den 21 majInterpellation 2003/04:546 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Mona Sahlin om kompletterande utbildningar för utländska akademiker<a name="Temp"></a>Att utländska akademiker mycket svårt kan närma sig sitt yrke i Sverige är ett känt faktum sedan slutet av 80-talet. Då kom den första larmsignalen från SACO, rapporten Hjärnkraft på sparlåga som visade att den kompetens och kunskap högt utbildade personer tog med sig in i landet inte öppnade vägen för dem till det egna yrket, trots den tidens högkonjunktur och brist på högt kvalificerad arbetskraft.Många försök har gjorts under de decennier som har gått för att åstadkomma en positiv förändring, men när man summerar resultaten av alla dessa ansträngningar kan man bara konstatera att de utländska akademikernas situation på arbetsmarknaden fortfarande är oerhört svag och antagligen i vissa avseenden ännu svårare än tidigare.Dystra fakta om detta finns samlade i Integrationsverkets årliga rapporter @ som heter integrationsrapporter men egentligen borde kallas för segregationsrapporter. Jag nöjer mig med att hänvisa till det senaste av dessa dokument, det som presenterar siffror och fakta från 2003. Enligt denna rapport kan antalet akademiker från andra länder som antingen är felsysselsatta @ alltså tjänar sitt uppehälle via lågstatusjobb @ eller kroniskt arbetslösa uppskattas som mycket högt. Jag citerar: "En överslagsberäkning ger vid handen att om utrikes födda akademiker skulle ha kvalificerade jobb i samma utsträckning som inrikes födda akademiker, så finns det en potential på 30 000 felsysselsatta eller icke-sysselsatta utrikes födda akademiker som varit i Sverige mellan 5 och 35 år."Rapporten slår också fast att det tar mycket lång tid för dessa högt utbildade personer för att över huvud taget närma sig det yrke de har förberett sig för @ upp till tio år behövs i vissa fall innan man börjar utnyttja de kunskaper man förfogar över. Dyster är också beskrivningen av de utbildningar som de flesta akademiker med utbildning från annat land erbjuds: de flesta av dem återfinns år efter år i kurser på mycket låg kunskapsnivå. Uppenbart visar dessa siffror och faktabeskrivningar på stora brister i arbetsmarknadens funktioner och i arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Kompletterande utbildningar för utländska akademiker borde sedan länge har blivit en vanlig och omfattande företeelse, men så är inte alls fallet. Fortfarande finns dessa utbildningar antingen i form av begränsade AMS -program @ som den satsning som kallades Språnget @ eller som mycket små och osäkra tillfälliga program på olika högskolor och universitet (Borås, Linköping, Malmö och Lund visar ett särskilt program på campus Helsingborg).Om kurser och program fortsätter i samma takt och med samma förutsättningar som i dag behövs det tio år innan alla felsysselsatta eller icke-sysselsatta utländska akademiker får en chans att återfå sitt yrke @ och det om man inte räknar med nykomna akademiker som automatiskt faller i långvarig arbetslöshet och de akademiker som i svåra ekonomiska tider förlorar sina jobb enligt principen sist in först ut. Svårigheterna som de utländska akademikerna stöter på har att göra inte bara med snålt tilltagna kurser och utbildningsprogram men också med den osäkra finansieringen av den tid man ägnar åt studier. Många börjar studera med stöd från AMS i form av aktivitetsgaranti eller utbildningsbidrag men kommer inte ens till hälften av studietiden när detta stöd dras tillbaka. Argumenten som kommer från arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnder är att finansieringen bör senare försäkras av CSN. Men i många fall kan inte studielånen erhållas av dessa studenter. En del av dem har redan passerat 50-årsgränsen och har inte rätt till studielån, en del är redan så hårt skuldsatta på grund av den långvariga arbetslösheten att de inte kan ta på sig nya skulder innan de har någon garanti om en säker arbetsinkomst. Mot bakgrund av de fakta som här redovisas @ och som tidigare förgäves diskuterades i interpellationsdebatter med utbildningsminister Thomas Östros och arbetslivsminister Hans Karlsson @ vänder jag mig till integrationsminister Mona Sahlin med följande frågor: Kommer ministern att aktivt agera för att i stor skala skapa rum för kompletterande utbildningar för utländska akademiker i arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken?Kommer ministern att ta initiativ för en snabb lösning av finansieringsproblemen för kompletterande utbildningar som vänder sig till ut<a name="PassTempLäge"></a>ländska akademiker?

