Kontroll av kosttillskott

Interpellationsdebatt 7 juni 2011

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 15 Eskil Erlandsson (C)

Fru talman! Lars Lilja har frågat barn- och äldreminister Maria Larsson vilka åtgärder ministern avser att vidta för att stärka kontrollen av kosttillskott som marknadsförs i Sverige. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Kosttillskott är avsedda att komplettera den dagliga kosten och klassificeras därför som livsmedel. Kosttillskott omfattar många olika produktkategorier och området är komplext. Många produkter som påminner om kosttillskott befinner sig i en gråzon mellan läkemedel och livsmedel. Om en produkt klassas som ett läkemedel är den definitionsmässigt inte ett livsmedel och kan därmed inte vara ett kosttillskott. Det är Läkemedelsverket som avgör om en produkt ska klassificeras som ett läkemedel eller inte och det är läkemedelslagen (1992:859) som reglerar detta. Produkter som inte klassificeras som läkemedel blir livsmedel och eventuellt kosttillskott. Läkemedelsverket och Livsmedelsverket arbetar för att ytterligare förbättra rutinerna mellan verken för att få en korrekt klassificering och snabb hantering av produkter inom detta område. EU:s kosttillskottsdirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott, 2002/46/EG) har införlivats i svensk lagstiftning i Livsmedelsverkets föreskrifter (LIVSFS 2003:9) om kosttillskott. Direktivet har införlivats i alla EU-länder. Det som dock kvarstår av arbetet med denna lagstiftning är att införa gränsvärden för vitaminer och mineraler i kosttillskott. Detta arbete pågår och sker på gemenskapsnivå. Så länge det inte finns sådana regler på EU-nivå får medlemsländerna ha nationella regler. Sverige har inga sådana detaljregler. Livsmedelsverket gör däremot riskvärderingar av vitaminpreparat där konsumenter riskerar att få i sig för höga doser då de kan utgöra en risk för hälsan. För den offentliga kontrollen av livsmedel, när det gäller kosttillskott, ansvarar de kommunala kontrollmyndigheterna med stöd av Livsmedelsverket. Konsumentverket ansvarar för tillsynen av själva marknadsföringen av och reklamen för livsmedel. Kontrollen av läkemedel görs av Läkemedelsverket. Jag är medveten om att oseriösa aktörer förekommer, och därför välkomnar jag branschorganisationernas egna initiativ till rådgivning och egensanering. Jag vill påminna om att företagen är ansvariga för att produkterna är säkra som de säljer och marknadsför och att märkningen inte vilseleder konsumenterna. Förutom studien från Malmö stad hösten 2010, Livsmedelskontroll av kosttillskott i hälsokostbutiker samt hos matmäklare , som interpellanten åberopar, vill jag lyfta fram Livsmedelsverkets nyligen i februari 2011 avslutade projekt Kosttillskott som säljs via Internet - en studie av hur kraven i lagstiftningen uppfylls . Livsmedelsverket gör förutom olika studier också särskilda riktade insatser tillsammans med olika kommuner när det gäller granskning av säkerhetsaspekter, märkning och hälsopåståenden. För närvarande arbetar verket aktivt med stöd till kommunerna för att höja deras kompetens i deras kontrollarbete genom till exempel vägledningar och utbildningar. Min bild av den offentliga kontrollverksamheten är att det inte saknas ekonomiska resurser för livsmedelskontrollen, och därför ser jag inga behov av ytterligare åtgärder från regeringens sida.

