Kommuners ansvar för ensamkommande barn

Fru talman! Luciano Astudillo har mot bakgrund av den rådande bristen på mottagandeplatser avseende ensamkommande barn frågat vilka initiativ integrationsministern avser att ta i syfte att få fler kommuner att ta emot ensamkommande barn. Frågan har överlämnats till mig för besvarande. Som interpellanten nämner är det inte enbart i Sverige som vi har sett en ökning av antalet ensamkommande barn. Detta är en generell trend, och frågan har också diskuterats på EU-nivå. Under det svenska ordförandeskapet har rådet för rättsliga och inrikes frågor riktat en begäran till kommissionen att till början av 2010 ta fram en handlingsplan avseende ensamkommande barn. Ordförandeskapet har också föreslagit att behovet av åtgärder på EU-nivå när det gäller de ensamkommande barnen ska lyftas fram i Stockholmsprogrammet. Vad gäller mottagandet av ensamkommande barn i Sverige vill jag först påminna om att en enig riksdag beslutade om genomförandet av den reform som innebar att kommunerna från och med den 1 juli 2006 tog över ansvaret för ensamkommande barns boende. En av utgångspunkterna för reformen var att kommunerna genom sitt ansvar för den sociala barn- och ungdomsvården har den rätta kompetensen för mottagandet av ensamkommande barn och att man genom reformen skulle stärka skyddet för dessa barn. Redan i vårpropositionen 2007 initierade regeringen ett antal åtgärder i form av bland annat både höjda och mer enhetliga ersättningar till kommunerna i syfte att förmå fler kommuner att underteckna överenskommelser om mottagande av ensamkommande barn. Trots att vi under den senaste tiden fått ett antal glädjande besked från kommuner som tecknat nya överenskommelser eller utökat antalet platser i befintliga överenskommelser med Migrationsverket räcker inte de nuvarande platserna till. Staten har genom Migrationsverket ett övergripande ansvar för att samordna, planera och ingå överenskommelser om mottagandeplatser för ensamkommande barn. Dessutom utövar länsstyrelserna tillsyn över det kommunala mottagandet av dessa barn. Det är dock viktigt att betona att utgångspunkten för den gällande ordningen är socialtjänstlagen som föreskriver att kommunerna har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunerna, inklusive de ensamkommande barnen, får det stöd och den hjälp som de behöver.

Fru talman! Det var ett häpnadsväckande lamt svar jag fick av migrationsministern. Svaret innehöll inga som helst nya besked. Sedan i somras har situationen förvärrats rejält. Antalet ensamkommande flyktingbarn har ökat avsevärt. Prognosen är att det kommer strax över 2 000 barn i år. Fortfarande är det för få kommuner som ställer upp och hjälper till. Malmö, Billströms gamla hemstad, är en av de fyra transitkommuner som tar ett stort ansvar. Jag läste någonstans att Billström till och med berömt kommunen för det ansvar man tar. Barnen hamnar i en hemsk moment 22-situation. Mycket tyder på att Migrationsverkets handläggningstider förlängs på grund av att man inte får platser i kommunerna. På grund av att det tar för lång tid mår barnen dåligt. Flera av dem försöker skada sig själva och ta livet av sig. Det är allvarligt. Vi socialdemokrater är de första att hålla med om att det här inte är enkelt. Det finns många principer som står mot varandra. Det är en knepig fråga. Jag har sett och följt de initiativ som har tagits av Sveriges Kommuner och Landsting och Migrationsverket. Att man nu för upp det på EU:s agenda är ett bra initiativ, men det löser inte problemen här och nu i Sverige för de barn som är i ett akut läge. Det är också bra att fler kommuner ställer upp. Men det är otillräckligt, precis som migrationsministern sade. Med tanke på hur allvarligt läget är och hur kraftfullt en del av de kommuner som finns runt Malmö reagerar på hur Malmö försöker lösa det här problemet, som egentligen är nationellt, hade jag hoppats på att Billström i dag skulle komma med nya besked, initiativ och några reflexioner och tankar om hur man löser situationen. Vad kommer nu? Vilket blir nästa steg? Vilket ansvar tänker statsrådet ta för dessa frågor? I dag gick ett pressmeddelande ut från Vellinge kommun. Där talas om ett sammanbrott för svensk flyktingmottagning. När Malmö stad försöker lösa detta tillsammans med ett privat företag genom att öppna ett boende i Vellinge kommun för att man inte har fler platser i Malmö - man har gjort liknande i Svedala och Svalöv - då säger Moderaternas starke man i Vellinge att det är fullständigt oacceptabelt och att han kommer att göra vad han kan för att få stopp på denna cirkus. Så talar Moderaternas ordförande i Skåne om denna situation. Det är dags att börja ta ansvar. Bollen är Tobias Billströms. Han är ytterst ansvarig för att försöka lösa denna fråga.

