Konsumenternas rättigheter vid handel på Internet

Herr talman! Det har varit en väldigt snabb utveckling på detta område. Redan tidigare har man kunnat beställa via postorderföretag. Man får hem en katalog i brevlådan, och så kan man beställa. Jag minns bland annat att jag tittade i en sådan katalog på den tiden Leif "Loket" Olsson ledde Bingolotto. Man kunde köpa en liten staty av honom. Vem skulle vilja göra det? tänkte jag när jag såg bilden. Men det visade sig att det var väldigt många som ville det. Man skulle betala 100 kronor i förväg, men statyn dök aldrig upp. När de ringde företaget hade numret upphört, och det gick inte att få tag i dem. Det här är ändå bara problem som dykt upp i samband med postorderföretag. Nu är handel på Internet det som växer allra snabbast. Det är mestadels positivt. Konsumenterna får en bra överblick över vilka varor man kan välja mellan. Man kan jämföra priser. Man kan handla från andra länder där det kanske finns saker som är svåra att få tag på i Sverige och även bättre priser. Men problemet är de oseriösa företagen som bedriver handel och som avsvär sig allt ansvar om någonting går fel, om varan kanske inte ens levereras eller om den levereras men inte uppfyller det som har utlovats vid köpet. Den kanske är sönder. Det senaste är svenska företag som förmedlar varor från andra länder. Det kan vara EU-länder men även länder utanför EU. De skyller ifrån sig när det är något fel på varan och säger att det inte är deras fel, utan det är företaget i det andra landet som har ansvaret. Det finns faktiskt till och med företag som på sina hemsidor redan från början informerar kunderna om att det är företaget i det andra landet man ska vända sig till om det blir något fel. Det är få som har våra konsumentlagar i bokhyllan och dagligen sitter och bläddrar i dem. Visst finns det många skyddande regler, men som konsument är det lätt att lita på den information man får. Skulle man sedan få problem är risken att man inte ens vet om de rättigheter man har. Jag tror att det viktiga är att dels informera om rättigheterna så att man känner till dessa som kund, dels försöka komma åt dessa företag. Som kund kan man anmäla företag som bryter mot reglerna till Konsumentverket, men det är väldigt få som känner till det. Därför tror jag att det kan vara bra även med någon form av kontrollverksamhet där man faktiskt går igenom företagen från offentligt håll eller från Konsumentverket och ser till att den vägen råda bot på problemet. Det är väldigt många konsumenter som är villrådiga och inte vet hur de ska göra eller vilka regler som egentligen gäller. Det kan förstås låta rätt och riktigt, det här med att har man bara förmedlat en vara så har man heller inget ansvar för varans skick, utan det är den som har sålt varan i det andra landet som har ansvaret. Men vad jag har förstått på lagstiftningen och av ministerns svar stämmer inte det, utan det är så att även om man bara levererar en vara åt kunden så är det det svenska företaget som är ansvarigt. Därför är det väldigt viktigt att man verkligen informerar om detta. Det är också viktigt, nu när vi ska harmonisera konsumentlagstiftningen i EU, att man ser till att frågorna verkligen följs upp så att de inte hamnar mellan stolarna. Vi har minimilagstiftning nu, och med harmonisering kan det kanske bli en sänkning av skyddet. Jag hoppas att vi kämpar för att det inte blir så.