Interpellation 2003/04:546 av Narti, Ana Maria (fp) kompletterande utbildningar för utländska akademiker

Video


Herr talman! Ana Maria Narti har frågat integrationsministern dels hur hon avser att agera för att i stor skala skapa rum för kompletterande utbildningar för utländska akademiker i arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken, dels om hon avser att ta initiativ till en snabb lösning av finansieringsproblemen för kompletterande utbildningar som vänder sig till utländska akademiker.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. 
Jag delar Ana Maria Nartis åsikt att utländska akademiker utgör en stor potential som måste tas till vara bättre. Det är slöseri med såväl mänskliga som ekonomiska resurser att personer med utländsk utbildning inte fullt ut ges möjlighet att använda sin kompetens i Sverige.
Regeringen har under lång tid arbetat för att förbättra utländska akademikers förutsättningar att komplettera sin utbildning. Genom den så kallade aspirantutbildningen kan sökande som har utländsk högskoleutbildning få en särskild utbildning som är både teoretisk och praktisk. Genom validering av reell kompetens får många chansen att komplettera sin utbildning när formell dokumentation saknas. 
Regeringen har också givit Högskoleverket och Socialstyrelsen i uppdrag att gemensamt se över de bestämmelserna och systemen för bedömning och godkännande av lärare samt hälso- och sjukvårdspersonal som har gjorts tillsammans med Arbetsmarknadsverket, Integrationsverket och övriga berörda huvudmän. En rapport från detta arbete har nyligen inlämnats till Regeringskansliet, och beredning av förslagen pågår.
De utländska akademiker som kompletterar sin utbildning i Sverige har möjlighet att finansiera sina studier med studiemedel eller med aktivitetsstöd. I samband med den senaste studiemedelsreformen höjdes åldersgränsen för att kunna få studiemedel från 45 till 50 år. Åldersgränsen fastställdes bland annat mot bakgrund av kravet att de som får studiestöd ska ha en realistisk möjlighet att betala tillbaka studielånet. Utöver denna höjning av åldersgränsen infördes även en möjlighet för personer över 50 år att få studiemedel i form av studiebidrag för studier på vissa särskilda bristyrkesutbildningar.
Begränsningarna inom ramen för arbetsmarknadsutbildning medför att studerande kan läsa högst 40 veckor med aktivitetsstöd. Syftet med denna tidsbegränsning är att det inte ska föreligga alltför stora skillnader mellan studenters olika former för finansiering av studier.
Regeringen anser att frågan om att tillvarata utländska akademikers kompetens är angelägen och avser att fortsätta att arbeta med den.