Anf. 16 Lars Lilja (S)

Fru talman! Anledningen till att jag ställde interpellationen är att jag är, som en del i denna kammare väl känner till, hårt engagerad i kampen mot dopning. I det här fallet blir det landsbygdsministern som ska svara på frågan, eftersom kosttillskott per definition är livsmedel och ministern är ansvarig för Livsmedelsverkets arbete. Vi kommer måhända att tala lite grann förbi varandra eftersom vi har lite olika ingång i debatten. När det gäller frågan om dopning finns det nu ett antal fall där framstående idrottsmän har ätit kosttillskott som har visat sig innehålla förbjudna medel utan att det har framgått av innehållsförteckningen på burken eller i samband med preparatet. Det har betytt att dessa idrottsmän - det är män som mest äter kosttillskott i de här sammanhangen - riskerar avstängning i två år. Detta är idrottsmän som satsar på OS i London 2012 som i princip får sin karriär spolierad på grund av att tillsynen och kontrollen av kosttillskott inte fungerar. Man kan alltid säga att tillverkarna borde ta ansvar för detta. Men det gör de tyvärr inte. Kosttillskott handlar också om att det är många hälsopåståenden. Man ser den riktade reklam som nu finns mot oss äldre. Blir vi trötta ska vi ta det här preparatet, och är vi rädda för att få hjärtinfarkt ska vi ta det här medlet. Man försöker att få oss att tro att det är något slags quick fix att köpa preparatet som ofta är dyrt. När man väl tittar på hur det fungerar visar det sig att det kanske inte är så effektivt. Det är tyvärr en bransch som inte är riktigt seriös, och det är problemet. Precis som ministern säger är det Livsmedelsverket som har ansvaret för detta. Men den organisation som ska utföra kontrollen av livsmedel och kosttillskottspreparaten är den kommunala miljö- och hälsoskyddsorganisationen. Det är den som ska göra kontrollerna. Som det är nu kan man konstatera att i en del större städer har man gjort nedslag, tittat på preparaten, analyserat dem och sett att de innehåller ämnen de inte borde innehålla och att det bryter mot de bestämmelser som finns. Om en kommun gör en sådan upptäckt kan den se till att det blir förbjudet att sälja det preparatet, men då blir det bara i den kommunen. Vi kan tänka oss hur det ser ut i mindre kommuner. I min egen hemkommun Vännäs till exempel är det två personer anställda inom miljö- och hälsoskydd. De har varken kunskaper eller ekonomiska resurser att göra dessa kontroller. Det är här som jag ser att det stora problemet är. Det finns ingen rejäl kontroll av kosttillskottspreparaten. Ansvaret ligger på kommunerna, och de flesta kommuner har inte de resurser som krävs för att genomföra kontrollerna. Skulle man upptäcka att någonting inte stämmer med lagstiftningen kan man bara ha saluförbud i den egna kommunen. Det stora problemet är att kontrollen inte fungerar som den ska. Därför vill jag ställa en fråga till ministern, som i svaret säger att han inte tänker göra någonting. Med det jag nu har sagt, finns det någonting som gör att ministern kan se att problemet är större?

Anf. 17 Eskil Erlandsson (C)

Fru talman! Låt mig inleda med att återigen påminna om att det är företagen som är ansvariga för att produkter som tillhandahålls på en öppen och fri marknad, och som de säljer, är säkra. De ska ha en märkning som inte vilseleder den konsument som de är avsedda för. Jag sade också i mitt inledningsanförande att jag välkomnar att branschorganisationerna har tagit initiativ till en egensanering och rådgivning i det här sammanhanget. Vad beträffar själva livsmedelskontrollen är det att konstatera att den är helt avgiftsfinansierad. Det innebär att det på så sätt inte saknas pengar för att bedriva den kontrollverksamhet är eller borde vara. Däremot kan jag se ett annat problem. Det är att få tag i kvalificerad personal på området. Det spänner över ett brett fält, och i många fall behövs det säkert speciella kunskaper som det inte är helt lätt att få i alla delar av vårt land. När det gäller olika typer av närings- och hälsopåståenden och så vidare är det reglerat i en EU-förordning vilka påståenden som får användas. Det är också avsikten att det ska finnas ett register över vilka tillåtna närings- och hälsopåståenden för livsmedel som får göras för en produkt, och det är under uppbyggnad. I registret kommer det att finnas listor över vilka produkter som har påståenden som är godkända eller icke godkända. Det kommer att ingå i detta, så visst händer det saker på området. De svenska föreskrifterna på området om hälso- och kosttillskott finns sedan den 1 augusti 2005. I föreskrifterna finns bland annat en definition på vad som är kosttillskott men också regler för märkning av de kosttillskott som finns på marknaden. Till detta ska slutligen läggas att kosttillskottsproducenter, importörer, exportörer och den som handlar med den här typen av produkter är skyldiga att följa samma lagstiftning som alla livsmedelshandlare när det gäller hygien, tillsatser, märkning och marknadsföring. Det är ett antal myndigheter som har ansvar för att det är på det sättet. Men det primära ansvaret, inte minst vad gäller hygienen, har den kommunala tillsynen.

