den 9 majInterpellation 2002/03:343 av Gunnar Andrén (fp) till justitieminister Thomas Bodström om kostnaderna för skadegörelse<a name="Temp"></a>Den 1 maj 2003 urartade en icke tillåten demonstration i Stoc<a name="PassTempLäge"></a>kholms centralaste delar, vid Stureplan. Ett stort antal näringsidkare drabbades av skadegörelse för betydande belopp, sönderslagna fönster, stölder och annan oordning.Frågan är: Hur kan man hålla enskilda näringsidkare skadeslösa mot sådan förstörelse som inte bara leder till omedelbar skada utan också gör att betydande ekonomiska värden går till spillo på sikt?I första hand bör självfallet ordningsmakten förebygga skadegörelsen. I den mån detta omöjliggörs av skilda skäl som oförutsebara skeenden eller otillräckligt antal poliser i tjänst måste självfallet skadorna ersättas av förövarna. Om det då visar sig att sådana inte kan anträffas, eller lagföras, är det näringsidkarnas försäkringar som ska träda in.Men det är svårt att för näringsidkare att kunna teckna försäkringar till överkomliga priser när faran för försäkringsbolagen framstår som alltför stor att försäkringen kommer att leda till förlust också för försäkringsbolaget. Om försäkring nekas hamnar näringsidkaren i den omöjliga situationen att <ul><li>polisingripande inte skett,</li><li>våldsverkarna inte lagförs och</li><li>försäkringar inte kan tecknas eller inte täcker den uppkomna skadegörelsen. </li></ul>Vem ska då svara för de ekonomiska förlusterna, psykiska skador oräknade?Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga ministern:Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att undanröja de ekonomiska skador som kan drabba näringsidkare vid oförutsebar förstörelse av det slag som skedde den 1 maj i år i Stockholm?

Interpellation 2002/03:343 av Andrén, Gunnar (fp) kostnaderna för skadegörelse

Video

Herr talman! Gunnar Andrén har ställt en fråga
mot bakgrund av den skadegörelse som skedde den 1
maj kring Stureplan i Stockholm. Han har frågat mig
vilka åtgärder jag avser vidta för att undanröja de
ekonomiska skador som kan drabba näringsidkare vid
sådan förstörelse.
Att en grupp av människor på detta sätt hänger sig
åt systematisk förstörelse av andras egendom och
krossar glasrutor, det är naturligtvis fullständigt oac-
ceptabelt. Som Gunnar Andrén konstaterar är det
självklart att förövarna ska ersätta de skador som de
orsakat.
Skador som drabbar affärsinnehavare och fastig-
hetsägare kan innebära svåra ekonomiska påfrest-
ningar för enskilda näringsidkare. Genom att teckna
försäkringar finns det möjligheter att minska de risker
som är förenade med plötsliga och oförutsedda hän-
delser. Trots detta kommer näringsidkare att själva få
bära kostnader för självrisker och skador som inte går
att försäkra sig emot, om ingen förövare kan hållas
ansvarig. Men jag har svårt att se att staten skulle
kunna gå in och garantera ersättning i sådana fall. Jag
är alltså inte beredd att aktualisera något övergripan-
de allmänt och strikt ansvar för ekonomiska skador
som vållas av enskilda.