Herr talman! Tack, utbildningsministern!
Just nu befinner vi oss i en lite rolig situation. Det är inte första gången vi diskuterar det här - jag tror att det är tredje gången. Det var inte till utbildningsministern som jag skickade interpellationen, utan till integrationsministern. Frågan bollas till olika ansvariga, men kommer tillbaka till samma nivå. Vi är lite grann som en katt som springer efter sin egen svans. Det händer ingenting.
Det finns mycket konkreta svårigheter. En svårighet är att till exempel högskolan i Malmö eller Lärarhögskolan lyckas finansiera, med stöd från AMS, mycket längre studieperioder än 40 veckor, medan andra sådana kurser i regel fastnar med 40 veckor. Då finns det studerande som har börjat sina studier och som plötsligt inte har en chans att avsluta dem. Detta är ett mycket allvarligt problem.
Varför har utbildningsministern gett pengar till Linköping om han inte varit säker på att studierna i Linköping kan avslutas på ett någorlunda förnuftigt sätt? Det är bortkastade pengar när någon börjar sin utbildning men inte har en chans att avsluta den.
Detta har att göra med aktivitetsstödet. Man kunde inte blunda inför sådana fakta när man började med detta.
I Malmö finns den bästa möjliga överenskommelsen mellan länsarbetsnämnden och högskolan. Också därifrån kommer kritiska synpunkter, som har att göra med att det inte är högskolan, alltså inte personer som är direkt kompetenta att rekrytera studerande bland utländska akademiker, som rekryterar dem. Det är arbetsförmedlingen, där det sitter människor med en mycket lägre kompetens på området.
Om man inte löser problemet med samverkan mellan AMS - som agerar som de vill; de börjar bli en stat i staten - integrationsministern och utbildningssystemet kommer största delen av dessa akademiker fortfarande att falla mellan stolarna.
Sedan har vi problemet med siffrorna. I integrationsrapporten 2003, som borde kallas segregationsrapporten 2003, står det att det är antagligen 30 000 personer med akademisk utbildning från andra länder som antingen är fel sysselsatta eller undersysselsatta. 30 000! Hur många år behövs det, med de mycket små kurser som finns, för att 30 000 människor ska börja närma sig sina yrken? Det behövs antagligen tio år. Då kan de här människorna definitivt ha slagits ut på grund av den diskriminering som innebär ett förbud att komma in i yrket. I praktiken har vi i Sverige ett slags förbud för människor som kommer från andra länder. En del av dem kommer att bli fullständigt besvikna och ge upp en gång för alla.
Kunskap är en färskvara: Jobbar man inte inom sitt område förlorar man sina kunskaper.



Herr talman! Jag är glad att få chansen att diskutera det här ytterligare en gång med Ana Maria Narti. Jag tror att Ana Maria Narti har sett de rader av initiativ som vi har tagit från Utbildningsdepartementet för att stötta utländska akademiker i deras möjligheter att komplettera sin utbildning.
Det är riktigt att det finns andra verksamhetsområden som är involverade, till exempel Arbetsmarknadsstyrelsen under Näringsdepartementet. Det finns självfallet begränsningar för hur lång tid man finansierar utbildning via Arbetsmarknadsstyrelsen. Det har att göra med att grunden för vårt utbildningsväsende är att vi via studiemedel finansierar människors utbildning, och så kan vi under kortare perioder använda arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Men en tidsbegränsning finns där för att det inte ska bli för stora skillnader mellan olika studenter vid våra lärosäten.
Att använda sig av aktivitetsstöd vid olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder tycker jag är bra och positivt. Men det är alldeles riktigt att Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsstyrelsen har en tidsgräns för hur länge den utbildningen får fortgå innan man erbjuds att gå över till studiemedel. Det är inte en orimlig ordning. Man kan naturligtvis diskutera om 40 veckor är den mest lämpliga tiden, men det är inte en orimlig ordning att vi försöker ha så likartade villkor som möjligt.
Utbildningsdepartementet har stöttat enskilda högskolor för att de ska bli mera professionella i att ta emot också denna studerandegrupp. Det kräver speciella kunskaper: att kunna validera, att kunna bedöma var kompetensen finns och vilka kompletterande åtgärder som ska vidtas. Där har Linköping och Malmö universitet och högskola fått möjligheten att få extra resurser för detta, för att bli riktigt skickliga och kunna lära andra hur man ska arbeta på detta vis.
Vi har i propositionen 
Öppna högskolan
 tryckt på vikten av reell kompetens, att högskolan generellt sett måste bli bättre på att värdera den reella kompetensen för att kunna möta människor på den kunskapsnivå där de är. Här arbetar nu Högskoleverket med att ta fram särskilda test och prov för att till exempel inom teknikområdet kunna göra en bedömning av var kompetensen är. Det kommer också att underlätta detta arbete.
Integrationsminister Mona Sahlin hanterar frågorna om mottagande av flyktingar och hur olika typer av stödåtgärder ska samordnas för att man så snabbt som möjligt ska kunna erbjuda integrering för den människan, genom att ställa upp med utbildningsåtgärder eller arbetsmarknadspolitiska insatser. Den frågeställningen bereds i Regeringskansliet.
När det gäller utbildningssystemet tycker jag att vi har kommit framåt i att kunna producera en utbildning som blir en komplettering som man behöver för att komma ut på arbetsmarknaden.