Anf. 18 Lars Lilja (S)

Fru talman! Det är det som landsbygdsministern sade på slutet som egentligen är grunden till problemet. Det är ett stort antal myndigheter som har ansvaret. Allas ansvar brukar ju till slut bli ingens ansvar. Det här tycker jag är en så stor fråga att det känns lite övermaga att lägga den på det kommunala hälsoskyddet. Som jag har sagt tidigare saknar många av dem resurser, även om jag är väl medveten om att det kommunala hälsoskyddet är en avgiftsfinansierad verksamhet. Det är sant att det är företagens ansvar. Problemet är att företagen inte tar det här ansvaret. Vi kan tänka oss den idrottare som jag relaterade till som har tagit det här kosttillskottet. Han har köpt det av ett välrenommerat företag i branschen. Det innehåller en förbjuden substans. Han fälls för dopning och blir avstängd i 24 månader. Hans karriär är spolierad. Vad kan han göra? Jag tror inte att han har råd, muskler och möjligheter att stämma det här företaget. Det kommer han att ha det jättejobbigt med. Det jag vill säga är att även om det är branschorganisationerna som ska ta sitt ansvar talar det mesta för att det tyvärr inte fungerar. Som jag skrev i min interpellation noterade Malmö stad i sin rapport Livsmedelskontroll av kosttillskott i hälsokostbutiker mm att 21 av 85 granskade tillskott var läkemedel och över huvud taget inte borde få säljas som kosttillskott. 78 procent av resten var felmärkt på något sätt. Sedan tycker jag också att det är intressant att landsbygdsministern hänvisar till den studie som Livsmedelsverket gjorde av kosttillskott som säljs via Internet. Det var en studie av hur kraven i lagstiftningen följs. Resultatet av den studien är ännu mer nedslående. Man köpte in 43 produkter. 41 av de 43 uppfyllde inte Livsmedelsverkets krav på märkning. 30 av dem innehöll växter eller växtextrakt som kan vara olämpliga i livsmedel och flera var märkta med otillåtna hälsopåståenden. En ytterligare analys visade att det fanns kända biverkningar i 28 av de här produkterna och 8 av produkterna skulle egentligen klassificeras som läkemedel. Det jag vill säga med det här är ju att kontrollen inte fungerar. Läser jag landsbygdsministerns svar tycker jag också att jag mellan raderna egentligen kan se att regeringen är medveten om att det här inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det är det jag vill försöka peka på. Det är därför jag tycker att det vore på sin plats att ansvaret för kosttillskott, som per definition är ett livsmedel, låg centralt på Livsmedelsverket och inte på kommunerna. Det blir ju sådana stora problem. Om man upptäcker att ett kosttillskott innehåller förbjudna preparat kan man bara förbjuda det i den egna kommunen. Det är en oerhörd process att kunna gå vidare och få ett saluförbud i hela landet. Jag skulle önska att man tog det här faktiskt ganska stora problemet på större allvar och konstaterade att saneringen i branschen inte fungerar. Alla tester man har gjort för att kontrollera om branschen tar sitt ansvar visar att den inte gör det, trots att man säger att man ska göra det. Då finns det egentligen bara, utifrån mitt sätt att se, en rimlig lösning. Det är att de här produkterna borde kontrolleras av Livsmedelsverket innan de får säljas. Då skulle vi lösa den här problematiken och vi skulle få en bransch som fungerade mycket bättre.