Herr talman! Jag får tacka för svaret som inte var
så uppmuntrande. Det är en strikt juridisk bedömning
som justitieministern lämnar. Det har jag i och för sig
förståelse för att en justitieminister ska lämna.
Jag har i min interpellation försökt beskriva den
situation som de enskilda näringsidkare det handlar
om helt oförskyllt kom att befinna sig i denna dag. Vi
har dessvärre haft andra sådana tillfällen. Ett sådant
tillfälle som har uppmärksammats oändligt mycket
mer var Göteborgshändelserna i juni år 2001. Där
hamnade ett stort antal personer i exakt samma situa-
tion.
Vi är helt överens om att det i grund och botten är
skadegörarna som alltid ska ersätta. Problemet är,
som justitieministern väl vet, att det inte alltid är helt
lätt, för att uttrycka sig försiktigt, att påträffa och
lagföra dessa människor som förstör för andra. Man
kan säga att det är tur att det inte är mänskligt blod
som spills i en sådan omfattning. Värdesaker är nå-
gonting annat, och de kan i allmänhet ersättas på
något sätt.
Men den stora skada som ibland kan inträffa, som
inträffade vid Stureplan, bestod i att så många brotts-
lingar, för att uttrycka sig rakt på sak, stal lite var för
sig. De länsade till exempel en hel uraffär på allt vad
den urhandlaren hade. Han försätts i en väldigt svår
situation när hans lager av varor helt försvinner. Den
här urhandlaren och andra som oförskyllt hamnar i
samma situation kommer, såvitt jag förstår, att få
väldigt svårt att teckna försäkringar för just den här
typen av brottslighet. Den har nästan karaktären av
force majeure. Även om det inte är ett jordskred eller
någonting liknande så är det mycket svårt att få täck-
ning för den här typen av brott.
Jag vill ändå fråga statsrådet hur han ser på den
delen, när man inte kan få en försäkring tecknad och
andra händelser har inträffat där inte någon annan än
samhället i slutändan kan skydda den enskilde, som
har gjort så gott han har kunnat. Om det skulle finnas
ett sådant skydd skulle det ta bort grunden för en del
andra försäkringar. Jag förstår att det också är ett
försäkringstekniskt problem. Ändå måste min fråga
bli: Finns det inte någonting som man kan fundera på
kring detta, när den här typen av oförutsedda och
dessbättre också ovanliga händelser inträffar, där
samhället någonstans har misslyckats att skydda en-
skild egendom?


Herr talman! Narkotika på krogen eller rån mot
butiker kan man inte skylla krogägaren eller affärsin-
nehavaren för, även om krogägaren har ett ansvar för
vilka han släpper in.
Justitieministern säger: "Genom att teckna försäk-
ringar finns det möjligheter att minska de risker som
är förenade med plötsliga och oförutsedda händelser."
Det är försäkringens idé. Men när vi har ett rättssam-
hälle på reträtt som inte har möjlighet att stoppa
folkmassor på detta sätt eller när försäkringsbolagen,
som Gunnar Andrén var inne på, till slut inte tecknar
försäkringar, var går då gränsen för den enskildes
ansvar?
Statens kärnuppgift är att skydda medborgarna in-
klusive företagarna mot brott. Det kan inte vara bu-
tiksägarens uppgift när det inte går att teckna försäk-
ringar. Butiksrånen i Sverige har i år ökat med 63 %.
I hälften av fallen har man haft skjutvapen. Det drab-
bar uraffärer, affärer med märkeskläder, jourbutiker,
närbutiker, kiosker och bensinstationer. Det är inte
bara den ekonomiska förlusten, som ibland kan vara
så stark att man får lägga ned sitt företag, utan också
kränkningen mot enskilda näringsidkare som kanske
har lagt ned sin själ och sin tid för att bygga upp fö-
retaget.
Det finns exempel på att premien har höjts från
ungefär 200 000 per år till 400 000 per år. Det finns
säkert företag på vissa ställen, kanske i centrala
Stockholm, som kan bära en sådan försäkringspremie.
Men med självrisker kan det bli för betungande. Jag
kan ta ett litet exempel från min hemstad Sölvesborg.
Exemplet är gammalt; jag kan inte lasta nuvarande
justitieminister för det. Det var en radio- och TV-
affär. Handlaren vidtog alla säkerhetsåtgärder som
man kunde vidta. Hans bror som var smed gjorde ett
galler som inte gick av för småsaker. Han sov i affä-
ren. Tyvärr fick han lägga ned. Han hade inte råd att
betala försäkringarna. Det här är ett problem som är
allvarligt och ett hot mot enskilda människor och
företagande. Det har förekommit och förekommer att
personer blir utförsäkrade även här. Man får inte lov
att teckna en försäkring.
Vilket råd ger justitieministern till de näringsidka-
re som inte längre kan teckna en försäkring?