Herr talman! Jag kan bara hålla med Hillevi Larsson om att konsumenterna behöver information. Det råder ingen brist på information, men det är klart att vi alltid kan hitta andra och nya kanaler för information. Som jag läste i mitt svar är det väldigt många som tillhandahåller information, och jag tror att de projekt som pågår i skolan kring just konsumentinformation också kan innehålla många olika delar. Just nu är det väldigt intensiv information när det gäller ekonomi på grund av sms-lånen som framför allt drabbar många unga, men man kan se att det också finns nya fenomen som dyker upp och sprider sig. Vi delar uppfattning. Det finns information. Konsumenterna bör ta till vara den informationen. Som du också påpekade är det fel när det påstås att det är ett annat företag som är ansvarigt. Det är den som man skriver kontrakt med, den som äger hemsidan, som är skyldig att se till att konsumenten kan få tillbaka sina pengar. I den mån affären sker inom EU-länder finns ett väldigt högt skydd, och det finns också hjälp att få. I den mån det handlar om länder utanför EU finns det väl anledning att vara försiktig. Där blir det fråga om annorlunda lagar, och där är det också svårare för våra tillsynsmyndigheter att hjälpa konsumenten i fråga. Jag skulle nog vilja säga till alla som Internethandlar att handla inom EU och helst inte utanför. Skulle man handla utanför kanske man också ska betala med hjälp av kort. Det underlättar. Då kanske man kan vända sig till banken, och banken kan ta det ansvaret om leverantören vägrar att göra det. Det finns olika sätt att skydda sig, men jag tror att man ska vara försiktig med att handla på Internet från länder utanför EU, om det inte finns en svensk leverantör, för då är det denne som har skyldigheten att ersätta varan.

Herr talman! Jag tror att det är väldigt bra, precis som ministern säger, att man börjar tidigt, redan i skolan, med att informera om de här frågorna. Då når man ju alla barn. Risken är annars att man enbart når de medvetna konsumenterna, de som redan är uppdaterade, som redan vet vem de ska vända sig till och som har kontakt med Konsumentverket. De som riskerar att hamna i kläm är kanske inte just de utan de konsumenter som inte ens vet om vilka rättigheter de har. Vi har också konsumentvägledare i många kommuner runt om i landet. Tyvärr finns det en del blinda fläckar. Det är de kommuner som av en eller annan anledning har valt att inte ha konsumentvägledare. Det handlar väl ofta om ekonomiska skäl. I en del kommuner delar man konsumentvägledare, det vill säga att konsumentvägledaren ambulerar mellan olika kommuner. Det är bättre än ingenting alls, men det bästa är så klart om man kan ha en heltidstjänst. Det går självklart inte om det är alldeles för små kommuner. Men jag tror att ett sätt att komma till rätta med det här kanske kunde vara att Konsumentverket på något sätt samordnade resurserna och såg till att de konsumenter som saknar konsumentvägledare i sin kommun kan få hjälp. Det finns ingen telefonlinje till Konsumentverket. Däremot finns personlig rådgivning på Konsument Europa. Det tror jag tyvärr inte är så känt. Det är verkligen viktigt att sprida den informationen, inte minst med tanke på att människor gör allt fler affärer över gränserna. Det är också någonting som vi i grunden uppmuntrar. Det har ju väldigt positiva effekter för konsumenten och ökar helt enkelt valfriheten. En del försöker hänga upp sig på hårklyverier, att konsumenten inte har anmält på rätt sätt att någonting var fel. På det sättet skulle leverantören slippa ansvar. Då gäller det att man ska anmäla till både förmedlingsföretaget och producentföretaget när det är fel på en vara. Där är det nog väldigt viktigt att informera om att det faktiskt är förmedlingsföretaget som är huvudansvarigt. Annars finns risken att de kan använda argumentet att man inte har anmält i vederbörlig ordning till alla instanser. Jag tror att den här frågan kommer att växa i betydelse hela tiden. Vi kan se redan i dag att Internet framför allt för ungdomar är en väldigt naturlig värld att röra sig i. Det går också snabbt upp i åldrarna. Till och med PRO-föreningar lär sig alltmer att hantera Internet. Jag tror att det kommer att finnas anledning att jobba vidare med de här frågorna. Tyvärr tror jag inte att det räcker att bara hänvisa till Konsumentverket och den information som finns, för vi kommer att ha en stor andel konsumenter även i framtiden som inte har en aning om det här utan som helt enkelt litar på företaget. Det är den största risken av alla, som jag ser det. Om man inte överklagar beslut eller vänder sig till ansvariga myndigheter är risken att man helt enkelt accepterar företagets besked att de tyvärr inte kommer att ersätta till exempel transportkostnaden för en trasig vara. Det är något vi har tvingats att ligga ute med, och det kommer vi inte att ersätta. De kanske inte ens vill ersätta den trasiga varan. Många konsumenter riskerar att förlora pengar och att ha blivit lurade utan att ens veta om att det faktiskt fanns en chans att få rätt. Jag tror också att ju fler konsumenter vi har som får veta att de faktiskt har rättigheter, desto färre oseriösa företag kommer vi att ha, för då finns det ju inga konsumenter att utnyttja längre.

