Kulturpolitiken 2006-2010: 1 252 242 färre museibesökare

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 8 juni 2010

Interpellation: Kulturpolitiken 2006-2010: 1 252 242 färre museibesökare

Interpellation 2009/10:496 av Pagrotsky, Leif (s)

den 21 maj

Interpellation

2009/10:496 Kulturpolitiken 2006–2010: 1 252 242 färre museibesökare

av Leif Pagrotsky (s)

till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Den borgerliga regeringen har drivit en kraftlös kulturpolitik. Den nuvarande statsministern markerade före valet att kultur inte är en viktig fråga och det enda förslaget han framförde var att införa avgifter på bibliotekens boklån. Statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth har dock satt ett tydligt avtryck genom sina initiativ för att stärka marknadskrafterna inom kulturen. Den som har råd att betala ska få ta del av kulturen. Klyftorna i tillgången till kultur ökas medvetet.

Regeringens viktigaste kulturpolitiska beslut var att avgiftsbelägga besöken på de statliga museerna. Endast den som kan betala är välkommen. Åtgärden gav snabb och tydlig effekt. Besöksiffrorna rasade och de som besöker museerna mer sällan valde bort att gå dit helt och hållet. Kulturrådet summerar resultatet vid utgången av 2009: ”Det är 1 252 242 färre besök än under 2006 och motsvarar således en nedgång om 26 procent.” Arkitekturmuseet har tappat 80 procent av antalet besökare. Avgifterna på museibesök har precis som statsrådet avsett lett till att kulturen blir tillgänglig för färre i stället för fler. Klyftorna ökar.

I stället för kreativ kulturpolitik har regeringens fokus lagts på att utreda kulturpolitikens mål och organisation. Statsrådet fick genomslag för att stärka marknadskrafterna även här. Trots motstånd i kulturlivet togs det tidigare kulturpolitiska målet att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” bort. Detta kan rimligen inte förstås på annat sätt än att statsrådet ser fördelar med att stärka eller acceptera i stället för att motverka de negativa verkningarna av kommersialismen. Åtgärden ligger väl i linje med regeringens ambition att kulturen ska drivas enligt marknadens villkor och vara till för den som har råd att betala.

Statsrådet har den senaste tiden vid upprepade tillfällen gjort en skarp kulturpolitisk deklaration: ”Den största kulturpolitiska reformen är sänkta skatter”. Men när skatterna sänks på lånade pengar finns det mindre resurser till att gemensamt finansiera kulturen. Så ökas klyftorna, så höjs avgifterna, så underordnas kulturen marknadens lagar.

Arbetslösheten bland kulturskaparna har ökat. Regeringen har inte vidtagit några åtgärder trots alarmerande siffror. Vården av kulturarvet har dragits ned och satts på sparlåga. Det viktiga Accessprojektet avslutades trots goda erfarenheter, både för institutionerna och för dem som fick anställning.

Statsrådet har misslyckats med filmpolitiken. Detta är särskilt allvarligt eftersom vi vet hur populär filmen är bland alla åldrar som kulturell uttrycksform och eftersom det nu finns en framgångsvåg bland svenska filmskapare som är värd att ta till vara. Den bristande jämställdheten inom filmen är anmärkningsvärd men tas inte på allvar av statsrådet.

I regeringsdeklarationen 2006 sade Fredrik Reinfeldt: ”Sverige ska aktivt verka för att få fler stora internationella idrottsevenemang till vårt land.” Men ingenting hände i denna fråga förrän i 2010 års budget där det framgår att Riksidrottsförbundet inom befintliga medel ålades att inrätta ett kompetenscentrum. En administrativ åtgärd har genomförts, men inga evenemang har kommit till Sverige.

Mina frågor till statsrådet är mot bakgrund av ovanstående följande:

Vilka är skälen bakom att statsrådets viktigaste kulturpolitiska beslut varit att införa avgifter så att museerna har förlorat 1 252 242 besökare?

Kan statsrådet redogöra för varför det inte längre är angeläget att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” på kulturens område? Ska kommersialismens negativa verkningar inom kulturen accepteras eller stärkas?

Kan statsrådet utveckla sin kulturpolitiska deklaration ”den största kulturpolitiska reformen är sänkta skatter”? Hur har de sänkta skatterna påverkat museerna?

Kommer statsrådet att verka för att stärka den svenska filmens ställning bland annat genom ett nytt filmavtal?

Hur kommer det sig att Sverige under mandatperioden inte fått ett enda internationellt idrottsevenemang, trots att regeringen i inledningen av perioden lovade att verka för att vi skulle få fler sådana?

Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att förbättra kulturskaparnas villkor?