Fru talman! Jag tackar interpellanten för att han har tagit upp denna viktiga fråga. För några veckor sedan var jag inne på Migrationsverkets hemsida och tittade på den statistik man har över ensamkommande barn. Då, i slutet av oktober, fanns det 1 428 ensamkommande barn inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem. 410 fanns i de fyra ankomstkommunerna. 577 fanns i kommuner med överenskommelser om mottagande. Övriga drygt 400 barn bodde i familjehem eller hos släktingar och anhöriga. Precis som föregående talare sade förvärras situationen hela tiden. Det kommer fler och fler barn, och behovet av platser ökar. Det var inte länge sedan som Migrationsverket, Rädda Barnen och Barnombudsmannen skrev en bra debattartikel i en av de stora tidningarna. Där påtalade man att situationen är allvarlig. Man vädjade till samtliga kommuner i landet att åtminstone ta emot några barn. Då skulle situationen förbättras avsevärt. Det finns en annan sida av detta. Sverige var ett av de första länder som skrev på FN:s barnkonvention. Att ha skrivit på konventionen och att hävda den i alla möjliga sammanhang förpliktar. Jag förstår det statsrådet Billström säger om att utgångspunkten är socialtjänstlagen. Den styr naturligtvis kommunernas ansvar. Regeringen kan dock inte frånskriva sig ansvaret genom att hänvisa till att kommunerna måste ta sitt ansvar. Regeringen har ett övergripande ansvar för att barnkonventionen efterlevs. Kommer regeringen att jobba för att ytterligare trycka på kommunerna och så nära man kan komma göra kommunerna skyldiga att ta emot ensamkommande barn? Det finns en annan problematik för de barn som är placerade i kommunala boenden. Många kanske hinner bli myndiga innan de får svar på sin ansökan om uppehållstillstånd. Under den tiden är dessa ungdomar sköra. De känner stor osäkerhet och är i stort behov av stöd. Att i det läget hänvisa dem till något annat boende eller till att inte längre få bo kvar i ett kommunalt boende kanske kan leda till ganska stor tragik i många fall. Skulle statsrådet kunna tänka sig att i så fall göra avsteg från den 18-årsregel som finns i dag? Måste man följa den så mekaniskt?