Herr talman! Det ska finnas liknande villkor mellan studenter och de annorlunda studenterna, som redan en gång har studerat. Men det är ingen som kräver att en människa med svensk utbildning från ett svenskt lärosäte ska göra om sin utbildning. Villkoren är inte lika. Villkoren är fullständigt olika.
Att då kräva att de inte ska få tillgång till kompletteringsutbildning därför att de absolut måste gå på CSN:s lån betyder att fördjupa diskrimineringen, att ge ännu mera näring åt de negativa trender som skapar segregation.
De här människorna har inte bara redan en utbildning, och också väldigt ofta arbetslivserfarenhet från sitt eget område, utan också skulder som en vanlig svensk eller invandrad student inte har. Det finns någonting som heter utrustningslån. När man kommer till sin första bostad i Sverige tar man ett lån för att kunna leva i sin nya bostad. Och det finns kommuner som tvingar människor som kommer till Sverige, flyktingar, att betala kurserna.
Jag har ett exempel som är ganska förskräckligt i sammanhanget. Det gäller kurserna i sjukvårdssvenska som alla läkare och sjuksköterskor måste gå igenom för att över huvud taget komma in i systemet för läkar- och vårdverksamhet. De kurserna avslutas med ett prov. Om en person missar en poäng i provet är den personen tvungen att göra om hela kursen och betala för den. Hur många invandrare som är socialbidragstagare, kör taxi eller klipper biljetter i tunnelbanan har råd att gång på gång betala tusentals kronor för att gå kurs i sjukvårdssvenska?
Att kräva att alla akademiker som måste komplettera sina utbildningar ska gå på CSN-studiestöd efter de här 40 veckorna är bara ett sätt att fördjupa segregationen. De här människorna har skulder. De har en utbildning. Många av dem har yrkeslivserfarenhet. Detta skapar en särskild situation för dem, och det måste man ta hänsyn till. De kostar också om de inte gör någonting. Varför ska man betala socialbidrag till dem för att de ska sitta hemma och vara passiva och bli aggressiva, besvikna, kanske hatiska?



Fru talman! Som Ana Maria Narti känner väl till delar jag engagemanget när det gäller att vi måste se till att alla invandrarflyktingar som kommer till Sverige, inte minst de som dessutom har en lång utbildning sedan tidigare, snabbt och effektivt får möjlighet att komplettera och komma ut på den svenska arbetsmarknaden.
Här finns flera problem i mottagningen. Det ser regeringen över via integrationsminister Mona Sahlin. Här finns problem med diskriminering på arbetsmarknaden. Där handlar det också om attitydförändringar och lagstiftningsarbete. Men det finns också en högskola som har blivit allt bättre på att försöka bedöma människors kunskaper, på att inte tvinga människor att börja om. De ska snarare komma in på den nivå där de själva ligger för att kunna komplettera. Det finns flera lyckade arbetsområden där vi har gjort bra insatser via våra myndigheter. Det gäller till exempel kompletterande utbildning för utländska läkare. Arbetsmarknadsstyrelsen har med särskilda pengar kunnat driva den typen av arbete så att vi har fått en kraftig ökning av antalet akademiker med utländsk bakgrund inom läkaryrket. Det har varit positivt.
Det är klart att det sedan finns olika typer av stödsystem. Vill Ana Maria Narti diskutera hur länge man ska kunna få gå på arbetsmarknadspolitiskt stöd när man studerar rekommenderar jag Ana Maria Narti att ställa en interpellation till arbetsmarknadsministern, för det är en fråga som handlar om arbetsmarknadspolitiken. Där har vi traditionellt haft en ganska generös hållning. Det handlar om upp till 40 veckors bidragsstöd för studier. Då kan man gå sida vid sida med studenter som lånar fullt ut. Men vi vet att det också finns en stark folklig opinion kring att det inte får gå för långt, för då blir skillnaderna för stora mellan dem som lånar och dem som får ett rent bidrag. Då måste man hitta en avvägning. Det är ingen vetenskaplig process, utan vi får känna av vad som är rimligt. Men 40 veckor är ingen kort period, utan det är för många tvärtom en period som räcker till.
Utmåla inte vårt studiemedelssystem som ett omöjligt hinder att passera! Betänk att många länder som tar emot flyktingar och invandrare inte har något studiemedelssystem över huvud taget att erbjuda. Det är ändå en tredjedel bidrag och två tredjedelar lån till goda villkor med trygghetsregler som gör att man inte behöver försättas i ekonomiska svårigheter. Det är klart att det alltid är attraktivare att slippa ta ett lån, men utmåla inte studiemedelssystemet som ett omöjligt hinder att passera! 300 000 studenter tar varje år studiemedel, så det bör kunna vara ett alternativ efter att man har fått ett stöd.
Men visst kan systemet göras bättre. Mona Sahlin hanterar just den beredning som handlar om mottagandet och om att få olika stöd att fungera på ett bättre sätt. Inom högskolan har man blivit allt bättre, inte minst på grund av de initiativ som vi har tagit för att stötta utvecklingen ute på högskolorna.