Herr talman! De frågor som Hillevi Larsson tar upp i sin interpellation är naturligtvis angelägna. Det finns ett antal olika tänkbara scenarier, eftersom det talas om företag i Japan och Tyskland. Men utgår man från att det företag som förmedlar varan ändå är ett svenskt företag blir det enklare. Då ska naturligtvis svenska regler gälla. Det är egentligen fråga om två saker: för det första behörig domstol, och för det andra vilket lands lag som ska tillämpas. När det gäller frågorna om reklamation och andra klagomål är det naturligtvis så, precis som Nyamko Sabuni har sagt tidigare, att en avtalspart får vända sig till sin avtalspart. Det gäller ju hela tiden. Om det finns en kedja av avtalsparter längre bort, man kan ju tänka sig att förmedlingen har gått genom flera led, är det den förmedlare som så att säga står närmast konsumenten som har det fulla ansvaret. Skulle det vara på det sätt som Hillevi Larsson också tog upp, att det finns någon form av avtalsvillkor där man har avtalat bort sitt ansvar så att den enskilde konsumenten i praktiken avskärs från sin möjlighet att kräva ut sin rätt därför att det finns ett företag långt borta någonstans, det kan vara i vilket land som helst egentligen, skulle det kunna betraktas som oskäligt. De möjligheter att jämka avtal som vi ändå har i avtalslagen är mer långtgående i konsumentförhållandena. Men om det är ett svenskt företag är huvudreglerna i rättegångsbalkens 10 kap. tillämpliga. Då är det rätten på den ort där svaranden har sin hemvist som i första hand gäller. Men man kan också välja Konsumentforum, alltså rätten på den ort där konsumenten har sin hemvist. Det är det som gäller i en sådan situation där det är ett svenskt Internetföretag som har sitt säte i Sverige eller som har förvaltningen här. I fråga om tillämplig lag kan jag säga att distans- och hemförsäljningslagen är tvingande till konsumentens förmån. Men det finns en möjlighet att avtala bort svensk lag. När det gäller regler som avser just distansavtal eller hemförsäljningsavtal går det också att avtala om ett lands lag som ligger utanför EES-området. Det är EES-området som är gränssättande. Men förutsättningen för det är att den lagen ger konsumenten ett bättre skydd än vad den annars tillämpliga lagen inom EES-området hade gett. Målsättningen här är naturligtvis att konsumenten ska ha högsta möjliga skydd. Avtalar man om ett ännu bättre skydd än som framgår av svensk lag eller av någon lag inom EES-området kan ett annat lands lag gälla. I övrigt är det så att har man inte avtalat någonting är det svensk lag som gäller. Inom EU-området är det i den här typen av situationer anknytningslandets lag, alltså det land som avtalet har störst anknytning till, som ska gälla.

Herr talman! Eftersom vi samtliga tre i mångt och mycket håller med varandra ska inte jag förlänga debatten i onödan. Men jag kan passa på att tacka för den och säga att den har varit nyttig. Framför allt tror jag att de som förhoppningsvis har lyssnat på oss hemma framför tv-rutorna har fått lite bättre kunskap om hur konsumentregelverket fungerar när det gäller Internethandel. Jag kan också kommentera det som Hillevi Larsson var inne på när det gäller konsumentvägledarna. De utgör en bra service till medborgarna och en kommunal angelägenhet. De flesta kommuner har konsumentvägledare. Några delar på dem. Jag skulle vilja uppmana de få kommuner som i dag inte har konsumentvägledare att försöka tänka på det. Det är en oumbärlig service till medborgarna att de har någon att vända sig till. Det är klart att det går att få tag på information via Konsumentverkets eller andras hemsidor och genom att prata med någon. Men det är alltid bättre om stödet och hjälpen finns där man bor. Jag håller med om att verksamheten behöver utvecklas. På det sättet kan konsumenterna känna sig trygga på marknaden.