Fru talman! Jag tycker att det här är en viktig och angelägen interpellation. Jag tycker att det är bra att vi har den här diskussionen i kväll, för det här är ett ämne som definitivt inte är partipolitiskt. Det är ett ämne som har sin utgångspunkt i det riksdagsbeslut som fattades 2006 där samtliga partier i denna kammare ställde sig bakom den reform som gick ut på att dela upp ansvaret och säga att staten inte längre ska ägna sig åt att både pröva de här barnens ansökningar och samtidigt syssla med mottagandet. Vi delar ansvaret och ser till att staten ägnar sig enbart åt prövningen, och landets kommuner ägnar sig enbart åt mottagandet, för de här barnen är precis som vilka andra barn som helst och ska också behandlas precis som vilka andra barn som helst i enlighet med den lagstiftning vi har. Det här är därför en fråga som är extra intressant när man kastar det här ljuset över den. Vilka åtgärder har då vidtagits under de åren som den här regeringen har suttit vid makten, alltså efter det att reformen trädde i kraft? Vi har vidtagit en rad åtgärder för att få fram fler platser. Interpellationen handlar ju om initiativen - vad har gjorts för att skaffa fram platser? I vårpropositionen 2007 höjde vi ersättningarna för platser i gruppboenden rejält från 1 650 kronor till 1 900 kronor, vilket är en substantiell höjning. Det gjordes alltså från låga nivåer, vill jag betona. Vi höjde också ersättningen från 1 500 kronor till 1 600 kronor dygnet för tomplatser. Dessutom höjde regeringens 2007 tillfälligt även den årliga grundersättningen till kommunerna från 500 000 kronor till 1 miljon kronor. Vi har också gjort en förändring beträffande unga som behöver fortsatta insatser enligt socialtjänstlagen och LVU genom att kommunerna får ersättning för dessa fram till 21 års ålders i stället för 18 år, förutsatt att insatsen har påbörjats före 18 års ålder. Sammantaget har det här varit viktiga förändringar, och det har gjort att vi har fått fler kommuner som tecknar avtal. Faktum är att vid utgången av 2007 fanns det tillräckligt med platser i systemet. Det är viktigt att komma ihåg. Det är inte så att vi börjar från år 0, utan antalet platser har varit i balans under den här regeringsperioden. Det är bara att gå in och titta i Migrationsverkets statistik. Problemet är att världssituationen och utvecklingen i ett antal länder har varit sådan att fler barn tyvärr har tvingats lämna, och därmed har antalet platser inte räckt till. Jag är beredd att diskutera många olika åtgärder för att försöka lösa det här problemet, men jag uppfattar inte att Luciano Astudillo i sitt inlägg här har presenterat något förslag från Socialdemokraterna på hur man ska kunna skaffa fram fler platser. Han är välkommen att i nästa inlägg presentera sådana initiativ, men jag undrar om det kommer några sådana. Vad beträffar Vellinge och Malmö är det helt riktigt att jag har berömt Malmö stad och tänker fortsätta göra det, liksom jag har berömt Mölndal, Sigtuna och Solna, alltså de övriga tre ankomstkommunerna, för deras insatser. Jag har också tagit reda på lite i den här saken och varit i kontakt med Vellinge kommun apropå den situation som nu tas upp. Vi kanske inte är överens i fråga om huruvida Vellinge har kapacitet eller kompetens att ta emot, men Malmö stads agerande, där man tydligen inte ens meddelar sina planer till berörd kommun i det här sammanhanget, är knappast särskilt snyggt eller diplomatiskt. Jag kan faktiskt förstå de invändningar och de synpunkter som kommer, men jag tycker att bägge parter borde ta och agera lite mer vuxet i den här frågan. Det viktiga i sammanhanget är trots allt att de barn som har kommit till Sverige får ett gott och bra mottagande under sin första tid i det här landet. Jag hoppas att vi kan vara överens här i kammaren om att det är det som är slutmålet.