Fru talman! Studiemedelssystemet gäller i alla fall människor som redan har utbildning, som redan har yrkeserfarenhet och som man jämställer med nolläget.
Man talar väldigt mycket i Sverige om validering, men problemet med valideringen är att man hela tiden bara jämför med poäng och arbetsmoment i den svenska utbildningen och att man inte tar den minsta hänsyn till den andra kunskapen, den som inte finns i Sverige.
När jag kom till Sverige kunde jag väldigt mycket om rysk film och om italiensk film. Jag kunde väldigt mycket om Ingmar Bergman också, vilket inte var populärt på 70-talet. Jag var en av de första som försvarade Ingmar Bergman i Sverige. Det var väldigt intressant på den tiden när man var så revolutionär att man ville kasta ut den där borgerliga filmmänniskan som gjorde obegripliga filmer.
Jag kunde väldigt mycket om skådespelarpedagogiken och om textanalyser, men jag kunde inte mycket om Drottningholmsteatern, som jag har lärt känna sedan dess och som jag älskar. Jag var glad åt att lära mig om pilsnerfilm och om Drottningholm. Det var ingen som var glad över mina kunskaper, och väldigt lite har förändrats på denna nivå.
Den somaliska läkarkvinnan, som skulle kunna hjälpa somaliska kvinnor att inte föda för små barn och inte hamna i situationen att de får gå igenom spädbarnsdöd, stöter fortfarande på tusentals hinder på väg till läkaryrket. Och det gäller inte dem som ska komma in just nu. Det gäller 30 000 akademiker som redan är här och som är felsysselsatta eller undersysselsatta.



Fru talman! Jag har stor respekt för Ana Maria Nartis kunskap och engagemang i de här frågorna, och vi har haft många tillfällen att utbyta erfarenheter om detta, men jag skulle få ännu större respekt om det fullföljdes av en politik i det parti som du tillhör som visade att man gjorde bättre och större och mera insatser. Men så är det inte. På studiemedelssidan är det kraftiga neddragningar. Det är 1,8 miljarder kronor i neddragningar. På vilket sätt ger det ökade möjligheter för individer att få den kunskap som vi båda är så angelägna om att man ska få?
Det finns brister, och det finns anledning att skärpa myndigheternas sätt att samarbeta med varandra. Det arbetet pågår. Det arbetet bereds i Regeringskansliet. Men det finns också väldigt fina framsteg, inte minst inom högskolans område. Från regeringens sida har vi stöttat utvecklingen i Malmö, Linköping och på andra ställen för att man ska kunna ge effektiv och fin kompletteringsutbildning till invandrade akademiker.
Jag återkommer gärna till diskussion framöver med Ana Maria Narti.