Herr talman! Det är viktigt att klargöra att det är skillnad om man handlar i en utländsk affär när man är utomlands på semester eller i ett annat ärende. Då är det detta lands lag som gäller. Man kanske är i Belgien eller något annat europeiskt land eller i ett land utanför Europa. Det är lagen i det land där man handlar varan som gäller. Om varan däremot förmedlas via ett svenskt företag när man sitter i Sverige och beställer från ett annat land är det förmedlingsföretaget som har ansvaret för att varan håller måttet. Man ska inte ens behöva betala transportkostnader om varan är felaktig. Jag tror att det är viktigt att man klargör det här. Det är klart att det kan låta trovärdigt när dessa företag säger: Det säger ju sunda förnuftet att det är företaget som varan kommer ifrån som man ska vända sig till om något är fel! De avsvär sig ansvaret och säger att de inte kan hjälpa att varan hade gått sönder redan innan de transporterade den till Sverige. Företagen säger rent ut att konsumenten ska vända sig till företaget i det andra landet. Det är glädjande att det ändå finns ett minimiskydd i EU. Då kan man i alla fall inom EU hjälpa konsumenterna, även de konsumenter som inte vet om att det är förmedlingsföretaget i Sverige som är ansvarigt. Problemet är företagen utanför EU. Det är viktigt att informera om att det även för dessa är det svenska förmedlingsföretaget som gäller. När det gäller konsumentvägledare kan man inte nog understryka vikten av att så många som möjligt får tillgång till deras hjälp. Det finns många fall där konsumentvägledaren vänder sig till oseriösa företag. Då vänder plötsligt företaget 180 grader; då vågar man inte luras längre. Det yttersta målet är så många medvetna konsumenter som möjligt.

Herr talman! Jag ska återknyta till det som Hillevi Larsson var inne på. Med de regler som gäller inom EU är det så att om man till exempel handlar i Belgien och det blir en konsumenttvist kan köparen, men däremot inte säljaren, välja att väcka talan i sitt eget land. Det är en stor fördel i sammanhanget. Jag noterar att det finns ett meddelande från kommissionen som gäller en inre marknad för framtidens Europa. Där uttalar sig kommissionen just om konsumentens rättigheter och tillgång till rättsmedel. Om man läser vad som står där får man tycka att det är en bra och långtgående målsättning när det gäller just möjligheten att handla i andra EU-länder och de rättigheter som konsumenter får i en sådan kommission. Det står så här: Ett samlat tillvägagångssätt i fråga om konsumenters rättigheter i EU bör leda till en förenklad rättslig ram som är lättare att tillämpa samtidigt som det kan bidra till att undanröja sådana hinder för handel över nationsgränserna som konsumenter och företag kan stöta på. Ett centralt mål för den konsumentpolitiska strategin är att öka inflytandet för konsumenterna genom att fastställa deras rättigheter och sätta standarder för tillgänglighet och skydda dem mot hot och risker som de inte kan påverka som individer. Med utgångspunkt från sin översyn av den befintliga EU-lagstiftningen inom konsumentområdet kommer kommissionen att lägga fram ytterligare initiativ om konsumenters rättigheter enligt avtal samt om kollektiva mekanismer för prövning, bland annat för att underlätta skadeståndskrav i de fall det har förekommit brott mot konsumenters rättigheter och konkurrensbestämmelser. Vi vet också att propositioner om ett europeiskt betalningsföreläggande och ett europeiskt småmålsförfarande är på väg.

Herr talman! Det var ett fint avslut med en utblick mot framtiden. Konsumenterna kommer att få mer enhetliga och harmoniserade lagar på den gemensamma marknaden, vilket är viktigt. Som Anti Avsan läste upp är det just så. Det är bara när konsumenterna är trygga som de kan bli aktiva konsumenter inte bara i sina egna länder. Då kan de nyttja hela den gemensamma EU-marknaden. Tack för samtalet!