Fru talman! Bollen ligger hos Tobias Billström. Det är han som är ytterst ansvarig för situationen för ensamkommande barn. Vi socialdemokrater i oppositionen är beredda att diskutera flera olika förslag, men bollen ligger fortfarande hos er. Ansvaret är vi beredda att ta, men initiativen måste komma från er. Man kan diskutera väldigt många olika förslag. Jag kan inte påstå att alla är fullständiga, men vi måste göra något åt situationen. Man kan diskutera att eventuellt ge Migrationsverket i uppdrag att öppna fler transitboenden. Det skulle kunna lösa ut det för de fyra mottagarkommuner vi har i dag. Man kan diskutera för- och nackdelar med en pliktlag. Man kan ytterligare skruva åt de ekonomiska incitamenten, men med allt detta sagt är det ändå Tobias Billström som måste ta ansvar. Det är han som måste säga var och hur man ska lösa ut frågan. Den här interpellationen handlar inte om vad som har gjorts utan om vad som behöver göras för att lösa ut den allvarliga situation vi har i dag. Vi har en väldigt stor brist på mottagarkommuner och väldigt många barn som inte har någon som tar emot dem. Det handlar om ensamkommande barn som flytt från Somalia och Afghanistan under lång tid, som är bräckliga, som får vänta alldeles för länge och som på grund av det inte bara mår dåligt av den flykt och allt som de har varit med om utan som också blir sämre när de är här. Jag har vänner som jobbar inom psykvården i Skåne, och de berättar om de här barnen som försökt skada sig själva och som har försökt ta livet av sig. Det har egentligen inget att göra med deras flyktingskap, utan det handlar om att vi inte bereder väg för dem till ett värdigt boende här. Ytterst ansvarig är migrationsminister Tobias Billström. Jag tycker att det är allvarligt när Skånes moderata ledare, han som är partiordförande för alla moderater i Skåne, i ett pressmeddelande beskriver den flyktingmottagning vi har i dag som ett sammanbrott. Han menar att Malmö stads hantering är fullständigt oacceptabel - fast de försöker lösa ut problemet med att åtminstone fixa ett boende för barnen så att de har någonstans att bo och inte behöver bo på gatan. Nu är det så att Malmö stad direkt när den här möjligheten öppnade sig tillsammans med det här företaget tog kontakt med Vellinge kommun. De sade liksom alltid i de här frågorna nej tack, medan andra som Svalöv, Teckomatorp och Svedala har varit mycket mer tillmötesgående. Det finns alltså andra sätt att agera. Men vi måste få stopp på den här cirkusen. Det är jag helt överens med Moderaternas starke man i Vellinge om, men den här cirkusen är skapad av Billström eftersom han inte väljer att agera nu. Bollen är hans. Han har ett ansvar. Han kan ta initiativ och presentera nya förslag. Då kan vi här i riksdagen ta ställning till dem. Det är ert ansvar nu, Billström. Det är dags att ta det ansvaret!

Fru talman! Statsrådet Tobias Billström sade i sitt inlägg att slutmålet är ett bra mottagande, och det instämmer jag naturligtvis i. Barnen måste kunna få en trygg tillvaro med tillgång till bra utbildningsmöjligheter, och vi måste också kunna se till att de får en god man om de inte uppnått myndighetsåldern och så vidare, allt enligt vad som står i socialtjänstlagen. Vi är helt överens om målsättningen, och det är naturligtvis dit vi vill komma. Det här handlar om barn som har flytt från krig och förföljelse, och vi måste naturligtvis ta emot dem på ett mänskligt och godtagbart sätt. Problemet är att så är det inte i dag, och det är därför vi står här och har denna debatt. Sedan måste jag också instämma i att det trots allt är statsrådet som är den ytterst ansvarige i den här frågan. Vad ska man göra? Vi är frustrerade allihop. Vi tycker inte att kommunerna gör det de borde göra. Vi borde sätta press på dem, men man kan ju också skapa opinion i en fråga till exempel. Statsrådet Tobias Billström har ju alla möjligheter att lyfta fram den här frågan i alla möjliga sammanhang och har gjort det i EU-samarbetet till exempel, som vi fick höra i interpellationssvaret. Jag kommer från Värmland. Där har vi 16 kommuner. 5 av dem tar emot ensamkommande barn just nu - 5 av 16 kommuner. Jag sitter annars i skatteutskottet och jobbar med skattefrågor, men jag försöker i mitt hemlän att lyfta den här frågan och skapa opinion i den för att få ytterligare kommuner att få upp ögonen för att ta emot barn. Tobias Billström är mycket välkommen till Värmland så kanske vi gemensamt kan göra någonting för att få upp kommunernas ögon i de här frågorna. Det är väl det som är det viktigaste, att man skapar opinion och att kommunerna förstår att det finns ett väldigt starkt behov.