Herr talman! Om staten alltid ska gå in och täcka
upp kommer det inte att vara en enda person som
tecknar försäkringar i framtiden. Gunnar Andrén var
också inne på det. Det skulle i princip upphäva en del
av försäkringsbranschen. Det är inte möjligt att göra
på det sättet.
Det är fel att rättsväsendet är på reträtt, som Jeppe
Johnsson säger, och det känner han väl till. Vi har till
exempel genom satsningen på poliser fått en ökning
på netto 500 poliser sedan årsskiftet 2000/01, om man
ser på de poliser som kommer ut i år. Vi behöver inte
fördjupa oss i det. Vi har haft så många debatter om
det tidigare.
Jag tycker att det är fullt rimligt att undersöka hu-
ruvida man ska införa en absolut kontrolleringsplikt
eller möjligtvis en kontrolleringsplikt med undantag.
Jag kan dock redan nu säga att en absolut kontrolle-
ringsplikt utan några som helst undantag skulle för-
ändra hela försäkringsbranschen. Det gäller ju inte
bara i dessa fall, utan det kan vara fråga om personer
som kanske är sjuka, har haft tidigare skador och så
vidare. Det är de principer som finns i hela försäk-
ringsbranschen.
Visst finns det ett ansvar, och visst kan man tänka
sig att gå längre. Det finns inget som säger att det är
absolut stopp här. Man ska dock ha klart för sig att
man är inne på den fria försäkringsbranschen och
reglerar den. Och skulle man ha en absolut kontrolle-
ringsplikt i alla de fall som kan vara ömmande måste
vi nog socialisera hela försäkringsbranschen så att vi i
framtiden bara har statliga försäkringsbolag. Alterna-
tivet är att vi får mångdubbelt högre försäkringspre-
mier. Det är naturligtvis fritt att välja, men man ska
ha klart för sig att detta nog blir konsekvensen.
Men, som sagt, visst finns det ett ansvar för att se
närmare på möjligheterna att flytta positionerna när
näringsidkare blir drabbade på detta sätt.


Herr talman! I den andra huvudfrågan, att staten
inte kan gå in och alltid garantera, är vi helt överens.
Det skulle ju i grunden förändra hela försäkringsvä-
sendet och försäkringstänkandet.
I stället handlar det om vissa utomordentligt spe-
ciella situationer. En sådan situation, som onekligen
är oförutsebar, är att ett EU-toppmöte förläggs till
Göteborg. Inget försäkringsbolag kan i grund och
botten föreställa sig att det ska inträffa i just Göte-
borg.
Samma sak gäller när det handlar om en första-
majdag eller någon annan dag. Även om det är möj-
ligt är det dock svårt att tänka sig att det en sådan dag
inträffar något av nästan upploppskaraktär i en viss
del av Stockholm. Det har karaktären av det som
brukar kallas force majeure. Det är alltså oförutsebart.
Jag vill absolut inte att vi ska göra staten till ett
försäkringsbolag. Det skulle vara högst olämpligt.
Däremot måste staten fundera över hur man ska han-
tera de enskilda människor som, trots att de tecknat
försäkringar som är rimliga, ändå råkar ut för sådana
oförutsedda händelser. Det äventyrar hela deras nä-
ringsverksamhet och framtid över huvud taget.
Jag förstår att statsrådet har svårt att komma med
några löften nu, och det begär jag inte heller. Men
statsrådet kan väl ta med sig den tanke som jag har
väckt. Man får ju hoppas och utgå från att det inte
handlar om många fall, utan endast ett fåtal. Och dem
måste man kanske behandla på ett, som det ibland
heter, okonventionellt sätt.


Herr talman! Nej, jag vill inte heller att man soci-
aliserar försäkringsbranschen. Men tyvärr har sam-
hället utvecklats på ett sådant sätt att den ursprungliga
tanken inte längre alltid fungerar.
Jag kan inte slita mig från frågan om antalet poli-
ser, oavsett hur många poliser justitieministern säger
att vi är på väg att få eller har fått. Man kanske inte
kan ha tillräckligt med poliser för detta, men det
måste vara möjligt att ha fler än nu. Därmed skulle
rättsväsendet också kunna lösa flera av de här brotten.
I dag har vi fler väktare än poliser, och det kanske
man måste ha. Men jag upplever att vi på något sätt
håller på att privatisera ett område som jag absolut
inte vill privatisera. Det finns många andra områden
som jag först skulle vilja privatisera.
Det verkar vara så att den i samhället som har råd
att skaffa lås, larm och försäkringar kan ha ett skydd.
Den som inte har råd till detta har inget skydd. Här
måste samhället stå starkt. Och jag tycker inte att
justitieministern bara ska prata om hur många poliser
som kommer att tillsättas. Det måste också leda till
resultat.