Anf. 19 Eskil Erlandsson (C)

Fru talman! Återigen, det är Läkemedelsverket som avgör om en produkt ska klassificeras som ett läkemedel eller inte. Detta styrs av läkemedelslagen. Produkter som inte klassificeras som läkemedel blir alltså livsmedel och eventuellt kosttillskott. Det finns ett samarbete mellan Läkemedelsverket och Livsmedelsverket i de här frågorna. Jag vet att man håller på att ytterligare förbättra rutinerna mellan verken för att man ska få rätt klassificering men också en snabb hantering av de produkter som presenteras. Det är riktigt, fru talman, att det inte krävs något godkännande eller tillstånd från Livsmedelsverket för att sälja kosttillskott i Sverige. Däremot ska den som tillverkar, importerar eller på annat sätt inför eller säljer kosttillskott registrera sig hos kontrollmyndigheten, i det här fallet den kommun där verksamheten bedrivs. Till detta ska kopplas att Livsmedelsverket har föreskrifter om vilka vitaminer och mineraler som får ingå i ett kosttillskott, men också om vilka former av vitaminer och mineraler som får användas som källor vid tillverkningen av de här tillskotten. EU-kommissionen har därtill tagit fram en utökad lista över godkända föreningar av vitaminer och mineraler som får användas i kosttillskott. Den här listan bygger på yttranden från den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten Efsa. Självklart kommer den här listan att ytterligare utökas efter hand som företag presenterar och ansöker om godkännande hos EU-kommissionen för nya saker som de vill tillhandahålla på marknaden. För att ytterligare öka säkerheten för konsumenterna har Efsa gjort en sammanställning också över växter och växtdelar som har rapporteras som giftiga, beroendeframkallande eller som innehåller andra hälsovådliga substanser. Denna sammanställning är ju ett hjälpmedel både för den som producerar och för de myndigheter som har att kontrollera de här sakerna. Låt mig också säga att Livsmedelsverket är en central myndighet för livsmedelskontrollen och de ska stödja kommunerna i deras kontrollarbete. Verket har utarbetat en vägledning om kosttillskott och håller även på att ta fram en checklista som kommunerna kan använda sig av i samband med att man utför sitt arbete i form av till exempel kontrollbesök. Därtill håller verket på med utbildning av de inspektörer som finns och ser också till att hjälpa till med aktualisering av den lagstiftning som finns på området, men också med tolkning och tillämpning av denna lagstiftning. De här centrala myndigheterna, som kan exemplifieras med Läkemedelsverket, Livsmedelsverket och andra statliga myndigheter, är till som ett stöd för dem som faktiskt utför kontrollerna, nämligen i det här sammanhanget kommunerna. Jag förutsätter att den samverkan fungerar.

Anf. 20 Lars Lilja (S)