Fru talman! Som sagt var är den här diskussionen mycket bra, inte minst eftersom den kastar ljus över det som både interpellanten och Marie Engström tar upp, nämligen ansvaret. Det är helt riktigt att regeringen är ansvarig för landets migrationspolitik. Det ansvaret åvilar mig som statsråd. Det ansvaret tar jag också fullt ut, inte minst i den här frågan där jag flera gånger inte bara har vädjat till landets kommuner utan dessutom personligen åkt ut och pratat med kommunalråd och fört diskussioner. Jag ska i det här sammanhanget passa på att berömma, inte Luciano Astudillo men Marie Engström som jag tycker faktiskt visar prov på ett ansvarstagande. Jag kommer gärna till Värmland och diskuterar de här frågorna på plats tillsammans med dig och länets kommunpolitiker. Det gör jag därför att det ytterst är så att när den här reformen beslutades fanns det en fullständig enighet om behovet av detta. Sveriges Kommuner och Landsting, som interpellanten hänvisar till, hade inga invändningar alls. Låt oss återvända till Malmö, vår gemensamma hemstad, för en sekund. Din partikollega Ilmar Reepalu, som då var ordförande för SKL, satte sin namnteckning under ett remissyttrande som var helt enigt. Man hade inte några invändningar mer än att man tyckte att den dåvarande socialdemokratiska regeringen anslog för kort tid för genomförandet av reformen. Men det var då det. Nu har det ju gått enormt lång tid, så landets kommuner borde rimligen ha haft möjlighet att förbereda sig. Jag tycker att det är viktigt att vi ser den här frågan för vad den är. Vi har 290 kommuner i landet. Jag kan inte trolla fram flera kommuner. Det kan inget statsråd göra och ingen riksdagsledamot heller. Vad vi däremot kan göra är att försöka förmå de kommuner som inte redan har tecknat avtal att göra det. Det är ett arbete som jag bedriver mycket intensivt och gärna över partigränserna därför att det här inte är någon partiskiljande fråga, borde inte vara det i alla fall med tanke på att samtliga partier stod bakom den reform som genomfördes 2006. Flera transitboenden pratar Luciano Astudillo om som en möjlighet. Det var väl det enda som jag lyckades uppfatta i floden av kritik. Problemet är bara att flera transitboenden inte hjälper. Det är inte en lösning på problemet. Det är en genomgångslösning. De här barnen behöver ju, vilket du själv har illustrerat i dina inlägg, en slutstation. De måste ju landa någonstans. De kan inte hålla på att gå från det ena transitboendet till det andra. Ökade ersättningar var en annan sak. Men kommunerna har redan i dag full kostnadstäckning. Kommunerna erhåller inte bara någon form av subvention för att de tagit emot barn, de erhåller full kostnadstäckning till sista öret för alla de utgifter som de har. Det tycker jag är viktigt att understryka i det här sammanhanget. Det gör att regeringens verktygslåda blir något mindre än den skulle ha varit annars, om vi hade fortsatt att diskutera kostnadsfrågor. Jag tycker som sagt var att det här är en bra och viktig diskussion. Den kommer inte att sluta med kvällens debatt här i kammaren utan den måste fortsätta. Jag vill gärna vädja till samtliga som lyssnar på den här debatten och som tillhör något av de politiska partierna i kammaren: Prata gärna med era kommunala företrädare! För gärna diskussioner lokalt! Ställ frågan: Har vi tecknat avtal i den här kommunen som ligger i den valkrets som jag tillhör eller har vi inte gjort det? Om ni inte för den diskussionen med era kommunala kolleger spelar det faktiskt väldigt liten roll vad jag gör som statsråd eller vad någon annan i regeringen gör när det gäller lagstiftning. Därmed har jag också kommit till det som är slutklämmen i det här, nämligen frågan om ansvaret och ansvarsfördelningen. Det åvilar faktiskt oss alla, alla vi som röstade för förslaget i kammaren, inklusive interpellanten, som också ställde sig bakom uppdelningen av ansvaret mellan stat och kommun när det begav sig, den 1 juli 2006.

