per år var inte löst under ett par decennier. Det gjorde att vi fick ta ett omtag i hela den här frågan. Därför är jag mycket glad över att jag i Teaterförbundets tidning kunde se rubriken Segdragen pensionsfråga på väg att lösas. Vi har haft samtal med parterna på scenkonstområdet på departementet. Nu arbetar vi fram en ram för hur de här förhandlingarna ska kunna gå till. Det gör vi naturligtvis i samverkan med Socialdepartementet. Jag kan inte här i dag, även om det hade varit önskvärt, säga när jag kan återkomma till kulturutskottet och förklara att vi har ett förslag på gång. Det är också först nästa vecka som vi debatterar och beslutar om kulturbudgeten. Det står, precis som Isak From var inne på, att regeringen avser att frågan ska lösas på ett statsfinansiellt ansvarsfullt sätt och att vi återkommer till riksdagen i frågan. Men det finns en samstämmighet om att det är arbetsmarknadens parter som ska ta över ansvaret genom kollektivavtal på det här området.

Anf. 81 Isak From (S)

Fru talman! Tack, kulturministern! Jag tror att parterna kanske kan komma överens och komma med ett förslag som kommer att kunna gälla framgent. Svårigheten är att komma överens om det som har varit, och där har staten ett ansvar eftersom vi går från en modell till en annan. Ska vi lösa in gamla skulder tror jag ändå att det är en fråga om pengar till syvende och sist. Det är precis som kulturministern säger att Myndigheten för kulturanalys under 2012 fördjupar sitt arbete med att följa upp effekterna av kultursamverkansmodellens första år. Den här fördjupningen och resultatet av de enkäter som man gör i regionerna kommer att redovisas under 2013. De kommer naturligtvis att bli mycket viktiga i det framtida arbetet. Inriktningen var ju att alla skulle gå med i kultursamverkansmodellen. Nu ser det inte riktigt ut som om alla vill gå med. Jag tror att det är till skada om inte alla går med, för då får man inte samma förutsättningar runt om i landet. Det blir också mycket svårt att få en kulturpolitik som ska anses lika. Stockholms stad och Stockholms län satsar minst på kultur per medborgare. Vad tror kulturministern att det beror på? Kommer alla län, och även Stockholm, att vilja gå med framgent? En förutsättning för att parterna på scenkonstområdet ska kunna ta ansvar för pensionerna är att parterna får disponera de avgifter som institutionerna i dag betalar till Statens pensionsverk. Det kräver också en aktiv medverkan från staten när det gäller de övergångsregler som alltid krävs vid byte av pensionssystem, vilket jag var inne på i början. Jag vet att den här frågan hanteras av både kulturministern och statsrådet Attefall. Men frågan är om inte både kulturministern och Attefall väntar på Anders Borg. Min fråga är: När tror kulturministern att finansministern är intresserad av att långsiktigt lösa frågan?

Anf. 82 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Fru talman! Isak Froms sista fråga i den här replikrundan kan jag inte svara på, för samtalet pågår ju inom regeringen och mellan departementen. Det tror jag att Isak From vet. Vi backar tillbaka till det som Isak From sade inledningsvis om den succé som kultursamverkansmodellen faktiskt har visat sig bli och Stockholms eventuella anslutning. Samverkansmodellen har ju inte funnits så länge, utan det var först 2011 som den blev verklighet. Vi har varit med så pass länge, Isak From och jag, att vi vet att som alltid vid större förändringar blir det en hel del oro. Så var det också innan samverkansmodellen sjösattes. Därför var det desto mer glädjande att från den 1 januari 2011 var det ej blott de fyra första utpekade regionerna Skåne, Västra Götaland, Halland och Gotland som gick med, utan även Norrbotten anslöt sig av egen fri vilja. Man sade: Vi är långt framme. Vi har tagit fram kulturplaner, och vi vill också vara med. Som tidigare nämndes går 20 av 21 regioner från årsskiftet in i samverkansmodellen. Samtliga regioner har med landstingen i spetsen gjort ett omfattande och imponerande arbete för att ta fram kulturplaner där ej blott kommunerna är med och diskuterar utan också det civila samhället och professionella aktörer. Som rapporten från Kulturanalys också pekar på har politiker såväl som tjänstemän upptäckt att kulturen har fått en helt annan status och betydelse i regionerna än den hade tidigare. Det tror jag att Isak From och jag är precis lika glada över. Sedan varierar naturligtvis kommunernas bidrag till kulturen. Det finns olika förklaringar till det. Trots allt har det offentliga stödet för kulturen likväl som medborgarnas egna investeringar i kultur ökat under de drygt senaste tio åren. Hur man än räknar bort inflation och penningvärde kan man se att det offentliga stödet till kulturen - det jag gärna ser som investeringar i kulturen - har ökat med närmare 25 procent sedan sekelskiftet. Det tycker jag är glädjande. Det visar också att kulturen har fått en ökad betydelse inte bara i sig själv utan på många andra områden. Varför Stockholm inte vill gå med får de väl svara på själva, men min förhoppning är naturligtvis att Stockholms län också ska ansluta sig. Sedan är det kanske så att många av de offentliga institutionerna, såväl Dramaten som Operan och merparten av de statliga museerna, ligger i Stockholm. Det gör att bilden kanske blir lite annorlunda. Men även jag hoppas att Stockholms län ska gå med, därför att länet inte bara är Stockholms stad, utan det är ett 20-tal andra kommuner också som jag tror skulle ha glädje av ett sådant här samarbete.