Fru talman! Det är rätt och det är precis det som står, att Livsmedelsverket ska stödja kommunerna. Det är det som blir lite märkligt, tycker jag. Det här är preparat som säljs överallt i hela Sverige. Sedan lägger man ut på 290 kommuner att kontrollera om de är bra eller inte eller att de inte innehåller förbjudna substanser. Det är precis av den orsaken som det här blir så galet. Det är just därför som de här produkterna borde kontrolleras centralt. Det vore rimligt att Sverige, precis som en del andra EU-länder gör, ställer högre krav på att de som tillverkar och distribuerar de här produkterna ska anmäla dem till Livsmedelsverket så att man får en översyn och faktiskt kan kontrollera att de inte innehåller förbjudna substanser, framför allt att de innehåller det som står på burken. Det är också sant att Läkemedelsverket kan klassificera läkemedelsnära substanser som förekommer i kosttillskott. Man har gjort det i fyra fall hittills. Där skulle man kunna vara mycket konsekventare och hårdare i att klassificera läkemedelsnära produkter så att de inte kan hamna i kosttillskott. För mig kvarstår problemet. Som jag sade tidigare får jag känslan av att regeringen är medveten om problemen men egentligen inte vill ta tag i dem på riktigt. Det handlar som sagt om idrottsmän som råkar illa ut, det handlar om människor som får i sig produkter med kända biverkningar, det handlar om människor som köper ett kosttillskott som man tror är ett livsmedel men där man i själva verket får i sig läkemedel eller läkemedelsklassade substanser. Jag hade hoppats att vi skulle få tydligare svar. Det rimliga i det här sammanhanget vore att Livsmedelsverket tog det totala ansvaret, men tydligen är vi inte där.

Anf. 21 Eskil Erlandsson (C)

Fru talman! Låt mig först tacka för interpellationen. Det är en viktig sak som tagits upp i denna debatt. Låt mig sedan konstatera att påståenden som görs måste vara sanna. Till exempel måste deklarationer i form av märkning vara korrekta, annars begås brott mot de regler som finns på området. Samtidigt kan jag hålla med om att det finns mindre seriösa försäljare av exempelvis kosttillskott, och det är viktigt att de förhindras att vilseleda konsumenterna. Hur gör man det bäst? Jo, genom att bedriva en kontrollverksamhet som är nära försäljningsstället. Vilka offentliga myndigheter finns närmast i alla delar av landet? Vi har ingen låt oss kalla det för lägre organisation än kommunerna. De är närmast de försäljningsställen som finns, och till stöd för kommunerna och deras kontrollverksamhet finns de centrala myndigheterna; i det här fallet är Livsmedelverket kanske det som ligger närmast. Det kan vara svårt att bedriva kontrollverksamheten, och jag vill avslutningsvis i denna debatt ta upp en annan sak som är svår, nämligen försäljningen över Internet. De påståenden som görs över det fria nätet är jättesvåra att kontrollera. Det beror bland annat på att kommunerna kan ha svårt att rikta sanktionsbeslut mot och göra beslag hos någon när man inte vet var vederbörande har sitt tillhåll, som kanske säljer produkter med påståenden som inte är korrekta och som därmed alltså kan vara omöjlig att kontrollera. Det finns således problem i detta sammanhang som vi behöver fortsätta att diskutera.

den 19 maj

Interpellation

2010/11:397 Kontroll av kosttillskott

av Lars Lilja (S)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Försäljning av kostillskott är uppenbarligen en lönsam bransch. Det märks inte minst på den kraftfulla marknadsföringen av dessa preparat.

Tyvärr är det ofta svårt för konsumenten att veta vad dessa preparat egentligen innehåller. Inom idrotten har bruket av kostillskott lett till ett antal positiva dopningsfall där idrottaren fått i sig dopningsklassade substanser via kosttillskott – detta på grund av att det inte framgått av innehållsförteckningen att dessa substanser ingått i preparatet.

Hösten 2010 presenterade Malmö stad rapporten Livsmedelskontroll av kosttillskott i hälsokostbutiker mm. Där framgick att 21 av de 85 granskade tillskotten var att betrakta som läkemedel och borde aldrig ha sålts som kosttillskott. Av resterande preparat var 78 procent felmärkta på något sätt.

Kosttillskott är per definition livsmedel. För kontrollen av dessa ansvarar det kommunala hälsoskyddet med stöd av Livsmedelsverket. Det är uppenbart att de flesta kommuner saknar resurser för denna kontroll. Därför finns i dag ingen väl fungerande kontroll av kosttillskott.

Min fråga till statsrådet blir därför:

Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att stärka kontrollen av kosttillskott som marknadsförs i Sverige?