Fru talman! Den här debatten kommer vi att ha flera gånger, och jag vill inte partipolitisera det här i onödan. Men nu har vi en borgerlig regering och jag har precis som alla andra ledamöter i den här kammaren rätt att pressa på i den här frågan och ta mitt ansvar på så sätt att jag bildar opinion och trycker på så att det blir förändring i det system vi har i dag. Jag har presenterat en rad förslag, och vi inom socialdemokratin har sagt att vi är öppna för förslag, men i slutändan är det den här regeringen som regerar nu som måste ta ansvar för den situation vi har. Kom gärna med de förslagen till riksdagen! Det är det jag vädjar om. Det räcker inte att stå här och prata historia. Det räcker inte att prata om trollkonster. Det handlar om att säga: Jag kommer tillbaka. Jag kommer att anstränga mig ännu mer för att lösa problemen med den här situationen. De signalerna skickar inte Billström. Han kommer hit med ett ganska platt svar. Han kommer hit och väljer att egentligen inte resonera kring vad mer som behöver göras, hur vi ska ordna den här situationen. Det drabbar i slutändan de här barnen. Det slår också mot de kommuner - men det kanske inte är lika viktigt, måste jag säga - som faktiskt har ställt upp. I slutändan drabbar det oss alla, inte minst den regering vi har, utifrån att vi inte tar ett moraliskt ansvar för det här. Billström kan stå här och använda sig av härskarteknik och vara lite dryg, så där som han brukar vara, men tyvärr löser det inte problemen. Fru talman! Jag återkommer i den här frågan.

Fru talman! Det är inte utan att man påminns om de ord som lär har förekommit i ett socialdemokratiskt statsråds manuskript en gång, med rödpenna i kanten: Argumentationen svag, höj rösten! Det lät ungefär så på Luciano Astudillo. Jag har räckt ut handen till Marie Engström som jag tycker här i kväll har visat prov på mycket större ansvarstagande än du som socialdemokrat. Hon har sagt att hon är beredd att tillsammans med mig föra ett samtal med de kommunpolitiker i hennes hemlän Värmland som ännu inte har tecknat avtal. Jag räcker ut samma hand till dig, Luciano Astudillo. Är du beredd att tillsammans med mig tala med de övriga 30 kommunerna i Skåne - sist jag tittade efter var det tre som hade tecknat avtal med Migrationsverket - oavsett om de är borgerliga eller socialdemokratiska? Är du beredd att göra det eller inte? Det är ingen fråga här i kammaren i kväll. Det är ju en fråga som vi får återkomma till. (TREDJE VICE TALMANNEN: Jag vill bara säga att interpellanten inte har några fler inlägg.) Precis, och det är en fråga som vi får återkomma till. När det gäller den grundläggande frågan om ansvaret säger jag det som jag har sagt under hela den här interpellationsdebatten: Regeringen är ansvarig för lagstiftningen och för de ekonomiska förutsättningarna och kommer att ta det ansvaret fullt ut. Men om inte fler kommuner självmant tecknar avtal med Migrationsverket måste vi som representerar de politiska partier som ingår i kammaren samfällt uppvakta våra kommunpolitikerkolleger och föra debatten och diskussionen med dem. Det ansvaret kan ingen av oss, oavsett vilket politiskt parti som vi representerar, frånhända oss. Vi har alla kommunala kolleger där ute som inte har velat teckna avtal med Migrationsverket. Det är ingenting som vi kan komma ifrån, oavsett hur vi vrider och vänder på oss. Det avslutar jag med som en uppmaning till samtliga.