Anf. 83 Isak From (S)

Fru talman! Jag vet att jag och kulturministern i stora drag är överens om att kultursamverkansmodellen är en bra och viktig reform. När jag reser runt och hör på diskussionerna som förs lyfts pensionsfrågan upp på ett sätt som gör att man kanske inte får rätt diskussion. Därför vill jag verkligen trycka på att man måste komma fram till en lösning i den här frågan så att man kan lyfta in aktörer som det breda civilsamhället, hembygdsrörelserna, besöksnäringarna till viss del, arbetslivsmuseer och så vidare, för de kan bidra till mycket. Därför är det också angeläget att regeringen snarast presenterar ett förslag som scenkonstparterna kan ta ställning till. Vi har ett antal dansare och sångare som har gått i pension de senaste åren och som har hamnat mellan två system. De kommer kanske att drabbas väldigt hårt och riskerar i princip att bli fattigpensionärer. Här menar jag att staten har ett tydligt och övergripande ansvar. Det här är min sista replik, så om kulturministern skulle få för sig att anklaga oss socialdemokrater för bristfälliga förslag eller någonting annat kan jag meddela att, precis som kulturministern var inne på, vi här i kammaren kommer att debattera budgetpropositionen för 2013 nu på tisdag. Då kommer vi socialdemokrater tydligt att presentera vad vi avser att göra för att Sverige ska få en verkligt offensiv kulturpolitik.

Anf. 84 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Fru talman! Som framgått i våra respektive repliker ser vi att det är angeläget att vi får en lösning på pensionsfrågan. Men den här frågan är komplicerad och har varit så under många år. Om det är vi faktiskt överens, eller åtminstone tolkade jag det så. Inte desto mindre, med det nya tak som nu har kommit i det förslag som vi ska debattera i nästa vecka, tycker jag att det nu finns en lösning på en situation som har känts låst under lång tid. Jag ser mycket fram emot debatten som vi ska ha i nästa vecka och den offensiva kulturpolitik som Isak From säger att Socialdemokraterna nu ska driva.

den 27 november

Interpellation

2012/13:155 Kultursamverkansmodellen

av Isak From (S)

till kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Riksdagen fattade i december 2009 beslut om att införa en ny modell för fördelning av statliga bidrag till regional kulturverksamhet. Enligt modellen ska landstingen/regionerna, i samverkan med länets kommuner och kulturlivet, ta fram en regional kulturplan som utgör underlag för statens bidragsgivning. En fråga som riskerar ge långtgående konsekvenser för den regionala kulturplaneringen är regeringens senfärdiga hantering av scenkonstpensionerna.

Sedan 2009 har det funnits ett förslag på hur de statliga scenkonstpensionerna ska kunna finansieras i framtiden, men regeringen har dröjt med att besluta om hur pensionssystemet ska förändras. Nuvarande system innebär att scenkonstorganisationerna har stora och oöverskådliga kostnader som gör det svårt att planera verksamheten.

Pensionskostnaderna för den enskilda teatern/operan blir så orimligt höga att institutioner som Norrlandsoperan, Västerbottensteatern eller Värmlandsoperan redan behövt och kommer att behöva skära ned i repertoaren ytterligare om inte denna fråga snart får en lösning. Med beaktande av de regionala institutionernas betydelse för det regionala kulturlivet så är pensionskostnaderna en betydande fråga för det regionala kulturlivet och på så vis också en betydande fråga i den regionala samverkansmodellen.

Vilka åtgärder tänker kulturministern vidta för att inte den senfärdiga hanteringen av scenkonstpensionerna ytterligare ska drabba samverkansmodellen och möjligheterna till ett varierat kulturutbud i hela landet?

I budgeten för år 2013 fanns ingen uppräkning av nivån i samverkansmodellen; när är det enligt kulturministerns ställningstagande motiverat med en ökning av den statliga finansieringen av den regionala kulturen?